Judee Sill

Om det nu är som myten säger att den vackraste konsten föds ur lidandet så hade Judee Sill alla förutsättningar. Jag är inte säker på att så är fallet generellt sett men om jag enbart ser till Sills produktioner så skulle jag kunna vara beredd att hålla med. Hennes liv kom att präglas av sorg, droger, kriminalitet och fängelsedomar men hon hann också ge ut två fantastiska album som förtjänar att uppmärksammas.

Hon föddes i mitten av fyrtiotalet i Kalifornien och förlorade i unga år sin pappa för att sedan växa upp i en familj som präglades av alkohol, konflikter och en styvfar som hon aldrig accepterade. Resterande delar av hennes familj kom också att dö innan sextiotalet hade nått sitt slut. Under denna period blev hon själv en tung herionmissbrukare då hon flackade omkring som konststuderande och barpianist i olika delar av Kalifornien. Det finns mer eller mindre bekräftade rykten om att hon på slutet av sextiotalet, då hon bosatte sig i Los Angeles, ägnade sig åt prostitution och diverse kriminella handlingar för att kunna finansiera sitt missbruk. Vad som är sant av detta är av mindre betydelse men slutade i vilket fall med en kortare fängelsedom. Väl bakom lås och bom beslutade sig Sill för att ta tag i sitt liv och satsa på musiken och ta till vara på sin talang som låtskrivare.

Något hon lyckades med, åtminstone för en kortare period. Graham Nash var den som kom att hjälpa henne på traven och upptäckte hennes storhet. Han producerade hennes första singel som också blivit hennes mest berömda låt; Jesus Was A Cross Maker. 1971 gavs hennes självbetitlade debut ut på skivbolaget Geffen som framförallt på senare år hyllats som mästerverk. Rättmätigt om ni frågar mig. Sill har en röst som inte är lika högtravande som Joni Mitchells men har lite mer karaktär än Carole Kings. Artister som hon jämförts med när det gäller låtskrivandet och det är ju en kvalitetsstämpel bara det. Hennes texter präglades av en religiös övertygelse som nästan övergick i en okult fanatism. Men helheten känns ändå alltid jordnära, fritt från ostrukturerat hippieflum och arrangemangen, där Sill själv hade en framträdande roll, visar på en musikalisk genialitet.

I samma veva gav hon sig ut på turné med Nash och David Crosby. Det kunde ju ha varit början på en riktig solskenshistoria som hade gjort sig utmärkt på film. Från rännstenen till strålkastarljuset likt en riktig Hollywood-story. Men just Crosby var kanske inte rätt man att turnera med när man likt Sill kämpade mot sitt drogberoende. Crosby var själv vid denna tid på väg ner i ett allt djupare heroinmissbruk och hur dessa påverkade varandra på det planet vet jag föga. Däremot kom Sills fortsatta karriär och liv att mestadels att präglas av fysiska krämpor, psykisk ohälsa, skivbolagskonflikter och ett tilltagande drogmissbruk.

1973, när hon fortfarande var vid hyfsat god vigör gav hon ut en uppföljare; Heart Food, där hon utöver framförandet och låtskriveriet även arrangerat och dirigerat stråkorkestern som förgyller musiken på skivan. Skivan kom dock att bli ett kommersiellt fiasko och hon skulle därefter få sparken från skivbolaget. Orättvist kan man tycka när man lyssnar på skivan idag. Den är nästintill i nivå med debuten och är klart lyssningsvärt alster för den som vill fördjupa sig i den amerikanska singer/songwriter-tradition. Framförallt den som förknippas med det mytomspunna området kring Laurel Canyon i norra Los Angeles där artister som Mitchell, Nash, Neil Young, Arthur Lee (Love) med flera huserade periodvis under slutet av sextio- och början på sjuttiotalet. Och där Jonathan Wilson i dag har sin bas och för traditionen vidare.

Judee Sill hade ett tredje album på gång men skivbolagskonflikter kom emellan och det gavs aldrig ut innan hon 35 år gammal dog av en överdos 1979. Men albumet gavs ut postumt under namnet Dream Comes True, drygt trettio år efter inspelningar och färdigställdes av Jim O'Rourke. Även det är en låtskatt för den som vill gräva sig ännu lite djupare. 2009 tillägnades Sill en hyllningsskiva där artister som Bill Callahan, Frida Hyvönen, Nicolai Dunger, Ron Sexsmith och Beth Orton framför hennes låtar. Givetvis ett hedersamt och sympatiskt sätt att rikta uppmärksamheten mot ett alltför bortglömt geni i musikhistorien men det ger mer att lyssna på originalskivorna som alla finns tillgängliga på Spotify. Hennes två originalalbum har båda återutgetts i fint vinylformat av bolaget 4 Men With Beards. De brukar återkommande finnas att hitta i någon nätbutik därute även om de inte är helt lättillgängliga. Men de är ett varmt tips för alla er som fortfarande tycker att det fysiska formatet spelar roll.