#34: Bill Callahan Sometimes I Wish We Were An Eagle (2009)
Det sägs inom den klassiska retoriken att om du ska få ditt budskap att nå fram ska du upprepa dig minst tre gånger. Säg vad du ska säga, säg det, säg vad du har sagt. Det är en devis som jag inom min yrkesroll som lärare försöker tillämpa dagligen men med ytterst skiftande resultat. En annan som verkar tagit till sig av detta är den tidigare Smog-trubaduren Bill Callahan. Hans utfall har dock betydligt högre träffsäkerhet. Han har en förmåga att upprepa sig men ändå hålla spänningen och intresset vid liv hos sina åhörare. Du vill höra mer trots att han sagt samma sak minst tio gånger tidigare. Inte minst påtagligt blir detta i hans uppgörelse med sin gudstro i låten Faith/Void som avslutar detta utsökta album.
Bill Callahan är de små nyansernas mästare och det tog ett tag för mig att upptäcka det. Jag hade aldrig riktig fastnat för hans skivor under namnet Smog trots att de ofta figurerade i min musikaliska intressesfär under slutet av nittiotalet. Det är inte omöjligt att jag skulle omvärdera dem om jag lyssnade på dem idag. Det var i vilket fall först med hans genombrott under eget namn som jag på allvar föll för hans musik och skivan I Wish We Were An Eagle med efterföljare har varit så pass bra att jag inte haft behov att söka mig bakåt.
Textrader som "I used to be darker, then I got lighter, the I got dark again", hämtat från inledningspåret Jim Cain, säger det mesta om tonläget på detta album. Det är den typen av känsloyttringar som får mig att lyssna. Callahan besitter förmågan att beskriva melankoli, cynism och vemod utan att vare sig framstå som patetisk, självömkande eller humorbefriad. Det är ett tecken på stor konst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar