#38: Loney Dear Dear John (2009)
Loney Dear, eller Emil Svanängen som är hans egentliga namn, betraktar jag mer som en kompositör än en traditionell låtskrivare inom pop- och rockmusikgenren. Hans förmåga att med hjälp av träffsäkra melodier och harmonier skapa dynamiska ljudbilder känns unik. En förmåga som han delar med många jazzmusiker och klassiskt skolade kompositörer. Musiken behöver inte placeras i någon specifik genre. Det räcker inte till. Enskilda instrument eller digitala ljud, där Svanängen oftast står för utövandet på egen hand, utmärker sig sällan utan allt flyter samman till en homogen enhet. Även hans fantastiska röst blir till ett instrument bland alla andra ljud och jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte bryr mig om vad han sjunger om. Det är känslan som är den viktiga och den finns där. Hela tiden och stundtals är det magiskt.
Att han sedan i låten Harm lånar Albinonis, smått uttjatade men ack så vemodigt vackra, Adagio och får det att låta så naturligt och unikt att lyssnaren knappt märker den subtila övergången till en av musikhistoriens mest använda sorgeterapeutiska verk bekräftar min teori. Loney Dear är ett musikaliskt geni, unik inom sitt gebit och det är knappast överraskande att han de senaste åren blivit frekvent anlitad som producent och medarrangör åt andra artister. Att sedan ett annat geni inom den alternativa popmusiken, Andrew Bird, bidrar med violin på ett spår ger även det en kvalitetsstämpel. Trots ett minimalistiskt anspråk blir knappast musik större än så här.
Både föregångaren och efterföljaren till 2009 års Dear John rekommenderas varmt även om de inte får plats på denna lista. 50 plattor på 15 år är markant begränsning och plats 38 på denna exklusiva lista (obs! Ironi. Jag tar det inte detta på så stort allvar som ni kan tro.... eller?) är inte illa pinkat för att vara från lilla Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar