God jul och gott nytt år!

Nu är det dags för mig att ta jullov och ägna tiden den närmaste veckan åt frosseri och julfirande. Det innebär att bloggen kommer att ligga i stiltje under resterande delen av 2012. Jag vill avsluta detta år med att varmt rekommendera en skiva som kanske borde varit med på min bästalista över årets album. Det tog dock tid för mig att upptäcka det så jag får tipsa om Shovels & Ropes O' Be Joyful nu istället. Musiken är en väl avvägd blandning av punkig indiepop och countrybaserad folkrock framfört av den amerikanska duon Michael Trent och Cary Ann Hearst. Titellåten, som ni kan se och höra via YouTube-klippet nedan, utgör tillsammans med den nedtonade Lay Low och den bluesrockande Tickin' Bomb mina direkta favoriter. Skivan finns tillgänglig på Spotify, klicka på länken ovan, och jag uppmanar er alla att ge den lite av er uppmärksamhet om ni inte redan gjort så.

Sedan vill jag även lansera min definitiva spellista för jul och nyår: Bästa julen och ett gott nytt år (2012) Den innehåller mina personliga favoriter över låtar som lämpar sig för dessa tider. Ett i mina öron oumbärligt soundtrack till julbordet. Det spretar åt olika håll med allt från artister som Elvis Presley och Everly Brothers till Sufjan Stevens och Punch Brothers. Det som förenar är att samtliga låtar kretsar kring jul- och nyårstema. Lyssna gärna, ni kanske hittar några nya personliga favoriter.

Jag önskar er alla en riktigt välljudande jul och ett gott nytt musikår!

Årets album (enligt mig själv)

Vi närmar oss ett nytt musikår och det börjar bli hög tid att summera mayafolkets profetiska katastrofår 2012. Vad gäller pop- och rockmusik så har det knappast varit fråga om något katastrofår, tvärtom så har det givits ut en hel del bra musik även detta år. Jag saknar visserligen de verkliga topparna och jag har inte blivit lika hänförd av något album som jag blev av förra årets skiva med My Morning Jacket, men det kan bero på flera saker. Upplevelsen av ett album sammanförs med personliga händelser och det kan därför vara rena tillfälligheter vilka album som får en att dansa av lycka, eller av olycka för den delen. Det kan vara nog så rogivande. Därför handlar inte denna lista om vilka som är de "bästa" skivorna för året, det är jag knappast man nog att avgöra, utan snarare är det en ytterst subjektiv och relativ lista över mina främsta upplevelser av ny musik i albumformat under året som gått.

Om topparna har saknats så har bredden funnits där och det finns mängder av låtar som kan lyftas fram och det gör jag med hjälp av min 100-topplista på Spotify: Mackes Topp 100 - 2012. Lyssna! Den sträcker sig över 8 timmar och är ett perfekt soundtrack till en jobbig arbetsdag. Där framkommer det att jag tycker att Kent har gjort årets låt med den episka 999. Den låt som jag misstänker att jag har lyssnat mest på under 2012. Skivan som helhet höll inte riktigt samma höga klass, men får ändå plats på listan nedan. Inte heller Bat For Lashes kom med på albumlistan, trots att låten Laura tillhör en av årets personliga favoriter. Av någon anledning har jag inte gett hela albumet, The Haunted Man, samma uppmärksamhet. Hur som helst, här kommer årets album ur mitt perspektiv:

Årets album - Topp 20:

1. Baroness: Yellow & Green
Led Zeppelin visade redan 1970 att det går att förena hårdrock med folkrock. Baroness gör det för 2010-talet. Midlake möter Mastodon och ljuv musik uppstår.


2. Bill Fay: Life Is People
Jag hade gärna skrivit att jag hade längtat efter denna comeback, efter 40 års frånvaro, men om jag ska vara ärlig så visste jag inte vem Fay var när detta år började, trots nördiga vänners påtryckningar. Nu vet jag bättre och lyssnar även på hans föregångare. Stor musik!


3. Tift Merritt: Traveling Alone
Även detta blev en ny bekantskap för mig under 2012. En ytterst trevlig sådan och hon utgör toppen av ett isberg bestående av kvinnliga singer/songwriters som har lyst upp i höstmörkret detta år.
  
4. Lost In The Trees: A Church That Fits Our Needs
5. Damien Jurado: Maraqopa
6. Kasey Chambers & Shane Nicholson: Wreck & Ruin
7. Father John Misty: Fear Fun
8. Andrew Bird: Hands of Glory
9. Jack White: Blunderbuss
10. Calexico: Algiers
11. Graveyard: Lights Out
12. Leonard Cohen: Old Ideas
13. Toni Holgersson: Sentimentalsjukhuset
14. Tallest Man On Earth: There's No Leaving Now
15. Sera Cahoone: Deer Creek Canyon
16. Michael Kiwanuka: Home Again
17. Iris Dement: Sing The Delta
18. Kent: Jag är inte rädd för mörkret
19. Beach House: Bloom
20. Wovenhand: The Laughing Stalk

Artister som kanske skulle ha varit med om jag hade gjort listan en annan dag: Brandi Carlile, Neil Young & Crazy Horse, Loosegoats, Anna von Hausswolff, Black Prairie med flera. Men i slutändan tror jag inte det är så många som bryr sig. Det är ju enbart min egna lista.

Christmas Eve Can Kill You

I jakten på de perfekta jullåtarna så har jag de senaste åren landat vid The Everly Brothers bitterljuva Christmas Eve Can Kill You som finns på det fina albumet Stories We Could Tell från 1972. Likt många amerikanska storheter från rockens gyllene gryningstid i slutet av 1950-talet gjorde The Everly Brothers ett par riktigt bra inspelningar omkring 1970. Detta efter att ha haft ett knackigt 60-tal då den brittiska popinvasionen ändrade spelreglerna för hur rockmusik skulle se ut och låta. Slutet av sextiotalet och åren därefter blev en värdig återkomst för flertalet av dessa artister, vilket Stories We Could Tell bekräftar. En utmärkt skiva att lyssna på för iskalla decemberkvällar.

Nu har denna jullåt återupplivats av den den ständigt melankoliska trubaduren Bonnie 'Prince' Billy, som tillsammans med Dawn McCarthy har gjort en utmärkt cover på Everly-brödernas mästerverk. Här kan ni se och höra deras version och samtidigt skapa lite julmys hemma i soffan:

Det är inget fel på bilden, det är Jim James nya singel.

Jim James första singel från sitt kommande soloalbum finns nu att se på YouTube. Elektroniskt, atmosfäriskt och stämningsfullt. Det låter lite som en remix från någon av låtarna från My Morning Jackets album Z. Det kan bli bra...

Mer country från Australien - Audrey Auld

Jag skrev för ett tag sedan om det australiensiska paret Kasey Chambers & Shane Nicholsons fina duettskiva Wreck & Ruin. För er som vill fördjupa er ytterligare i modern country med rötter från Australien kan jag rekommendera Audrey Aulds samlingsskiva Resurrection Moon som kom tidigare i år. Auld, som härstammar från ön Tasmanien men numera aktiv i Nashville, blev vid inledningen av sin karriär under slutet av 1990-talet producerad av Kasey Chambers pappa och tillika countryartist, Bill Chambers. Det musikaliska släktskapet finns där och liksom dotter Chambers har hon en vacker röst som gör sig bäst till vemodiga countrymelodier. En personlig favorit är låten Losing Faith. Samlingen innehåller material från 2000-talets inledande decennium samt två nyinspelade låtar. Kompletterar ni med skivan Come Find Me från 2011, som inte ingår i samlingen, får ni med det mesta och det bästa från hennes karriär. Lyssna på spotify med hjälp av länkarna ovan.

Doug Sahm

Under den senaste veckan har jag inhandlat en rad skivor där Doug Sahm står som upphovsman på ett eller annat sätt. Jag inser, när jag nu har lyssnat och försökt få grepp om dennna texasförankrade countryhippie, hur svårt det kommer bli att sortera in honom i skivsamlingen. Hans skivor går utöver hans namn under artist/gruppnamn som Sir Douglas Quintet, Sir Doug and the Texas Tornados eller The Sir Douglas Band. På något sätt är det signifikativt för Sahms karriär och livstil. Det spretar åt alla möjliga håll och kanter, högt som lågt. Men ibland träffar det rätt och då uppstår riktigt bra musik och jag tänkte därför rekommendera några av dem här. I den mån skivorna finns i dugligt format på Spotify har jag länkat till dem eftersom det inte är helt lätt att hitta rätt bland alla olika alias och gruppnamn.

Doug Sahm slog igenom som barnstjärna på countryscenen och redan som 11-åring uppträdde han tillsammans med Hank Williams, 13 dagar innan den senare avled på nyårsdagen 1953. Sahms karriär tog fart på allvar i slutet av sextiotalet då han frontade Sir Douglas Quintet. En grupp som hade rötterna i Texas men var förankrade i San Francisco vid denna tid och var starkt påverkade av den brittiska popinvasionen. Därav det engelskinfluerade gruppnamnet. De rörde sig dock alltid med utgångspunkt från ett blommigt countrylandskap och deras skiva Mendocino från 1969 går att jämföra med mycket av den countryrock som nådde sin peak vid denna tid i form av grupper som The Byrds, Grateful Dead och Creedence Clearwater Revival. Titellåten blev en hit och den är värd sin uppmärksamhet samt en del övrigt på skivan, som på det stora hela är en ganska ojämn historia.

De bästa skivorna med Sahm som jag har upptäckt kommer ifrån tidsperioden 1973-74 då han sammanfogades med producenten Jerry Wexler på Atlantic Records och parallellt spelade in två skivor som båda är köpvärda. Den första och mest stjärnspeckade är skivan Doug Sahm And Band. På skivan medverkar artister och musiker som Bob Dylan, David Bromberg, Dr John med flera och tillsammans spelar de mestadels covers. Bob Dylan bidrar med en låt, Wallflower, men utgör inte skivans höjdpunkt. Den själfulla bluesballaden Your Friends är en personlig favorit tillsammans med Willie Nelson-covern Me And Paul, men det mesta på skivan håller en hög nivå. It´s Gonna Be Easy låter som The Byrds i sina bästa stunder. Soul, blues, country och sydstatsrock blandas omvartannat men utan att tappa tråden och albumet blir i slutändan en komplett enhet. Skivan är väl i nivå med Boz Scaggs fina solodebut och rör sig bitvis i samma musikaliska sfär. Men där Scaggs fortsatta utveckling kom att gå mot ett allt mer slickat och anpassat västkustsound så skulle Sahms karriär fortsätta spreta åt alla möjliga håll.

Den skivan som spelades in parallellt med ...And Band var Texas Tornado och gavs ut samma år under gruppnamnet Sir Douglas Band även om detta i högre grad handlar om ett renodlat soloalbum. Den innehåller mestadels Sahms egenhändigt komponerade låtar och han står själv som producent. Musikaliskt är det lite mer spretigt men bitvis riktigt bra förutom att ljudet har en del mer att önska. Inledande San Francisco FM Blues är en av de bästa låtarna som jag stött på med Sahm och i sina souligaste blueslåtar påminner han emellanåt om Bobby Bland. På Someday försöker han efterlikna Frank Sinatra och klarar även det med äran i behåll. Hans tex-mex influenser gör sig synliga i låtar som Chicano och i titellåten påminner det om Crosby, Stills, Nash & Young. Musiken är knappast unik, men ändå väl värd att upptäcka och avnjuta. För den som gillar detta så bör ni söka er vidare och lyssna på uppföljaren Groovers Paradise från 1974. Även den räknas till Sahms starkaste produktioner.

Den fjärde skivan jag har införskaffat med den gode Sahm är 1976 års Texas Rock For Country Rollers  och då under gruppnamnet Sir Doug & The Texas Tornados. Titeln säger det mesta om hur skivan låter och den kommer inte upp i samma nivå som de ovan nämnda även om det finns en del fina stunder. Men den känns inte lika angelägen att rekommendera och ska jag vara helt ärlig har jag in hunnit ge den lika mycket tid. Sahms fortsatta karriär är en brokig historia och under 1980-talet blev han en bekant artist i Sverige då han skrev kontrakt med det svenska skivbolaget Sonet och komponerade bland annat låten Meet Me In Stockholm, men den delen av karriären ses sällan som hans mest betydande och jag har inte givit den någon uppmärksamhet. Däremot är skivan The Return Of Wayne Douglas, som gavs ut strax efter hans död 1999, ett värdigt bokslut på en lång och brokig karriär som hela tiden präglats av droger och alkohol vilket till slut bidrog till hans tidiga död. Om Sahm hade varit lite mer sparsmakad och kräsen i sina utgivningar hade hans namn säkerligen varit mer respekterat och hyllat än vad det idag är, men orsaken i detta går säkerligen att koppla till hans labila sinne och återkommande missbruk. Som lyssnare får man leta efter guldkornen bland en hel del halvdant och märkligt material, men förhoppningsvis kan detta inlägg vara någon slags vägledning för den som vill hitta rätt i Sahms grönskande sydstatsträsk.

My Morning Jacket firar jul

En av de skivor som jag personligen kommer att ha högst förväntningar på inför 2013 är My Morning Jackets frontman Jim James kommande soloskiva som sägs anlända i februari. Risken med höga förväntningar är givetvis att man kan bli besviken, men MMJ tillhör ett av mina absoluta favoritband under 2000-talet och därför är omöjligt för mig att ha någon annan inställning.

I väntan på detta  passar jag på att avnjuta ett par jullåtar som MMJ lanserade på en itunes-EP som kom inför julen 2011. Den en låten, When The Bells Start Ringing, framförs tillsammans med The Head And The Heart som de turnerade tillsammans med förra hösten och är en cover på Rocky Roberts. Roberts var för mig tidigare okänd men jag jag kan ändå rekommendera skivan tillbakalutade countryskivan Rocky Roberts & Friends, varifrån låten ovan är hämtad. Den hittar ni på spotify om ni klickar på länken.



Den andra jullåten med MMJ är en cover på The Bands Christmas Must Be Tonight. Det bekräftar släktskapet grupperna emellan och jag kan personligen inte avgöra vilken version jag uppskatter mest så därför har jag bestämt att jag gillar dem båda lika mycket. Det kanske är lite tidigt med julmusik, men snart blir den uttjatad och till helgen är det ju advent så det är lika bra att passa på att avnjuta musiken redan nu. Är det dessutom My Morning Jacket som framför låtarna så är det försvarbart att lyssna på dem oavsett tidpunkt på året.

Bob Dylan - Planet Waves (1974)

Jag har inte som avsikt att säga något unikt eller revolutionerande om Bob Dylan och hans musik. Allt sådant är redan gjort av folk som vet bättre. Varenda skiva har analyserats, liksom de flesta av de textrader som han har satt på pränt av mer eller mindre begåvade journalister och författare. Låtarna har tolkats och omtolkats och använts i såväl politiska som religiösa sammanhang, med diverse olika syften och avsikter. Samtidigt har Bob Dylan en sådan enorm skivkatalog på sitt samvete att man som lyssnare ständigt hittar nya nyanser och guldkorn i hans musik och det är en artist som aldrig slutar fascinera. Hur påfrestande hans munspel än kan vara.

De flesta av de bästa skivor som Dylan har gjort har därav fått den uppmärksamhet de förtjänar, men det finns några undantag. Dels de hårt kritiserade gospelorienterade skivorna som han gjorde vid 1970-talets slut och början på 80-talet. De är bättre än vad ryktet oftast säger. Sedan skulle jag i detta inlägg vilja lyfta fram Planet Waves från 1974. Den är utgiven strax innan de mer uppmärksammade och hyllade albumen Blood On The Tracks och Desire (För övrigt två av mina favoritskivor tillsammans med Nashville Skyline och Time Out Of Mind) Men jag hade med undantag för låten Forever Young helt missat hur bra Planet Waves är fram tills någon vecka sedan då jag införskaffade den på vinyl för en billig penning hos min lokala skivbörs, Repeat Records i Lund.

Planet Waves är den första riktiga studioinspelningen Dylan gör med musikerna från The Band, trots långvarigt samarbete vid konserter och turnéer. The Basement Tapes, som spelades in under mer primitiva former sommaren 1967, hade fortfarande inte getts ut officiellt vid detta skede och de låtar som finns med på Self Portrait, som gavs ut ett par år tidigare, består i huvudsak av liveinspelningar. Så detta var det första riktiga studioalbumet tillsammans och det sätter en säkerställd kvalitetsstämpel på musiken. Skivan är inspelad under den period i karriären då Dylans sångförmåga, i mitt tycke, är som starkast. Det bevisas även på de efterföljande skivorna tillsammans med liveskivan Rolling Thunder Revue - Live 1975. Hans munspelande får ett mer begränsat utrymme, något som jag också ser som  positivt. Munspel är i de flesta fall ett överskattat instrument. Min teori är även att 1960-talets slut gjorde Bob Dylan gott ur ett musikaliskt perspektiv. Hans tyglar känns friare och hans ständiga kamp att inte bli placerad i något kulturpolitiskt fack blir inte lika påtaglig som på 60-talet. Hans mindre revolutionerande förhållningssätt gör att han i musiken och låtskrivande kan ta ut svängarna mer. Därmed blir hans musik mer avslappnad och i de flesta fall mer välljudande.

Låten Forever Young, som finns med i två versioner på skivan, är i dess balladform en given höjdpunkt. Men den upptempo-version som inleder B-sidan känns överflödig. För övrigt gillar jag de vackra och bitterljuva tonerna i Going, Going, Gone och Hazel. Wedding Song är en vacker kärlekshymn som ger skivan en värdig avslutning. Visst finns det en del spår som inte engagerar på samma sätt, men inget som överskuggar topparna. Skivan är i sin helhet tillbakalutad och avslappnad, något som den har fått kritik för och somliga anser att den saknar de mer vilda och kontroversiella dragen som präglade Dylans musik på 60-talet. Albumet brukar sällan lyftas fram som hans mest konstnärliga skiva utan är mer lättillgänglig och alldaglig, men just nu ser jag även det som något positivt och för tillfället passar denna skiva mig perfekt. Och det är på något sätt det som kännetecknar Dylans albumkatalog. Det finns alltid någon skiva som passar in på en oavsett vilken livssituation man befinner sig i, vilket gör att hans musik ständigt känns relevant. Just nu lever jag med Planet Waves på skivtallriken och jag hoppas givetvis att fler finner tillfredställelse i att göra samma sak.

Stressen inför jul...

Decembermånad börjar närma sig med stormsteg och då vet alla vad som väntar. Listor ska göras och skivor ska omvärderas och rangordnas. Ja, ni vet väl hur det är? Konstruktion av diverse subjektiva och navelskådande årsbästalistor är en ångestframkallande höjdpunkt i alla musiknördars liv(!?). Det börjar ju närma sig. Vilket album är egentligen årets bästa?

Den stora pappadagen

Lite mer Neil Young i bokhyllan

Som nybliven pappa så har jag i dag haft den stora glädjen att bli firad på fars dag för första gången. Nu ser jag inte dessa kommersiellt grundade traditioner som något centralt för mitt föräldraskap, men jag kunde inte bli annat än fantastiskt glad när min son på sju månader hade det goda omdömet, med viss hjälp från hans fantastiske mor, att ge mig Neil Youngs alldeles färska självbiografi; Fredsförklaring (Waging Heavy Pieces). Det är sådana händelser som bekräftar att jag har den bästa familjen jag kan tänka mig. De om några vet vad jag blir road av. Ser med spänning fram emot att börja läsa om Youngs öden och äventyr. Jag ska först avsluta Bengt Ohlsson fängslande och intressanta romanskildring över Johnny Ramones sista år i livet i boken Rekviem för John Cummings, som jag lite drygt halvvägs in i boken varmt kan rekommendera. Men som läsare måste man ha utgångspunkt i att det är en roman och ingen biografi.

Dagen till ära så har jag satt ihop en lista över pappalåtar som ett svar på den mammalista jag gjorde i samband med mors dag i maj. Passande nog så inleder jag med Neil Youngs Daddy Went Walkin' från  albumet Silver & Gold. Kanske inte en av hans största stunder i karriären men ändå en passande inledning på denna tematiska pappalista och även med Young-mått mätt är det en bra låt. Två svenskspråkiga spår får plats och det är Ola Magnells Pappa samt Olle Ljungströms numera klassiska betraktelse över sin fiktivt döda pappa i Jag och min far. Lyssnar ni sedan på Bruce Springsteens My Fathers House från 1982 års mästerverk Nebraska, hans bästa skiva i mitt tycke, så går det att hitta uppenbara likheter i låtarna. Om Ljungström själv var medveten om detta när han gav ut låten i slutet på 90-talet vet jag ingenting om, men det spelar egentligen mindre roll. Det är två bra pappalåtar i vilket fall och det är enbart av kuriosa att två låtar med liknande tema kan vara så samstämmiga.

Låtar om faderskap handlar inte sällan om frånvaro, vilket skildras bäst i de Hank Williams-låtar som finns med på listan, My Child Calls Another Man Daddy och I'm A Long Gone Daddy, varav den senare framförs av sonsonen Hank Williams III. Christian Kjellvander sjunger också om en frånvarande pappa, fast ur ett helt annat perspektiv. Låten Union Lake är hämtat från hans andra soloalbum, Faya, som i sin helhet var en uppgörelse med sin för tidigt framlidne pappa. Som alltid har jag svårt att motstå Kjellvanders förmåga att skapa vackert vemod i sina texter och melodier. En personlig favorit är annars Lee Hazlewoods vackra It's For My Daddy som kommer från 1977-års Movin' On, ett album som kanske inte tillhör hans mest framstående verk, men denna låt är fin bit om en, till skillnad från Williams, pålitlig och närvarande pappa. En sådan pappa som man själv önskar och hoppas att man en dag kommer att uppfattas som.

För övrigt rymmer listan 25 väl valda låtar med artister, utöver ovan nämnda, som Tony Joe White, Dolly Parton, The Civil Wars, Bill Withers, Fleetwood Mac, Tom Waits, Toots & The Maytals, Emmylou Harris, Glasvegas, Elvis Presley, Father John Misty med flera. En perfekt lista att avsluta en fars dag-kväll med, eller vilken annan kväll som helst för den delen. Pappor finns ju alla dagar om året, förhoppningsvis är de, till skillnad från Hank Williams, närvarande sådana. För att även jag ska tillhöra denna skara måste jag nu avsluta detta inlägg och uppmana er att lyssna på musiken.

Broken Record - Pappadagen (nov 2012 v. 45)

Teenage kicks

Den senaste tiden har Taylor Swift lyfts fram som den nya superstjärnan på den amerikanska countrypophimlen. Säkerligen befogat men jag har lyssnat för lite på hennes musik för att ha någon egentlig åsikt. Det som bidragit till att jag inleder detta inlägg med utgångspunkt från Swift är att när jag läser om henne så lyft hennes unga ålder ofta fram och hur hon trots detta skriver texter som baserar sig på ett mer händelserikt liv, åtminstone när det gäller relationer, än vad de flesta har upplevt vid 40-års ålder. Swift slog igenom som 16-åring och har idag uppnått 22 års ålder. Detta är dock inget helt nytt fenomen på den amerikanska countryscenen och det får mig att tänka på Tanya Tucker. Jämfört med hennes genombrott framstår Swift som en mogen kvinna i sammanhanget.

När countryartisten Tanya Tucker debuterade 1972 med skivan Delta Dawn var hon knappt fyllda 14 år. Till en början försökte skivbolaget mörklägga hennes ålder för att inte uppröra den relativt mogna publik som hon lyckades fånga med sin musik. Inledningsvis var detta inget större problem eftersom både musiken och sången lät som den framfördes av någon som var betydligt mer mogen och livserfaren än vad som egentligen var fallet. Ju större framgångar Tucker nådde desto svårare blev det att hålla åldern hemlig och till slut läckte det ut och resulterade i en sensation. Om detta var till ondo eller av godo för Tuckers karriär låter jag vara osagt men faktum är att hon lyckades både behålla och bredda sin publik och den första halvan av sjuttiotalet uppnådde hon några framgångsrika år. Inte minst med hjälp av producenten Billy Sherrill som tidigare hade jobbat med artister som George Jones, Tammy Wynette och Charlie Rich och som under inledningen av 1980-talet producerade Elvis Costellos countrydoftande och välljudande album Almost Blue. Tillsammans med Sherrill spelade Tucker in några oförglömliga och brådmogna countryhits.

Redan som 17-åring släppte Tucker sin första samlingsskiva med den inte helt originella titeln Greatest Hits. Detta blev hennes bokslut på Columbia och hon bytte därefter både inriktning och bolag(MCA). Men denna samling rymmer det bästa av det jag har hört med Tucker och den skiva som jag skulle vilja rekommendera. Vill dock medge att jag inte gett Tuckers senare karriär någon ärlig chans. Efter att ha haft några motiga år i slutet av 70- och början av 80-talet så uppnådde hon en kommersiell framgång igen och blivit en av de mest framgångsrika kvinnliga amerikanska countrystjärnorna någonsin, men den delen av karriären har jag inte brytt mig om än och Greatest Hits-skivan räcker gott nog för tillfället. Det är också ett relativt lättfångat byte för er som letar i skivbackarna därute och hittar ni den är den väl värd en kostnad som motsvarar exempelvis ett Happy Meal på McDonalds.

Skivan rymmer tio högkvalitativa countryhits. På den gospeldoftande debutsingeln Delta Dawn backas hon upp av Elvis Presleys bakgrundskör The Jordanaires och skapar tillsammans med dem en vacker hymn som har blivit lite av Tuckers signum. Att framföra en låt med dubbeltydiga titeln Would You Lay With Me (In A Field Of Stone) var inte helt okontroversiellt men musiken är desto oskyldigare och Tuckers röst är fantastisk. Främst gillar jag dock den funkiga The Man That Turned My Mama On. En låt som skulle platsa på de uppskattade Country Got Soul-samlingar som gavs ut för snart ett decennium sedan. Så för er som har tröttnat på att fastna gubbrockträsket så vill jag uppmana er att att istället lyssna på tonårscountry och därmed riskera att framstå som gubbsjuk istället. Men det är väl värt den risken för det handlar ju bara om musik. Bra musik dessutom.

Familjelycka!

Shane & Kasey

Upptäckten av Kasey Chambers debutskiva  The Captain (2000) blev inledningen på min förkärlek till kvinnliga countrysångerskor. Det är kanske inte helt korrekt att erkänna, eftersom hon med sin förankring i Australien istället för den amerikanska södern, inte kan kategoriseras som en tvättäkta "honky tonk-kvinna". Hade hon kommit från USA hade hon säkerligen vunnit grammisar och blivit lika hyllad som exempelvis Allison Krauss eller Dixie Chicks. Så det hade kanske varit bättre att säga att det var någon av dessa eller artister likt Gillian Welch, Lucinda Williams eller Victoria Williams, som hade denna betydelse för mitt musiklyssnande. Men om jag ska vara ärlig så var det Chambers skiva som jag gillade mest. Inte minst för hennes fantastiska röst som likt en ung version av Dolly Parton har en förmåga att pendla mellan det oskuldsfulla och lättsmälta till att låta ärrad och belevad på ett ärligt och uppriktigt sätt. 



Wreck & Ruin (2012)

Jag ska dock medge att jag inte har tyckt att alla hennes skivor på 2000-talet har varit av samma kvalité som debuten. Ingenting har varit dåligt men det har tenderat till att bli lite väl förutsägbart för att jag skulle behålla uppmärksamheten hela vägen ut. En skiva som dock lyckades fånga mitt intresse hela vägen var 2008-års duettskiva tillsammans med hennes nuvarande man Shane Nicholson och som bär titeln Rattlin' Bones. Chambers vackra röst gör sig inte sämre i sällskap med en manlig stämma, tvärtom så växer den sig ännu starkare och variationsrikedomen ökar. Som lyssnare blir jag inte uttråkad utan vill snarare ha mer när skivan väl har nått sitt slut. Och som ett brev på posten, eller åtminstone som ett facebookmeddelande från en god vän, så kommer information om att en uppföljare finns tillgänglig. Jag hade helt missat att uppföljaren Wreck & Ruin hade kommit i början av denna höst men nu finns den på Spotify så det är enbart för er att njuta av tvättäkta australiensisk country då den är som vackrast. Framförallt i låtar som Adam & Eve, Have Mercy On Me och Troubled Mind. Musik från hjärtat som omfamnar de stora livsfrågorna.

För er som inte har lyssnat på föregångaren Rattlin' Bones så uppmanar jag er att lyssna även på den. Skivorna håller lika hög kvalité båda två. Så utöver de två livs levande barn de har tillsammans så har de även skapat två vackra bidrag till den moderna countryscenen som du inte bör missa. Här nedan ser ni videon till Adam & Eve från senaste albumet:

Andrew Bird Can Sing

Tidigare i år släppte Andrew Bird det tilltalande albumet Break It Up Yourself. Nu följer han upp det med ett minialbum, Hands of Glory, bestående av covers, nya versioner på egna låtar och tre nya kompositioner som har spelats in under den turné som följde skivsläppet. Minialbum, i detta fall handlar det om åtta väl valda låtar, är ett underskattat format att ge ut musik på och inte minst Birds musik kommer sig väl till pass i detta begränsade format. Jag har länge gillat den genialiska musik Bird har bjudit på, men hans album kan emellanåt bli tröttsamma på grund av att de rymmer för många låtar som är svåra att hålla isär och musiken kan uppfattas som slentrianmässig eftersom jag inte längre orkar uppmärksamma alla små detaljer som involveras i hans kompositioner. Därför är detta ett perfekt format för mig att avnjuta Andrew Birds musik. Och som vanligt är det ju musik av hög kvalité som han bjuder på.   

Detta är Birds mest countryfierade album och han visar inte bara prov på sin musikaliska skicklighet som kompositör, vilket han gjort vid flertalet tillfällen tidigare, utan även på att han är en utmärkt vokalist. Något som även bevisades i hans inhopp som duettpartner på Tift Merritts senaste skiva som kom för någon månad sedan. Skivan är något rakare och enklare i tonen än vad som varit fallet på hans mer officiella studioalbum och det är en bidragande orsak till att sången och rösten blir mer framträdande. Att han gör en cover på Townes Van Zandts vackra If I Needed You är givetvis ett stort plus och han gör även en fin version på The Handsome Familys When The Helicopter Comes. Men mest uppskattar jag ändå inledningsspåret Three White Horses, som du kan lyssna på här nedan, men jag hoppas ni som läser detta även uppmärksammar hela detta minialbum.

Nytt med Graveyard!

För ett par år sedan släppte det Göteborgsförankrade hårdrocksbandet Graveyard sin andra skiva, den finfina Hisingen Blues. Skivan blev omtyckt och älskad av nästan alla och frågan är om inte Graveyard är en av 2010-talets mest hyllade svenska rockgrupper. I tomrummet efter The Hellacopters splittring för några år sedan och The Sountrack of Our Lives avsked tidigare i år kliver Graveyard fram som värdiga arvtagare till kungatronen på den svenska rockscenen.

Nu har de kommit med sin uppföljare, Lights Out, och vid de första genomlyssningarna så lovar det mer än gott och gruppen visar att de går från klarhet till klarhet. Musiken känns igen från föregångaren och rötterna hittar man främst i 1970-talets hårdrocksscen. Men musiken har en egen identitet, vackra melodier varvas med röjig och ilsken rock'n'roll på ett smakfullt sätt och är även fullproppad med stora känslor. Som bäst blir det i den lugna Slow Motion Countdown som släpar sig fram i ett vackert och pampigt vemod. Hard Times Lovin' påminner om Mark Lanegan i sina bästa stunder och tillsammans med de effektfulla gitarriffen i inledande An Industry of Murder utgör det andra höjdpunkter på skivan. Jag borde kanske ge den mer tid, men i mina öron är detta, tillsammans med Baroness Yellow & Green, årets bästa hårdrock. Skivan finns på Spotify och ni har en länk ovan, men detta är musik som är gjord för vinylspelaren, så för min del är beställningen redan skickad. Gör så ni med eller köp den i närmaste välsorterade skivbutik, för att på så sätt stödja en utrotningshotad men livsnödvändig verksamhet.

Livet på vägarna - The Story

Jag har ägnat stora delar av helgen vecka 42 åt att befinna mig ensam i en bil på E4:an mellan Lund och Norrköping, tur och retur. Den låt som fick gå på repeat och utgöra soundtrack till ett vackert, höstfärgat svenskt landskap var albumaktuella Brandi Carliles episka låt The Story från 2007. Musik för de breda vägarna när det blir som bäst.

Här får ni en video till låten. Lyssna även på Carliles senaste countrydoftande album; Bear Creek, som ni kan hitta på Spotify. Ytterligare en kvinna som lyser upp i höstmörkret.

Skivtips: Black Prairie - A Tear In The Eye Is A Wound In The Heart (2012)

Jag fick ytterligare ett förträffligt musiktips från en bevandrad musikvän. Samme vän som för ett drygt halvår sedan fick mig att upptäcka Lost In The Trees, så jag har många bra musiktips att tacka för. Denna gång handlar det om Black Prairie. Ett band som till störst del består av musiker från The Decemberists men där gruppen frontas av sångerskan och violinisten Annalisa Tornfelt. Hon har tidigare varit med i gruppen Bearfoot och även gästat på skivor med bland andra Decemberists och Laura Veirs. Det här är gruppens andra skiva, men var för mig tidigare okända trots att jag följt Decemberists under en längre tid. Det är inte alltid denna typ av sidoprojekt blir så intressanta i förhållande till de förväntningar som skapas då medlemmar från närbesläktade grupper slår sig samman, men detta är ett undantag.

Musiken på A Tear In The Eye Is A Wound In The Heart rör sig i ett brett landskap med utgångspunkt, inte helt överraskande med tanke på medlemmarnas bakgrund, från folkcountry och americana. De hyllar bluegrass-artisten John Hartford och den forne The Band-medlemmen Richard Manuel i varsin låt och bitvis påminner det lite om Norman Blakes skivor från 1970-talet som jag skrev om här på bloggen för ett par månader sedan. Framförallt i de instrumentala partierna. Men de starkaste låtarna är då Tornfelt får ta plats med sin övertygande och vackra röst. Inte minst i låtar som Rock of Ages, What You Gave och Little Song Bird. Vi bjuds även på klezmerinspirerad musik i den instrumentala Taraf och visst spretar det lite åt alla håll emellanåt, inte minst i den experimentella 34 Wishes: The Legend Of, men helhetsintrycket är ändå övertygande positivt. Så jag hoppas fler upptäcker denna skiva som befinner sig i en genre som är så pass bra att den aldrig kan bli övermättad.

3730 LÅTAR: 46 till 50

Fortsättningen på min maratonlista går i höstens färger och framförs av några av giganterna inom den manliga rockmusikens låtskrivarhistoria:

Birds - Neil Young
Den vackraste och sorligaste pianoballaden från Neil Youngs bästa skiva; After the Gold Rush från 1970. Det är vid denna tid som han skrev sina starkaste låtar och detta är bara en av många. Men så vacker den är.

Famous Blue Raincoat - Leonard Cohen
Det här var den första låt med Leonard Cohen som jag fastnade för på allvar och det var tack vare ett blandband som jag fick av min bror nån gång vid 1990-talets mitt. Tillhör fortfarande en av mina absoluta Cohen-favoriter.

Duchess - Scott Walker
På samma blandband var även denna vackra men korta Scott Walker-ballad. Storslaget och pretentiöst i ordens allra mest positiva bemärkelser. Från albumet Scott 4.

Reason To Believe - Tim Hardin
En låt som har tolkats av flertalet, men frågan är om inte Hardins egna version är den bästa. En klassiker som övertygar trots sitt tvivel.

You're A Big Girl Now - Bob Dylan
Skivan Blood On The Tracks är från den era då Dylans röst är som starkast och därför lyckas han göra sina egna versioner till de bästa. Detta tillhör skivans bästa spår.

Det blev enbart fem låtar denna gång, men det lär komma fler inom en snar framtid.

Macke P:s 3730 låtar på Spotify - Under konstruktion

Tre kvinnor för oktober

Hösten har nått oss på allvar och vad passar då bättre än countrydoftande singer/songwriter-musik framfört av skönsjungande kvinnor med röster som värmer i kylan. Musik som kan fungera som bakgrundsmusik för den som bäddar ner sig i filtar med tända ljus omkring sig för att lysa upp i mörket eller för den som vill ha ett soundtrack till när skymningsljuset som allt tidigare tidigare på eftermiddagen träder fram och väcker melankoliska höstkänslor. Här kommer iallafall tre relativt nya album på detta tema som jag skulle vilja rekommendera. Som vanligt kan ni länka er till Spotify om ni klickar på titeln och själva lyssna på musiken.


Iris DeMent Sing The Delta
Med ett namn som paradoxalt nog lätt etsar sig fast på minnet så gör DeMent comeback med eget material efter en längre tids frånvaro. Med Bill Fays fantastiska album i åtanke så verkar comebackalbum vara lite av årets grej. Med en kraftfull och något nasal röst framför DeMent gospeldoftande och lågmäld country med personliga och melankoliska texter där vackert pianospel oftast får stå i centrum för musiken. Den Dolly Paron-aktiga The Night I Learned How Not To Pray tillhör en av mina favoriter tillsammans med inledande Go On Ahead And Go Home. Det finns några slätstrukna partier, men på det stora hela är detta ett uppriktigt, gediget och vackert album som ni definitivt bör kolla upp om ni, liksom jag, har en fallenhet för vemodiga countryballader.


Sera Cahoone Deer Creek Canyon
Ett tips från min vän Mårten von Ostogurkmacka som nästan alltid kommer med gedigna och lysningsvärda tips på aktuell musik. Alternativ countryrock som befinner sig någonstans emellan Gillian Welch lågmälda bluegrass och Lucinda Williams lite ruffigare men nedtonade countryrock. Detta är Cahoones tredje skiva, varav det andra som är utgiven på Sub Pop och det finns släktskap med både Iron & Wine och Band of Horses. Vacker sång kombinerat med en snyggt placerad steel guitar som får det utrymme den förtjänar.


Tift Merritt Traveling Alone
Även detta är en ny bekantskap för mig, trots att detta är Merritts femte studioalbum sedan debuten 2002. Jag uppmärksammade Merritt tack vare Håkan Engströms recension i Sydsvenskan och när jag läste att skivan innehåller en duett med personliga favoriten Andrew Bird och att Calexicos John Convertino står för trumspelet så ökade det givetvis min nyfikenhet. När jag nu har lyssnat på albumet ett antal gånger så tillhör detta min favorit av de tre rekommendationer jag ger i detta inlägg. Merritt har en vacker och fängslande röst med tydliga drag av countrymusikens stora kvinnliga företrädare. Musiken är variationsrik och traditionell country kombineras med distade popgitarrer och bitvis påminner det lite om det som Robert Plant och Alison Krauss gjorde så storartat på skivan Raising Sand. Inte minst i låtarna Still Not Home och To Myself. Annars tillhör Bird-duetten Drifted Apart min favorit tillsammans med Spring, som får en att längta till andra årstider.

3730 LÅTAR: 26 till 45

Här kommer ett tillägg på ytterligare 20 låtar på min evighetslista. En krokig och osammanhängande resa från Manchesterpunk till Whitney Houston:

Ever Fallen In Love (With Someone You Shouldn't've) - Buzzcocks
Jag äger en box med Buzzcocks som innehåller tre skivor med i princip allt som gruppen har gjort under sin aktiva period i slutet på 70- och början på 80-talet. Men det är i princip bara denna låt som jag lyssnat på, den har jag å andra sidan nästan lyssnat sönder. Poppunk eller punkpop när det är som bäst. En låt som kändes helt rätt i åldern 17 till 26, trots att det var fel, men nu är det en fantastisk nostalgitrip.

Atomic - Blondie
På nått sätt känns det här som en perfekt introduktion på 80-talet. Stort och svulstigt med en bitterljuv melodi och Debbie Harry har den där perfekta framtoningen med röst och utstrålning.

Blue Monday - New Order
Ibland kan jag tycka att New Order är ett överskattat band, men den här låten får mig att påstå motsatsen.

Ashes To Ashes - David Bowie
När Berlin-perioden led mot sitt slut i Bowies karriär så börjar jag tycka hans musik blev allt bättre igen, lika bra som på Station To Station, men med tanke på vad som komma skulle så är det kanske en felaktig diagnos. Denna klassiker från 1980 är i alla fall en väldigt bra låt.

New Europeans - Ultravox
Ultravox insåg tidigt att 80-talet skulle totalt ändra förutsättningarna för Europa och inget skulle bli som förr igen. Synthesizerns intåg skulle riva murar för att sedan bygga upp nya.

Cars And Girls - Prefab Sprout
Paddy McAloon & co tillhör de brittiska öarnas bästa band under 80-talet. Som bäst blev den när de framhävde sina amerikanska influenser. Som i denna låt om bilar och brudar, men ändå så långt ifrån Slitz man kan komma.

I Wanna Be Abdored - The Stone Roses
Klassiskt intro på gruppens citron-skiva som blev en början på 90-talets britpop-våg. Storslagen popmusik!

The Power - Suede
Dog Man Star är Suedes bästa skiva i mitt tycke. Bombastiska refränger och romantiska melodier som för tankarna till Bowie och Scott Walker i sina bästa stunder. Denna låt är en av de bästa från den skivan.

Walkaway - Cast
Cast förväntades bli nästa stora brittiska band efter Oasis, Blurs och Suedes genombrott. Men det hände aldrig så mycket mer än att de hann  bjuda på några vackra bitar innan hypen var över. Som denna ballad vars intro får en att nynna på Elvis klassiker (I Can´t Help) Fallin' in Love With You.

The Everlasting - Manic Street Preachers
MSP tar i från tårna även i denna låt. Ibland blir det fågel och ibland blir det fisk. Här flyger de högt.

I Gave You all - Mumford & Sons
Av den senaste tidens recensioner att döma så har det blivit uppenbart att folkrocktrenden är på väg att ta slut och hyllningskörerna jublar inte lika så högt så fort banjo och stämsång involveras i musiken. Mumford & Sons har dock fortfarande en fascinerande förmåga att bygga upp crescendon i sin musik med enkla medel. Detta är min favorit från deras debut.

Like A Broken Record - Lloyd Cole
Inledningsraden Not that I have much dignity left, anyhow... får mig att smälta och denna låt har fått ge namn åt min blogg. Vacker och uppriktig popmusik i sin skönaste förpackning.

Sunken Waltz - Calexico
Calexicos svar på Elliot Smiths Waltz #2. Bitterljuv dansmusik!

When You Wake Up Feeling Old - Wilco
Jeff Tweedys låt har fungerat som soundtrack till allt för många morgonar.

Willing To Wait - Sebadoh
För mig är detta en av de bästa låtarna från en av de bästa skivorna som härstammar från 90-talets lo fi-era och Lou Barlow har en unik förmåga att skriva vackra, enkla och vemodiga popmelodier,

Car - Built To Spill
Stråkar och indierock är ingen dum kombination när Dough Martsch får hålla i rodret. Storslagen och vacker rockmusik i sitt småskaliga format.

Hallelujah - Nick Cave & The Bad Seeds
När Caves teatraliska ådra får hållas i schakt och han framträder i sitt mest nedtonade format så blir det oftast som bäst. En vacker lovsång.

The Same Love That Makes Me Laugh - Bill Withers
Withers popularitet fick ett uppsving i samband med att hans Ain´t No Sunshine medverkade på soundtracket till filmen Notting Hill. Denna funkiga soulballad på samma tema är minst lika bra, men inte lika känd. Vacker 70-talssoul.

You Got Me - The Roots & Erykah Badu
Hiphopens bästa rockband tillsammans med en av den moderna soulmusikens mest karaktärsfulla röster blir en oslagbar kombination.

My Love Is Your Love - Whitney Houston
Jag var aldrig något stort fan till Whitney Houstons musik men med denna låt, skriven av Wyclef Jean i högform, så kan inte jag heller motstå storheten i hennes fantastiska röst.

Låtarna hittar ni här tillsammans med tidigare tillagda låtar:
Macke P:s 3730 låtar på Spotify - Under konstruktion

Automatic For The People - 20 år!

I helgen så fyllde en av rockhistoriens bästa skivor 20 år. Den 6:e oktober 1992 släpptes R.E.M:s mästerverk, Automatic For The People. Gruppen befann sig vid zenit, både kommersiellt och konstnärligt, och med facit i hand så kan jag konstatera att det aldrig blev bättre än så här. Men så bra det var! Med tanke på albumets tematik och vemod så är det ett utmärkt album att återupptäcka när höstmörket blir allt mer påträngande. Musiken håller lika bra än idag och kommer så göra 20 år framåt i tiden också. Ett tidlöst album, väl i nivå med Fleetwood Macs Rumours och Neil Youngs After The Gold Rush. Så jag får väl avsluta med att säga grattis på 20-årsdagen!

Calexico - Live på KB

Jag var igår kväll på KB i Malmö och bevittnade en utsökt konsert med amerikanska bandet Calexico. Deras kombination av amerikansk country i en singer/songwriter-tradition med spansk/mexikansk jazz- och folkmusik görs sig absolut bäst i liveformat. Musikernas skicklighet och mångsidighet kommer till sin rätt, inte minst John Convertinos trumspel, som med finess och skicklighet skapar ett skönt driv i låtarna. Min grundsyn på en skicklig batterist kan liknas med en bra fotbollsdomare. När de gör sitt jobb som bäst så ska de verka utan att själva stå i centrum, men ändå vara den som driver händelserna framåt och skapar flyt i spelet. Det är något som Convertino väl lever upp till och tillhör, efter att sett bandet vid två tillfällen, en av mina favorittrummisar. Dessutom blir de mexikanska inslagen i musiken betydligt mer intressant på scen än på skiva. Det som ibland kan upplevas slätstruket på skiva, fylls med dynamik när de framför musiken i ett levande format.

Calexico live på KB i Malmö - 20120930

Calexico har en förmåga att bygga upp fantastiska ljudbilder och däri ligger deras främsta styrka. Det är ljudbilden, snarare än låtarna, som fängslar en som lyssnare. Det är en av orsakerna till till varför gruppen ofta anlitas till att göra filmmusik och kopplingarna till Ennio Morricones spaghetti-western är ibland uppenbara. Gruppens centrala figur är sångaren Joey Burns, som likt en välkammad och propert klädd sjökapten håller samman bandet och driver skutan i rätt riktning. Hans sång är kanske inte den mest karaktärsfulla men utan brister och smälter väl in i sammanhanget. Han har en förmåga att förmedla det vemod som kännetecknar gruppens musik. Visst finns det delar av konserten som det går att rikta kritik mot, duetten med den för övrigt duktiga uppvärmaren Laura Gibson, som framförs som ett extranummer, är tämligen slätstruken i min öron och de för övrigt effektfulla trumpeterna blåser nästan sönder introt på den annars så fina Across the Wire. Men på det stora hela lever gruppen väl upp till mina förväntningar, som var rätt höga efter konserten gruppen bjöd på Nalen i Stockholm 2008. Så mitt råd är att om ni får en möjlighet se gruppen live nån gång i framtiden så bör ni ta den. annars missar ni något stort.

Den som likt jag blir mer nyfiken på de latino-influenser som präglar Calexicos musik bör kolla upp den mer eller mindre bestående gruppmedlemmen Jairo Zavalos soloprojekt; DePedro. Calexico kompar och Burns agerar producent och är med och sjunger på ett antal spår. Musiken känns bekant med det som Calexico själva ägnar sig åt, men här får latinomusiken av naturliga skäl ett allt större utrymme. Det är främst den självbetitlade debuten från 2008 som fångar min uppmärksamhet och för er som blir nyfikna så kan ni hitta den på spotify om ni klickar här. Det enda som stör mig, utöver att det i några enstaka spår blir allt för mycket dansanta och höftryckande salsarytmer för min smak, är att jag knappt kommer ihåg ett ord spanska från mina år på gymnasiet. Anette Molander, min spansklärare vid denna tid, får ursäkta. Men det låter i allafall som de sjunger om något vackert. Inte minst i den avslutande och nedtonade balladen Miguelito.

Adios!

Ännu mera David Eugene Edwards

Jag hade helt missat att David Eugene Edwards hade gett ut ännu ett album under namnet Wovenhand; The Laughing Stalk, i början av denna månad. Kanske inte så konstigt eftersom hans skivsläpp inte får någon större uppmärksamhet i media nuförtiden, vilket är en följd av att det knappast är publikfrieri som den forne Sixteen Horsepower-mannen har ägnat sig åt under det senaste decenniet. Han har blivit allt mer konsekvent förankrad i sitt mörka, apokalyptiska domedagssound där hans kristna tro och bibliska referenser får ta allt större utrymme i texterna. Något som den svenska popjournalistkåren inte alltid är helt bekväma att handskas med.

Intet nytt vad gäller den innehållsmässiga tematiken på detta album heller, men däremot har musiken förändras något. Med ett utökat antal musiker i bandet har distade gitarrer fått ett allt större utrymme på bekostnad av banjon och musiken har gått mot rakare, svulstigare och tyngre hårdrock. Att den forne Einstûrzende Neubauten-medlemmen Alexander Hacke har varit med i produktionen bidrar till att musiken även närmar sig industriell gothrock, något som inte är helt överraskande för de som följt Edwards karriär under en längre tid. Countryinfluenserna är inte längre lika uppenbara och delvis påminner det om ett par av de starkare spåren som fanns på skivan Ten Stones från 2008. Trots detta tycker jag albumet är mer lättillgängligt än på länge och låtarna, som fortfarande har en välbekant struktur, har mer energi och driv i sig än på föregångaren The Threshingfloor. Som redan DEE-frälst så finner jag njutning i det jag hör och ser det som en musikalisk nytändning, men det kommer knappast locka särskilt många nya lyssnare. Vill man ge sig in i Edwards magiska värld är det fortfarande bättre att börja med Sixteen Horsepowers album.

Här har ni i vilket fall ett smakprov från senaste albumet:

Skivtips: Baroness - Yellow & Green (2012)

Den bästa musiken görs inte sällan av artister och grupper som hittar inspiration från en rad olika musikstilar och ser bortom sin egen genres snäva ramar. Detta gällar grupper och artister som Led Zeppelin under tidigt 70-talet, Thin Lizzy i mitten av samma decennium, The Clash 1979, R.E.M på 80-talet, Sixteen Horsepower omkring år 2000, PJ Harvey och My Morning Jacket under det senaste årtiondet och Tom Waits under princip hela hans karriär. Gemensamt för dessa är att de med ett brett spektra av influenser har lyckats skapa sammanhängande musik och som trots uppenbara låtstölder förmår att forma en egen musikalisk identitet som ansetts banbrytande. Till den skaran skulle jag även vilja lägga till det amerikanska hårdrocksbandet Baroness som i år har gett ut ut sin fjärde skiva, ett dubbelalbum med den färglada titeln Yellow & Green. Att likställa dem med någon av ovan nämnda storheter är kanske att gå lite väl långt, men det Baroness gör för 2010-talet är inte helt olikt det Led Zeppelin bidrog med i samband med att deras tredje skiva gavs ut 1970, då de lyckades få in amerikansk blues och country beblandat med brittisk folkrock i sin musik på en och samma skiva samtidigt som de framställdes som hårdrockens pionjärer.

Baroness Yellow & Green



Baroness har under de senaste fem åren gjort sig kända som ett progressivt metalband med rötter i trash och klassisk hårdrock och agerat förband åt grupper som Metallica och Mastodon. Det går att dra musikaliska paralleller till just Mastodon, men på deras senaste album visar de upp ett brett register där det även går att hitta musikaliska likheter med grupper som Fleet Foxes och Midlake, fast i ett melodiöst metalformat. Det har oftast setts som något fult att beblanda pop- och rockmusik med hårdrock. Det blir inte sällan utskällt från båda läger. Metalpuritanerna anser att det är ett svek mot genrens ideal att vara svårtillgängliga för den breda massan, medan indiepopfolket fnyser åt att de är ulvar i fårakläder som vill smyga in stadiumrockande gitarrsolon i popmusiken. Men denna typ av kritik är sällan värd att lyssna på och att sträva mot någon slags renodlad genre är ett föråldrat sätt att betrakta musik på.

Baroness senaste album skiljer sig ganska mycket från deras tidigare alster och det är knappast någon underdrift att säga att de har gått mot ett mjukare och mer poporienterat sound. Musiken är rakare och sångaren John Dyer Baizley sjunger mer än det avgrundsvrål som dominerat tidigare skivor. Jag skulle även kunna säga att det är en mer mogenorienterad hårdrock vi möter, ett begrepp som säkerligen skrämmer iväg en del lyssnare, men musiken innehåller ändå så pass mycket energi att det aldrig blir tråkigt. De bjuder även på vacker och stämningsfull stämsång, inte minst i den Midlake-doftande Twinkler. Som bäst blir det annars i låtar som Take My Bones Away, Back Where I Belong, Sea Lungs och den lugna balladen Eula. Som så ofta med dubbelalbum så håller inte allt material samma nivå hela vägen och det finns en del transportsträckor. Samtidigt så ger dubbelformatet en möjlighet att utforska skivan under en längre tid och hitta nya dolda finesser. Framförallt är det fantastiskt roligt att lyssna på musik av artister som själva har ett stort intresse för musik, oavsett genre. Därför tycker jag fler ska lyssna på denna skiva.

3730 LÅTAR: 16 till 25

Här kommer fortsättningen på min evighetslista:

Helplessly Hoping - Crosby, Stills & Nash
Vacker stämsång från ett stilbildande album från 1969 som under 2000-talets folkrockstrend upplevt en värdig renässans. Detta gjordes innan Neil Young gjorde entré i supergruppen.

Marry Song - Band of Horses
En vacker efterföljare till föregående låt med CSN&(Y) med albumaktuella Band of Horses. Låten är från 2007 års Cease To Begin, deras hitintills starkaste album.

Tiger Mountain Peasant Song - Fleet Foxes
Ytterligare ett band som har rötter i CSN&(Y):s  folkrock. En vacker låt som står stadigt på egna ben.

Thirteen - Big Star
Kultförklarat powerpop från tidigt 70-tal. En låt som Håkan Hellström gjort en svensk version på. Originalet är dock svårt att överträffa. Skriven av det missanpassade radarparet Alex Chilton och Chris Bell.

I Am The Cosmos - Chris Bell
Med en titel som får en att tänka på Di Leva och referera till Seinfeld, försökte den forne Big Star-medlemen sig på en solokarriär, men en tragisk bilolycka i december 1978 satte stopp för detta. Skivan med samma titel gavs först ut långt efter hans död. Denna låt är dock odödlig och trots sin repiga yta så kan man skönja en vacker poppärla.

Evangeline - Emmylou Harris
En av countrymusikens vackraste duettröster klarar sig ibland lika bra på egen hand. Som här, även om den version som finns med på The Bands The Last Waltz är strået vassare. Men en tillräckligt bra låt klarar av en något slätstruken produktion från tidigt 80-tal. Skriven av Robbie Robertson.

Resurrection Fern - Iron & Wine
Jag såg Sam Beam och hans I&W live för ett drygt år sedan på Malmöfestivalen och hoppades förgäves på att jag skulle få varmas upp av denna vackra visa. Istället fick jag en massa tråkigt jammande. Det hade varit bättre att stanna hemma och sätta 2007-års The Shepherd's Dog på repeat.

Waltz #2 - Elliott Smith
Elliott Smith var för 1990-talet vad Townes Van Zandt och Nick Drake var för 1970-talet. En fantastisk låtkrivare som kunde skapa bitterljuva melodier med små medel. Som i denna klassiker från 1998.

Circuital - My Morning Jacket
MMJ är, om inte det bästa, så i alla fall det mest intressanta och dynamiska rockband på den här sidan om millennieskiftet. Detta är en av deras bästa låtar från förra årets mästerverk.

Waterloo Sunset - The Kinks
När allt för många rockband snöade in på psykedelia så gjorde Ray Davies & co fortfarande fantastiskt bra popmusik. Från 1967-års Something Else By The Kinks

Låtarna finns med på spellistan:
Macke P:s 3730 låtar på Spotify - Under konstruktion

3730 LÅTAR: 1 till 15

Som om min nördighet inte har några som helst begränsingar, så kommer nu nästa drag på denna blogg för att missionera mitt intresse för bra musik till en begränsad skara läsare. Jag kommer att lista 3730 låtar som finns på spotify som jag av någon anledning vill uppmärksamma. Detta kommer bli, som ni förstår, en evighetslista under ständig(?) konstruktion.

Listans består inte av någon inbördes ordning eller gradering låtarna emellan och kretsar inte kring något särskilt tema, tidsperiod eller genres. Utan det enda gemensamma kommer vara att det är låtar jag gillar. Helt enkelt de 3730 bästa låtarna som jag känner till och som finns tillgängliga på spotify. Jag kommer lägga till 10 låtar i taget, men hur ofta detta kommer ske får framtiden utvisa. Listan beräknas i vilket bli klar den 28:e juni 2019. Precis 100 år efter det att Versiallesfreden slöts och första världskriget var slut. Det har i och för sig inget som helst samband, men en deadline kan alltid behövas och ett historiskt datum är aldrig fel att uppmärksamma. Jag kommer försöka vara noga med att lägga in de bästa versionerna av låtarna som finns på spotify i den mån det går så att ni som lyssnar kan länka er vidare till rätt album.

För att lista ska ta lite fart så här i början så börjar jag med 15 låtar:

Thats How I Got To Memphis - Solomon Burke
En fantastisk vacker låt som Tom T. Hall skrev. Jag hade egentligen velat ha med hans original, men den saknas på Spotify. Burkes version från 2006 års album; Nashville, går heller inte av för hackor. Storslagen i all sin enkelhet.

Out On The Road - David Ackles
Ackles har en tendens att bli allt för teatralisk för min smak, men när balansen mellan dramatik och melodi finner jämvikt så blir det uppstår ljuv musik. Som i denna låt från 1970 års Subway to The Country.

Simple Man - Lynyrd Skynyrd
Det kan vara lätt att avfärda Lynyrd Skynyrd för deras sydstatsromantik och plågan Sweet Home Alabama. Men deras debutalbum är sydstatsrock när den är som bäst och de visar de inte minst i denna låt.

Two Steps From The Blues - Bobby Bland
Vacker blues med mycket själ och vemod från en av de främsta i genren. Ett mästerverk från 1960.

The Return Of The Grevious Angel - Gram Parsons & Emmylou Harris
En utsökt duett mellan Parsons och Harris från ett klassiskt countryalbum. Det var faktiskt First Aid Kit-systrarnas sommarprat som fick mig att återupptäcka denna guldklimp.

It´s Alright - The Impressions
Curtis Mayfield och hans kompanjoner i The Impressions kunde få popmusik att låta så enkelt och självklart. Glad musik kan också vara bra musik. Framförallt när det handlar om soulpop från tidigt 60-tal.

Ode to Billie Joe - Bobbie Gentry
Med enkla medel lyckas countrypop-stjärnan få ett fantastiskt driv i den akustiska gitarren och i den tragiska historien om Billie Joe McAllister.

Dancing In The Moonlight (It´s Caught Me In It´s Spotlight) - Thin Lizzy
Thin Lizzy låter som Van Morrison från deras mest souldoftande hårdrocksalbum; Bad Reputation från 1977.

Dead Man Walkin´ - Bruce Springsteen
Vet inte om det är filmen som får mig att älska denna låt. Springsteen låter som han gjorde på Nebraska och det är då det brukar bli som bäst.

My Little Town - Paul Simon
Art Garfunkel gästar på Paul Simons soloalbum från 1975, Still Crazy After These Years. En återförening som återskapar magin radarparet emellan. Sällan har ett Polarpris haft en mer rättmätig vinnare än detta år.

(Fa-Fa-Fa-Fa) Sad Song - Otis Redding
En av soulmusikens starkaste röster genom all tider, med en titel som inte kräver nån vidare beskrivning. Vackert vemod!

Don´t Play That Song - Aretha Franklin
Souldrottningens kanske olyckligaste kärlekslåt är en av hennes största och bästa stunder på skiva.

Goin´ Home - Dinosaur Jr.
J. Mascis och Co är snart aktuella med nytt album och blir det i närheten av lika bra som det här så blir i alla fall jag nöjd.

Way Down In The Hole - Tom Waits
Whiskeydoftande gospel för bardisken från artisten man aldrig riktigt vet var man har, men allt som oftast blir det bra.

Satan Your Kingdom Must Come Down - Robert Plant
Vem kan framför denna domedagsgospel på ett bättre sätt än den forne Led Zeppelin-vokalisten med den majestätiska rösten. Från 2010 års Band of Joy.

Det var de 15 första, men snart kommer fler. Varför just 3730 kan man ju undra? Finns inget tydligt svar, mer än att det är en vackert tal och betyder säkert något för någon. Dessutom var tal som 100, 500 och 1001 redan uttjatade. Håll till godo - här börjar min nördiga musikaliska odyssé:

Macke P:s 3730 låtar på Spotify - Under konstruktion

Calexico!

Calexico har återigen släppt ett vackert album med en trivsam mix av country, sydamerikansk jazz och folkrock som lämpar sig alldeles utmärkt för mörka och regniga höstkvällar. De turnerar dessutom snart i Sverige och för er som bor i Skåneregionen så kan ni se dem live på KB i Malmö den 30:e september. Är det lika bra som det var på Nalen i Stockholm 2008 så är det inget man vill missa. Här är ett smakprov från senaste skivan Algiers:

Den svåra uppföljaren

Något som visat sig vara bland det svåraste som finns inom rockmusikbranschen är att kunna följa upp en konstnärlig och kommersiell succé med ett nytt album. Det kanske ska klassas som ett lyxproblem men ju tidigare i karriären denna succé infinner sig, då artisten inte har så mycket material att förlita sig på, desto svårare brukar det bli. Inte helt oväntat är det stor risk att drabbas av skrivkramp och prestationsångest i dessa lägen. Se bara på artister som Jakob Hellman och Lauryn Hill. Hyllade och älskade av nästa alla, men vad hände sen? Det här är ett fenomen som säkert kan bli lika tydliga inom såväl film och litteratur, men pop- och rockmusiken har under de senaste 50 åren haft en sådan medial slagkraft att det ofta synliggörs och skapar debatt och reaktioner i offentlighetens strålkastarljus.

Hur artister och rockband har valt att hantera en sådan situation kan te sig lite olika, men inte sällan väljer de vägen att ge ut ett "svårt" album för att på så sätt försöka bevara sin konstnärliga integritet. För grupper som innan succén har rört sig inom alternativa kretsar där de har haft "cred" för att sedan bli mainstream kan detta vara ett sätt att försöka visa att man värnar om sina mest trogna fans för att inte riskera att betraktas som "sell out". Det är i sådana lägen som till exempel pretentiösa dubbelalbum ses som ett gångbart alternativ. Ibland krånglar man till sitt framförande genom att influeras av nya stilar som involveras i musiken. Skulle den från omgivning förväntade försäljningssuccén då utebli kan alltid argumentet att den stora massan inte förstår dras fram och därmed framställa sig själva som missförstådda genier. Dessa skivor brukar i vilket fall kunna väcka starka känslor och om de inte landar i ett konstnärligt magplask så brukar de omvärderas och debatteras under lång tid efter det att albumet getts ut. De brukar utgöra rockmusikflödets vattendelare. Det beskrivs ofta som modigt att utmana sin publik, men inte sällan handlar det om att hantera rädslan för att misslyckas. Fallet blir ju aldrig så tungt som när man befinner sig högst upp på berömmelsens topp.

Här har jag i vilket fall valt ut några "svåra" uppföljare som jag listar utan någon som helst rangordning eller gradering. Mästerverk eller konstnärliga magplask? Döm själva. Jag skriver min dom.


Fleetwood Mac Tusk (1979)
Detta får nog jag klassa som min personliga favorit i kategorin "svåra uppföljaren". Utgiven efter gruppens gigantiska succé med skillsmässoalbumet och mångmiljonsäljaren Rumours. Att i detta läge, som ett band som allt starkare kopplades samman med den amerikanska västkustscenen, ge ut ett spretigt dubbelalbum, vars skivomslag och produktion delvis påminner om 90-talets indierock, var knappast publikfrieri. Detta trots att inspelningen var rockhistoriens ditintills mest påkostade och pågick i nästan ett helt år. Men gruppmedlemmarna kände nog i detta läge att de hade friat tillräckligt, både med varandra och med sin publik. Enda utvägen var att ge ut ett förhållandevis svårtillgängligt album. Men det är främst inramningen som är svår, för de 20 låtarna utgör en fantastisk mosaik i alla dess popmusikaliska vackraste färger, skapat av ett band på bristningsgränsen. Ett känslomässigt och storslaget epos. Både Lindsey Buckingham och Stevie Nicks briljerar med sin låtskrivarförmåga.


R.E.M Monster (1994)
I kölvattnet efter succérna med radiovänliga Out of Time och den akustiskt lågmälda Automatic For The People ville Athensgruppen återvända till sina mer skrammelrockiga rötter och ökade disten på gitarrerna. Det skramlar på rätt bra men det kanske främst var ett sätt att dölja att låtarna inte var lika starka som på sina föregångare? Till gruppens försvar bör dock påpekas att de fram tills dess radat upp album av fantastisk kvalité sedan debuten 1983 och att höja nivån ännu en gång skulle visa sig omöjligt. Albumet kan på sin höjd klassas som intressant men med undantag för den fina Kurt Cobain-hyllningen Let Me In så är det inget album man återvänder till om vill ha det bästa med gruppen.


The Clash Sandinista (1980)
Efter succén med den banbrytande dubbel-LP:n London Calling var The Clash på väg att erövra världen och bli de brittiska öarnas populärkulturella flaggskepp. Att i detta läge ge ut ett trippelalbum, med en titel hämtad från den socialistiska revolten i Nicaragua året innan, förbryllade många. Om de forna punkrockarna hade lyckats vidga sin musik med varierande stilar på London Calling på ett snyggt och sammanhållet sätt, så spretar gruppen åt alla håll och kanter på detta album. Pop, soul, barnkörer, reggae, dub, rock blandas om vartannat och resultatet blir mest förvirrande. Det finns dock en hel del ljusglimtar även om många låtar känns som idéer som borde ha genomarbetats lite mer innan det gavs ut.


Nirvana In Utero (1993)
Kurt Cobain trivdes aldrig med livet som rockstjärna och ville återvända till rötterna i den alternativa rockmusikens underjord. Eller snarare underliv med tanke på skivans titel (In Utero är en benämning för fostrets utvecklingsfas i livmodern) Skivan saknar de direkta låtarna och självklara gitarriffen som förgångaren, Nevermind, innehöll och som med storm lanserat den flanelldoftande alternativrocken världen över. Även om låtar som Rape Me, Heart Shaped Box, Dumb och Pennyroyal Tea fortfarande lockade till sig en storpublik så är låten Radio Friendly Unit Shifter både med ljudbild och titel mer talande för skivans punkrockiga och inåtvända sound. Bitvis riktigt bra, men stundtals jobbigt och de ständiga tempobytena gör albumet hopplöst att lyssna på rakt igenom. Jag lyssnar hellre på Pixies.


Radiohead Kid A (2000)
Efter succén med Ok Computer var Radiohead den brittiska rockpressens gunstlingar och hela världen stod för deras fötter. De var på väg att utvecklas till det band som Coldplay ett knappt decennium senare kom att bli. Men det var inte vad Radiohead själva ville, så de gav ett elektroniskt och experimentellt album där Thom Yorke mestadels låter som en digital robot som vandrar runt i ett futuristiskt och svävande ljudlandskap. Personligen tappar jag intresset ganska fort, men albumet hyllas fortfarande av många som ett mästerverk. Jag är skeptisk, men det kanske bara är jag som inte förstår.


Pulp This Is Hardcore (1998)
Britpopvågen svepte över världen i mitten av 90-talet och i kölvattnet efter Oasis och Blur gick Pulp från indie till mainstream tack vare hits som Common People och Disco 2000 på albumsuccén Different Class. Uppföljaren This Is Hardcore blev en mörk historia utan några självklara hits. Storslaget, pretentiöst och svulstigt med texter som berör ålderdom, sex och meningen med rockstjärnelivet. Bara omslaget provocerade och förvirrade många. Skivan blev inte i närheten av samma kommersiella succé som föregångaren, men många med mig anser att detta är Jarvis Cockers konstnärliga höjdpunkt. Storslagen rockmusik och Pulps svar på Suedes Dog Man Star. Fast med bättre ljud.

Det finns fler album på detta tema som går att uppmärksamma. Kanske hör Blurs självbetitlade album från 1997 hemma här, liksom Pink Floyds Animals, Neil Youngs Tonights The Night, The Beatles White Album, Beach Boys Smiley Smile, Metallicas Load  osv. Men jag får nöja mig med dessa och förhoppningsvis får det någon att uppmärksamma hur bra Fleetwood Macs Tusk är, om ni inte redan visste.