Calexico - Live på KB

Jag var igår kväll på KB i Malmö och bevittnade en utsökt konsert med amerikanska bandet Calexico. Deras kombination av amerikansk country i en singer/songwriter-tradition med spansk/mexikansk jazz- och folkmusik görs sig absolut bäst i liveformat. Musikernas skicklighet och mångsidighet kommer till sin rätt, inte minst John Convertinos trumspel, som med finess och skicklighet skapar ett skönt driv i låtarna. Min grundsyn på en skicklig batterist kan liknas med en bra fotbollsdomare. När de gör sitt jobb som bäst så ska de verka utan att själva stå i centrum, men ändå vara den som driver händelserna framåt och skapar flyt i spelet. Det är något som Convertino väl lever upp till och tillhör, efter att sett bandet vid två tillfällen, en av mina favorittrummisar. Dessutom blir de mexikanska inslagen i musiken betydligt mer intressant på scen än på skiva. Det som ibland kan upplevas slätstruket på skiva, fylls med dynamik när de framför musiken i ett levande format.

Calexico live på KB i Malmö - 20120930

Calexico har en förmåga att bygga upp fantastiska ljudbilder och däri ligger deras främsta styrka. Det är ljudbilden, snarare än låtarna, som fängslar en som lyssnare. Det är en av orsakerna till till varför gruppen ofta anlitas till att göra filmmusik och kopplingarna till Ennio Morricones spaghetti-western är ibland uppenbara. Gruppens centrala figur är sångaren Joey Burns, som likt en välkammad och propert klädd sjökapten håller samman bandet och driver skutan i rätt riktning. Hans sång är kanske inte den mest karaktärsfulla men utan brister och smälter väl in i sammanhanget. Han har en förmåga att förmedla det vemod som kännetecknar gruppens musik. Visst finns det delar av konserten som det går att rikta kritik mot, duetten med den för övrigt duktiga uppvärmaren Laura Gibson, som framförs som ett extranummer, är tämligen slätstruken i min öron och de för övrigt effektfulla trumpeterna blåser nästan sönder introt på den annars så fina Across the Wire. Men på det stora hela lever gruppen väl upp till mina förväntningar, som var rätt höga efter konserten gruppen bjöd på Nalen i Stockholm 2008. Så mitt råd är att om ni får en möjlighet se gruppen live nån gång i framtiden så bör ni ta den. annars missar ni något stort.

Den som likt jag blir mer nyfiken på de latino-influenser som präglar Calexicos musik bör kolla upp den mer eller mindre bestående gruppmedlemmen Jairo Zavalos soloprojekt; DePedro. Calexico kompar och Burns agerar producent och är med och sjunger på ett antal spår. Musiken känns bekant med det som Calexico själva ägnar sig åt, men här får latinomusiken av naturliga skäl ett allt större utrymme. Det är främst den självbetitlade debuten från 2008 som fångar min uppmärksamhet och för er som blir nyfikna så kan ni hitta den på spotify om ni klickar här. Det enda som stör mig, utöver att det i några enstaka spår blir allt för mycket dansanta och höftryckande salsarytmer för min smak, är att jag knappt kommer ihåg ett ord spanska från mina år på gymnasiet. Anette Molander, min spansklärare vid denna tid, får ursäkta. Men det låter i allafall som de sjunger om något vackert. Inte minst i den avslutande och nedtonade balladen Miguelito.

Adios!