onsdag 27 november 2013

När vindarna vänder...

När musikåret så sakteliga börjar summeras och diverse listor kommer att dyka upp är jag rädd att The Lonely Wild kommer att gå de flesta förbi. Inte för att det är dåligt utan för att Morricone-influerad flanellrock inte riktigt ligger lika rätt i tiden längre. Hade det varit 2009 hade deras skiva The Sun As It Comes säkerligen fått ett annat bemötande. Men så flyktig är ju musikbranschen och dess efterföljande svans att det bara är att acceptera även om det känns orättvist. Då är det ju tur att denna blogg finns som är något hållfast i mediebruset då vindarna vänder. För skivan är bra och en av mina favoriter från året som gått. Min lista över årets skivor kommer att dyka upp så småningom och då kommer denna skiva få sin välförtjänta plats. Kanske inte allra högst upp, men ändå. Tyvärr räcker ju inte detta för att den ska få sin rättmätiga uppmärksamhet. Men ni som läser detta kan ju alltid lyssna. Och titta på videon nedan:

Bästa singer/songwriter-plattorna - Mina val

I det senaste numret av den brittiska musiktidningen Uncut bjuder de på en kronologisk lista över de 50 bästa singer/songwriter-album i rockhistorien. För en nörd som under de senaste 15 åren varit såld på ensamma och ledsna män/kvinnor med deras gitarrer hade jag svårt att värja mig mot denna typ av lista. Som alltid har man ju invändningar och vissa synpunkter på de val som gjorts men på det stora hela var flertalet av mina favoriter med och den inspirerade till att hitta nya guldkorn. Mer än så kan jag ju inte begära av en lista så det är mer än gott nog. Det jag däremot funderade på är vilka album de väljer att definiera som singer/songwriter-album. Uncut har bland annat  med Al Green, Marvin Gaye och det kanske mest förvånande är Dexy's Midnight Runners Don't Stand Me Down. Inget ont om skivan men personligen skulle jag ju inte placera den i singer/songwriter-facket. Men ska jag vara helt ärlig så har det ju knappast någon som bryr sig egentligen. Det viktigaste är ju att bra musik lyfts fram.

Nu vill ju denna blogg inte var sämre än den brittiska tidskriften och därför bjuder även jag mina läsare(!?) på min personliga lista över 30 favoritalbum inom singer/songwriter-genren, samt komplement till de 20 första då jag har haft svårt att välja. Kopplingarna mellan skivorna och dess komplement är ibland uppenbara men i vissa fall mer diffusa. Då får ni försöka använda er egna fantasi för att se att det finns beröringspunkter dem emellan och det gör ni nog bäst genom att lyssna på dem. Totalt alltså 50 skivor inom denna genre som jag anser är köpvärda (eller hur man nu än väljer att konsumera musik). Jag gör kanske en något snävare definition än den brittiska musiktidningen och håller mig till män/kvinnor som agerar solo och framför huvudsakligen låtar som de själva är upphovsmän/kvinnor till. Jag har medvetet undvikit svenskspråkiga skivor utan att egentligen kunna motivera varför. Ett annat krav var att jag var tvungen att ha dem i min ägo i ett fysiskt format. Annars hade inte listan känns som min egna.

Detta är ju självfallet inte tänkt som någon lista över de bästa eller viktigaste skivorna utifrån några allmänna kriterier utan enbart en lista över mina egna favoritalbum, just i detta nu, inom denna svårdefinierade och diffusa genre. Mer än så är jag inte man nog att avgöra men förhoppningsvis kan den inspirera någon till att upptäcka eller återupptäcka något guldkorn.

Håll i hatten - här kommer listan:



1. Neil Young After The Gold Rush (1970)
Det album som på allvar drog mig in i såväl country- som singer/songwriter-träsken. I mitt tycke Youngs bästa album och därmed en välförtjänt etta på denna lista.
Komplement: Neil Young Harvest (1972)

2. Townes Van Zandt Our Mother The Mountain (1969)
Den artist jag saknade mest på Uncuts lista men har en given topplacering på min exklusiva lista. Betydelsefull referens för nästan alla nutida aktörer inom denna genre men inte lika omtalad under sin levnad. Har allt en "ledsen-man-med-gitarr" behöver för att lyckas. Eller kanske misslyckas.... Skit samma, vackert är det i alla fall.
Komplement: Steve Earle El Corazon (1997)

3. Bruce Springsteen Nebraska (1982)
Springsteens nedtonade och sparsmakade album har blivit stilbildande för artister på frammarsch som vill ta ett tillfälligt kliv ner från de stora arenorna och hitta tillbaka till äktheten i musiken. Bossen själv lyckades ju.
Komplement: Bruce Springsteen The Ghost Of Tom Joad (1995)

4. Bob Dylan Blood On The Tracks (1975)
Kanske ett tråkigt och självklart val men det är ju omöjligt att ducka för Dylan. Till slut träffades jag och då föll jag. Det började med den här skivan.
Komplement: The Tallest Man On Earth There's No Leaving Now (2012)

5. Judee Sill Judee Sill (1971)
En sen upptäckt av en undangömd klassiker från tidigt 70-tal som blivit en favorit. Jag kan gilla Joni Mitchell och Laura Nyro men jag väljer hellre Sills debut om jag ska välja ett album med en kvinnlig artist från denna era.
Komplement: Melanie Gather Me (1971)

6. Mickey Newbury Heaven Help The Child (1973)
Storslagen och pampig musik som gör sig bekväm i vardagsrummet. Från en av country- och rockmusikens största låtskrivare. Mycket värme och hjärta som når ända fram.
Komplement: Mickey Newbury An American Trilogy (1971)

7. Nick Drake Five Leaves Left (1969)
Vilken skiva med Drake som skulle vara med här beror på min dagsform men det är definitivt denna jag har fängslats mest av. Intensiv och hjärtskärande i all sin tillsynes avskalade enkelhet.
Komplement: Elliott Smith XO (1998)

8. Leonard Cohen Songs Of Love And Hate (1970)
Av Cohens fyra första studioalbum är det svårt att välja ut en men den här innehåller flertalet av mina favoriter. Inte minst Famous Blue Raincoat. Har en röst som aldrig lämnar en oberörd.
Komplement: Sean Rowe Magic (2011)

9. Tom Waits Rain Dogs (1985)
Även svårt att välja ett album från Waits katalog men detta är ju en klassiker som brukar räknas till hans bästa. Jag är beredd att hålla med även om konkurrensen är hård från främst Mule Variations och Bone Machine. Men Rain Dogs innehåller en perfekt balans mellan galenskap och vackra melodier och är på många sätt ett fulländat Tom Waits-album.
Komplement: Jim White Wrong-Eyed Jesus! (1997)

10. Gillian Welch The Harrow & The Harvest (2011)
Hon är sparsmakad med det som hon ger ut men när det väl kommer något är det oftast av yppersta kvalité. Har med sina countryrötter en förmåga att föra traditionen vidare men ändå kännas rätt i tiden.
Komplement: Gillian Welch Time (The Revelator) (2001) 

11. Tift Merritt Traveling Alone (2012)
En i raden av många nutida countrydoftande singer/songwriter-kvinnor som jag upptäckt under de senaste åren. Ur mitt tycke är Tift Merritt den mest fängslande och skönsjungande av dem alla. Av de jag upptäckt alltså.
Komplement: Shelby Lynne Tears, Lies And Alibis (2010)

12. Paul Simon There Goes Rhymin' Simon (1973)
En av de absolut största låtskrivarna och hans plats på denna lista behöver knappast motiveras. Valet av skiva går ju att diskutera men denna skiva har mina favoriter i framför allt American Tune och Kodachrome. Men albumet innehåller knappast ett dåligt spår. Mer värdig Polarprisvinnare har sällan skådats.
Komplement: Paul Simon Hearts And Bones (1983)

13. Damien Jurado Where Shall You Take Me? (2003)
Jurado har gjort många fina album men detta var det som träffade mig först och innehåller en vacker duett med Rosie Thomas (Window) och den tårdrypande I Can't Get Over You.
Komplement: Rosie Thomas When We Were Small (2002)

14. Christian Kjellvander I Saw Her From Here/I Saw Here From Her (2007)
En personlig favoritartist som jag redan skrivit så mycket om på denna blogg. Ett album som håller över tid och rum och klarar internationell konkurrens.
Komplement: Richard Buckner Surrounded (2013)

15. Peter Case The Man With The Blue Postmodern Fragmented Neo-tradtionalist Guitar (1989)
Jason Isbell har i år gjort en fantastiskt fint album i form av Southeastern. Peter Case gjorde ett lika bra album 24 år tidigare och eftersom han var först får han förtur trots den onödigt jobbiga titeln.
Komplement: Jason Isbell Southeastern (2013)

16. Ebba Forsberg Ebba Forsberg (2006)
En oförtjänt bortglömt album från en av Sveriges bästa kombinerade låtskrivare/sångerska. Hon är anledningen till att jag tittar på Björn Runges filmer. Vackert vemod med en själfull och ärrad röst.
Komplement: Ane Brun It All Starts With One (2011)

17. Scott Walker Scott 4 (1970)
Att placera Scott Walker inom en specifik genre eller i ett fack är i princip omöjligt. Det brukar vara kännetecknade för riktigt stora artister. Om Ingmar Bergman hade blivit rockmusiker istället för regissör så hade han säkert låtit så här. Pretentiöst och ibland jobbigt påfrestande men i slutändan vackert.
Komplement: Richard Hawley Truelove's Gutter (2009)

18. Ron Sexsmith Whereabouts (1999)
Som en ledsen hund framför han bitterljuva och vackra melodier med en sympatisk framtoning. Riskerar kanske att bli tråkigt i längden men hans tre första album är ju av yppersta klass och håller i längden.
Komplement: Elvis Costello King Of America (1986)

19. Damien Rice O (2003)
När det gäller storslagna känsloyttringar snålar sällan irländare på krutet. Åtminstone inte då det gäller rock- och popmusik och det finns säker orsaker till detta i landets historia. Rice gav allt och gjorde det fantastiskt på sin debut. Kanske gav han för mycket för sen hände det inte så mycket mer. Men den här skivan håller än.
Komplement: Mike Scott Bring 'em All In (1995)

20. Eric Andersen Blue River (1972)
En melankoliskt vacker skiva som konkurrerar med de bästa skivorna av James Taylor, Jackson Browne och Dan Fogelberg om att vara sockersöta utan att det blir allt för tråkigt eller kladdigt. Blue River är en fantastisk skiva som lätt glöms bort.
Komplement: James Taylor Sweet Baby James (1970)

Och här kommer plats 21-30:
21. Lucinda Williams Essence (2002)
22. Feist The Reminder (2007)
23. Bill Fay Life Is People (2012)
24. Randy Newman Sail Away (1972)
25. Gene Clark No Other (1974)
26. Gram Parsons GP (1973)
27. Kris Kristofferson The Silver Tongued Devil And I (1971) 
28. Ed Harcourt Back Into The Woods (2013)
29. Andrew Bird Armchair Apocrypha (2007)
30. Tony Joe White The Train I´m On (1972)

Sedan finns det artister som till exempel Boz Scaggs och PJ Harvey som kanske borde varit med men som jag av någon anledning inte tyckte passade in i sammanhanget. Det finns andra listor som är vikta för dem. Även John Grants Queen of Denmark låg nära till hands men föll på målsnöret. Och var är Van Morrison? Och Carole King? Listor är ju till för att bearbetas och omvärderas och jag själv kommer kritisera denna lista så fort jag trycker på publicera-knappen men det får jag bara svälja. Ger man sig in nörd-leken får man nörd-leken tåla. Men i ärlighetens namn är det nog bara jag som engagerar mig i frågan... Några till kanske, jag hoppas ni hittar hit.

För er som tycker att antalet män/gubbar på listan är överrepresenterade så har ni ju helt rätt. Fördelningen ser ju nästan ut som i en bolagsstyrelse. Skrämmande kanske, men det blev bara så när jag valde och att kvotera in skivor för den sakens skull kändes ju inte rättvist. I vilket fall inser jag ödmjukt att det finns väldigt många bra skivor inom denna genre som inte finns med på denna lista. Det gör det hela bara roligare. Finns ju mycket kvar att upptäcka.

För er som undrar vad jag egentligen håller på med och lägger tid på så ofantligt meningslösa saker som att lista skivor på detta barnsliga sätt. Du har väl ett liv också? - kanske ni undrar. Jag har inget att säga till mitt försvar på den punkten heller. Jo, förresten, det är ju fantastiskt roligt sett att återupptäcka sin egen skivsamling. Det är värt mycket bara det. Testa själva, roligare än en 5:2-diet och du slipper gå ner i vikt. Tar ungefär lika lång tid som att tillaga en pulled pork så det är ju inget problem...

Rock On!

måndag 25 november 2013

Pedda Pedd kör solo

Jag missade helt att Peder Ernerot, tidigare känd som Pedda Pedd i Just D, släppte en countrydoftande solodebut i somras. Kanske beror det på att den ängsliga delen av den svenska kritikerkåren fortfarande inte vet hur de ska förhålla sig till Just D:s betydelse, snart 20 år efter deras sista album, som låg honom i fatet och därav fick han inte annat än Jan Gradvalls lovord i Dagens Industri. Inte illa det i och för sig. Men den främsta orsaken är nog ändå att den här skivan släpptes på Spotify, Itunes och andra digitala forum utan någon egentlig marknadsföring och är direkt finansierad av upphovsmannen själv. Vad jag vet har skivan inte getts ut i fysiskt format.

Oavsett orsak så är det synd att uppmärksamheten uteblivit för bitvis låter skivan, Anteckningar från källarhålet, riktigt bra. Countrydoftande americana på svenska där sången befinner någonstans mitt emellan en åldrad Toni Holgersson och en hes version av Mauro Scocco. Låtar som Även om jag aldrig säger det högt... och I mitt källarhål faller mig i smaken redan från början och jag blir mestadels imponerad av det jag hör. Betydligt mer intressant än vad hans tidigare kollega Wille Crafoord någonsin har gett ut.

Det finns i vilket fall knappast några musikaliska likheter med det som han tidigare gjorde i Just D. Eller, jo kanske. Precis som med Just D så tar Ernerot sina amerikanska förebilder och översätter dem till svenska. Men om referenserna då var Run DMC, De La Soul och Beastie Boys så skulle de nu kunna vara Wilco, The Jayhawks och Bob Dylan. Lyssna!

tisdag 19 november 2013

George Jones - Var ska man börja? Jo, här.

Jag har länge förstått att George Jones besitter en av de där stora rösterna inom countrymusiken men aldrig vetat var jag ska börja. Hans brokiga och långa karriär har präglats av en rad byten av skivbolag vilket bidragit till att de samlingar som getts ut sällan är heltäckande. Letar man dessutom efter Jones på Spotify blir du bara förvirrad eftersom du får scrolla i dess oändlighet innan du hittar något som känns seriöst och intressant och om man inte på förhand vet var man ska börja ger man lätt upp. Antalet samlingsskivor har dessutom ökat avsevärt efter hans död tidigare i våras.

Efter några mindre krävande efterforskningar bestämde jag mig för att beställa CD-samlingen The Essential George Jones: The Spirit Of Country som gavs ut i sin första utgåva 1994 vilket visade vara en perfekt start för att få en överblick på hans långa karriär. Samlingen sägs vara den mest heltäckande även om en hel del från hans mest intressanta period under 1970-talet saknas. Men de 44 låtarna på samlingen spänner över en period från 1950-talets mitt till och med 80-talets slut och därmed omfattar den de viktigaste delarna av Jones karriär. Den förväxlas lätt med en senare samling som getts ut som heter The Essential George Jones och har ett snarlikt innehåll men saknar rättigheterna till några av de bästa låtarna.

Jones produktion är ojämn och påminner till viss del om samtida själsfränder likt Johnny Cash och Jerry Lee Lewis och i likhet med dessa två herrar är topparna höga. Jones har dock en röst har som rör sig närmare skönsjungande storheter som Elvis Presley, Charlie Rich och även Frank Sinatra. När Jones sjunger så lyssnar man och han har en förmåga att med sin röst trollbinda en som lyssnare och tro att han menar allvar (vilket han kanske gör men med tanke på hur hans privatliv såg ut så känns vissa låtar kanske lite missvisande).

För min del var detta i vilket fall en perfekt början som lockar till fördjupningar. Främst hans tidiga 70-tal intresserar mig och där finns det några album jag kommer leta efter på vinyl då tiden finns och plånboken tillåter. Den låt som fick mig att intressera mig för Jones var dock hans kanske största hit; den sorgset bitterljuva He Stopped Loving Her Today. Den spelades in under den period då Jones själv på grund av missbruk och ett struligt privatliv var som mest illa därhän. Döden var aldrig långt borta för denna countrystjärna och kanske är det därför det finns en sådan sprängkraft och uppriktighet i låten som kretsar just kring en man som ligger på sin dödsbädd. En vacker låt på många sätt och vis och är hämtad från det uppriktiga albumet I Am What I Am från 1980. Denna skiva tillhör ett av hans mest framgångsrika alster och befinner sig produktionsmässigt fortfarande på rätt sida om 80-talet. Det är ett album som ni kan hitta på Spotify via länken ovan. Med tanke på skivomslaget räcker det kanske med att ha den i streamat format men låtarna och framförandet är med tanke på Jones fysiska och mentala tillstånd överraskande nog av hög kvalité och tillhör ett hans främsta verk. Så jag kommer att söka även detta album på vinyl men det kommer nog inte hamna i ram som väggkonst. Den senare delen av 80-talet har jag dock lite svårare för vilket främst beror på ljudbilden och produktionen även om jag gillar "name-dropandet"i låten Who´s Gonna Fill Their Shoes.

För er som vill ha en gedigen CD-samling med George Jones där ni får all viktig information ni behöver vad gäller producenter, utgivningsår och listplaceringar samt en omfattande resumé av hans karriär i text så rekommenderar jag er att gå in på wowhd.se och beställa denna dubbelsamling för 99 kr. Den är väl värd sitt pris.

För er som tycker att denna information är oväsentlig eller att ni redan vet allt och bara vill ha musiken kan ju alltid hitta skivan på Spotify. Det viktigaste är ju trots allt att ni lyssnar.



fredag 8 november 2013

Midlake är ju fortfarande bra - Lyssna på Antiphon

För alla oss som gillade Midlakes två tidigare album; The Trials of Van Occupanther och The Courage Of Others vore det kanske lätt att avfärda deras nya skiva, Antiphon, med argumentet att deras tidigare frontfigur Tim Smith inte längre är med i bandet och att de inte enbart förlorat sin flöjtspelande sångare utan att de därmed även tappat sin främsta konstnärlige drivkraft. Men det vore att göra lite väl lätt för sig och man går ju dessutom miste om något. För den är bra. Riktigt bra till och med.

Skivan är på gott och ont inte lika homogen som sina föregångare och det spretar lite mer samtidigt som de progressiva inslagen bitvis har fått mer utrymme. Musiken är inte lika jämntjock och det finns lite luftigare inslag där melodierna och refrängerna blir lite mer framträdande. Utan att på något sätt förringa storheten i deras tidigare verk tycker jag att denna förändring utgör en positiv injektion i musiken. Gitarristen Eric Pulido har klivit fram som sångare och gör det klanderfritt om än kanske inte med samma karaktäristiska röst som hans företrädare. Men på det stora hela känns musiken igen och framtår som en naturlig uppföljare. Min uppmaning är helt enkelt att ni ska lyssna och det kan ni alltid göra genom att klicka här

Personligen så gillar jag titelspåret, It's Going Down och Aurora Gone bäst hitintills. Däremot hade de kunnat skippa låtar som Ages och Corruption som känns överflödiga och tämligen menlösa men det är bara en bagatell i sammanhanget.


tisdag 5 november 2013

Jim James - A New Life (igen och igen och igen)

Jag har länkat till denna låt tidigare på denna blogg (inte till just denna video) men gör det igen enbart för att den är så bra. Årets låt om jag själv får välja. Och det får jag ju på denna blogg, det är ju därför den finns. Det är även fantastisk video så det finns många anledningar att offra 5 minuter av en vardagskväll på detta klipp.

Djur och natur på Manhattan med Bill Callahan

Bill Callahans Dream River tillhör en av mina favoritskivor från detta år och nedan kan ni se och höra hur han symboliskt och på sitt egendomliga sätt framför låten Small Plane i en park på Manhattan den 11:e september detta år.

söndag 3 november 2013

Skivtips: My Morning Jacket - At Dawn (2001)

Av någon anledning, vilket synliggörs här på bloggen, återvänder jag för tillfället till mycket av den musik som jag lyssnade på och upptäckte under 2000-talets inledning. Jag befann mig då i 20-25 års åldern och som student trodde jag mig ha mer tid än vad jag egentligen hade att ägna mig åt att gå igenom skivbackarna i diverse skivbutiker, läsa musiktidningar och gå på konserter. Det är kanske därför inte överraskande att flertalet av mina nuvarande favoritband upptäckte jag under denna tidsperiod. Ett av dessa band är My Morning Jacket.

Det var egentligen låten The Bear som fick mig att upptäcka Kentuckybandets storslagna, vemodiga och episka americanarock genom att en god musikvän la in den på en blandskiva som jag fick. Det här var innan den streamade musikens tidsålder men i samband med att nedladdningshysterin tog sin början. Det var först med skivan It Stills Moves från 2003 som jag började följa gruppen på allvar. Liksom flertalet av mina favoritband tillhör My Morning Jacket den skara av artister som har fått utvecklas i fred och nått sin verkliga framgång först när de är ett moget och etablerat rockband. Det är oftast då det blir som bäst.

Gruppens andra fullängdsalbum, At Dawn från 2001, var i vilket fall en platta jag har fått återupptäcka i efterhand och det är faktiskt först nu jag inser hur bra den är trots att den varit i min ägo än längre tid. Faktiskt en av deras bästa om man ser till låtmaterialet. Ljudbilden på skivan är lite skev, produktionen är inte av det mest ambitiösa slaget och det hörs att gruppen musikaliskt inte är på samma nivå som de har kommit att bli på senare dagar. Men Jim James reverbdränkta och nasala röst är lika fängslande som vanligt och han utgör ju som alltid navet i gruppens musik. Faktum är att det bara är han och basisten Two-Tone Tommy som är kvar i gruppen från denna tid.

Rent musikaliskt har gruppen utvecklats till det bättre på senare år men vad gäller låtarna finns det några oförglömliga spår på detta album som lätt platsar bland gruppens allra bästa kompositioner. Till dessa hör den vackra och direkta balladen Hopefully, den själfulla och känslosamma eposet I Needed It Most, den bitterljuva och meldiösa Bermuda Highway, den stämningsfulla X-mas Curtain och den undersköna och lågtempopopiga Phone Went West. Låtarna rör sig i regel fram i ett lugnt och stillsamt tempo och skivan innehåller inte mycket av den mer tungrodda arenarock som kom att prägla efterföljaren It Stills Moves. De är bra på båda sina olika sätt och vis och likt samtliga album med gruppen så har varje alster ett högt egenvärde. Alla skivorna har ett unikt sound även om det alltid finns en kärna av James röst, texter och melodikänsla som är det bestående och kanske viktigaste elementet i musiken.

För mig utgör My Morning Jacket det bästa rockbandet på den här sidan av millennieskiftet och At Dawn var bara början. Men en fantastisk bra sådan och trots att det har gått 12 år sedan detta album släpptes känns gruppen fortfarande spännande och intressanta och det är inte många grupper i musikhistorien som lyckats med under så pass lång tid. Så lyssna gärna på detta om ni inte redan gjort så!

För er som stör er på den medvetet slarviga produktionen eller att det musikaliska framförandet inte är av yppersta toppklass men ändå gillar låtarna så kan jag rekommendera minialbumet Acoustic Citsuoca som är en i huvudsakligen opluggad liveinspelning där Jim James framför några av de bästa låtarna från gruppens tidiga karriär. Bland annat två låtar, Hopefully och Bermuda Highway, från den ovan nämnda skivan och dessutom en fin version av majestätiska The Bear. Den finns visserligen inte på Spotify men du hittar den säkert på vinyl i någon skivaffär därute eller så kan du för tillfället beställa den på CD på wowhd.se för en ynka 50 lapp om du klickar här.

fredag 1 november 2013

Skivtips: Lucinda Williams - Essence (2001)

Få artister kan på en och samma gång låta lika hård och känslokall som sårbar och empatisk likt Lucinda Williams. På samma sätt kan hon framställa sig som ung och naiv eller gammal och ärrad på ett och samma album. I hennes låtar kastas man som lyssnare mellan hat och kärlek, ilska och förlåtelse, lögn och trohet och inte sällan handlar det om ytterligheter. Emellanåt tycker jag hennes musik riskerar att få slagsida åt det ena eller andra hållet men på Essence från 2001 är balansen ur mitt perspektiv perfekt.

Jag kan inte påstå att jag troget följt Williams musik genom åren. Likt flertalet andra upptäckte jag hennes skitiga men själfulla countryrock i samband med albumet Car Wheels On The Gravel Road från 1998. Ett gediget och bra album på alla sätt och vis och förtjänar säkerligen alla hyllningsord som det fått. Men det var det efterföljande albumet, Essence, som fick mig att verkligen lyssna.

Williams framställs ofta som en kompromisslös perfektionist vad gäller hennes inspelningar vilket lär vara en av orsakerna till hennes sporadiska skivsläpp. Åtminstone under de första två decennierna av hennes långa karriär. Men Essence brukar beskrivas som hennes slarviga skiva som spelades in under relativt kort tid och av hennes mest inbitna fans är det inte det album som i regel rankas högst. Men jag älskar att det skaver lite i kanterna och har den senaste veckan återupptäckt musikens skönhet. Inte minst i titelspåret eller låtar som I Envy The Wind, Blue och Reason To Cry. Det är när hon låter som mest sårbar och mänsklig som jag uppskattar musiken som mest. Det är fördelen med musik som inte blir för perfekt och genomarbetad. Då kommer de mänskliga sidorna fram. Lyssna gärna. Ni hittar albumet på Spotify genom att klicka här.

Vackert och romantiskt vemod (då längden har betydelse)

Jag skrev om mitt förhållande till Christian Kjellvanders musik i ett tidigare inlägg på denna blogg och för er som läste det är det knappast någon överraskning att jag även uppskattar hans nya skiva, The Pitcher, som släpptes nu i veckan. Detta innebär dock inte att jag är helt okritisk men visst gillar jag det jag hör när jag idag för första gången lade vinylen på skivspelaren. Men det är alldeles för tidigt att värdera skivans kvalité i förhållande till hans tidigare album. Bra musik ska få växa fram och det gäller inte minst Kjellvanders musik. Med undantag för hans debutalbum i eget namn har hans skivor sällan innehållit några direkta hitlåtar som sätter sig på en gång. De flesta låtarna smyger sig på och etsar sig fast på näthinnan för att sedan finnas med i ens liv under flertalet år. Det burkar vara en kvalitetsstämpel om något. Och visst finns det potential i låtarna på det nya albumet. Arrangemangen med stråkar är annorlunda gentemot tidigare och bitvis sjunger han ut på ett mer självsäkert sätt men mycket känns igen och jag känner mig knappast besviken trots mina höga förväntningar.

I likhet med andra favoriter från detta år som skivorna med Jim James, Richard Buckner, Bill Callahan och Ed Harcourt är Kjellvanders nya ett föredömligt kort album som passar sig utmärkt för vinylformatet. Att göra album med knappt ett tiotal låtar kan ju bero på brist på material men jag skulle vilja se detta som ett sundhetstecken där musikbranschen och artisterna äntligen är på väg ut ur CD-utrymmets lockande fälla. Nu går det aldrig att generalisera fullt ut. En del musik funkar ju i 80 minuter men flertalet av mina favoritalbum sträcker sig enbart över en dryg halvtimme. Om inte artisten/gruppen sitter inne på ett exceptionellt låtmaterial, som till exempel The Clash och Fleetwood Mac gjorde oberoende varandra 1979, är det ungefär vad man orkar med med en och samma artist. Under CD-erans glansperiod på slutet av 90-talet gavs det i regel ut på tok för långa album där det inte sällan blev för mycket transportsträcka. Det sänker värdet på albumen när man tittar tillbaka på dem i efterhand.

The Pitcher har ur det perspektivet alla förutsättningar att i framtiden kunna bli en svensk klassiker om det vill sig väl. Nedan kan ni se och höra en blodig och naturromantisk historia från skivan. Jag uppmanar dock er alla att lyssna på albumet i sin helhet. Det är först då musiken gör sig rättvisa. Vackert och romantiskt vemod.