söndag 25 mars 2018

Nittiotalets bästa album - #17

#17: Neil Young Harvest Moon (1992)


Det finns en Neil Young åt alla. Hans plattor har varit en inspiration för vitt skilda artister inom rock, folk och country under snart ett halvt sekel. Är du en flanellrocker så håller du kanske plattor som Rust Never Sleeps, Ragged Glory och Freedom högt. Om du är en alternativ indieposör, som följt Will Oldham och Bill Callahan i vått och torrt, vill du framhålla den hjärtskärande konstnärliga frihet som präglade de djupt personliga skivorna Tonight’s the Night och On the Beach samtidigt som du hävdar, med den drucknes envishet, att de bästa album med det krokryggige kanadensaren är det album som fortfarande inte givits ut men finns på rullband i någon källare och spelades in nån gång hösten 1974. Inom båda dessa grupperingar framhålls Everybody Knows This Is Nowhere som ett mästerverk.

I mitt fall är det annorlunda, utan att på något sätt uttrycka nedsättande kritik mot ovan nämnda plattor. Jag har periodvis funnit behållning i några av dem, framförallt det sistnämnda, och kommer säkerligen omvärdera några av de andra i framtiden. Men när jag väljer mina favoritalbum landar det ofta i Youngs mer folkliga och countryinspirerade plattor. Album som riktat sig till den stora massan på ett lättillgängligt men samtidigt nedtonat sätt. Hans mest lättlyssnade och kommersiellt gångbara album är också mina favoriter. Jag är inte svårare än så. Dit hör After the Goldrush från 1970, Harvest (1972), Comes A Time (1978) och 1992 års Harvest Moon. Album som vunnit publikens gunst men splittrat kritiker och verkliga Neil Young-fans där en del anser att dessa är lite väl slätstrukna och anpassade för vardagsrummet för generera några högre betyg på den youngska skalan medan andra hävdar att det är på dessa album som några av hans främsta kompositioner finns samlade. Gemensamt för dessa album är att Youngs legendariska kompgrupp Crazy Horse tar en liten eller nästintill ingen plats alls. Om det finns någon korrelation mellan det och mitt gillande låter jag vara osagt. Kanske är det av samma orsak som att mina favoritalbum med Bruce Springsteen är Nebraska och The Goast of Tom Joad där han inte har The E Street Band som back up. Men jag vet inte om jag är konsekvent där.

Harvest Moon är en fördröjd uppföljare till Harvest som genererade den ditintills största kommersiella framgång och innehåller Youngs mest kända låt, Heart of Gold. En låt och ett album som Young hade svårt att förhålla sig till i efterhand då den riskerade att placera honom i ett fack där han inte kände sig fri att göra det han ville. Om Harvest Moon hade gjorts 1974 istället för 1992 hade Neil Young kanske intagit en plats i rockhistorien jämte Cat Stevens, Jackson Browne och James Taylor och inte blivit den legendariska rockkuf som han har utvecklats till att bli. Istället för att göra det som förväntades gav han sig ut på diverse experimentella utflykter där personliga tragedier iscensattes som både befäste de mest trogna fansens beundran men skrämde iväg en del av den nyvunna publiken. Detta har bidragit till han vid början av 1990-talet tillhörde den priviligierade skara artister som hade en publik med både tålamod och överseende med tillfälliga musikaliska snedsteg, politiska ställningstagande och konstnärliga friheter. Vid den tiden var Young närmast en husgud hos de grupper som hade sina rötter i Seattle och kom att benämnas som grunge.

 I det läget gavs Harvest Moon ut. En platta som knappast kan väcka någon anstöt hos någon lyssnare. Harmonisk och bitterljuv musik framförd i strävsam countrylunk som smeker sädesfälten likt en varm sensommarbris där Young förenade den kanske mest kompetenta samling musiker som någonsin medverkat på hans album. Precis som på Harvest medverkar Jack Nietzsche. En producent och låtskrivare som aldrig dragit sig för det emotionellt svulstiga och storslagna vilket märks i den ödesdigert vackra Such A Woman där han står för arrangemanget. Det var den typen av arrangemang som somliga kritiker riktade sitt ogillande mot på 1972 års platta. Neil Youngs röst harmoniserar ovanligt väl med musiken och flyter samman med välljudande munspel och steel guitar. Inledande Unknown Legend tillhör en av mina favoriter ur Youngs gedigna låtkatalog. Bara det räcker långt för att ta en given plats på denna subjektiva nittiotalslista. Men albumet rymmer mycket mer än så. Avslutande Natural Beauty fångar det mesta. Neil Youngs mest romantiska skiva är också en av hans bästa.

Komplement: Bruce Springsteen The Goast of Tom Joad (1995) och Loosegoats Her the City, Et Al (1999)

lördag 10 mars 2018

Album!

Jag satt i bilen häromdagen och hamnade mitt i ett radioprogram där de pratade om den moderna musikindustrin. Det var en intervju med Bo Sundström från Bo Kaspers Orkester som  diskuterade artisternas nya förutsättningar i den digitala världen. Han hävdade där att moderna låtskrivare inte längre gör album utan istället fokuserar på låtar. Att enligt ett tematiskt koncept bygga upp album där mer svårtillgängliga spår ska få utrymme för att kunna växa med tiden existerar inte längre eftersom folk inte längre lyssnar på musik på det sättet. Om detta skulle vara sant är det en tragisk utveckling. När jag nu sitter framför stereon och lyssnar på nya plattor med Anna von Hausswolff och Jonathan Wilson på vinyl hävdar jag att det inte är helt sant. Det beror nog mer på var vi riktar vår uppmärksamhet.

Jag är väl medveten om att tiden har förändrats. Album likt Pink Floyds Dark Side of The Moon, The Stone Roses debut, David Bowies Heroes, Beatles Sgt Pepper, Led Zeppelins Physical Grafitti, Dions Born to Be With You osv. knappast skulle få den uppmärksamhet idag som de fick vid den tid då det begav sig. Det finns säkert en logisk utveckling i detta. Men samtidigt var detta en relativt kort period i populärmusikens historia och det var knappast en trend som skulle vara för evigt. Det var väl redan vid CD-formatets intåg som albumets särställning som enskilt konststycke började försvinna. Kanske är vi tillbaka till där allting började. Då på 50- och det tidiga 60-talet när singelspåret var det viktiga.


Den alternativa musikscenen i dag handlar dock fortfarande om att göra album riktade till de som fortsätter vara intresserade av musik i det formatet. Det är Anna von Hausswolff återigen ett bevis på som för mig är en ung, modern låtskrivare och som med sin piporgel rör sig allt längre in i den mörka, gotiska doomkatedral som hon började utforska med sitt andra album för fyra år sedan. Dead Magic, som hennes senaste album heter, är hennes fjärde i ordningen och kanske det bästa hitintills. Det är så långt ifrån hissmusik eller melodifestival du kan komma. Till och med Tom Waits och PJ Harvey framstår som radiovänliga P3-artister i jämförelse. Det finns en befrielse i att sjunka in i hennes musik som inte tillåter att fokus riktas åt något annat håll. Krävande men belöningen är desto större. De som vet mer gör gärna kopplingar till Kate Bush men för en sådan amatörbloggare som jag ser jag lika många kopplingar till den danska black metal-artisten Myrkur eller filmmusik av den nyligen framlidne isländska kompositören Johann Johansson.


