Hiphop, modern soul och r'n'b åldras sällan särskilt väl och det har den emot sig. Det är en personlig åsikt. Den känns oftast så modern vid sin samtid att det blir så mycket här och nu som med tiden omvandlas till där och då. Men givetvis finns det undantag.
Massive Attack var pionjärer inom sitt gebit och få grupper är lika förknippade med ett sound som satte sin prägel på den brittiska soul- och klubbmusiken under nittiotalet. Deras lågmälda klubbmusik lade grunden för trip hop och satte Bristol på kartan för andra än enbart Tipsextra-fanatiker och banade väg för såväl Everything But The Girls, Madonnas och Björks fortsatta musikaliska utveckling som nya grupper likt Portishead, Lamb och senare The Streets.
Massive Attack andas mycket nittiotal när du lyssnar på det idag men det är inget fel i det. Lyssnar jag på musik från en viss tid vill jag att den kontext som den skapas i ska lysa igenom. Problemet uppstår när en modern teknik får allt för mycket utrymme. Då blir det sällan mer än enbart kul att lyssna på i efterhand. Massive Attacks lågmälda soul och rap har dock visat sig åldras med värdighet vilket gör skivan relevant än idag. Lågmäld musik håller bättre över tid än andra känsloyttringar.
Dessutom präglas skivan av fantastiska sånginsatser av Shara Nelson och Horace Andy. Avslutande Hymn of the Big Wheel är majestätisk än idag. Inledande Safe From A Harm är fortfarande förföriskt vacker och de mer hiphop-präglade låtarna likt titelspåret och Five Man Army ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Då har jag fortfarande i nämnt albumets största stund, Unfinished Sympathy.
Calexico är nästan aldrig dåliga. Få grupper har en sådan hög lägstanivå. Deras musik är alltid snygg och välpolerad. Men på några av de senare plattorna har de tenderat till att bli lite väl slätstrukna. Men den senaste, The Thread That Keeps Us, är ett lyft. Inte minst tack vare låten Under the Wheels. Vilket sväng och vilken refräng!
#20: Ben Folds Five The Unauthorized Biography of Reinhold Messner (1999)
Vid sidan av att vara en fantastisk musikant med ett utvecklat sinne för träffsäkra och bitterljuva melodier är Ben Folds även en spexare. Det är inte alltid en injektion i musiken som resulterar i ett positivt utslag. Det blir lätt lite ojämnt åtminstone då man lyssnar på musiken i dess efterhand. Han har i detta beteende sina själsfränder i artister som Randy Newman, Shel Silverstein och Loudon Wainwright. Alla dessa tre är också utmärkta låtskrivare. Jag har egentligen inget emot artister som försöker få in humor i sin musik, problemet är att det ofta tenderar till att åldras väldigt fort och känns sällan angeläget i backspegeln. Humor är en färskvara och jag riktar oftast mitt intresse åt musik som håller längre än så.
När Ben Folds håller sig till sin mer seriösa sida är han en fantastisk, nästintill genialisk, låtskrivare. Reinhold Messner är nog en av hans mest ambitiösa produktioner såväl solo som i den trio Ben Folds Five lite motsägelsefullt motsvarar. Svulstiga pianoballader som brister ut i pampiga crescendo-liknande klimax varvas med mer direkta popmelodier på klassiskt Folds-manér. Alltid ackompanjerat av hans fingerfärdiga pianospel där såväl jazz som klassisk musik infiltreras i musiken. Elton John, Burt Bacharach, Todd Rundgren och tidigare nämnda Newman är tänkbara referenser men Folds har över tid lyckats forma sitt unika sätt att snickra ihop låtar som innehåller så många nyanser att man inte alltid själv hänger med i svängarna.
För övrigt har titeln inget att göra med den mer berömda bergsklättraren Reinhold Messner. Det är enligt förklaringen i albumkonvolutet enbart ett oförutsett sammanträffande. Ett typiskt drag av spexaren Folds.
Komplement: Ben Folds Five Whatever And Ever Amen (1997)
Jag har nog alltid haft svårt att erkänna min tillgivenhet till detta album. Visserligen gillade jag det inte särskilt mycket när jag hörde det första gången. Då avfärdade jag det med den enkla motiveringen att Guns n' Roses lät bättre. Då var jag 14 år och vid den tiden hade jag bara förmågan att hålla mig till en artist eller grupp i taget. Något år senare var jag omvänd men som nybliven hårdrockare iklädd en begynnande page-frisyr, som aldrig var särskilt lyckad ens för sin tidsera, var det lite väl mainstream att gilla det svarta albumet från thrash-ikonerna. Det var ju enligt riktiga headbangers Kill 'em All som var "the real shit". Enligt finsmakarna var det Ride the Lightning eller Master of Puppets som gällde. Metallica var ju inte detsamma efter basisten Cliff Burtons bortgång. Men inombords var det med detta album, som kommersiellt sett var deras stora genombrott, jag fann tjusningen med hårdrock. Senare samma decennium hade jag dock gått över till den alternativa scenen och det var sparsmakad amerikansk indierock som var idealet. Då gick det inte hem att erkänna att jag i smyg fortfarande ansåg att Enter Sandman, Sad But True och Wherever I May Roam var riktigt bra arenarock.
En del ansåg att Metallica svek sina ideal med detta album. Ett kommersiellt gångbart album med storslagna ballader likt Nothing Else Matters och The Unforgiven som enligt hängivna Metallica-fans aldrig blivit av om nämnda Burton fortfarande varit i livet. Den har man hört förr och det går att dra jämförelser med såväl Pink Floyd efter Syd Barrett som Velvet Underground efter John Cale. Det här var den alltid lika utåtagerande och uppmärksamhetstörstande, tillika mediokra trummisen, Lars Ulrichs verk.
Jag håller inte med dessa kritiker även om jag jag ska medge att jag inte alltid har lyckats återfinna energin och svänget i Metallicas tämligen fyrkantiga thrash-rock. Men jag tycker Metallica låter bättre än någonsin på detta album och det är närmast ett perfekt sammansatt metal-album. Jag är övertygad om att den musikaliskt begåvade och vidsynte Burton hade älskat de nyanser som thrashkvartetten vågade bjuda på. För ur mitt perspektiv är det framförallt frontmannen James Hetfields album. Han är i sitt livs musikaliska form och spelar ut hela sitt register för omvärlden. Det får bära eller brista. Hans sånginsats hade aldrig förr varit lika auktoritär, mångfacetterad och slagkraftig. Dessutom innehåller albumet låtar med variation men känns samtidigt sammanhängande som inte är signifikativt med många av de skivor som släpptes under detta årtionde. Att Hetfield vid samma tid var på väg mot ett personligt sammanbrott kan tyckas som en motsägelse men tittar vi på rockhistorien är det snarare normen. Att artister är som bäst strax innan fallet. Likt Elvis Presleys inspelningar i Memphis i slutet av sextiotalet eller varför inte Kurt Cobain, Nick Drake, Amy Winehouse osv.
Kanske var det rockumentären, Some Kind of Monster, som räddade livet på gruppen. Ett högt pris men det var kanske av värt det. En dokumentär som är det närmaste verklighetens Spinal Tap man kan komma (i konkurrens med den mer dekadenta skildringen av hårdrocksgruppen Anvil). Hur som helst, detta är ett album som alltid kommer att ta en central plats i min skivsamling och idag är jag stolt över det. Det enda jag ångrar att jag aldrig tog chansen att se dem live när möjligheten fanns. Nu känns det inte lika angeläget att se dem vid dags datum men låt så vara.
Komplement: Megadeth Countdown to Extinction (1992)
Ser du en bild på Björk så lämnas du sällan oberörd. Det händer oftast väldigt mycket på den bilden. Likadant är det med hennes musik. Ibland är det för mycket för att jag ska orka med. Jag kan förstå att hon besitter en musikalisk och konstnärlig genialitet som få andra artister kan mäta sig med. Men det är nästan på en nivå så jag knappt mäktar med. Jag är sällan mogen för Björk i realtid. Det är oftast i efterhand jag är mottaglig för hennes uttrycksfulla konst som hämtar inspiration från skilda perioder i människans historia, från parallella universum och andra dimensioner. När jag har vuxit ifatt och mognat, då börjar jag förstå. Så var det med hennes debut, det var nog fem år efter dess utgivning som jag var med på noterna och det är i princip så långt jag har kommit i hennes skivkatalog (uppföljaren Post spretar lite väl mycket för min smak). Men oj så bra den här skivan är än idag. Visst andas den nittiotal men ändå före sin tid. Hur man nu kan vara det när man är uppvuxen på en isolerad ö i Atlanten där vikingatiden fortfarande känns högst närvarande. Min själ smälter i vilket fall likt glödande lava varje gång jag kommer till låt nummer nio (Come To Me) på plattan. Dessutom är inledande Human Behaviour än fantastisk inledning och Play Dead en magnifik avslutning även om den egentligen inte ingick i originalutgåvan.
2018 har har ur ett musikaliskt perspektiv börjat lovande. Här är min lista över de låtar som fått cirkulera i min spellista under januari-månad och som kommer vara under konstruktion under resten av året.
För några år sedan upptäckte jag den amerikanska alt-countrygruppen Mount Moriah i och med albumet Miracle Temple. Inget mästerverk kanske men väl ett habilt album som är väl värt att lyssna på för likasinnade som gillar Jayhawks, Wilco och skönsjungande countrykvinnor. Nu har sångerskan Heather McEntire gått solo och är aktuell med albumet Lionheart och det låter riktigt lovande. Det blir mitt första albumtips för 2018.
Det är över 20 år sedan jag köpte min första platta med Nick Cave. Trots det har jag alltid haft svårigheter med att erkänna honom som någon personlig favorit. Denne så ofta allt lika dystopiska och dekadenta australiensare som inte drar sig för att spä på och beskriva de mörkaste sidorna av livet med de stora orden. Allt som ljuder ur hans mun känns som om det är av största vikt. Ibland klarar jag inte av detta pretentiösa och teatraliska anslag men trots detta har jag alltid haft någon anledning att återvända till hans musik.
The Boatman's Call bjöd på något nytt ur Caves repertoar. Han framställer sig på denna platta som en mer nedtonad, ödmjuk och nyanserad låtskrivare än vad jag vid detta tillfälle kunnat skönja på hans föregångare. Trots att den inledande textraden i den bitterljuvt vackra Into My Arms andas sann Cave-lyrik ;
I don't believe in an an interventionist God, But I know, darling, that you do Men plattan är i sin helhet mindre melodramatisk än Caves tidigare produktioner och tillsammans med 2001-års No More Shall We Part är detta Caves bästa musikaliska stund i karriären ur mitt tycke. Men det är en subjektiv bedömning. Som allt annat på denna blogg.
Få album har haft samma inverkan på mitt musikintresse som Luleå-kvartetten Firesides andra album. Gruppen tog skatepunk och hardcore in i den vemodiga popvärlden där tonårsilska och tunga gitarriff förenades med brustna hjärtan, bitterljuva melodier och allmänt svårmod. För mig blev det en skiva som tog mig från hårdrocken in i den amerikanska indierocken och sedermera americana och countrymusiken. Visst, Kristoffer Åströms texter mognade kanske med tiden men energin, frustrationen och direktheten blir sällan mer kännbar än så här. De skapade med denna platta ett unikt sound på den svenska rockscenen även om en del med rätta påpekade att de efterapade amerikanska rockgrupper som Quicksand och Superchunk. Men de gjorde det med bravur och det räcker för mig.
Jag lyssnar sällan på house eller modern dansmusik idag. Daft Punk skulle väl i så fall vara undantaget. Men jag var med när det väl började. The KLF (eller The Jusfied Ancients of Mu Mu, The Timelords osv) var pionjärer inom sitt gebit. Till stora delar före sin tid även om jag är medveten om att jag förbiser stora delar av den elektroniska musik, hip-hop och disco som redan hade kommit på 70- och 80-talen. Men duons, som bestod av Bill Drummond och Jimmy Cauty, oförskämda sätt att stjäla från musikhistorien och ta den med sig in i den elektroniska världen var något som efterföljande artister likt The Chemical Brothers, Daft Punk, Propellerheads och Beck skulle kunna göra utan större hinder och nå kommersiella framgångar senare under samma decennium. Synen på äkthet inom popmusik skulle därefter förändras för alltid. Nu syftar jag inte på något Milli Vanilli-fenomen.
Albumet innefattar en rad musikreferenser, både samtida och äldre, med inslag av psykedelia, synth, reggae, disco, rock och hip-hop. Strax efter albumet och de efterföljande hits de fick med nya versioner av låtarna, mest känd är Tammy Wynettes version av låten Justified & Ancient, lade de överraskande ner all verksamhet och duon ägnade sig åt en rad mindre lyckade konstprojekt under de efterföljande åren. Men dessa bryr jag mig mindre om. The White Room var den första skivan jag införskaffade på CD. Tror det var julen 1991. CD-spelaren var då ny i vårt hem. Som nybliven tonåring var detta den tuffaste och coolaste musik jag kände till vid sidan av MC Hammer, Massive Attack och Just D. Något år senare skulle jag bege mig in i grunge och hårdrocksträsket men dessförinnan var det The KLF som gällde.
Håller det än idag? Jag vet inte. Givetvis hörs det att musiken har några år på nacken och att det har hänt en del med klubbmusiken sen det begav sig. Främst vad gäller rap-inslagen. Men de mer soul-präglade och ambienta låtarna går jag fortfarande igång på och jag har fortfarande full förståelse att jag föll pladask för detta i mitt tonårsrum där Orups konserthalsduk, som jag fick av min syster vid ett lyckligt ögonblick, från 1989 fortfarande prydde väggen. The KLF var ett steg in i något annat.
