Jag missade detta album när det kom. Jag minns hennes debut Memories Of A Color med visst nostalgiskt skimmer eftersom min brorsa ofta spelade den när vi båda bodde hemma och CD-skivan precis hade gjort entré i vårt hem. Hon hade en röst som fastnade i mitt 13-åriga outvecklade sinne men för övrigt var jag knappast mogen att ta till mig av hennes nedtonade och atmosfäriska indiepopjazz. När jag lyssnar på den skivan idag väcks jag av minnen men för övrigt låter den aningen daterad i sin ljudbild. När And She Closed Her Eyes kom 1994 var jag ute på helt andra musikaliska jaktmarker, brorsan hade flyttat hemifrån och jag har inget minne av den överhuvudtaget. Det var först i början av 2000-talet som jag tog upp intresset för Nordenstams musik igen men då lyssnade jag främst på skivorna This Is... och The World Is Saved. Behagliga skivor som säkerligen förtjänar mer uppmärksamhet men de har dock stått ganska orörda i min skivhylla de senaste åren.
Det är först nu när de har återutgivit And She Closed Her Eyes på vinyl som jag tagit mig tillfälle att lyssna igenom plattan på allvar. Nu förstår jag att det är det mest helgjutna och direkta album som Nordenstam hitintills har gjort. Musiken utgör en perfekt balans mellan svårmod, avantgarde och det lättillgängliga. Ett album där det inte gör mig något att jag upptäcker dess skönhet två decennium efter dess tillkomst för det här är en tidlös klassiker som kommer kunna kännas lika angelägen om ytterligare 20 år. Bra val, Sonic-redaktionen, säger jag så här ett år senare. Som om någon skulle bry sig.
Jo, vi bryr oss, storesyrran spelade den här hela tiden och jag avskydde den. Det är verkligen en av de bästa svenska skivor som gjorts så det kunde inte ens Sonic-redaktionen förbise :)
SvaraRadera