Skivtips: Swampwater - S/T (1970)

Det finns egentligen inte mycket som är unikt med Swampwaters debutskiva från 1970. Musikaliskt påminner det till stor del om den samtida amerikanska countryrocken med företrädare som The Byrds, CCR och Grateful Dead. Med sina rötter i den amerikanska södern och låttitlar som Louisiana Woman, Man From New Orleans och Nashville Lady, känns inte heller valet av gruppnamn särskilt originellt. De unika ligger i att jag överhuvudtaget köpte denna skiva eftersom det egentligen byggde på ett missförstånd. Utöver Linda Ronstadts och The Byrds-medlemmars positiva kommentarer på konvolutet så var det att jag trodde att låten Kathleen var en cover på Townes Van Zandt som blev avgörande. När jag kom hem och lyssnade igenom vinylen så visade det sig att så inte var fallet utan det var en helt annan låt med samma titel. Skivan var dock ett riktigt fynd och väl i nivå med tidigare nämnda gruppers bästa skivor från samma tidsperiod. Skivan spelades in under fyra dagar i New Mexico under John Wagners överseende och släpptes på det lilla bolaget Starday King Records. Musiken är en perfekt mix av västkust-, country- och sydstatsrock och innehåller träffsäkra melodier framförda av ett ytterst samspelt band.

Gruppen blev främst kända som ett kompband till bland andra Linda Ronstadt, Joan Baez, Odetta och Arlo Guthrie. De släppte året därpå en uppföljare på det större bolaget RCA, även den självbetitlad vilket skapar förvirring, och även den är värd att lyssna på för den som vill fördjupa sig i countryrockens glansperiod under slutet av 1960-talet och 1970-talets inledning. Därefter kom karriären av sig och bandet splittrades. Musikerna fortsatte sina karriärer med andra grupper för att på 1980-talet återförenas för en comebackskiva. Tyvärr har 1980-talet satt allt för stora avtryck på musiken och soundet från de två första skivorna är borta. Olyckligtvis är det den enda skiva du kan hitta på Spotify och de två första skivorna är svåra att hitta återutgivna. Men om ni hittar begagnade vinylexemplar på dessa så ska ni inte tveka att köpa dem. För nog blev det så som Linda Rondstadt önskade i sitt försök att lansera gruppen på debutskivans konvolut:

These guys are real good, but I hope nobody buys their album 'cause if they get to be famous, I won't have a backup group

Hennes önskan gick till stor del i uppfyllelse, vilket jag kan tycka är orättvist.

Bluegrass - Lite nu och lite då

Allt sedan Coen-brödernas film, O Brother, Where art thou?, hade premiär så har amerikansk bluegrass- och folkmusik upplevt en berättigad renässans. Att filmen sammanföll med den våg av modern americana-musik a'la Wilco, Jayhawks och Ryan Adams, som under slutet av 90-talet fick ett genomslag inte minst i Sverige, bidrog till att soundtracket blev en succé och helt plötsligt var det hippt att lyssna på country. Trots att det nu har gått 12 år sedan denna filmpremiär ägde rum så lever trenden vidare och kanske beror det på att bluegrass utgör en grund för så mycket av den moderna pop- och rockmusiken att den upplevs som tidlös och därmed har en förmåga att överleva flyktiga trender. Få musikstilar likt country- och bluegrass kan på några korta minuter fånga en sådan bredd av musikaliska känsloyttringar. Energi, glädje, ilska och melankoli blandas omvartannat och därmed kan musiken symbolisera de flesta känslor en person upplever under en normal levnadsdag. Jag vill därför passa på och tipsa om ett par bluegrassdoftande album för den som känner sig sugen på lite frosseri i banjo, mandoliner och fingerfärdiga gitarrister.