Jonathan Wilson är med sin psykedeliska Laurel Canyon-förankrade singer/songwriter-rock inte lika svårtillgänglig men har även han gjort ett album i ordets rätta bemärkelse med sin tredje (?) soloplatta Rare Birds. Wilson har utöver sin solokarriär gjort sig känd som producent, inte minst för arbetet med Father John Mistys senaste album. Jag gillade delvis föregångaren Fanfare från 2013 men tyckte det blev emellanåt för spretigt och svävade bitvis iväg i allt för rökindränkta drogpsykoser. Rare Birds är mer jordnära i sin helhet där både Wilsons produktion och låtskrivarförmåga ger sig väl till uttryck. Helheten är mer homogen. Referenser till Pink Floyd och det tidiga 70-talet går att finna lite varstans  och det är knappast överraskande att Wilson samarbetat med Roger Waters under de senaste åren. Även mjukrocksikoner som Dan Fogelberg och Jackson Browne känns närvarande och med rötterna i Laurel Canyon finns också återkommande inslag av den amerikanska sydstats- och countryrocken. Solskenspop likt There's A Light varvas med mer melankoliska inslag Sunset Blvd. Även om låtarna sällan är kortare än fem minuter blir det aldrig tråkigt. I alla fall inte om du lyssnar på plattan koncentrerat.

Wilson och Hausswolff kommer knappast att ta musikmarknaden med storm men det är tydliga bevis på att albumformatet fortfarande existerar och berikar tillvaron. Det gör mig glad och för mig bevis nog till att hävda att Bo Sundström har fel i sin analys. För övrigt inget ont om honom.

lördag 3 mars 2018

Nittiotalets bästa album - #18

#18: Pulp This Is Hardcore (1998)



Det är något speciellt med album som ska följa upp en kommersiell succé. Särskilt när genombrottet känns något oväntat. Nirvanas In Utero är ett exempel, Neil Youngs On the Beach är ett annat. Inte sällan ger artisterna sig på mer ambitiösa verk i form av dubbelalbum likt Smashing Pumpkins Mellon Collie and the Infinte Sadness eller Fleetwood Macs Tusk.  Eller varför inte ett trippelalbum som The Clash Sandinista!. Det finns givetvis fler exempel. En del lyckade, andra som faller platt. Rädslan och ängslan över att misslyckas ersätts av en aversion mot allt och alla. Ett finger åt alla som talar om för dem vad de borde göra och alla förväntningar som ska infrias. Att då inte försöka med något som kan bli ett misslyckande och istället synliggöra sitt bristfälliga självförtroende i form av ett mer konstnärligt verk som ska bekräfta ett oberoende från kommersialismens bojor. Det handlar kanske om insikten att aldrig kunna göra ett album som är på samma publika nivå som dess föregångare och erkänna att man inte kommer kunna överträffa sig själv i det avseendet. Istället försöker man då göra något helt annat och gömma sig bakom konsten där det på något sätt blir omöjligt att misslyckas. Gillar inte fansen musiken går det ju alltid att skylla på att det var för svårt för den stora massan.

För dem som gillar föregångaren, succén, kan det bli en besvikelse men för andra kan det bli första mötet med en artist som man inte trodde att man gillade. Lite så var det med Pulp för min del. Visst, jag tyckte Disco 2000 och Common People var svängiga låtar men det var först med efterföljaren till genombrottet med Different Class som jag hörde något verkligt intressant ur Jarvis Cockers låtskrivande. En artist som jag hade dömt ut som en överdrivet hypad glasögonprydd posör.

Det finns ett dekadent mörker som präglar This Is Hardcore som behandlar de mindre attraktiva  sidorna med att kliva in i medelåldern och rädslan för den ensamhet vuxenlivet kan innebära. Låtarna är, liksom albumet i sin helhet, långa men inte sällan landar de i medryckande melodier med allsångsrefränger iklädd snävt åtsittande indiekostym som blivit lite av Pulps musikaliska kännemärke. Ett album som tillsammans med Blur musikaliska omsvängning med sitt självbetitlade album från 1997 kan ses som slutet på nittiotalets britpopera.

Komplement: Blur Blur (1997)