Jurado släpper nytt och det låter ju riktigt bra

Jag får erkänna att jag var lite skeptisk inför Damien Jurados nya skiva Brothers and Sisters of the Eternal Sun eftersom förhandsannonseringen rapporterade om att han och producenten Richard Swift hade börjat flörta med dub och dansmusik. Den inledande singeln Silver Timothy tyckte jag visserligen lät helt okej men gjorde mig inte övertygad och mina farhågor bestod. När dessutom Bill Callahan släpper en dubremix på förra årets fina platta Dream River och med John Grants elektroniska utsvävningar i bakhuvudet börjar jag tänka att 10-talet är det nya 80-talet. Jag drar för mig själv paralleller till när Bob Dylan började göra reggae, Neil Young försökte sig på datoriserad Kraftwerk-musik, Bowie tog på sig den midjekorta kavajen och började dansa disco och Leonard Cohen tappade fotfästet. En del av detta slutade visserligen lyckligt men 80-talet tillhör knappast något gyllene decennium för de stora singer/songwriter-artisterna ur mitt perspektiv betraktat.

Jag var rädd att Jurado skulle ge sig ut på allt för tunn is och ge efter för tidens nycker men när jag nu lyssnar på skivan inser jag att mina farhågor var överdrivna och delvis felaktiga. Skivan är bra, riktigt bra till och med även om jag vid detta tidiga skede ska vara försiktig med att säga för mycket. Visst finns det både lite mer dansanta och elektroniska inslag i musiken men det handlar om utveckling av musiken och inte någon radikal förändring eller något desperat försök till föryngring. Gillar man Jurados tidigare skivor så borde man även uppskatta denna. De nya inslagen känns överlag välkommet och skapar en dynamik i musiken som annars lätt försvinner hos en "ledsenmanmedgitarr"-artist som är inne på sitt elfte soloalbum (om jag har räknat rätt). Vissa spår, som Silver Donna, påminner om Jim James soloalbum från förra året men jag har hitintills främst fastnat för de mer konventionella spåren som Metallic Cloud, Jericho Road, Silver Malcolm och Silver Joy.