Jag börjar med en modern akt i form av Old Crow Medicine Shows senaste skiva Carry Me Back, gruppens fjärde album i ordningen. Gruppen har en förmåga att likt närbesläktade artister som Punch Brothers och Slim Cessna Auto Club kunna förena ett modernt punkrockigt förhållningssätt till sin musik, samtidigt som de lyckas förvalta de musikaliska rötterna från den amerikanska södern. Visst kan jag tycka att tempot i låtarna ibland tar lite väl tvära svängar mellan lugna traditionella countryballader för att sedan i nästa stund övergå i ett banjohysteriskt upptempo. Men det går inte annat än att imponeras av deras musikaliska skicklighet, samt charmas av deras träffsäkra känsla för melodier. Ingen tillfällighet att de har fått uppträda på anrika Grand Ole Opry i Nashville och agerat uppvärmare för storheter som Dolly Parton och Merle Haggard. De har även varit på turné med Mumford & Sons, vilket visar att det även kan tilltala en bredare publik än den som enbart rör sig i countryträsken. Tyvärr finns inte Carry Me Back på Spotify än, men för den som är intresserad kan alltid börja med att lyssna på den David Rawlings-producerade Big Iron World från 2006.


För den som vill inta en lite mer avslappnad och tillbakalutad ställning i soffan och söka sig lite bakåt i bluegrasshistorien bör rikta uppmärksamheten mot Norman Blake. Denne Blake gjorde sig ett namn för en bredare och yngre publik i samband med just soundtracket till ovan nämnda Coen-film, där han bland annat gör en utsökt version på You Are My Sunshine. Han har en lång karriär som sträcker sig från 1950-talets slutskede och fram till dags dagar. Han har varit medlem i Johnny Cash kompband och medverkade på Bob Dylans Nashville Skyline från 1969. Han har även jobbat med Kris Kristofferson och Joan Baez och därmed gjort ett bestående avtryck på country- och rockhistorien.



The Fields of November (1974)

 På 1970-talet tog han steget fram på scenen och började spela in soloskivor och flera av dem är väl värda att uppmärksamma. Jag vill börja med att rekommendera hans andra soloskiva: Fields of November som släpptes 1974. Skivan är till stor del instrumental innehållandes avskalade bluegrasstandards, men det är när Blake själv sjunger ackomanjerad av cello och gitarr som det blir som vackrast. Personliga favoriter är låtar som Last Train From Poor Valley, Graycoat Soldier och Lord Won´t You Help Me.





Whiskey Before Breakfast (1976)

1976 gav Blake ut Whiskey Before Breakfast och även den kan vara ett lämpligt tips för den som vill söka sig vidare i Blakes karriär. Denna skiva är ännu mer avskalad och Blake sitter mestadels ensam med en och samma gitarr, men lyckas på ett beundransvärt sätt skapa variation i gitarren och låtarna. Denna skiva klassas av en som Blakes bästa och som en av 1970-talets absoluta höjdpunkter inom bluegrassmusiken.

Tyvärr kan det var svårt att få tag på dessa album, de finns inte utgivna på Spotify, men ni kan hitta en del smakprov på You Tube. För er som vill ha dessa skivor i er ägo så rekommenderar jag att göra en beställning på wowhd.se som har skivorna på CD till hyfsat pris (klicka här). Ni kan dock behöva ha lite tålamod med leveranstid. Om ni har tur så kan ni ju alltid hitta dem på vinyl i någon skivbörs därute och då ska ni definitivt köpa dem.
 



Malmöfestivalen 17-24 Augusti

Snart är det åter dags för Malmöfestivalen och som vanligt har de lyckats samla en rad intressanta artister till deras scener. Tyvärr kommer jag personligen inte ha möjligt att besöka så många konserter som jag skulle önska, men har ändå satt ihop ett personligt program som kanske kan inspirera någon. Det bör dock tilläggas att denna typ av stadsfester inte alltid ger artisterna de bästa förutsättningarna, en langosätande och pratglad publik kombinerat med tonårsfylla kan utgöra störningsmoment för den som vill ha fullt fokus på musiken. Det går oftast inte att jämföra med enskilda klubbspelningar, men gratis är gott och går man dit med lite lägre förväntningar så kan det bli riktigt bra. Ett utmärkt tillfälle att upptäcka sådant som man inte visste att man tyckte om. Följande akter skulle jag vilja rekommendera från årets program:

Denison Witmer (Fre 17/8 20:00, Gustavscenen, Gustav Adolfs Torg)

Jonathan Johansson (Fre 17/8 21:00, Stora Sydsvenskan, Posthusplatsen)
Winhill/Losehill (Lör 18/8, 22:00, Gustavscenen)
Avi Buffalo (Lör 22:30, Lilla Sydsvenskan, Posthusplatsen)
Deportees (Lör 18/8, 00:00, Stora Sydsvenskan)

Tonbruket (Sön 19/8, 18:00, Stora Sydsvenskan)

Our Broken Garden (Sön 19/8, 19:15, Lilla Sydsvenskan)
Frida Hyvönen (Sön 19/8, 20:30, Stora Sydsvenskan)
Ane Brun (Sön 19/8, 21:15, Stora Scenen, Stortorget)
Loney Dear (Tis 21/8, 18:00, Stora Sydsvenskan)
Anna Ternheim (Tis 21/8, 19:00 Stora Scenen)
Grandaddy (Ons 22/8, 20:30 Stora Sydsvenskan)
Richard Lindgren Band ( Tor 23/8, Bluestältet, Altonaparken)
Loosegoats (Tor 23/8, 18:00 Stora Sydsvenskan)
Imperial State Electric (Fre 24/8, 21:00, Stora Sydsvenskan)
Graveyard (Fre 24/8, 00:00, Stora Sydsvenskan)

Sedan kan man ju alltid se rutinerade aktörer som Bob Hund och Soundtrack of Our Lives, men jag skulle nog ändå nöja mig med ovanstående. För den som vill ha smakprov så bifogar jag även en spotifylista;
Broken Record - Malmöfestivalen 2012 (v. 33 Aug 2012)

CD - frossa och Sean Rowe

Fyndat(?) på Media Markt

Härom veckan hade jag vägarna förbi Media Markt vid Kungens Kurva i Stockholm och upptäckte med blandade känslor att de hade utförsäljning av CD-skivor för 9 kronor styck. Nästan en förnedrande liten summa i förhållande till vilka skivor de reade ut. Kanske är det ytterligare ett av tydligt tecken på CD-skivans uttåg, men jag kunde inte låta bli att köpa ett gäng skivor av bland annat Sean Rowe, Israel Nash Gripka, The Unthanks, Lightspeed Champion, Active Child, J. Tillman, Amy Lavere, Brandi Carlile plus några till. Även om jag inte hunnit lyssna genom allt än så var det mesta över förväntan trots att denna sjunker något när man betalar 135 kronor för 15 skivor. När jag åkte därifrån med min välfyllda kasse kunde jag dock inte låta bli att tänka på om det var värt det. Behöver jag verkligen fler CD-skivor? Tar de inte bara plats i bokhyllan samtidigt som det mesta redan finns lättilgängligt på Spotify eller You Tube. Men insåg i mitt resonemang med mig själv att CD-formatet har fortfarande en betydelse för mig och att jag har mycket lättare att ta till mig av ett album när jag har det i ett fysiskt format. Detta fysiska format tillfredställer inte enbart mitt nördiga samlarbehov utan skapar även en begränsning som gör mitt musiklyssnande mer koncentrerat. Inget ont om Spotify, jag gillar tjänsten och använder den regelbundet, men när jag får härja fritt och söka efter musik blir jag som en heroinist på ett opiumfält eller en alkoholist på Border Shop i Puttgarden. Jag kan inte begränsa mitt sökande och mitt lyssnande blir ofta flyktigt och skapar sällan någon ro för att njuta av musiken.

Jag funderade även på om CD-skivan någonsin kommer uppleva samma renässans som vinylskivan (till min stora glädje) har gjort under de senaste åren. Flera skulle säkerligen svara nej på denna fråga eftersom CD-skivan varken erbjuder samma estetiska eller ljudmässiga fördelar i förhållande till vinylen och kan därför lättare bli ersatt av streamat data-ljud, som dessutom nästintill är gratis. Men då får man nog också tänka på hur vinylskivans status såg ut i början av 1990-talet, samt ha i beaktande att under 1990- och 2000-talen har de flesta album producerats med anpassning efter CD-formatet. Därför kommer inte CD-skivan kunna falla glömska på samma sätt som kassettband eller MD-skivor har gjort. Jag skulle därför vara försiktig med att ge CD-skivan sin definitiva dödsdom.

I vilket fall så var Sean Rowes Magic  den skiva jag var mest nöjd över att ha köpt som spelades in redan 2008 men gavs ut i Europa först 2011. Rowe har en lika personlig som perfekt röst för sin meldiösa folkrock. Likt artister som Leonard Cohen och Bill Callahan har Rowe en röst som får en att lyssna utan att han att han behöver bereda ut sig över något bredare register. För att ge er ett smakprov så får ni här ta del av ett klipp där Rowe tillsynes spontant framför en Cohen-låt tillsammans med mina gunstlingar i Lost In The Trees. Utsökta ingredienser för att skapa vacker musik. Lyssna och betrakta!



För er som inte har vägarna förbi Media Markt eller av någon annan anledning inte är beredda att lägga 9 kronor för detta lilla mästerverk så länkar jag till spotifyversionen av Sean Rowes skiva här.

Spotifylista: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga musikval

Även om prognoserna börjar se lite ljusare när vi nu närmar oss augustimånad ut så kommer knappast den svenska sommaren 2012 gå till historien som den någon av de bättre. Det har snarare varit en av de kallaste och regnigaste i mannaminne. Det kan vara lätt att bli lite bitter över detta faktum, men det är dumt att hänga upp sig på sådant man ändå inte kan påverka. Istället får man göra det bästa av situationen. Och varför då inte ägna regniga sommardagar och att hänga framför stereon och lyssna på bra musik och därmed göra val som man kan styra över själv.

Låtar som handlar om dåligt väder finns det gott om i musikhistorien. Att sjunga om regn och solskenets frånvaro har varit en återkommande och lättillgänglig metafor för att beskriva ensamhet, svek och en allmänt melankolisk sinnesstämning. Jag därför valt att gör en spotifylista som handlar om just detta och lämpar sig för regniga sommardagar. Det är ett varierande val av artister som framför låtarna men stämningen och känslan förenar dem. Några är mer välbekanta än andra och listan bjuder på kända låtar med Creedence Clearwater Revival, Bob Dylan,  Bill Withers och Dionne Warwick. Mauro Scocco är övertydlig och framför Dåligt väder, där han till skillnad från vädret visar sig från sin bästa sida och att han borde göra som Peter LeMarc gjorde för ett par år sedan då han återinspelade akustiska versioner på sina egna låtar. Dusty Springfields samarbete med Led Zeppelins John Paul Jones är ett exempel på att låtar om dåligt väder även kan svänga och få en bli lycklig i regnet. Isländska Seabear framför Cold Summer och de om några borde veta vad det innebär. Det finns fler och även om jag inte hoppas på fler regniga dagar så hoppas jag att listan kommer till någon glädje.

Här kommer i vilket fall mina lista med 40 låtar för regniga dagar. Jag hoppas att jag om ett par veckor kan följa upp med en lista om soliga dagar. Ha en fortsatt glad sommar!

Borken Record: När sommaren regnar bort... (Jul 2012 v.29/30)

Anna Von Hausswolff

Jag gav av någon anledning inte Anna Von Hauswolffs kritikerrosade debutskiva någon större uppmärksamhet, men efter att lyssnat på hennes uppföljare som släpptes nu i veckan så får jag nog ägna tid åt att lyssna även på hennes debut. Senaste skivan Ceremony låter fantastisk bra och det går inte annat än att imponeras av den 26-åriga göteborgstjejens fantastiska röst och förmåga att med hjälp av kyrkorgel bygga upp en ödesmättad stämning som får en som lyssnare att sitta klistrad framför stereon. Skivan har inte helt överraskande bemötts med översvallande positiva recensioner och jag hänvisar till dem istället för att skriva något mer här. Klicka här så hittar ni några av dem.

Skivan är inspelad i Annedalskyrkan i Göteborg och här kan ni se lite om hur det gick till samt få smakprov på vilken fantastisk musik Von Hauswolff bjuder på.

Pink Floyd vs. Metallica

Jag har ägnat en del tid under den första halvan av semestern åt att läsa två rockbiografier om två av de kommersiellt sett största banden i rockhistorien; Pink Floyd och Metallica. Rockgrupper som har utvecklats till stadiumrockande giganter inom sina respektive genres och ansetts som banbrytaden och blivit en inspirationskälla till en mängd ny musik som som skapats i dess efterföljd. Det är två band som jag personligen har helt olika förhållningssätt gentemot. Metallica var det bästa jag visste när jag som 15-åring på allvar började intressera mig för musik, medans Pink Floyds progressiva avantgarderock aldrig intresserade mig förrän något år sedan då jag lyssnade igenom skivan Animals och insåg att musik om grisar och får inte behöver innebära dans runt en midsommarstång, utan istället kan låta riktigt bra. Det har dock aldrig varit något favoritband och till stor del har det sin orsak i att jag under mina år som upptäcktsresande inom den för mig oupptäckta rockhistorien, främst mellan åren 1995 och 1999, i allt för hög grad förlitade mig till tidningen Pop. En fantastisk tidning på många sätt och vis, men deras chefsideologer var måna om att distansera sig från stadiumrockande och progressiva band likt Pink Floyd, Genesis och Yes. Det bidrog till att jag aldrig gav Pink Floyd en ärlig chans och idag kan jag ångra att jag inte upptäckte The Dark Side Of The Moon som 17-åring istället för att förgäves försöka se storheten i grupper som Primal Scream och The Small Faces. Jag tror att jag hade berörts mer av den skivan om jag hade gett den sin rättmätiga chans då än vad jag gör när jag lyssnar på den idag.

De två böcker jag läst är Mick Walls biografi över Metallica samt Bengt Liljegrens motsvarande om Pink Floyd. De två författarna har helt olika utgångspunkter. Den brittiska musikjournalisten Mick Wall är personlig i sin framställning och mån om att framhäva hur han inte bara har följt bandet utan även har levt med bandet genom hela deras karriär. Han har inga problem med att låta sin egen person få ta plats och han beskriver bland annat hur han och bandets trummis Lars Ulrich efterfestat på hotellrum och hur de gemensamt tagit del av både bandets musik och droger. Till en början blev jag smått generad över den utlämnande roll som Wall tillskriver sig, men ju mer jag läste desto mer fängslad blev jag av hans framställning. Den främsta styrkan är att Walls största intresse hela tiden riktar sig mot gruppens musik och han låter inte det utvecklas till någon smaskig skvallerbok a'la Neil Strauss. Det är alltid musiken som är i centrum och de övriga historierna berättas främst i avsikt för att beskriva hur det kan ha påverkat bandets musikaliska utveckling. Han är tydlig med att framhäva vilka två album som han själv värderar högst med gruppen; Master of Puppets (1986) och det självbetitlade svarta albumet från 1991, samtidigt som han inte är rädd för att kritisera bandets mindre smakfulla vägval under främst den senare delen av karriären. På det hela taget är det underhållande läsning och en gedigen källa för den som vill fördjupa sig i hårdrockens historia under 80- och 90-talen. Den var så pass fängslande att jag inom en snar framtid även kommer ta mig an samme Walls biografi över Led Zeppelin.

Om journalisten Wall är subjektiv i sin framställning över Metallicas karriär så är Liljegren mer av en objektiv betraktare med distans i både tid och rum i hans skildring över Pink Floyds öden och äventyr. Det kanske är ett naturligt perspektiv för honom eftersom han i grunden är en akademisk skolad historiker som tidigare gjort sig känd för sina böcker om Karl XII, Alexander den store och Adolf Hitler. Visserligen har Liljegren ett förflutet som rockmusiker, men hans skildring överlag är mer vetenskapligt förankrad, vilket gör läsningen lite mer torftig och innehåller färre spektakulära vittnesskildringar av händelser och samtal som förts direkt med huvudpersonerna i boken. Boken är dock skriven på ett enkelt sätt och han lyckas  förmedla en heltäckande och trovärdig bild över gruppens brokiga karriär. Inte heller utan att inspirera läsaren till att lyssna på gruppens musik. Därmed utgör det en bra introduktion för en som är beredd att ge sig in i Pink Floyds universum och som, likt mig själv, inte tidigare varit där mer än på sporadiska utflykter.

Det som slår mig när jag läst om dessa två kolosser inom rockmusiken är de likheter som finns mellan dessa grupper, vars musik står ganska långt ifrån varandra. Möjligtvis går det att se likheter i gruppernas progressiva ambitioner och att ge ut långa låtar med många taktbyten. De  har inte förlitat sig till singelförsäljning i första hand utan istället har det handlat om att ge ut konceptalbum. Men att ge sig vidare i någon djupare musikalisk jämförelse är tämligen lönlöst. Däremot finns det likheter vad gäller gruppernas kommersiella utveckling och hur detta har påverkat deras trovärdighet gentemot sin publik. Båda grupperna har gått från att röra sig inom smalare kretsar och ansetts som stilbildande till att på relativt kort tid nå en miljonpublik och bli mainstream. De har även varsitt album som utgör deras kommersiella höjdpunkter och som även symboliserar deras storhetstid. Det är omöjligt att diskutera Pink Floyd utan att förhålla sig till The Dark Side of The Moon, som sålt i nästan 60 miljoner skivor världen över. På samma sätt är det oundvikligt att prata om Metallicas storhet utan att beröra deras svarta album, som visserligen bara uppnått hälften av Pink Floyds klassiker i antal sålda exemplar men tronar ändå som en av världens mest sålda hårdrockskivor. Om dessa två album även utgör gruppernas konstnärliga höjdpunkter tvistar både journalister och gruppernas publik om, men vad som är tydligt är att de båda albumen  kom att förändra förutsättningarna för gruppernas fortsatta musikaliska utveckling. De skulle också påverka gruppdynamiken i banden och vara början på de mer eller mindre definitiva splittringarna som blev oundvikliga. För båda dessa grupper har dessutom integritet och oberoende varit en viktig del av deras profil. De har varit måna om att inte offentliggöra sina privatliv i allt för hög grad och de har dessutom försökt att framstå som oberoende från skivbolagens och publikens förväntningar. Istället är det den konstnärliga ambitionen som har varit deras drivkraft. Det är åtminstone så de själva vill framställa det och i viss mån får man nog ge dem rätt på den punkten, trots deras enorma kommersiella framgångar. 

De både grupperna har också sina vålnader i form av före detta medlemmar som ständigt har förföljt gruppernas karriärer och som de både har behövt slå sig fria från samtidigt som det försökt hedra och bevara deras minne. Pink Floyd har sin tidiga frontfigur, den så mytomspunne, Syd Barrett och Metallica har sin bassist Cliff Burton. Deras öden ser visserligen helt olika ut, Barrett föll offer för droger och galenskap medans Burton avled i unga år vid en olycklig busskrasch i de småländska skogarna, men ändå har deras personligheter och kreativa förmåga ständigt satt sin prägel på de båda bandens utveckling, även efter deras medverkan. Trots att ingen av dessa musiker var delaktiga eller närvarande när grupperna nådde sina mest framgångsrika perioder så har deras mest inbitna fans ständigt diskuterat vad de båda mytomspunna personligheterna skulle ha tyckt om gruppernas musikaliska utveckling. De är alltid lätt att romantisera och glorifiera de framlidna, eller i Barretts fall frånvaro av andra orsaker, men Burton och Barrett framställs inte sällan som de mest kompetenta, konstnärliga och kreativa personerna i banden som vägrade falla offer för kommersialismen och skivbolagens förväntningar. De har framförallt varit ett sätt för fansen att motivera hur grupperna har svikit sina ursprungsideal när de inte har utvecklats i den riktning som de har önskat eller hoppats på. Vad tyckte egentligen Syd Barrett om The Dark Side Of The Moon eller The Wall och skulle Metallica någonsin ha blivit så kommersiellt gångbara som de blev med sitt svarta album och sålt sin thrash-själ om Cliff Burton fortfarande hade varit med? Frågor som det aldrig kommer att ges några svar på men som kommer fortsätta att diskuteras och ältas om och om igen så länge gruppernas fans hålls vid liv. 

När jag var 15 år och såg mig som ett fan till Metallica så skulle jag blivit arg om någon gjorde jämförelse och likställde bandet med Pink Floyd. I min ungdomliga naivitet trodde jag att Metallica stod för något helt annat än vad ett etablerat och, för mig vid denna tid, gubbrockigt arenaband som Pink Floyd. Men när jag jag nu läser om grupperna knappt 20 år senare så ser jag mer likheter än skillnader och inser att de i båda fallen bara handlar om att skapa så bra musik som möjligt. Musik som förenar och drar skiljelinjer på en och samma gång. Att deras musik har hamnat inom olika genres är mer en slump och beror främst på vid vilken tid och i vilket sociokulturellt sammanhang de växte fram ur. Deras ambition var i princip densamma. Ju längre tid som går ifrån det att musiken skapades så suddas så sakteliga skillnaderna mellan olika genres och stilar ut. När människor om hundra år kommer analysera den våg av västerländsk populärkultur som spreds runt om i världen under slutet av 1900-talet och i början av detta årtusende så tror jag att Metallica och Pink Floyd kommer vara två grupper som lyfts fram som banbrytande och stilbildande. Då kommer man inte längre diskutera hurvida Metallicas Master of Puppets verkligen var thrash metal eller om Pink Floyd ska klumpas samman med den progressiva 70-talsrocken, utan istället kommer det göras jämförelser banden emellan och diskussionen kommer snarare handla om vilken kvalité deras musik egentligen höll. Olika genres kommer då av vara av samma betydelse som vi idag ser tillbaka på klassisk musik eller litteratur. Ett sätt att sortera och klassificera, men knappast av betydelse för identifikation för lyssnaren.

