Sólstafir - den isländska rocken

Jag brukar vid jämna mellanrum få frågan av folk som är nyfikna på mitt smått maniska intresse för pop- och rockmusik om jag lyssnar mycket på texterna i den musik jag hör. Jag har ofta svårt att besvara frågan och det av flera skäl. Ett av dessa är att jag egentligen inte vet om jag gör det. Ett annat att jag inte besitter den litterära eller språkliga begåvningen att avgöra kvalitén på en text, framförallt inte om de är på engelska, och ytterligare ett är att jag sällan analyserar betydelsen av en text. Jag gillar att lyssna på enskilda textrader och placera dem i ett sammanhang där jag tror de hör hemma. Eller snarare där jag vill att de ska höra hemma. Därför gillar jag när artister likt Bob Dylan eller Kent, för att ta ett svenskt exempel, sällan placerar dem i en specifik kontext utan gör dem tolkningsbara för lyssnaren. Jag är inte intresserad av att veta "wie es eigentlich gewesen" för att citera en av de stora pionjärerna inom historieforskningen, Leopold von Ranke.

Jag inser dock när jag lyssnar på det isländska rockbandet Sólstafir hur frustrerad jag blir när jag inte fattar nånting av texten. Detta trots att det isländska språket är så nära besläktat med det svenska. Det var ju så här vi pratade i Norden för 1000 år sedan, tänker jag, så det borde väl inte vara så svårt? Ändå är det enda ord jag uppfattar innebörden av när jag nu har lyssnat på deras alldeles nya platta Berdreyminn ett antal gånger är några enstaka grymtande om "Rock'n'roll" (om jag nu hör rätt) vilket är lite ironiskt i sammanhanget. Jo, visst hör jag en del isländsk naturromantik som får mig att associera till den karga miljö som jag fick uppleva när jag besökte ön för sisådär sju år sedan men på det hela taget har jag ingen aning om vad de sjunger om i titlar som Silfur-Refur, Ísáfold och Bláfjall för att nämna några. Jag vet inte ens om jag vill veta för risken finns att det då kommer hämma min upplevelse av gruppens musik. Så jag fortsätter leva i ovetskapens mörka skugga. För det här gillar jag. Inte minst för sångarens Aðalbjörn Tryggvason kraftfulla stämma som hela tiden ligger på gränsen till ett nytt vulkanutbrott.

Jag upptäckte bandet med föregångaren Òtta och gruppen har haft en utveckling som påminner om svenska metalgrupper likt Opeth och Katatonia där de har gått från en bakgrund inom dödsmetallen mot mer traditionell progressiv rockmusik men med fötterna kvar i underjorden. Av det jag hitintills hört av Berdreyminn så känns den här plattan än mer angelägen. Men det kanske är ett påstående jag tar tillbaka när jag vet vad de egentligen sjunger om...

Sean Rowe - New Lore

Det är inte allt jag hör med Sean Rowe som griper tag i mig. En del av den musik han har gjort sedan jag upptäckte honom med plattan Magic från 2009 har tenderat att falla in i det slätstrukna facket. Detta trots hans karakteristiska baryton till röst som det inte går att ducka för. Det går inte att lyssna på hans musik utan att ha en åsikt om den. Det var den som fick mig att börja gilla hans musik men den har inte alltid räckt till när inte låtarna finns där. Jag gillar dock hans senaste platta New Lore. Det är den mest helgjutna skivan med Rowe jag har hört hitintills.

Kanske är det på grund av min egna småbarnstillvaro som jag har svårt att inte träffas av en låt som I Follow Your Trail som fångar essensen av föräldraskapet. Men det finns mer än så att hämta från detta själfulla folkrockalbum inspelat i Sam Phillips legendarisk studio i Memphis. The Very First Snow har blivit en annan favorit under våren och försommaren hur fel den än har passat in i årstiden. Det finns ett släktskap med Bill Callahan i deras förmåga att bygga upp ett klimax i musiken med tillsynes små medel vilket hörs tydligast på You Keep Coming Alive. Men på skivan finns också soulinfluenser som får mig att tänka på tidig sjuttiotalsmusik innan discon tog över soulscenen. Den soul som jag lärt mig att tyck om allra mest.

Den låt som dock har snurrat flitigast på min spellistor är The Salmon. Jag hoppas ni lyssnar.

