Nio orsaker att hata bloggen... eller att älska musiken

Det går att diskutera bra musik hit eller dit och göra listor av olika slag på bästa skivor inom olika genres eller för en viss tidsperiod. Jag älskar ju sånt. Men om jag funderar på ett djupare plan på varför jag har detta insnöade och näst intill sjukliga intresse för rockmusik och skivor så har det inte alltid med de bästa skivorna att göra. Det kan sammanfalla men inte alltid. För det finns skivor genom åren som träffat mig rätt i hjärtat och likt en katalysator påskyndat en nödvändig process och fått mig att upptäcka musik jag inte visste fanns eller att jag gillade. För att ge ett exempel kan jag börja med Orups debutskiva som var min första riktiga förälskelse med popmusiken. Den fick mig att smått urskiljningslöst leta vidare bland manliga svenska popartister vid 80-talets slut. Därefter skulle grupper som The KLF, R.E.M, Metallica, Rage Against The Machine med flera att ha samma effekt på mitt intresse under den första delen av 90-talet.

En skiva som har fått betyda lite mer än de flesta i detta sammanhang är Firesides genombrottsalbum Do Not Tailgate från 1995. Det då Luleå-baserade skate/hardcore-bandet skulle på många sätt framstå som banbrytande på den svenska scenen med sin mix av punk, hårdrock och vemodig indiepop. Det här var innan nedladdning och streamingsfunktioner existerade, åtminstone i min värld. Det innebar att man var beroende av tidningars och journalisters goda omdömen för att upptäcka ny musik. Do Not Tailgate mottogs med idel lovord och efter att läst recensionerna begav jag mig till närmaste skivaffär för att lyssna igenom den. För dagens ungdomar låter detta som rena medeltiden men så var det man gjorde. Trots att det är snart 20 år sedan minns jag än idag känslan av hur jag stod där vid avlyssningsdisken och hur jag träffades direkt av låtar som Left Rustle, Wheeler, Cement och Kilotin med flera. Jag älskade det jag hörde, trots det bedrövligt fula konvolutet, och de 159 kronor jag betalade för skivan (minns till och med priset...) kändes som välmotiverade slantar att punga ut. Jag minns därefter hur jag på eftermiddagarna i skolan gick och längtade hem för att kunna lyssna på skivan i mitt gamla pojkrum på hög volym, om och om igen. Det var svettig tonårsångest när den var som vackrast. Detta album bidrog till att förändra mitt musikintresse och jag lämnade definitivt hårdrocken bakom mig för ett tag och hittade nya grupper och artister inom den amerikanska lo-fi scenen som senare fick mig vidare till americana, country och singer/songwriter-musiken där jag fann min hemvist. Nu idag kan jag bredda mig och både lyssna på hårdrock och pop samtidigt men på den tiden var man mer trångsynt selektiv.

Jag gillar skivan än idag även om jag kanske inte upphöjer den till någon tidlös klassiker annat än på ett personligt plan. Det finns en del skavanker men mer kan man inte begära från ett band där medlemmarna befann sig i de unga 20 i en genre som var relativt nyetablerad. Inte bara i Sverige utan i även i USA, där förebilderna gick att hitta i grupper som Quicksand och Superchunk. Att det fanns musikalisk talang hos medlemmarna i Fireside råder det inget tvivel och det skulle även den fortsatte historien bevisa. Sångaren Kristofer Åström kom att göra soloskivor där han gick i bräschen för den svenska singer/songwriter-tradtionen i sann americana-anda. Gitarristen Pelle Gunnerfeldt utvecklades till en producent vars studio i Gröndal under 2000-talets början var nästan lika het som Tambourine Studios hade varit ett decennium tidigare. Trummisen Per Nordmark har varit en flitigt anlitad batterist för andra svenska soloartister och det är egentligen bara basisten Frans Johansson jag har sämre koll på.

Firesides fortsatta skivproduktion skulle aldrig sätta lika djupa spår hos mig även om de alltid haft intressanta och innovativa intentioner med varje album de gjort. Det har dock allt som oftast stannat där även om jag inser att jag underskattat deras sista, eller åtminstone senaste, album Get Shot från 2003 som är betydligt mer poppigt i soundet men innehåller en hel del godbitar. Do Not Tailgate plockar jag i vilket fall fortfarande fram med jämna mellanrum och de tuggande gitarriffen till de indiepoppiga melodier med Åströms känsliga röst ovanpå väcker fortfarande varma känslor hos mig. Och det handlar inte enbart om nostalgi.

I bildcollaget hittar ni ytterligare sju skivor, utöver nämnda Orup och Fireside som spelat en central roll för att hålla mitt musikintresse vid liv under mina senaste 25 år. Nio orsaker till varför min skivsamling blev som den blev. Skivor som jag aldrig kommer kunna förneka att jag älskat och som gjort bestående intryck. Visst, det är säkerligen en lite förskönad bild som passar nuet bättre men oavsett detta, utan dessa album skulle aldrig denna blogg ha funnits. Och hur skulle världen då ha sett ut!? Så för er som stör er på mina nörderier här på bloggen kan skriva ut detta bildcollage, sätta upp på en vägg och sedan börja kasta pil på den. De skulle gör mig lika illa som för Orup om någon skulle sno hans merca. Ni andra blir kanske inspirerade och gör ett eget collage över något ni tycker om. Det är ju det som är avsikten. Att inspirera.