måndag 24 september 2018

Nittiotalets bästa album - #14

#14: Suede Dog Man Star (1994)



För mig var Suede indie innan jag lyssnade på dem och det var först sommaren 1995. Jag var som ofta sen på bollen. När jag väl tog mig an den insåg jag att det här var något helt annat. Dog Man Star är ett album som mer kan beskrivas som en glammigt progressiv rockopera med en dystopisk världsbild. Det var inte mycket till indie, vad nu det är för något?

En återkommande klyscha jag ofta mötts av under mina år som nyfiken läsare av såväl nationell som anglo-amerikansk musikpress är hur band som rört sig alternativa kretsar delar upp sin publik i två läger med ett album som vidgar vyerna och låter fler influenser ta plats. The Clash London Calling är ett klassiskt exempel. Pink Floyds The Dark Side of the Moon ett annat. Jag var inte med då och vet knappast hur det egentligen var men inte sällan handlar det nog mer om ett klassiskt journalistiskt knep att dramatisera och positionera sig själv i ett sammanhang där kamplustan varit en drivkraft och att det handlar om att välja sida. Rätt eller fel, ont eller gott, konstnärligt eller kommersiellt, arena eller klubb. Dog Man Star har beskrivits som ett sådant album som splittrade fansen men jag tror inte att det påverkade de verkliga anhängarna till gruppens musik. Enbart posörerna och trendkänsliga journalister som alltid varit av en flyktig karaktär. De flyger likt ett darrigt höstlöv dit vindarna vänder. Suede hade arenarockande tendenser i sig redan på sin debut och på Dog Man Star låter de denna ådra få fritt spelrum. På många sett en naturlig uppföljare till den succéartade debuten.

Det finns en del invändningar. Ljudet och produktionen är inte toppklass och kanske är skivan i längsta laget. Men hade det kortats ner hade det nog blivit i entonigaste laget om de bästa delarna skulle varit kvar. För de starkaste låtarna är ju de där svulstiga, storslagna balladerna. Som The Power, The 2 of Us, The Asphalt World och avslutande Still Life. Sen det där gitarriffet i Heroine som med tillsynes små medel lyckas lyfta en hel låt till en ny nivå.

Jag vet inte hur mycket den avhoppande gitarristen Bernard Butler egentligen låg bakom detta men fortsättningen av Brett Andersons karriär, utan Butler, kom aldrig att låta så här komplext och intressant även om popådran i honom kom att visa på finess och talang även i fortsättningen.

Komplement: Manic Street Preachers This Is My Truth, Tell Me Yours (1998), Suede Coming Up (1997)