Skivtips: Philip Lynott - Solo in Soho (1980)

Det tog tid för mig att upptäcka Thin Lizzy. Det är inte mer än något år sedan som jag fastnade för deras charm när jag upptäckte låten Cowboy Song från deras mest framgångsrika album, Jailbreak från 1976. Kanske är det för att gruppen allt som oftast och delvis felaktigt placerats i hårdrocksgenren som gjort att jag missat dem. Jag har klumpat ihop dem med grupper som Deep Purple, Rainbow och Status Quo och därmed inte gett dem den uppmärksamhet som de förtjänar. Jag ska dock vara försiktig med att säga något ont om de ovan nämnda grupperna, eftersom det allt som oftast slutar med att jag sitter där med en platta i handen och tycker att det svänger. För inte så lång tid sedan så insåg jag ju att tidiga Lynyrd Skynyrd inte är så tokiga och jag kommer säkerligen hylla deras Pronounced-skiva här på bloggen inom en snar framtid. Det jag vill komma fram till är att Thin Lizzy är så mycket mer än förutsägbar after ski-rock. 

Mannen bakom Thin Lizzys storhet är sångaren och låtskrivaren Phil Lynott, som liksom gruppens musik är en svårplacerad själ i rockhistorien. Han var en person som aldrig verkade finna sin plats i de fack han sorterades in i, varken i det sociala livet eller inom populärkulturen, vilket kan vara en bidragande orsak till varför han hamnade i ett drogmissbruk som ledde till hans allt för tidiga död 1986, endast 36 år gammal. Utanförskapet var ett återkommande tema i hans texter. Lynott hade en fängslande röst och ett sinne för medryckande popmelodier och det visar han inte minst på sin första soloskiva som gavs ut 1980 med titeln Solo in Soho. Lynott har ofta fått respekt för intelligenta och kvalitativa texter, vilket inte tillhör vanligheterna i den genre som Thin Lizzy placerats in i. Han gav även ut två diktsamlingar under sin levnad som visade på en litterär ådra. Som låtsnickrare förtjänar han dock mer respekt och därför vill jag rekommendera detta album, som lätt går en förbi om man inte aktivt söker upp det.

Musikaliskt spretar skivan åt alla möjliga håll, gitarriff blandas med synthpop, Kraftwerkinfluenser, funkiga basgångar, pampiga stråkarrangemang och irländsk reggae. Liksom musiken så kommer även de medverkande gästmusikerna från vitt skilda håll, däribland Midge Ure från Ultravox, Mark Knopfler, Huey Lewis och Gary Moore. Det som håller ihop skivan och gör den värd att lyssna på är Lynotts röst och de medryckande melodierna. Visst har delar av produktionen passerat bäst före-datum, men med tillräckligt bra låtar så gör det inte så mycket. Titelspåret är fullt jämförbart med Elvis Costellos Watching the Detectives och Tattoo låter som något Dexy´s Midnight Runners hade kunnat göra. Saknaden efter Elvis Presleys bortgång skildras i bitterljuva King's Call och lika vackert blir det det i kärleksförklaringen till Lynotts dotter i den stråkbaserade hymnen A Child´s Lullaby. Den hårdrockiga blueslåten Ode To A Black Man får ni heller inte missa, även om hyllningen till Robert Mugabe fås ses som ett historiskt misstag när vi nu, drygt 30 år senare, sitter med facit i hand. Hur som helst så tycker jag att ni ska ge denna skiva en ärlig chans om ni inte redan har gjort det. Det är den väl värd och för er som inte nöjer er med Spotify och även jagar vinyler så är denna platta ett ganska lättfångat byte som ni kan hitta till bra kvalité för en billig penning i någon skivbörs därute. Så köp den och ni har en dryg halvtimmes underhållande rockhistoria att se fram emot. Köp även Thin Lizzys Jailbreak, även om den inte är lika lätt att hitta till fyndpris.

Phil Lynott står för övrigt staty i sin hemstad Dublin. Det förtjänar han.