Pink Floyd och Metallica är namn som kommer leva vidare i rockhistorien och därför tycker jag att Liljegrens och Walls böcker känns relevanta och intressanta. Dessutom tycker jag att Pink Floyds Time är en utmärkt låt. Tyvärr hittar man inte gruppernas musik på spotify, vilket också är en likhet. Orsaker till detta kan man ju analysera, men det överlämnar jag till någon annan.

Skivtips: Active Child - You Are All I See (2011)

Förra året blev Bon Ivers självbetitlade album hyllat och omtyckt av stora delar av kritikerkåren. Inte minst för att han vågade utmana sin tidigare roll som singer/songwriter-musiker och röra sig mer mot ambient popmusik. Den förtjänade visserligen sina lovord och jag gillade hans ambition men personligen tyckte jag skivan, med undantag för ett par spår, blev lite tråkig efter ett par genomlyssningar.

En skiva inom samma atmosfäriska landskap som jag fastnat mer för är Active Childs debutskiva, You Are All I See, som också kom förra året. Musikaliska släktskapet med Bon Ivers skiva är tydligt, men där Iver rört sig från mer traditionell rock mot mer elektro-ambient pop, så har Active Child en tydligare utgångspunkt från den elektroniska musiken. Musiken är svävande och rör sig långsamt framåt, men inte utan att bygga upp atmosfärsika och pampiga crescendon, vilket skapar en dramatisk känsla. Mannen bakom Active Child är den New Jersey-förankrade Pat Grossi, men några övriga likheter med Bruce Springsteen finns knappast. Han bidrar med en vacker falsettröst som är formad av en bakgrund som körsångare. Slutresultatet är mycket vackert. Lyssna!

Spotifylista: Van Zandt Covered

Med anledning av mitt senaste inlägg där jag tipsade om Townes Van Zandts själbetitlade skiva från 1969 så kommer veckans spotifylista kretsa kring denna Texas-förankrade singer/songwriter. Listan innehåller 22 utvalda låtar med artister som i hans efterföljd har gjort egna versioner på någon av hans låtar. Detta för att visa på vilken utmärkt låtskrivare Van Zandt var och vilket inflytande han har haft på den moderna countryrocken och singer/songwritermusiken. Två låtar är dock inte covers; inledande låten med The Get-Rites och avslutande med Steve Earle utgör musikaliska hyllningar till Van Zandt och dessa är med för att knyta ihop säcken. Det är dessutom en av Steve Earles allra bästa låtar och därför förtjänar den en plats på listan. Earle hade Van Zandt som mentor under inledningen av hans karriär och han har aldrig förökt dölja sin vördnad för sin läromästare. Har har gjort ett helt album med Van Zandt-covers med titeln Townes från 2009, men ingen av låtarna från det album kom med på denna lista men för er som är intresserade så kan ni ju lyssna.

För övrigt kan ni höra vitt skilda artister som Robert Plant, Norah Jones, Tindersticks, The Magic Numbers, Christian Kjellvander, Son Volt, Phosphorescent, Lyle Lovett, Great Lake Swimmers med flera. The Lemonheads och To Be Good Tanyas framför båda Waitin' Around To Die, men det är en så pass bra låt så den förtjänas att höras minst två gånger. Efter den fina skivan med Father John Misty så har jag börjat omvärdera J. Tillmans tidigare soloinsatser och här gör han en utmärkt version på My Proud Mountains som nästan överskuggar orginalet. Sedan finns det några låtar som saknas på grund av Spotifys begränsningar och det går att diskutera om det inte är lika bra att lyssna på Van Zandts egna versioner. Men listan visar på hans inflytande och betydelse samt ger en större variation på musiken än vad upphovsmännen själv skulle kunna bidra till. Så här kommer min lista med Van Zandt-covers. Som en hyllning till orginalen:

Broken Record - Van Zandt Covered (jul 2012 v.28)

Skivtips: Townes Van Zandt - Townes Van Zandt (1969)

Det var tack vare Firesides sångare, sedermera soloartisten, Kristofer Åström som jag upptäckte Townes van Zandt. Detta genom att gruppen gav ut en samling i slutet av 1990-talet med udda spår där de bland annat gjorde en cover på dennes If I Needed You. Fireside var under mina tonår ett av mina favortiband, främst på grund av skivan Do Not Tailgate från 1995, som för mig blev en perfekt brygga mellan den hårdrock, grunge och hardcoremusik som intresserade mig under mina tidiga tonår till den pop- och rockmusik som i allt högre grad började utgöra grunden för mitt musiksökande. Det blev några år senare även min inkörsport till countryn. Upptäckten av Van Zandt fick mig att inse, inte bara storheten i denna artist, utan också hur fantastiskt bra countrymusik kunde låta. En genre som jag tidigare inte velat befatta mig med men som under det senaste decenniet utgjort en guldgruva för en rad fantastiska musikaliska upptäckter.

Townes Van Zandt har framförallt efter sin död 1997 bemötts med välförtjänt respekt och blivit ett hyllat namn, inte minst genom den våg av singer/songwriter-artister som slog igenom under inledningen på 2000-talet, där många fann inspiration i hans låtskrivande och framförande. Men i likhet med sin samtida brittiska kollega Nick Drake var han under sin mest aktiva period en ganska anonym figur för den stora allmänheten. Trots att han blev ett respekterat namn inom branschen lyckades han aldrig nå samma höga status som till exempel Neil Young, Gram Parsons eller Kris Kristofersson och han nådde inte samma komersiella framgångar likt artister som John Denver och Jackson Browne. Det finns säkerligen en massa orsaker till detta, kanske har det att göra med hans bräckliga mentala hälsa och hans återkommande problem med både alkohol och droger, men om man enbart ser till musiken och låtskrivandet så var han på samma höga nivå som de ovan nämnda vid denna tid och då handlar det främst om åren mellan 1969 och 1978. Under denna tidsperiod bevisade han att han tillhör de allra främsta låtskrivarna inom den countrydoftande singer/songwriter-genrens historia.

Den skiva som jag skulle vilja rekommendera är den själbetitlade Townes Van Zandt från 1969. Skivan kan beskrivas som en en länk mellan Neil Youngs After the Gold Rush och Willie Nelsons Red Headed Stranger och är en perfekt introduktion för den som vill ta rätt väg in i countrymusiken. Tillsammans med med Our Mother the Mountain (1969) och The Late Great...(1972) är det Van Zandts bästa studioalbum och innehåller klassiska Van Zandt-verk som bland andra Dont Take It Too Bad, I'll Be Here In The Morning och inte minst Waitin' Around to Die. Tre av låtarna på skivan finns också med på debuten For the Sake of the Song(1968) men eftersom Van Zandt inte var nöjd med produktionen så valde han att åter spela in dessa och resultatet blev till det bättre. Jag vill passa på att förvarna om att på Spotify så är det delvis fel version som ligger utlagt och de låtar som står under detta album tillhör egentligen debuten. Förvirrande, men därför skickar jag inga länkar utan istället vill jag rekommendera er som innehar en vinylspelare att köpa de fina återutgivningar som Fat Possum gjorde för ett par år sedan och de finns även i CD-format. Om ni har tålamod med lång leveranstid så kan ni hitta dem till hyfsat pris på http://www.wowhd.se/. Det är ofta svåra att få tag på i begagnade exemplar och hittar man dem så är de ofta till allt för högt pris.

Det finns en rad samlingar med Van Zandt men för den som vill ha en bra introduktion till hans storhet som låtskrivare så kan ni förlita er till den livespelning som gjordes 1973 och utgavs 1977 under namnet Live At the Old Quarter, Houston, Texas. Den finns komplett på Spotify och därför bifogar jag en länk. Den innehåller de bästa låtarna från Van Zandts karriär och många menar på att det är hans bästa inspelning.

Jag vill avsluta med att bjuda på ett klipp från dokumentären Heartworn Highways från 1981, men ni kan också finna den i filmen Be Here To Love Me från 2006, där Van Zandt framför en av sina absolut bästa låtar. Stor musik!