#21: The National High Violet (2010)
Hur mycket får artister älta i sitt eget missmod och ändå behålla en viss form av värdighet? Frågor du mig så är det enkelt. Om du bara gör det med musikalisk finess och talang är svaret hur mycket som helst. För det är ändå pop- och rockmusikens främsta syfte, precis som alla andra etablerade konstformer, att utgöra en ventil kring sådant som är för jobbigt att prata om eller som är för svårt att kunna sätta ord på på egen hand. Men givetvis är det en skör tråd att balansera på. Det är lätt att falla offer för navelskådande patetik där egot tar för stor plats. Sjunger du om lycka har du kanske större marginaler men inte lika mycket beundran att vinna i längden. Lyckan är flyktig men missmodet består.
Onekligen vet de huvudsakliga låtskrivarna, Matt Berninger och Aaron Dessner, i den New York-baserade kvintetten The National hur man ska handskas med livets dunkla sidor på ett musikaliskt plan. De har under ett drygt decennium satt ord och ton till många människors vardagliga och existentiella bryderier på träffsäkert och fängslande sätt. Plattan High Violet utgör en höjdpunkt i deras karriär och med låttitlar som Terrible Love, Sorrow, Anyone's Ghost och och Afraid Of Everyone så lockade de på ett förföriskt sätt över tidigare anglofila The Smiths-, Echo & The Bunnymen- och The Cure-fans till andra sidan Atlanten. Gruppens musikaliska hemvist har för musikkritiker varit svår att placera just av den anledning att de är melankoliska amerikaner och inte bittra britter. Tonläget på albumet behöver nog inte beskrivas närmare och när det integreras med Berningers baryton-doftande röst, undersköna melodier och med en mastig ljudbild som flimmrar mellan storstadspuls och ödesmättad landsbygd så blir resultat oemotståndligt. Hur lycklig du än tror dig vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar