Skivtips: Swampwater - S/T (1970)

Det finns egentligen inte mycket som är unikt med Swampwaters debutskiva från 1970. Musikaliskt påminner det till stor del om den samtida amerikanska countryrocken med företrädare som The Byrds, CCR och Grateful Dead. Med sina rötter i den amerikanska södern och låttitlar som Louisiana Woman, Man From New Orleans och Nashville Lady, känns inte heller valet av gruppnamn särskilt originellt. De unika ligger i att jag överhuvudtaget köpte denna skiva eftersom det egentligen byggde på ett missförstånd. Utöver Linda Ronstadts och The Byrds-medlemmars positiva kommentarer på konvolutet så var det att jag trodde att låten Kathleen var en cover på Townes Van Zandt som blev avgörande. När jag kom hem och lyssnade igenom vinylen så visade det sig att så inte var fallet utan det var en helt annan låt med samma titel. Skivan var dock ett riktigt fynd och väl i nivå med tidigare nämnda gruppers bästa skivor från samma tidsperiod. Skivan spelades in under fyra dagar i New Mexico under John Wagners överseende och släpptes på det lilla bolaget Starday King Records. Musiken är en perfekt mix av västkust-, country- och sydstatsrock och innehåller träffsäkra melodier framförda av ett ytterst samspelt band.

Gruppen blev främst kända som ett kompband till bland andra Linda Ronstadt, Joan Baez, Odetta och Arlo Guthrie. De släppte året därpå en uppföljare på det större bolaget RCA, även den självbetitlad vilket skapar förvirring, och även den är värd att lyssna på för den som vill fördjupa sig i countryrockens glansperiod under slutet av 1960-talet och 1970-talets inledning. Därefter kom karriären av sig och bandet splittrades. Musikerna fortsatte sina karriärer med andra grupper för att på 1980-talet återförenas för en comebackskiva. Tyvärr har 1980-talet satt allt för stora avtryck på musiken och soundet från de två första skivorna är borta. Olyckligtvis är det den enda skiva du kan hitta på Spotify och de två första skivorna är svåra att hitta återutgivna. Men om ni hittar begagnade vinylexemplar på dessa så ska ni inte tveka att köpa dem. För nog blev det så som Linda Rondstadt önskade i sitt försök att lansera gruppen på debutskivans konvolut:

These guys are real good, but I hope nobody buys their album 'cause if they get to be famous, I won't have a backup group

Hennes önskan gick till stor del i uppfyllelse, vilket jag kan tycka är orättvist.

Bluegrass - Lite nu och lite då

Allt sedan Coen-brödernas film, O Brother, Where art thou?, hade premiär så har amerikansk bluegrass- och folkmusik upplevt en berättigad renässans. Att filmen sammanföll med den våg av modern americana-musik a'la Wilco, Jayhawks och Ryan Adams, som under slutet av 90-talet fick ett genomslag inte minst i Sverige, bidrog till att soundtracket blev en succé och helt plötsligt var det hippt att lyssna på country. Trots att det nu har gått 12 år sedan denna filmpremiär ägde rum så lever trenden vidare och kanske beror det på att bluegrass utgör en grund för så mycket av den moderna pop- och rockmusiken att den upplevs som tidlös och därmed har en förmåga att överleva flyktiga trender. Få musikstilar likt country- och bluegrass kan på några korta minuter fånga en sådan bredd av musikaliska känsloyttringar. Energi, glädje, ilska och melankoli blandas omvartannat och därmed kan musiken symbolisera de flesta känslor en person upplever under en normal levnadsdag. Jag vill därför passa på och tipsa om ett par bluegrassdoftande album för den som känner sig sugen på lite frosseri i banjo, mandoliner och fingerfärdiga gitarrister.

Jag börjar med en modern akt i form av Old Crow Medicine Shows senaste skiva Carry Me Back, gruppens fjärde album i ordningen. Gruppen har en förmåga att likt närbesläktade artister som Punch Brothers och Slim Cessna Auto Club kunna förena ett modernt punkrockigt förhållningssätt till sin musik, samtidigt som de lyckas förvalta de musikaliska rötterna från den amerikanska södern. Visst kan jag tycka att tempot i låtarna ibland tar lite väl tvära svängar mellan lugna traditionella countryballader för att sedan i nästa stund övergå i ett banjohysteriskt upptempo. Men det går inte annat än att imponeras av deras musikaliska skicklighet, samt charmas av deras träffsäkra känsla för melodier. Ingen tillfällighet att de har fått uppträda på anrika Grand Ole Opry i Nashville och agerat uppvärmare för storheter som Dolly Parton och Merle Haggard. De har även varit på turné med Mumford & Sons, vilket visar att det även kan tilltala en bredare publik än den som enbart rör sig i countryträsken. Tyvärr finns inte Carry Me Back på Spotify än, men för den som är intresserad kan alltid börja med att lyssna på den David Rawlings-producerade Big Iron World från 2006.


För den som vill inta en lite mer avslappnad och tillbakalutad ställning i soffan och söka sig lite bakåt i bluegrasshistorien bör rikta uppmärksamheten mot Norman Blake. Denne Blake gjorde sig ett namn för en bredare och yngre publik i samband med just soundtracket till ovan nämnda Coen-film, där han bland annat gör en utsökt version på You Are My Sunshine. Han har en lång karriär som sträcker sig från 1950-talets slutskede och fram till dags dagar. Han har varit medlem i Johnny Cash kompband och medverkade på Bob Dylans Nashville Skyline från 1969. Han har även jobbat med Kris Kristofferson och Joan Baez och därmed gjort ett bestående avtryck på country- och rockhistorien.



The Fields of November (1974)

 På 1970-talet tog han steget fram på scenen och började spela in soloskivor och flera av dem är väl värda att uppmärksamma. Jag vill börja med att rekommendera hans andra soloskiva: Fields of November som släpptes 1974. Skivan är till stor del instrumental innehållandes avskalade bluegrasstandards, men det är när Blake själv sjunger ackomanjerad av cello och gitarr som det blir som vackrast. Personliga favoriter är låtar som Last Train From Poor Valley, Graycoat Soldier och Lord Won´t You Help Me.





Whiskey Before Breakfast (1976)

1976 gav Blake ut Whiskey Before Breakfast och även den kan vara ett lämpligt tips för den som vill söka sig vidare i Blakes karriär. Denna skiva är ännu mer avskalad och Blake sitter mestadels ensam med en och samma gitarr, men lyckas på ett beundransvärt sätt skapa variation i gitarren och låtarna. Denna skiva klassas av en som Blakes bästa och som en av 1970-talets absoluta höjdpunkter inom bluegrassmusiken.

Tyvärr kan det var svårt att få tag på dessa album, de finns inte utgivna på Spotify, men ni kan hitta en del smakprov på You Tube. För er som vill ha dessa skivor i er ägo så rekommenderar jag att göra en beställning på wowhd.se som har skivorna på CD till hyfsat pris (klicka här). Ni kan dock behöva ha lite tålamod med leveranstid. Om ni har tur så kan ni ju alltid hitta dem på vinyl i någon skivbörs därute och då ska ni definitivt köpa dem.
 



Malmöfestivalen 17-24 Augusti

Snart är det åter dags för Malmöfestivalen och som vanligt har de lyckats samla en rad intressanta artister till deras scener. Tyvärr kommer jag personligen inte ha möjligt att besöka så många konserter som jag skulle önska, men har ändå satt ihop ett personligt program som kanske kan inspirera någon. Det bör dock tilläggas att denna typ av stadsfester inte alltid ger artisterna de bästa förutsättningarna, en langosätande och pratglad publik kombinerat med tonårsfylla kan utgöra störningsmoment för den som vill ha fullt fokus på musiken. Det går oftast inte att jämföra med enskilda klubbspelningar, men gratis är gott och går man dit med lite lägre förväntningar så kan det bli riktigt bra. Ett utmärkt tillfälle att upptäcka sådant som man inte visste att man tyckte om. Följande akter skulle jag vilja rekommendera från årets program:

Denison Witmer (Fre 17/8 20:00, Gustavscenen, Gustav Adolfs Torg)

Jonathan Johansson (Fre 17/8 21:00, Stora Sydsvenskan, Posthusplatsen)
Winhill/Losehill (Lör 18/8, 22:00, Gustavscenen)
Avi Buffalo (Lör 22:30, Lilla Sydsvenskan, Posthusplatsen)
Deportees (Lör 18/8, 00:00, Stora Sydsvenskan)

Tonbruket (Sön 19/8, 18:00, Stora Sydsvenskan)

Our Broken Garden (Sön 19/8, 19:15, Lilla Sydsvenskan)
Frida Hyvönen (Sön 19/8, 20:30, Stora Sydsvenskan)
Ane Brun (Sön 19/8, 21:15, Stora Scenen, Stortorget)
Loney Dear (Tis 21/8, 18:00, Stora Sydsvenskan)
Anna Ternheim (Tis 21/8, 19:00 Stora Scenen)
Grandaddy (Ons 22/8, 20:30 Stora Sydsvenskan)
Richard Lindgren Band ( Tor 23/8, Bluestältet, Altonaparken)
Loosegoats (Tor 23/8, 18:00 Stora Sydsvenskan)
Imperial State Electric (Fre 24/8, 21:00, Stora Sydsvenskan)
Graveyard (Fre 24/8, 00:00, Stora Sydsvenskan)

Sedan kan man ju alltid se rutinerade aktörer som Bob Hund och Soundtrack of Our Lives, men jag skulle nog ändå nöja mig med ovanstående. För den som vill ha smakprov så bifogar jag även en spotifylista;
Broken Record - Malmöfestivalen 2012 (v. 33 Aug 2012)

CD - frossa och Sean Rowe

Fyndat(?) på Media Markt

Härom veckan hade jag vägarna förbi Media Markt vid Kungens Kurva i Stockholm och upptäckte med blandade känslor att de hade utförsäljning av CD-skivor för 9 kronor styck. Nästan en förnedrande liten summa i förhållande till vilka skivor de reade ut. Kanske är det ytterligare ett av tydligt tecken på CD-skivans uttåg, men jag kunde inte låta bli att köpa ett gäng skivor av bland annat Sean Rowe, Israel Nash Gripka, The Unthanks, Lightspeed Champion, Active Child, J. Tillman, Amy Lavere, Brandi Carlile plus några till. Även om jag inte hunnit lyssna genom allt än så var det mesta över förväntan trots att denna sjunker något när man betalar 135 kronor för 15 skivor. När jag åkte därifrån med min välfyllda kasse kunde jag dock inte låta bli att tänka på om det var värt det. Behöver jag verkligen fler CD-skivor? Tar de inte bara plats i bokhyllan samtidigt som det mesta redan finns lättilgängligt på Spotify eller You Tube. Men insåg i mitt resonemang med mig själv att CD-formatet har fortfarande en betydelse för mig och att jag har mycket lättare att ta till mig av ett album när jag har det i ett fysiskt format. Detta fysiska format tillfredställer inte enbart mitt nördiga samlarbehov utan skapar även en begränsning som gör mitt musiklyssnande mer koncentrerat. Inget ont om Spotify, jag gillar tjänsten och använder den regelbundet, men när jag får härja fritt och söka efter musik blir jag som en heroinist på ett opiumfält eller en alkoholist på Border Shop i Puttgarden. Jag kan inte begränsa mitt sökande och mitt lyssnande blir ofta flyktigt och skapar sällan någon ro för att njuta av musiken.

Jag funderade även på om CD-skivan någonsin kommer uppleva samma renässans som vinylskivan (till min stora glädje) har gjort under de senaste åren. Flera skulle säkerligen svara nej på denna fråga eftersom CD-skivan varken erbjuder samma estetiska eller ljudmässiga fördelar i förhållande till vinylen och kan därför lättare bli ersatt av streamat data-ljud, som dessutom nästintill är gratis. Men då får man nog också tänka på hur vinylskivans status såg ut i början av 1990-talet, samt ha i beaktande att under 1990- och 2000-talen har de flesta album producerats med anpassning efter CD-formatet. Därför kommer inte CD-skivan kunna falla glömska på samma sätt som kassettband eller MD-skivor har gjort. Jag skulle därför vara försiktig med att ge CD-skivan sin definitiva dödsdom.

I vilket fall så var Sean Rowes Magic  den skiva jag var mest nöjd över att ha köpt som spelades in redan 2008 men gavs ut i Europa först 2011. Rowe har en lika personlig som perfekt röst för sin meldiösa folkrock. Likt artister som Leonard Cohen och Bill Callahan har Rowe en röst som får en att lyssna utan att han att han behöver bereda ut sig över något bredare register. För att ge er ett smakprov så får ni här ta del av ett klipp där Rowe tillsynes spontant framför en Cohen-låt tillsammans med mina gunstlingar i Lost In The Trees. Utsökta ingredienser för att skapa vacker musik. Lyssna och betrakta!



För er som inte har vägarna förbi Media Markt eller av någon annan anledning inte är beredda att lägga 9 kronor för detta lilla mästerverk så länkar jag till spotifyversionen av Sean Rowes skiva här.