#36: Kent Vapen & Ammunition (2002)
På Grammisgalan detta år vann Kent sin 20:e och 21:a grammis och blev därmed historiska som det mest prisbelönta svenska band i dessa sammanhang. Det är inte alltid jag bifaller med en grammisjury men i detta fall kändes det rätt. Kent är Sveriges genom tiderna bästa rockband. Åtminstone om man utgår från variablerna längd och bredd. Jag ska medge att det finns svenska artister som kanske haft högre toppar men knappast någon rockgrupp som under två decennium och med elva studioalbum i bagaget har hållit en lika hög nivå rakt igenom. Visst har de gjort mindre lyckade experiment som till exempel när de översatte sina skivor till engelska. Då föll Joakim Bergs, för övrigt briljanta texter, sig platt och de lät mest som en blek kopia av Radiohead eller Coldplay. Men på svenska blir de så mycket mer. Och det är i Bergs förmåga att placera rätt ord på rätt ställe som stor del av gruppens styrka ligger.
Vapen & Ammunition utgör något slags klimax i deras karriär och består av tio kvalitativa och genomtänkta låtar där åtminstone hälften har en hitpotential. Om jag minns rätt uttryckte Joakim Berg i samband med detta album att han ville göra ett Eurythmics-album. Jag vet ingenting om Eurythmics men tror han syftade till deras mest framgångsrika LP-skivor från 80-talet där varje låt var en potentiell radiohit och att albumet inte skulle överstiga vinylskivans välbehövliga tidsbegränsning. CD-formatet lockade vid denna era många artister att ge ut alldeles för långa album och det var något som delvis präglade föregångaren Hagnesta Hill, som visserligen har minst lika höga toppar men innehåller en del överflödigt material. Det gäller inte Vapen & Ammunition. Det är sällan som jag lyfter fram hitpotential som något eftersträvansvärt men i Kents fall är det annorlunda. De kan tala till massan och individen på en och samma gång och det är med låtar som Kärleken väntar och Dom andra som detta album höjer sig över mängden.
Aldrig har en rockgrupp fått så många svenskar att dansa med till samma takter samtidigt som de känner sig unika i sitt missmod. En svensk klassiker i ordets mest vemodiga men samtidigt positiva bemärkelse. Därför känns avslutningen med den dubbeltydiga visan Sverige, med Jojje Wadenius som gästande gitarrist, helt rätt i sammanhanget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar