Kjellvander på högsta möjliga volym

Det är lätt hänt att man lever ett till synes lyckligt liv men förleds av villfarelsen att nedtonad och lugn musik lämpar sig att lyssna på låg volym. Som bakgrundsmusik. Det är helt fel. För att nyanserna i produktionen ska ges rättvisa är det inte sällan just när du lyssnar på dessa plattor som du behöver skruva upp volymen ett snäpp och avnjuta musiken i sin helhet för att bli omringad och slutligen, förhoppningsvis, uppslukad av musiken. Annars finns det risk att musiken faller tämligen platt och upplevs som slätstruken. Detta är Christian Kjellvanders senaste platta, A Village: Natural Light, ytterligare ett bevis på.

Att jag har förväntningar på en ny platta med Kjellvander är nog knappast någon som förvånas över. Jag värderar hans produktioner högt och det är sällan jag har blivit besviken på något som kommit från hans håll under de senaste 15 åren. Men det är heller inte ofta förväntningarna överträffas. Inte som denna gång. För den nya plattan är nog egentligen det mest helgjutna jag har hört från honom. Åtminstone som album i sin helhet betraktat. Låtarna har funnits på tidigare album, inte minst på 2007 års mästerverk I Saw Her From Here...  men på denna skiva blir det tydligare att låtarna utgör pusselbitar i något större. Det är helheten som är det centrala. Ungefär som på ett album ur Mickey Newburys An American Trilogy eller Scott Walkers fjärde soloplatta. Richard Hawleys Truelove's Gutter är ett mer samtida exempel. Det går även att dra referenser till Gene Clarks främsta verk, Nick Caves senaste och Bill Callahan. I likhet med nämnda Hawleys utmärkta platta bygger låtarna upp en nervkittlande sinnesnärvaro för att i slutet av plattan nå ett klimax i form av ett sparsmakat men desto mer effektfullt crescendo. I Kjellvanders fall kan det höras i näst sista låten Good Child.

Föregångaren The Pitcher, från 2013, var en lovande inledning på något nytt i Kjellvanders musikaliska utveckling. Bitvis kändes det dock inte som att alla goda ambitioner blev lika effektfulla som de hade varit i teorin. Plattorna är tydligt besläktade med varandra, men A Village: Natural Light, känns mer genomarbetad och helgjuten i sin ljudbild. Som att Kjellvander har haft modet att fullfölja sin ambition fullt ut. Stämningen är ödesdigert vacker med en suggestiv inramning. Melodierna kommer och går men det är något större som består. Jag hör det dock först när jag lyssnar på plattan på högsta möjliga volym som tillåts i ett flerfamiljshus. Men det är väl knappast någon som kan klaga? För det här låter riktigt bra. I annat falla får jag väl flytta till ett hus. Ett hus på landet.

Nick Cave: Skeleton Tree

Jag har alltid haft ett kluven inställning till Nick Caves musik. Ena stunden tycker jag han har varit briljant i sin ödesmättade estetik som förenar förenar personliga favoriter som Leonard Cohen och Tom Waits med Ian Curtis och David Eugene Edwards. Andra stunder har jag inte orkat med hans stundtals övertydliga, teatraliska, pretentiösa och gotiska anslag som får mig att känna en mättnad. Det krävs för mycket. Det finns dock en rad låtar och en och annan platta från hans karriär som jag värderar högt. Inte minst No More Shall We Part från 2001 som jag anser är ett smärre mästerverk.

Det är inte omöjligt att jag kommer värdera den senaste plattan, Skeleton Tree,  lika högt.  Jag kan inte annat än falla helhjärtat inför så hjärtskärande och intim musik där de små nyanserna skapar storslagna, episka ögonblick. Det är annorlunda gentemot det mesta jag har hört med Nick Cave tidigare även om sinnesstämningen inte känns helt obekant. Likt på No More Shall We Part finns här en välbehövlig dos av ödmjukhet vilket jag ibland saknat i hans artisteri. De uteblivna melodierna är trollbindande från första stund. Atmosfären är givetvis färgad av den sorg och tragik som ligger bakom albumets tillkomst. Jag har fortfarande inte sett filmen som följer albumet så jag utelämnar detaljer. Det lär den som är intresserad bli varse ändå. Men det här är trots allt mörker inte becksvart. Det finns en ljusspringa som tränger igenom och det räcker väldigt långt.