#22: Ryan Adams Heartbreaker (2000)
Ryan Adams är bara 40 år. Det kanske för somliga låter som en förhållandevis hög ålder men sysslar man med countrydoftande singer/songwriter-musik så är man näst intill fortfarande en ungdom. Ta till exempel en sådan som Willie Nelson. Han fyller i år 82 och producerar fortfarande plattor. Det skulle inte förvåna om Adams går samma långdragna karriär till mötes, om han bara får behålla hälsan, vilket skulle betyda att han har drygt 40 år kvar av sin karriär. Hur många plattor detta skulle innebära vågar jag knappt tänka på.
Det känns redan som han har varit med en evighet och det verkar onekligen som om han är en artist som inte kan leva ut att ständigt ge ut ny musik. Sedan debuten från 1996 med alt-countrygruppen Whiskeytown, där Adams var den ledande kreatören, har han legat bakom 19 studioalbum om jag har summerat rätt. Det är dock inte enbart positivt och ett visst mått av återhållsamhet hade nog inte skadat för hans skivkatalog är brokig historia att ta sig igenom. Jag har aldrig orkat. Men samtidigt går det inte att ifrågasätta hans betydelse för det genomslag som den alternativa countryscenen fick i slutet av 1990-talet och på början av 2000-talet. Tillsammans med grupper och artister som Uncle Tupelo, Wilco, Lucinda Williams, Jayhawks och några till utgjorde Ryan Adams en av de viktigaste faktorerna för detta uppsving.
Detta gäller inte minst för egen del och för mitt utforskande av den musik som brukar benämnas som americana och när Ryan Adams solodebut Heartbreaker kom 2000 var jag helt såld. Plattan är producerad av Ethan Johns och Adams backas upp av i sammanhanget betydelsefulla celebriteter som Gillian Welch och David Rawlings. Deras renodlade bluegrass-sound präglar stora delar av albumet som består av en samling fantastiska låtar. När Emmylou Harris gästar med sin lena stämma på den bitterljuva Oh, My Sweet Carolina blir referenserna till Gram Parsons oundvikliga. Här finns även en lagom dos av både Bob Dylan-vibbar och Elliott Smith-dofter som gjorde att skivan hyllades av en bred skara musiknördar världen över.
Dock tyckte jag att Adams tappade i angelägenhet redan på uppföljaren Gold. Det var något med det jämntjocka och bredbenta soundet som fick mig att tröttna. Det var först med 2011-års Ashes & Fire som jag fick upp öronen för hans musik igen och med förra årets fina platta i åtanke inser jag att jag säkerligen har missat en del guldkorn under årens lopp men tror knappast något glimmar lika vackert som hans debut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar