Jag har ägnat en hel del tid av julhelgerna till att lyssna på
Mauro Scocco. Bakgrunden är den att jag dagarna innan jul såg den mycket sevärda SVT- dokumentären
Ratata genom åttiotalet. Den finns tillgänglig på svt-play ett par veckor till och för alla er som inte sett den uppmanar jag er att passa på. Det är inte bara en beskrivning av ett popbands väg mot berömmelse och stjärnstatus utan även en skildring över hur det populärkulturella Sverige förändrades och hur proggrörelsens makt över den svenska musiken slutligen raserades. Gott så.
Men framförallt fick dokumentären mig att inse att jag gillar Mauro Scoccos musik. På något sätt har jag alltid gjort det, åtminstone det han gjorde i slutet av 80- och i början av 90-talet, men av olika skäl har jag glömt bort det. Jag gjorde för ett tag sedan en sån där nördig och meningslös lista över mina tio favoritalbum på svenska (ni kan hitta
listan här). Inser nu att det givetvis finns många brister med den men den största missen var att jag inte hade med
Ratatas sista platta
Människor under molnen. Den skulle mer än väl förtjäna en plats. När jag var i 11-12 årsåldern tillhörde den mina favoritalbum vid sidan av skivor med Orup, Anders Glenmark, Jakob Hellman, Erik Gadd på svenska, Rickfors med flera. Jag var helt enkelt såld på svenska manliga popstjärnor vid denna fas i livet. Allt var definitivt inte bra ur ett nutida perspektiv men tror inte det gett några bestående men. Jo, det skulle i så falla vara att jag ibland ofrivilligt går och nynnar på
Hon har blommor i sitt hår tyst för mig själv. Hur som helst, det jag mindes av Ratata-skivan när jag nu i vuxen ålder tänkte tillbaka var främst den bredbenta och gitarriffande hårfönen
Glad att det är över. En låt som jag i dag kan uppskatta av nostalgiska skäl, eftersom det var mitt 12-åriga jags favoritlåt, men känns något daterad och inte helt representativ för Ratatas musik. Jag dömde felaktigt ut albumet på grund av den låten.
När jag nu plockade fram albumet igen insåg att det finns så mycket mer att hämta från denna skiva. Några av Mauro Scoccos allra bästa kompositioner finns med som exempelvis
Himlen,
Clarence,
Demonerna,
En herrelös hund och
Kung av ingenting. Svensk vemodspop när den är som bäst och musik som jag på något sett kommer att bära med mig livet ut. Precis som med de bästa albumen med Kent, Eldkvarn och det enda med Jakob Hellman. Få artister kan låta lika melankoliskt romantiska eller romantiskt melankoliska, om man nu vänder på utgången, som Scocco och det är ett känsloläge som oftast faller mig i smaken. Att han sedan har upprepat sig själv lite väl många gånger ska inte han klandras för. Det gör i princip alla artister som har en lika omfattande albumkatalog.
Jag insåg däremot att jag har betydligt svårare för deras genombrottsalbum
Jackie som, undantaget titellåten, för mig är något överskattat. Många håller det högst i Scoccos karriär men det är för mig en gåta. Kanske måste man ha varit med när det hände för att förstå och 1982 var jag i en helt annan fas i livet. Däremot gillar jag fortfarande Scoccos två första soloskivor. Men för mig utgör svensk popmusik mellan åren 1987 och 1991 ett speciellt kapitel och jag har ibland svårt att avgöra vad som egentligen är bra eftersom jag kan gå igång på det av rent nostalgiska skäl. För min del spelar det visserligen ingen roll vad orsaken är så länge jag gillar det jag hör. Det är väl ändå därför vi lyssnar på musik. Så lyssna gärna på
Människor under molnen en gång till, eller för första gången, och avgör själva om det håller. Nu vet ni var jag står.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar