2019

I mitt tycke var musikåret 2018 lite av en besvikelse. Mycket som var bra men jag saknade några självklara toppar. 2019 har börjat mer lovande. Här är min lista med goda nyheter från året som bara börjat:

2019 - so far, so good, so what!?

Nittiotalets bästa album - #12

#12: Dinosaur Jr Where You Been (1993)

J Mascis sångstil är unik i sitt slag. Ena stunden låter han som Neil Young på nedåttjack för att sedan brista ut i skör falsett som till och med kan göra Antony Hegarty grön av avund. Likväl som den tillhör gruppens styrka  kan den bli dess last. När energin i musiken saknas blir det släpigt och tungrott vilket gör att jag inte orkat ta till mig av hela Dinosaur Jr:s katalog. Men på Where You Been finns den nästintill perfekta balansen mellan melankoliska, lättsmälta popmelodier, skramligt gitarrmangel, bitterljuva stråkarrangemang och J Mascis röst. Det här är gruppens mest lättillgängliga alster. Deras motsvarighet till Neil Youngs Harvest och i mitt tycke deras bästa. Musik som förenade såväl flanellklädda hårdrockare som modemedvetna popsnören.

Det här är kanske en platta som förtjänar en högre plats på listan. Men jag hade inte tålamod att vänta. Lägg ut! Lägg ut!

Komplement: Sebadoh Harmacy (1996) och Dinosaur Jr Green Mind (1991)

Nittiotalets bästa album - #13

#13: Built To Spill Perfect From Now On (1997)

I svallvågorna av grungens reaktion mot 1980-talets glammiga och utseendefixerade hårdrock kom lofi-rocken. Grungens pompösa och pretentiösa anslag tonades ner något och navelskådande självskadebeteende ersattes av mer ironiskt, vemodigt självförakt. Grupper som Pixies, Sonic Youth och Dinosaur Jr utgjorde någon slags överskridande brygga dessa närbesläktade musikyttringar emellan.

Denna våg sammanföll med att CD-formatet hade befästs vilket med tiden har kommit att bli till dess nackdel. Grupper som Pavement, Sebadoh, Archers of Loaf och Guided By Voices blev stilbildande och lyckades förena ett spartanskt gitarrmangel med fina popmelodier och finurliga texter framförd med Neil Young-inspirerad röst där det fanns en nonchalant attityd till tonsäkerhet. Något som banade väg för efterföljande framgångsrika falsksångare som Håkan Hellström för svensk del och Jack White på den internationella scenen. För egen del stannade intresset vid en handfull av album som kan förknippas med denna genre. Allt för ofta tenderade albumen innehålla alldeles för många låtar där de överflödiga låtarna med tiden känns allt mer daterade även om de för sin tid var någon slags reaktion mot det slätstrukna och tillrättalagda. Reaktionen kändes dock ganska snart omodern.

Built to Spills musik var annorlunda trots att attributen och stilmarkörerna var desamma. Perfect From Now On kan beskrivas som ett proggig lofi. Långa låtar, ingen under fem minuter, med taktbyten där melodier flätas samman med gitarrslingor och riff som går in och ut ur varandra. Sjuttiotalets episka stadiumrock förenas med nittiotalets introverta skrammelpop. Neil Youngs plattor tillsammans med Crazy Horse är självklara referenser men det finns även något unikt över gruppens musik, åtminstone vid denna tidsperiod. Det här är ett otypiskt indierockalbum och just därför är det fantastiskt än idag. Sångaren och gruppens självklara ledare, Doug Martsch, förmåga att skriva textrader som etsar sig fast i ens inre och lever kvar flera år efter att du lyssnat på plattan. För den nyfikna vill jag även passa på att rekommendera Ane Bruns fina tolkning av I Would Hurt A Fly, som utgör något slags klimax på originalplattan.

Komplement: Built To Spill There's Nothing Wrong With Love (1994) och Keep It Like A Secret (1999)

Minnesvärda album från 2018

När jag betraktar olika listor som vid dessa tider dyker upp över årets bästa album inser jag hur dålig koll jag har haft under året som gått. Det är inte många av de album som listas som jag har lyssnat på överhuvudtaget. Trots det har jag lyssnat på en hel del musik från 2018. Samtidigt har jag varit djupt försjunken i att bearbeta min fyrtioårskris genom att återupptäcka nittiotalet vilket fått vissa konsekvenser.

Kanske är det också lite av tidens tecken. Våra referenser, musikval och kanaler är mer varierande än tidigare och vid avsaknad av någon stilistisk musikguide likt Pop, Sonic, Musikens makt, Slitz, Expressen Fredag eller sammanlänkande MTV gör att vi har svårare att ha gemensamma referenser. Det kanske är ett skäl. Men det troligaste är väl att jag har blivit gammal. Hur som helst, här är mina val av tio album för 2018 utan inbördes ordning:

Tyler Childers Purgatory (egentligen 2017 men det spelar mindre roll)
Doug Paisley Starter Home
Anna von Hausswolff Dead Magic
Ghost Prequelle
Courtney Marie Edwards May Your Kindness Remain
Pistol Annies Interstate Gospel
Phosphorescent C'est La Vie
The Decemberists I'll Be Your Girl
Christian Kjellvander Love Hxmans
Israel Nash Lifted

Andra artister som jag lyssnat på och som säkert också skulle ha kunnat platsa vid mer eftertanke: Shannon Shaw, Viktor Olsson, Lars Bygdén, Brent Cobb, Parker Millsap, Lindi Ortega, Amanda Shires, Calexico, Hacke & Edwards, Mariam The Believer.

Edwards & Hacke

Jag har under de senaste 16 åren haft ganska bra koll på vad David Eugene Edwards (16 HP, Wovenhand) har pysslat med vad gäller hans musikaliska produktioner. Inte alltid med entusiasm och glädje utan snarare av någon slags pliktskyldig trohet gentemot en artist som vid sina bästa stunder besitter förmågan att förmedla musik på ett flerdimensionellt plan som få andra artister kan mäta sig med. Men ofta har det gått i stå och jag vid återkommande tänkt att nu ger jag upp. Dock skedde ett musikaliskt lyft då Edwards inledde sitt samarbete med den forne Einstürzende Neubauten-gitarristen Alexander Hacke på Wovenhand-plattan The Laughing Stalk från 2012. Sedan dess har de efterföljande plattorna återigen fyllts av den domedagsenergi och blytunga melankoli som jag förknippar med 16 Horsepowers glansdagar trots att steget bort från den Dylan-präglade gothcountry som var gruppens musikaliska kännemärke blivit allt större.  Därför var det för mig lite överraskande att jag helt hade missat samarbetet mellan Edwards & Hacke som resulterade i plattan Risha och anlände i somras.

Men nu sitter jag i vilket fall med vinylplattan i min hand och finner välbehag i det jag hör. Att skivan är utgiven under deras namn istället för Wovenhand är väl troligtvis ett sätt att lyfta fram Hackes roll och visst präglas musiken mer av industriell electrokrautrock än vad som är brukligt i Edwards musikaliska sfär men det skulle kunna varit en naturlig uppföljare till ovan nämnda The Laughing Stalk. Stämningen och atmosfären känns bekant och det är ett gott tecken.

Faux Guernica

Christian Kjellvander är konsekvent och trofast i sitt estetiska och musikaliska uttryck. Att anklaga honom för att vara en "sell-out" eller att falla för kommersialismens lockelser vore minst sagt en falsk förebråelse. Det känns tryggt i dessa tider då det mesta i samhället tycks vara i gungning. Vi som älskar hans musik vet vad vi får. Samtidigt förfinas uttrycket för varje platta som kommer. Den 26:e oktober kommer Wild Hxmans. Av singeln Faux Guernica att döma lär det knappast bli något revolutionerande musikaliskt verk vi bjuds på i förhållande till hans tidigare alster. Snarare en logisk fortsättning på en alldeles lysande karriär från de små nyansernas mästare.

Nittiotalets bästa album - #14

#14: Suede Dog Man Star (1994)

För mig var Suede indie innan jag lyssnade på dem och det var först sommaren 1995. Jag var som ofta sen på bollen. När jag väl tog mig an denna platta insåg jag att det här var något helt annat. Dog Man Star är ett album som mer kan beskrivas som en glammigt progressiv rockopera med en dystopisk världsbild. Det var inte mycket till indie, vad nu det är för något?

En återkommande klyscha jag ofta mötts av under mina år som nyfiken läsare av såväl nationell som anglo-amerikansk musikpress är hur band som rört sig alternativa kretsar delar upp sin publik i två läger med ett album som vidgar vyerna och låter fler influenser ta plats. The Clash London Calling är ett klassiskt exempel. Pink Floyds The Dark Side of the Moon ett annat. Jag var inte med då och vet knappast hur det egentligen var men inte sällan handlar det nog mer om ett klassiskt journalistiskt knep att dramatisera och positionera sig själv i ett sammanhang där kamplustan varit en drivkraft och att det handlar om att välja sida. Rätt eller fel, ont eller gott, konstnärligt eller kommersiellt, arena eller klubb. Dog Man Star har beskrivits som ett sådant album som splittrade fansen men jag tror inte att det påverkade de verkliga anhängarna till gruppens musik. Enbart posörerna och trendkänsliga journalister som alltid varit av en flyktig karaktär. De flyger likt ett darrigt höstlöv dit vindarna vänder. Suede hade arenarockande tendenser i sig redan på sin debut och på Dog Man Star låter de denna ådra få fritt spelrum. På många sett en naturlig uppföljare till den succéartade debuten.

Det finns en del invändningar. Ljudet och produktionen är inte toppklass och kanske är skivan i längsta laget. Som så ofta skedde på nittiotalet när CD-formatet väl hade blivit norm. Men hade det kortats ner hade det nog blivit lite väl entonigt om de bästa delarna samtidigt skulle ha fått vara kvar. För de starkaste låtarna är ju de där svulstiga, storslagna balladerna. Som The Power, The 2 of Us, The Asphalt World och avslutande Still Life. Sen det där gitarriffet i Heroine som med tillsynes små medel lyckas lyfta en hel låt till en ny nivå.

Jag vet inte hur mycket den avhoppande gitarristen Bernard Butler egentligen låg bakom detta men fortsättningen av Brett Andersons karriär, utan Butler, kom aldrig att låta så här komplext och intressant även om popådran i honom kom att visa på kompetens även i fortsättningen.

Komplement: Manic Street Preachers This Is My Truth, Tell Me Yours (1998), Suede Coming Up (1997)

Nittiotalets bästa album - #15

#15: Faith No More Angel Dust (1992)

Det släpptes flertalet banbrytande och idag klassiska rockplattor under den första halvan av nittiotalet. Problemet för mig personligen var att det var först 1995 som jag fick mitt första sommarjobb och en egen inkomst att förfoga över och det var då jag började konsumera CD-skivor på allvar. Innan dess förlitade jag mig mestadels på min storebrors skivsamling och levde instället med en gedigen samling inspelade kassettband. När jag sedan började införskaffa plattor på egen hand köpte jag ofta uppföljare som inte alltid var lika slagkraftiga. Min skivsamling blev därför en aning skadeskjuten redan från början då den innehöll bortglömda parenteser med idag klassiska grupper som Megadeth (Youthanasia), Alice In Chains (s/t), R.E.M (Monster), Nirvana (In Utero), Pearl Jam (Vitalogy) och Faith No Mores (King For A Day, Fool For A Lifetime). Inget ont om dessa album men de har alla något gemensamt i att deras föregångare, som jag då inte hade, är aningen bättre (med undantag för Pearl Jam som aldrig blivit någon favorit). Dessa fanns på mina kassettband. Det här är något jag har fått kompensera på senare år även om jag idag kan beklaga att min besvikelse över detta faktum ledde till att jag sålde flertalet av dessa plattor. Något som jag idag kan ångra. Detta resonemang tror jag dock flertalet av den digitaliserade generationen har svårt att känna någon som helst förståelse för. Min lärdom blev i alla fall att aldrig sälja eller slänga några plattor. Man vet aldrig när de kan återfå sitt värde.

Ett problem var dock att när jag hade en inkomst nog att köpa skivor hade min musiksmak, som vid detta skede var känsligt för trender och ideologiska popsnörens tyckande, förändrats. Att lyssna på Faith No More i slutet av nittiotalet kändes fel. Då hade grupper inom nu-metal ploppat upp och tagit upp tråden av det som Faith No More, Rage Against The Machine och Soundgarden med flera hade lagt grunden för i början av samma decennium. Grupper som Korn, Limp Bizkit och Linkin Park var något jag i det läget inte ville beblanda mig med. Jag ville vara mer indie. Det var lo-f, ensamma män (och enstaka kvinnor) med gitarrer och lite britpop som gällde. Därför är det först i medelålderns bekväma soffa som jag till slut sitter med en lyxig dubbelvinyl av Angel Dust i handen. I mitt tycke Faith No Mores främsta verk.

Visst finns det en nostalgisk ådra inom mig som spelar mig ett spratt men innerst inne tycker jag att den progressiva mix av metal, funk, symfonirock och lite rap som FNM lyckades förena än idag utgör en viktig plats i min musiksamling. Jag minns att jag som femtonåring gillade mycket av det gruppen gjorde men tyckte samtidigt musiken var i knepigaste laget. Deras tvära kast men olika stilar hängde jag inte alltid med på och jag visste inte riktigt i vilket fack de skulle placeras. Det var något som var viktigt för mig på den tiden. Var de tillräckligt mycket metal för att de skulle platsa i min musiksamling? Några år senare skulle jag vända på samma frågeställning. När jag lyssnar på dem idag är det just det som jag uppskattar med gruppens musik. Det hade ingen tydligt musikalisk hemvist och gruppen hade ingen strävan att tillhöra någon specifik genre. Faith No Mores musik liknar ingen annans. Åtminstone inte på Angel Dust. Det tyckte jag då och står fast vid det än idag även om jag knappast lyssnat på alla deras efterföljare.

Visst kan Mike Pattons rapinslag idag uppfattas som aningen stappliga och daterade men räddas allt som oftast upp av aggressiva avgrundsvrål som vävs samman med undersköna melodier och en bedårande sångröst. För Pattons röst tillhör en av de mest slagkraftiga och unika i sitt slag inom den hårdare falangen av rockhistorien. Musiken och texterna har dessutom en känsla av balans mellan allvar, aggressivitet, självdistans, det absurda och humor för att vare sig bli introverta, flanelldoftande navelskådare som tar sina personliga kriser på för stort allvar eller spralligt spexiga och allt för lättklädda funkrockare. Det finns fler nyanser i musiken som gör den mångbottnad och vilket gör den angelägen än idag.

Komplement: Rage Against The Machine Rage Against The Machine (1992) och Soundgarden Superunknown (1994)

Nittiotalets bästa album - #16

#16: Kasey Chambers The Captain (1999)

Jag vet inte längre exakt när mitt intresse för countrymusiken egentligen började. Var det Cash, Nelson eller Townes? Det var iallafall någon gång i slutet av det förra årtusendet och jag minns att Kasey Chambers var en viktigt del av det hela. Att min väg till den amerikanska sydstatscountryn gick över Australien gjorde mig inget ont. Det var tack vare Chambers lättillgängligt direkta men samtidigt vemodigt lågmälda låtar som jag fick upp intresset för artister som Emmylou Harris, Dolly Parton, Gillian Welch och Lucinda Williams.

Hennes kritikerrosade debut håller väl än idag och tillhör nog fortfarande hennes starkaste album. Uppbackad av hennes musikaliska familj där hennes pappa musicerar och brorsan producerar. Men det råder ingen tvekan om vem som är den klarast lysande stjärnan i sammanhanget. Den främsta styrkan finns i hennes röst som trots sin tonsäkerhet tenderar att spricka av känslor av de texter som upplevs som ytterst personliga. Jag smälter varje gång jag hör den och därför har jag vid återkommande tillfällen uppmärksammat hennes senare plattor. Främst duettskivorna med ex-maken Shane Nicholson. Det har ofta varit bra men jag har aldrig blivit lika hänförd som jag blev av hennes debut. Kanske var det nyhetens behag i insikten om vilket enormt musikaliskt landskap som låg oupptäckt framför mina fötter.

Komplement: Lucinda Williams Car Wheels On A Gravel Road (1998), Shelby Lynne I Am Shelby Lynne (1999) och Gillian Welch Revival (1996)

Jason Isbell på KB Malmö

Jason Isbells största motstånd finns i hans egen begåvning. Mig veterligen finns det ingen artist som både i sitt framförande och i sitt låtskrivande håller en sådan jämn och hög kvalité nästan rakt igenom allt han har tagit sig för under de senaste fem åren.

Igår kväll fick jag bevittna honom live på KB. En konsertlokal som sällan har lyckats fånga min uppmärksamhet genom en hel konsert. Jag har ofta störts av såväl undermåligt ljud och folkvimmel där fokus riktats mer mot det sociala än mot det som händer på scen. Men igår var det annorlunda. Både ljud och publik var på rätt köl och Jason Isbell, tillsammans med sitt band The 400 Unit, var i högform. Vare sig ett taktslag eller en ton slog fel. Isbells röst är en av de tryggaste och mest slagkraftiga jag har hört från en scen. Den sviker aldrig och hans musikaliska kunnande går knappast att ifrågasätta. Bandet var lika samspelta som en rysk förstafemma innan murens fall.

Den främsta styrkan är trots allt låtarna. Den enda brist jag kan finna, vilket egentligen är ett bevis på det motsatta, på hans senaste plattor är att låtarna är så pass bra att att de har svårt att sticka ut från mängden. Det finns inga dalar som synliggör topparna. Konserten han bjöd på likaså. Allt var toppklass. Inte en dålig låt. Totalt sett var detta en av de bästa konsertupplevelserna för min del under de senaste fem åren. Kanske inte säger så mycket för er men efteråt gick jag runt och tänkte att Isbell måste vara världens just nu mest fulländade rockartist. Låt vara att hans musik knappast är nyskapande eller originell ur ett rockhistoriskt perspektiv. Sådant har för mig ingen som helst betydelse längre. Isbell förenar det bästa som americana- och countryrockvågen har lyckats förmedla sedan The Byrds platta Sweetheart of the Rodeo anlände för snart ganska exakt ett halvt sekel sedan.

Vilken var bäst då? Cover Me Up förstås. Den stack ut likt Mount Everest i Himalayas bergskedjor.
Här kan ni uppleva den i ett helt annat sammanhang, där Isbells fru Amanda Shires, ackompanjerar. Hon var inte med på KB men det kompenserades av övriga musikers medverkan som smög sig in allt eftersom låten trappades upp och nådde sitt klimax.