Det bästa på 2000-talet (00-14) - #35

#35: Wovenhand Refractory Obdurate (2014)

Ibland tänker jag att jag borde läsa Bibeln lite oftare. Det vore nog sunt för kropp, själ och tanke. Inte nödvändigtvis av religiösa skäl utan för att främst få ta del av mer allmänmänsklig livsvisdom. En bok vars skrifter är skrivna i huvudsak för mer än 2 000 år sedan och fortfarande har ett stort inflytande på människor borde innehålla en hel del av den varan. Åtminstone av den typ av livsvisdom som intresserar mig. De där existentiella tankarna som överlever tid och rum och förenar oss moderna människor med dåtiden. Vetskapen om att vi brottas med samma livsfrågor idag som under antiken, trots all materiell och teknisk utveckling som däremellan har skett. Det är nog en av de främsta anledningarna till att jag började intressera mig för historia och att jag idag undervisar i ämnet. Frågorna är fortfarande desamma även om svaren skiftar färg.

I ärlighetens namn ska jag erkänna att jag inte läser Bibeln särskilt ofta. Språket blir för högtravande och och en del av berättelsernas budskap allt för övertydligt att jag lätt tappar koncentrationen. Men Bibeln är knappast ett verk som varken går att generalisera eller banalisera och när jag väl läser i den är det oftast till Gamla testamentet och böckerna Jobs bok och Predikaren som jag riktar min uppmärksamhet mot. Främst den senare har en filosofisk grundton som lockar mig och får mig att relatera till nutid. Den egentliga orsaken till mitt intresse för dessa böcker heter dock David Eugene Edwards, tidigare sångare och frontfigur i 16 Horsepower som under det senaste decenniet skapat musik under namnet Wovenhand. Varken Jobs bok eller Predikaren tillhör Bibelns muntrare verk och det är knappast något missvisande antagande att det är ur dessa böcker som Edwards genom åren har hämtat mycket av sin inspiration. För hans musik går, precis som de bästa skrifterna ur Bibeln eller ur litteraturhistorien i stort, varken att placera i nutid eller dåtid. Den svävar som en helig ande ovanför tid, rum och flyktiga trender.

David Eugene Edwards har sedan 2000-talets inledning tillhört en av mina husgudar på det musikaliska planet. Allt sedan 16 HP:s två sista plattor samt deras avslutningsturné som jag fick bevittna på Berns i Stockholm i november 2003. Om jag någonsin har fått uppleva en musikalisk frälsning så var det nog där och då. Min skivsamling och mitt musikintresse blev aldrig sig likt efter detta tillfälle. Det var med hjälp av Edwards musik som jag på allvar började rota i den amerikanska countryhistorien.

Jag har sedan upplevt flera fina stunder även med Wovenhand men ska i ärlighetens namn medge att jag under senare år hade gett upp hoppet om ett nytt storverk. Musiken kändes för varje platta allt mer monoton och introvert. Inte dåligt på något sätt men det blev heller aldrig riktigt intressant. Aldrig som kraft, fokus och energi som i mästerverk likt American Wheeze, Clogger eller Hutterite Mile. Så kom Refractory Obudrate och bjöd på en nytändning. Rak, hårdrocksdoftande domedagscountry där apokalypsen ständigt känns närvarande och med låtar som inte bara förvaltar ett arv utan även bjuder på något nytt. Det här är musik som Edwards aldrig bjudit på tidigare. Och det är fantastiskt bra. Hästkrafterna och energin var tillbaka och för oss vidare på outforskade och ödesmättade amerikanska slätter. Jag hoppas vi får följa med ett tag till. Den moderna rockmusiken behöver egensinniga musikaliska profeter likt Edwards mer än någonsin.