Procol Harum - A Salty Dog

I min insnöade tillvaro har Procol Harum med sin monsterballad A Whiter Shade Of Pale klassificerats som One-Hit-Wonders. En grupp jag trodde jag aldrig skulle behöva bry mig om. Jag visste inte bättre förrän nu. Jag sitter vid skrivandets stund och lyssnar på A Salty Dog från 1969, gruppens tredje platta, och hittar ett gediget album med en massa guldkorn. Progressiv bluesrock är kanske inte en genrebeskrivning jag normalt sätt går igång på men om det är något jag lärt mig under 25 års aktivt musiksökande i alla möjliga tänkbara format så är det att genreindelning sällan är något att bry sig om. Det blir oftast bara en vilseledande begränsning snarare än en vägledning.

På A Salty Dog flörtar Procol Harum, vars historik verkar vara lika komplicerad som exempelvis Fleetwood Mac, med många olika stilar. Givetvis en massa bluesrock men även country, folk, soul och klassisk musik. Jag vet i ärlighetens namn inte så mycket om musikens tillkomst men hoppas bara att inte fler än jag gör misstaget och låter deras plattor passera obemärkt i vinylbackarna under alldeles för lång tid. Bara det storslagna och inledande titelspåret är värd en hundralapp eller två. Men det är klart, sånt hittar väl folk på nån billig streamingstjänst nu för tiden. Det är ju bara jag som är sen på bollen.

Om country och Angaleena Presley

Emellanåt upplever jag att vi i Sverige behandlar den amerikanska countrymusiken på ett ytterst styvmoderligt sätt. Som att vi måste argumentera varför den är bra trots att det är country och att det i alla lägen är viktigt att avskärma sig från den kommersiella Nashvillescenen. Vårt förhållningssätt till countrymusiken skulle kunna liknas vid hur en utomstående skulle betrakta svenskt musikliv med att dansbandsmusik vore norm och allt som befinner sig vid sidan av detta är alternativt.

Faktum är att oavsett tidpunkt, från tidigt 70-tal och framåt, upplever jag det som att detta förhållningssätt har varit genomgående trots att jag inte har varit med längs hela vägen. På sjuttiotalet var det Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Emmylou Harris, Willie Nelson och Johnny Cash som stod för det alternativa. Det var bra trots att det var country. På 80- och 90-talet utgjorde Rodney Crowell, Dwight Yoakam, Rosanne Cash, Lyle Lovett, Maria McKee, Steve Earle detsamma. På 2000-talet var det Dixie Chicks, Alison Krauss, Lucinda Williams, Gillian Welch och på senare tid har vi Chris Stapleton, Eric Church och Brad Paisley för att nämna några. Faktum är dock att jag med denna översikt har nämnt några av de allra största på just den scen som har format och utgjort kärnan i det vi beskriver som Nashvillescenen. Jag vet att jag missat många namn men den som läser kanske förstår min poäng som är att alla musikscener innehåller ont och gott, bra och dåligt. Men det är något i den amerikanska countryscenen som lätt provocerar det svenska kynnet på ett mer uppenbart sätt än vad andra musikstilar gör. Kanske för att det så enkelt går att referera just till svensk dansbandsmusik. När kritikergunstlingar likt Bob Dylan, Elvis Costello och Nick Lowe gjort countryinspirerade plattor så har det inte varit utan ett visst mått av kritik från deras svenska beundrare. Jag har svårt att se att vi förhåller sig på samma sätt till exempelvis soul- och r'n'b-scenen. Men jag kanske har fel. Tror dock det finns vissa politiska orsaker i detta som bottnar i den svenska proggrörelsens inflytande över svenskt musikliv på 70- och 80-talet men den utläggningen skulle nog bli alldeles för omfattande för detta inlägg.

Jag tänker i alla fall på detta när jag lyssnar på Angaleena Presleys utsökta album Wrangled. Presley har hunnit passera 40-årsstrecket men trots detta är det blott hennes andra soloplatta. Hon har som låtskrivare varit aktiv inom Nashville sedan inledningen på 2000-talet men hennes genombrott kom med att hon utgjorde en tredjedel av den utsökta countrytrion Pistol Annies. Övriga medlemmar är de kommersiellt sett mer framgångsrika artisterna Miranda Lambert och Ashley Monroe. Artister som precis likt ovan nämnda artister står med ena foten i Nashville och den andra i en något mer skitig rockmylla.

Presley släppte 2014 den förtroendeingivande solodebuten American Middle Class. Jag gillade den men faktum är att uppföljaren känns strået vassare. Åtminstone under den vecka då jag har lyssnat på albumet via lättillgängliga streamingstjänster. Den enda invändning jag har är att det alltid tar emot när det bjuds in rapartister, i detta fall Yelawolf, att göra sitt till att förnya den konventionella rockscenen och får mig att tänka på när R.E.M plockat in artister som KRS-One och Q-Tip som gäster på sina plattor. Mindre lyckade experiment, men faktum att jag i Presleys fall gillar låten Country som passande nog just är en reaktion mot just den konventionella Nashvillescenen. Men utöver detta så innefattar albumet musik som utgör kärnan i allt det jag gillar med country. Träffsäkra låtar med lagom lättsmälta berättelser om hjärta och smärta. Det behövs ibland inte mer än så. Det är country helt enkelt.

Mastodontrock

Det är inte alla moderna och samtida rockgrupper som lyckas fånga mitt intresse under någon längre tid i dessa dagar. Mycket av den musik jag upptäcker och lyssnar på handlar om att titta tillbaka i backspegeln för att kunna välja ut russinen ur kakan. Men med Mastodon är det annorlunda. Sedan jag upptäckte dem med 2009-års Crack the Skye har jag med nyfikenhet följt deras utveckling som för varje ny platta har gått mot en stil som ligger allt närmare de tongångar som får en vanlig rocksnubbe som jag att börja vifta på huvudet och slänga lite stelt och nervöst på det kvarvarande lockarna som fortfarande sitter kvar på en allt mer glesbebodd hårbotten.

Jag kom, till skillnad från gruppens mest inbitna fans, från ett annat håll när jag upptäckte deras musik. Redan på Crack the Skye, som i huvudsak präglas av progressiv thrash-metal, kunde jag höra tongångar av ett mer melodiöst popsound som förde tankarna till Queens of the Stone Age och vissa fall även till Soundgarden (kanske är det producenten Brendon O'Brien som gjort avtryck). De fick min nästintill helt förträngda metalådra att att pulsera inombords och sedan dess har hårdrocken fått ta en väsentlig i mitt musiksökande igen. Jag tillhör därför inte en av dem som är besvikna på deras utveckling mot ett mer lättillgängligt och melodiöst sound där låtarnas speltid har förkortats avsevärt. Tvärtom. Jag har dessutom alltid gillat deras sätt att använda metaltraditionens attribut i form av drakar och demoner, som jag vet så lite om, med såväl självdistans, ett visst mått av humor som intelligens.

Deras senaste platta, Emperor of Sand, gör mig därför än mer begeistrad över gruppens utveckling. Det är kanske inte någon revolutionerande förändring gentemot föregångaren Once More 'Round the Sun, men det känns bara tryggt för min del. Arbete med albumet har präglats av att gruppens medlemmar drabbats personliga sorger där nära anhöriga plågats av obotliga sjukdomar. Detta tema är sällan något unikt vad gäller artister som befinner sig i medelåldern. Det tillhör livets utveckling. Men Atlanta-kvartetten lyckas med detta tematiska album om essensen om vad livet i slutändan handlar om, hur vi förhåller oss till det oundvikliga, beskriva det med hårdrockens verktyg på ett snyggt och trovärdigt sätt. Nästan så att jag vill hävda att Mastodon, tillsammans med My Morning Jacket, tillhör 2000-talets bästa amerikanska rockband. Åtminstone känner jag mig övertygad då jag lyssnar på låtar som Ancient Kingdom, Sultan's Curse och Andromeda. Den melodramatiska avslutningen i form av den progressiva Jaguar God ger dessutom skivan en värdig inramning.

Evig himmelsk fullkomning

Tiden när ungdomlighet var ett ideal inom pop- och rockmusiken är förbi. Åtminstone för min del. Det är en naturlig utveckling när rockmusiken närmar sig pensionsåldern. Under alldeles för lång tid har unga artister och grupper fått stå i bräschen för det som anses spännande, revolterande och intressant. Men det bästa händer oftast någon annanstans.

Pelle Ossler är 55 år, tidigare gitarrist i Wilmer X men på senare tid mer känd som en av Thåströms främst anlitade musiker. Evig himmelsk fullkomning är hans sjunde soloskiva, inspelad live på en teaterscen utan publik och det är nog den bästa plattan jag har hört i år, alla kategorier. Jag gillade föregångaren Stas, det var med den jag insåg hans storhet och med den även skönheten i plattor som Ett brus och Krank. Men frågan är inte om detta är det bästa jag har hört med Ossler hitintills. Han blir bara bättre med åren. Suggestiv musik med texter som andas poesi, historia och samtid. Allt som oftast skickligt sammanvävda. Det är en mörk och dystopisk skildring av samtiden som förmedlas men samtidigt bitterljuvt vackert. Med vacker musik föds alltid en strimma hopp.

Jag hoppas han inte menar det han säger när han hävdar att detta blir hans sista platta. Jag hoppas på mer. Annars ser ju framtiden riktigt mörk ut. På riktigt.

C90: 90-talets tårdrypande rock som låter dödsskönt i kistan

Jag börjar misstänka hur min 40-årskris kommer att ge sig till uttryck. Det kommer inte handla om dyra bilar, nya träningskläder (en racercykel har jag ju redan köpt) och allmän gubbsjuka (möjligtvis dyr Hifi?) utan snarare kommer jag med en manisk desperation söka mig tillbaka till 90-talets pop- och rockmusik. Ett årtionde jag länge har haft ett ambivalent förhållande till samtidigt som det var under detta årtionde min musiksmak tog sin form och blev vad den är idag. Jag har redan tjuvstartat med att återköpa R.E.M, Nirvana och Portishead på vinyl och värre lär det med säkerhet bli.

Efter att ha lyssnat på Slowgolds fina platta Drömmar, som kom tidigare i år, väcktes dessa känslor till liv och jag satte ihop följande spellista med vemodig rockmusik från tiden då flanell och jeans med dålig passform var en lyckad kombo. I den klädseln går jag ofta fortfarande...

Den nya gubbrocken överlever det mesta

För ett par veckor sedan såg jag Band of Horses på Malmö Live. En lokal som ur ett ljudmässigt perspektiv är den bästa tänkbara konsertsalen. Och konserten var bra i sin konventionella inramning. Seattle-gruppen levererade långt över mina förväntningar som var något sansade eftersom jag inte riktigt gått igång på deras senaste två plattor. Jag har saknat låtar som riktigt griper tag i en även om viljan att tycka om dem har funnits. Men live växte låtarna från förra årets platta Why Are You OK vilket med säkerhet bidrar till att jag kommer omvärdera den på sikt. Främst den inledande halvan av skivan står sig starkt  i jämförelse med deras tre första plattor. Dessutom var Israel Nash en fantastiskt bra uppvärmare.

Skivan är producerad av Jason Lytle från Grandaddy som nu är aktuella med comeback-skivan Last Place. En skiva som bemötts med mestadels positiva men kanske något ljumna recensioner. Men för mig återupplivar den en gammal kärlek till gruppen. En kärlek som, likt får många med mig, växte fram i början av 2000-talet. Jag gillar det jag hör nu också. De har en förmåga att bygga upp känslomässiga ljudbilder som få grupper i rockvärlden bemästrar. Kvalitén på låtar och produktion genomsyrar hela plattan, från början till slut.

Så jag kommer nog att fortsätta lyssna på Grandaddy och Band of Horses ett tag till. Hur gubbigt och tillbakalutat det än må vara. Men det är ju där jag är.

Om Sammi Smith och känslan av att vara en isbjörn

Det finns få platser i tillvaron som skänker mig samma känsla av tillhörighet och sinnesro som välfyllda skivaffärer. Det är dock sällan som tillfälle ges nuförtiden, av flera skäl, men känslan återkom för ett par veckor sedan då jag fick tillfälle att besöka Skivesset i Malmö under ett par timmar vilket jag skrev om i föregående inlägg om Jimmie Spheeris. Samtidigt infinner sig en känsla av vemod. För även om vinylförsäljningen pekar tillfälligtvis uppåt igen känner jag mig ibland som en isbjörn på en smältande glaciär. Det är kanske bra nu men framtiden ser inte vidare ljus ut vad gäller skivaffärernas fortsatta existens. Det är inte direkt några ungtuppar jag har som medkonsumenter när jag gör mina inköp på diverse skivbutiker runt om i landet. Jag tillhör oftast det yngre gardet och jag är i ärlighetens namn inte särskilt ung längre, vilket knappast behöver påpekas.

I vilket fall kom jag hem från detta besök med en välfylld kasse och kände ett välbefinnande i att ha dragit mitt strå till stacken för en bättre värld. Utöver Spheeris var jag som mest upprymd över några plattor med Sammi Smith som jag hittade för en för en billig peng som nästan gjorde min samling med denna anonyma, oförtjänt bortglömda men ack så skönsjungande, countrysångerska nästintill komplett. Jag skrev om henne på denna blogg för några år sedan då hennes namn dök upp när jag höll på att förkovra mig i 70-talets alternativa countryvåg, den som brukar benämnas som Outlaw-countryn. Jag fastnade för ett par spår men insåg att Spotify inte var rätt väg att gå för att uppleva hennes talang.

Smith fick ett genombrott med en cover på Kris Kristoffersons Help Me Make It Through the Night som hon tolkade ur en kvinnas perspektiv. Hon hängde med Waylon Jennings och hyllades av Johnny Cash och Merle Haggard. Den melankoliskt bitterljuva The Toast of '45 tillhör en personlig favorit i hennes gedigna katalog. Det var så jag upptäckte henne och nu hoppas jag att fler gör det.

Hennes 70-talsplattor är utmärkta och passar alla som finner glädje i att lyssna på närbesläktade artister som Emmylou Harris, Bobbie Gentry och Dusty Springfield. Musik som befinner sig i gränslandet mellan soul, pop och country. Det är musik som inte gör sig särskilt bra i digitalt format. Det är enbart med en lagom sönderspelad vinyl som musiken kommer helt till sin rätt. Det ger en skön inramning av en svunnen tid. Tiden innan växthuseffekten och globaliseringen gjorde sitt till för stänga ner diverse skivbutiker runt om i världen och gjorde livet för oss skivnördar mer begränsat. Men det är väl kanske i begränsningen man finner njutningen trots allt.

Jag är dock osäker på om en isbjörn skulle hålla med mig...

Jimmie Spheeris igen

När jag startade denna blogg för ganska exakt fem år sedan var det en specifik artist som spelade en avgörande roll. Det var den för mig då tämligen okända singer/songwritern Jimmie Spheeris. En artist jag upptäckte, om jag nu minns rätt, genom en spellista på Spotify som folkrockarna i Midlake delade med sig av. Avsaknaden av att hitta någon direkt information om artisten och albumet i fråga inspirerade mig till att skriva något själv och därför kom ett av de första inläggen att handla om hans debut Isle of View från 1971. Hans produktion, som blev ganska sparsmakad, finns tillgänglig på Spotify men jag har sedan dess sökt efter hans plattor på vinyl utan vidare framgång. På de skivaffärer som jag tagit mig mod till att fråga har försäljarna ifråga ställt sig tämligen ovetandes. Det har inte varit någon som vill känna sig vid denna talangfulla men tydligen bortglömda artist. Men idag lyckades jag springa på ett exemplar av Spheeris tredje platta The Dragon Dancing från 1975 för en relativt billig peng på den trevliga butiken Skivesset i Malmö. Tillsammans med med Lilla Torgs Seriemagasin utgör den Malmös bästa kvarvarande skivaffär.

När jag lyssnar på detta album motsäger det kanske en del av det jag skrev i mitt första inlägg om den västkustbaserade amerikanen som tragiskt gick bort i en trafikolycka bara 34 år gammal. Jag skrev då att det var debuten som var intressant och att det senare i Spheeris produktion inte väckte mitt intresse på samma sätt. Jag hävdade att musiken på de senare plattorna hämmades av en allt för svulstig och slimmad sjuttiotalsproduktion. Kanske är det att min musiksmak har förändrats, att jag idag befinner mig i medelåldern och är mer mottaglig för progressiv folkrock med storslagna ambitioner, eller så hade jag inte lyssnat tillräckligt noga som jag nu konstaterar att även detta album bör uppmärksammas. Jag vill kanske tro på det senare men det är nog en kombination. Ni kan ju alltid själva söka upp hans musik på närmast tillgängliga streamingstjänst för att avgöra mitt omdöme. Börja gärna med låten Eternity Spin från ovan nämnda platta. Det är den mest direkt, effektfull om än kanske inte den mest representativa.

I vilket fall låter plattan The Dragon Dancing utmärkt. Varierande på ett positivt sätt som gör att man som lyssnare håller intresset vid liv genom samtliga 13 låtar.  För den som har lyssnat på Midlake, Fleet Foxes eller Jonathan Wilson så finns det många tongångar som känns bekanta. Sjuttiotalets mjukrock i form av James Taylor, Jackson Browne eller Eric Anderson ligger inte heller alltför långt borta. Den forne Midlake-sångaren Tim Smith uttryckte i en intervju med Pitchfork i samband med gruppens genombrott att Spheeris var en av de artister som inspirerade honom mest just då. Det hörs, för här finns både tvärflöjt, en massa gitarrer och underjordiska harmonier i ett melankoliskt känsloläge som blev lite av Midlakes signum på sina främsta album.

Nu hoppas jag fler upptäcker Jimmie Spheeris. Det ligger inte i tiden men det är just därför denna blogg forsätter att existera. Jimmie Spheeris låg inte heller rätt i tiden och därför blev han strax efter det album som följde utan skivkontrakt efter uteblivna kommersiella framgångar. Jag hoppas de kommer postumt även om det säkert utgör en klen tröst i sammanhanget.