De tio deppigaste albumen du måste lyssna på innan du blir glad igen

Vi är på väg in i den mörkaste delen av året och november är allt som oftast den månad som får symbolisera mörker, ångest, tristess och ensamhet. Lite överdrivet kan jag tycka, håller en snöfri januari som den absolut värsta tiden, men med tanke på vid vilka breddgrader vi befinner oss är ju detta inget konstigt. Och det är väl just det att vi är på väg in i mörkret som skapar ångesten hos många. Det är lättare att hantera då vi befinner oss mitt i det och ljuset i slutet av tunneln börjar skymtas. För att beskriva i vilket sinnestillstånd många svenskar befinner sig i just nu går det ju att citera Loke Nybergs träffsäkra visa Melankolia stad:

Det är inget nytt att det blir höst
Men inte heller någon tröst
Att veta att man har mått så här förut
Jag drar halsduken allt hårdare runtom min hesa hals
Tills jag plötsligt inser att jag knappt kan andas alls
Det är väl inte det att något gör mig ledsen
Det är väl mera det att inget gör mig glad

Lyckligtvis finns det ju musik som hjälper oss igenom dessa perioder. Hur mycket mindre intressant skulle inte vårt kulturliv vara om det inte just vore för mörker, ångest, tristess och ensamhet. En grogrund för så mycket fantastisk musik. Den bästa musiken är den som lyckas beskriva mörkrets alla nyanser men som någonstans ändå får oss att tro på ljuset. Här kommer därför tio "höst-depp"-album du inte kan vara utan och som hjälper oss att se ljuset i tunneln snabbare än vad man först kunde tro. Utan att som de ständigt lika suicidala bröderna Lejonhjärta hoppa från klippan.

Scott Walker Scott 4 (1969)
Walker är en artist som är omöjlig att placera. Ständigt i rörelse för att utforska nytt. Men det är hans fyra album från slutet av 1960-talet som ligger mig varmast om hjärtat och som toppas av det fjärde. Han förenar Sinatra, Jacques Brel, country med rockmusik på ett sätt som Bowie bara har kunnat drömma om att göra. Men Bowie var bra på annat. Vemodigt, vackert och pretentiöst.

Townes Van Zandt Our Mother The Mountain (1969)
Den inledande textraden i låten Kathleen säger det mesta: 
It's plain to see, the sun won't shine today
But I ain´t in the modd for sunshine anyway
Gladare än så blir det knappast och därmed är det ett perfekt höstalbum.

Tindersticks Tindersticks (II) (1995)
De inte allt för muntra männen från Nottingham har gjort en rad fina album men det här är nog det mest sorgliga i ordets mest positiva bemärkelse. Fantastiska låtar som Tiny Tears och Travelling Light varvas med instrumentala bitar som skapar nerv och känns relevant hela vägen. 

The Walkabouts Devil's Road (1995)
En gammal favorit som gör sig påmind på hösten då mörkret är som mest påträngande. Kanske något ojämnt men topparna är så pass höga, främst när Carla Torgerson och Chris Eckman duellerar om sången, att detta alltid kommer att vara en personlig höstklassiker.

Bonnie 'Prince' Billy I See A Darkness (1999)
Bara titellåten upphöjer albumet till ett mästerverk. Vilket Johnny Cash och Rick Rubin utnyttjade på Cash tredje album ur American Recordings-inspelningarna (även det en utsökt version där Billy medverkar). Men även övriga låtar på detta album håller hög klass från denna melankoliska trubadur som har mer humor och självdistans än vad man först kan tro.

Nick Cave & The Bad Seeds No More Shall We Part (2001)

Jag kan ibland vara lite skeptisk till Nick Caves teatraliska framtoning men på detta nedtonade och bitterljuva album kommer han till sin rätt. Han är mer Cohen än Waits och hittar sin plats vid pianot placerat framför altaret där det andliga och det världsliga flyter samman. Så ödmjuk, uppriktig och sårbar som han låter i titellåten får det mig att vilja omvärdera det mesta jag tidigare tyckt och tänkt om den gotiske australiensaren.  

Ebba Forsberg Ebba Forsberg (2006)

Att lyssna på Forsberg är sällan en munter upplevelse. Men skapar trots alltid ett välbehag och en känsla av tröst i allt det smärtsamma och ångestladdade som beskrivs i låtarna. Ungefär som Björn Runges filmer. Inte konstigt alls att de tagit hjälp av varandra för att förstärka sina känsloyttringar.

Richard Hawley Truelove's Gutter (2009)

Ett crooner-album på valium från den forne Pulp-medlemmen som makar sig fram i ett lagom trevande tempo. Utan att tappa fokus eller spänning och når den sitt klimax ca fyra minuter in i den majestätiska Soldier On. Vackert från början till slut på ett album i ordets rätta bemärkelse. Ska avnjutas som en helhet.

Bill Callahan Sometimes I Wish I Was An Eagle (2009)
Callahan kan med små medel och utan att göra förstora utsvävningar förmedla stora känslor. Både på scen och i studion. En artist som har förmågan att vinna gehör med sin entonighet. Variation är ibland överskattat.

Luluc Passerby (2014)
En duo med rötterna i Australien bestående av Zoë Randell och Steve Hassett som knappast behöver skrika för att höras. Lågmält, vemodigt och fantastisk vackert. Precis som musik för höstmörkret ska låta.

Här kommer även en Spotifylista på samma tema där ni kan höra favoriter från en del av ovan nämnda plattor (de som finns på Spotify) samt en hel del annat:

November Rain - Mina höstfavoriter 2014

Får detta verkligen oss att bli lyckligare kan ju den nyktre undra? Inte vet jag men bra musik är ju alltid bra musik och den måste förmedlas och spridas oavsett årstid. Det borde ju göra oss gladare men å andra sidan är ju aldrig lycka ett självändamål. Det är något vi upplever längs vägen. Även i den mörkaste delen av tunneln. Håll till godo!