Om ni gillar Midlakes tvärflöjtspräglade skogsmulle-americana bör ni kolla upp Johan Örjanssons nya soloprojekt
Basko Believes. Hallänningen Örjansson, som för mig enbart varit bekant vid namn, har tidigare gjort ett par skivor på svensk mark men begav sig för en tid sedan till andra sidan Atlanten, efter vissa påtryckningar från medlemmar ur just Midlake, för att göra en nystart på karriären under ett mer internationellt gångbart namn. Han har även hunnit med att turnera med Israel Nash Gripka och det är musiker bakom dessa artister som har varit med och kompat på del alldeles färska albumet
Idiot's Hill som nu finns tillgängligt på Spotify. Ett album att varmt rekommendera för alla er som utöver Midlake även gillat produktioner med Sean Rowe och Tallest Man On Earth men likt undertecknad är besviken på det senaste albumet med Lost In the Trees. Lyssna på det här istället. Vackert vemod som trots många referenser håller sig stadigt och upprätt på egna ben. Börja till exempel med låten
Rain Song. Den är nästan magiskt bra och låter som en korsbefruktning mellan Jason Isbell och Van Morrison. En bra kombo om ni frågar mig. Läs gärna mer om Örjanssons projekt och musikaliska resa på hans
hemsida.
Om ni är nyfikna på mer svensk americana vill jag även rekommendera
Mathias Lilja som är aktuell med sin debut som soloartist. Såvitt jag förstått har han varit aktiv musiker i olika konstellationer med förankring i Örebro sedan mitten av 1990-talet. Det här är dock det första av hans produktioner som nått mina öron och det är jag tacksam över. Vill ni veta mer om Liljas bakgrund kan ni alltid använda er av
denna länk.
Musiken är knappast något nytt och revolutionerande i dess yttre form. Det handlar om behaglig countryrock med inspiration från det tidiga 70-talets singer/songwriter-tradition som tagit vägen genom det amerikanska 90-talet där grupper som Jayhawks, Wilco och Son Volt får stå som främsta representanter. Inga dåliga referenser och till stora delar låter det riktigt bra. Jag gillar att det finns variation i tempo och ljudbild vilket annars kan vara en bristvara inom denna tidlösa genre. Kvalitén upprätthålls nästan hela vägen på en hög nivå i såväl låtar, musicerande som sång. Stämningsfull steelguitar i bakgrunden kompletteras emellanåt av lite mer distade gitarrpålägg och tillsammans med Liljas vältajmade och avslappnade röst ger det en solid helhetsbild utan störande skavanker. Jag gillar främst när Lilja vågar bryta av mot den traditionella formen för att skapa lite suggestivt vemod i låtarna, som i låten
In The Distance. Det är dock den mindre okonventionella och vemodiga balladen
Don't Fade On Me som gjort störst intryck hos mig än så länge. Låter riktigt bra det här också och den själbetitlade debuten hittar ni
här på Spotify. Att han tolkar Townes Van Zandt känns kanske lite förutsägbart men det är å andra sidan att satsa på en säker häst och visar dessutom på omdöme och god smak.
Nedan kan ni se ett videoklipp med Lilja, där han framför låten
Don't Fade On Me, som filmats av Kevin Triplett. Denna Triplett ligger bakom dokumentären
Duct Tape Messiah som handlar om Blaze Foley vilket jag skrev om i
ett tidigare inlägg. Håll till godo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar