onsdag 22 januari 2014

Denver Broncos UK (eller Slim Cessna)

Ett av de mest underhållande countryrockband som finns i denna värld är denverbaserade Slim Cessna's Auto Club. Både på skiva och live. De är på europaturné just nu men tyvärr verkar de inte ha vägarna förbi Sverige denna gång heller. Jag hade glädjen att se dem i Malmö för knappt 3 år sen och det lever jag på än idag. Tyvärr var vi alldeles för få i publiken och det kan vara ett skäl att de inte kommer tillbaka. Tragiskt i så fall, för de är ett av världens bästa liveband som förtjänar mer och har ni möjligheten får ni aldrig tveka på att se dem. För er som vill ha lite smakprov kan ju ta del av denna spotifylista:



Här kommer i allafall ett livstecken från radarparet Slim Cessna och Munly som under namnet Denver Broncos UK framför vacker domedagscountry i vardagsrummet. Musik som denna värld inte kan få för mycket av:

tisdag 21 januari 2014

Jurado släpper nytt och det låter ju riktigt bra

Jag får erkänna att jag var lite skeptisk inför Damien Jurados nya skiva Brothers and Sisters of the Eternal Sun eftersom förhandsannonseringen rapporterade om att han och producenten Richard Swift hade börjat flörta med dub och dansmusik. Den inledande singeln Silver Timothy tyckte jag visserligen lät helt okej men gjorde mig inte övertygad och mina farhågor bestod. När dessutom Bill Callahan släpper en dubremix på förra årets fina platta Dream River och med John Grants elektroniska utsvävningar i bakhuvudet börjar jag tänka att 10-talet är det nya 80-talet. Jag drar för mig själv paralleller till när Bob Dylan började göra reggae, Neil Young försökte sig på datoriserad Kraftwerk-musik, Bowie tog på sig den midjekorta kavajen och började dansa disco och Leonard Cohen tappade fotfästet. En del av detta slutade visserligen lyckligt men 80-talet tillhör knappast något gyllene decennium för de stora singer/songwriter-artisterna ur mitt perspektiv betraktat.


Jag var rädd att Jurado skulle ge sig ut på allt för tunn is och ge efter för tidens nycker men när jag nu lyssnar på skivan inser jag att mina farhågor var överdrivna och delvis felaktiga. Skivan är bra, riktigt bra till och med även om jag vid detta tidiga skede ska vara försiktig med att säga för mycket. Visst finns det både lite mer dansanta och elektroniska inslag i musiken men det handlar om utveckling av musiken och inte någon radikal förändring eller något desperat försök till föryngring. Gillar man Jurados tidigare skivor så borde man även uppskatta denna. De nya inslagen känns överlag välkommet och skapar en dynamik i musiken som annars lätt försvinner hos en "ledsenmanmedgitarr"-artist som är inne på sitt elfte soloalbum (om jag har räknat rätt). Vissa spår, som Silver Donna, påminner om Jim James soloalbum från förra året men jag har hitintills främst fastnat för de mer konventionella spåren som Metallic Cloud, Jericho RoadSilver Malcolm och Silver Joy.

Hiss Golden Messenger

Avslutar kvällen med lite lo-fi-doftande trubadurrock från Michael Taylor som gömmer sig bakom artistnamnet Hiss Golden Messenger. En fin liten låt från 2009 som återutges på skiva i dagarna. Med den säger jag godnatt:

måndag 20 januari 2014

En annan Paisley: Doug - kanadicken

Doug Paisley har såvitt jag vet inget släktskap med sin namne countrysuperstjärna Brad. Men det är värt att uppmärksamma ändå för i dagarna kommer den kanadensiska singer/songwritern ut med sitt tredje soloalbum, Strong Feelings. Jag har inte lyssnat på honom tidigare men eftersom han turnerat med Bonnie 'Prince' Billy och att The Bands legendariska pianist Garth Hudson gästar så blev jag ju nyfiken. Här är ett smakprov:

W.B. Givens - Oh My God

Jag vet inte mycket om det här mer än att W.B Givens debutskiva släpptes i höstas men var för mig helt okänt innan jag läste en recension på American Songwriters hemsida. Med rötterna i rätt jord sprider han traditionen vidare på ett vackert sätt. Åtminstone i denna fina countrydänga. Debutskivan Locomotion hittar ni på Spotify, så lyssna gärna:


torsdag 16 januari 2014

Förra årets bästa årsbästalista

Jag funderar på att börja lista de bästa årsbästalistorna från 2013. Det vore ju höjden av nörderi och därmed något för denna bloggs verksamhet. Den årsbästalista som i vilket fall gav mig mest inspiration och glädje var inte helt överraskande American Songwriters topp 50. En tidskrift som både i fysiskt format och på nätet tillhör min favoritläsning. Ni hittar listan här.


Inser när jag läser listan att det finns mycket musik från förra året kvar att upptäcka. Men den är dock inte lika bra som min egna eftersom både Jim James och Christian Kjellvanders smått fantastiska små album saknas. Men ett försök gott nog och jag kommer säkerligen hitta nya favoriter via denna lista.


onsdag 15 januari 2014

Nio orsaker att hata bloggen... eller att älska musiken

Det går att diskutera bra musik hit eller dit och göra listor av olika slag på bästa skivor inom olika genres eller för en viss tidsperiod. Jag älskar ju sånt. Men om jag funderar på ett djupare plan på varför jag har detta insnöade och näst intill sjukliga intresse för rockmusik och skivor så har det inte alltid med de bästa skivorna att göra. Det kan sammanfalla men inte alltid. För det finns skivor genom åren som träffat mig rätt i hjärtat och likt en katalysator påskyndat en nödvändig process och fått mig att upptäcka musik jag inte visste fanns eller att jag gillade. För att ge ett exempel kan jag börja med Orups debutskiva som var min första riktiga förälskelse med popmusiken. Den fick mig att smått urskiljningslöst leta vidare bland manliga svenska popartister vid 80-talets slut. Därefter skulle grupper som The KLF, R.E.M, Metallica, Rage Against The Machine med flera att ha samma effekt på mitt intresse under den första delen av 90-talet.

En skiva som har fått betyda lite mer än de flesta i detta sammanhang är Firesides genombrottsalbum Do Not Tailgate från 1995. Det då Luleå-baserade skate/hardcore-bandet skulle på många sätt framstå som banbrytande på den svenska scenen med sin mix av punk, hårdrock och vemodig indiepop. Det här var innan nedladdning och streamingsfunktioner existerade, åtminstone i min värld. Det innebar att man var beroende av tidningars och journalisters goda omdömen för att upptäcka ny musik. Do Not Tailgate mottogs med idel lovord och efter att läst recensionerna begav jag mig till närmaste skivaffär för att lyssna igenom den. För dagens ungdomar låter detta som rena medeltiden men så var det man gjorde. Trots att det är snart 20 år sedan minns jag än idag känslan av hur jag stod där vid avlyssningsdisken och hur jag träffades direkt av låtar som Left Rustle, Wheeler, Cement och Kilotin med flera. Jag älskade det jag hörde, trots det bedrövligt fula konvolutet, och de 159 kronor jag betalade för skivan (minns till och med priset...) kändes som välmotiverade slantar att punga ut. Jag minns därefter hur jag på eftermiddagarna i skolan gick och längtade hem för att kunna lyssna på skivan i mitt gamla pojkrum på hög volym, om och om igen. Det var svettig tonårsångest när den var som vackrast. Detta album bidrog till att förändra mitt musikintresse och jag lämnade definitivt hårdrocken bakom mig för ett tag och hittade nya grupper och artister inom den amerikanska lo-fi scenen som senare fick mig vidare till americana, country och singer/songwriter-musiken där jag fann min hemvist. Nu idag kan jag bredda mig och både lyssna på hårdrock och pop samtidigt men på den tiden var man mer trångsynt selektiv.

Jag gillar skivan än idag även om jag kanske inte upphöjer den till någon tidlös klassiker annat än på ett personligt plan. Det finns en del skavanker men mer kan man inte begära från ett band där medlemmarna befann sig i de unga 20 i en genre som var relativt nyetablerad. Inte bara i Sverige utan i även i USA, där förebilderna gick att hitta i grupper som Quicksand och Superchunk. Att det fanns musikalisk talang hos medlemmarna i Fireside råder det inget tvivel och det skulle även den fortsatte historien bevisa. Sångaren Kristofer Åström kom att göra soloskivor där han gick i bräschen för den svenska singer/songwriter-tradtionen i sann americana-anda. Gitarristen Pelle Gunnerfeldt utvecklades till en producent vars studio i Gröndal under 2000-talets början var nästan lika het som Tambourine Studios hade varit ett decennium tidigare. Trummisen Per Nordmark har varit en flitigt anlitad batterist för andra svenska soloartister och det är egentligen bara basisten Frans Johansson jag har sämre koll på.

Firesides fortsatta skivproduktion skulle aldrig sätta lika djupa spår hos mig även om de alltid haft intressanta och innovativa intentioner med varje album de gjort. Det har dock allt som oftast stannat där även om jag inser att jag underskattat deras sista, eller åtminstone senaste, album Get Shot från 2003 som är betydligt mer poppigt i soundet men innehåller en hel del godbitar. Do Not Tailgate plockar jag i vilket fall fortfarande fram med jämna mellanrum och de tuggande gitarriffen till de indiepoppiga melodier med Åströms känsliga röst ovanpå väcker fortfarande varma känslor hos mig. Och det handlar inte enbart om nostalgi.

I bildcollaget hittar ni ytterligare sju skivor, utöver nämnda Orup och Fireside som spelat en central roll för att hålla mitt musikintresse vid liv under mina senaste 25 år. Nio orsaker till varför min skivsamling blev som den blev. Skivor som jag aldrig kommer kunna förneka att jag älskat och som gjort bestående intryck. Visst, det är säkerligen en lite förskönad bild som passar nuet bättre men oavsett detta, utan dessa album skulle aldrig denna blogg ha funnits. Och hur skulle världen då ha sett ut!? Så för er som stör er på mina nörderier här på bloggen kan skriva ut detta bildcollage, sätta upp på en vägg och sedan börja kasta pil på den. De skulle gör mig lika illa som för Orup om någon skulle sno hans merca. Ni andra blir kanske inspirerade och gör ett eget collage över något ni tycker om. Det är ju det som är avsikten. Att inspirera.


måndag 13 januari 2014

Judee Sill

Om det nu är som myten säger att den vackraste konsten föds ur lidandet så hade Judee Sill alla förutsättningar. Jag är inte säker på att så är fallet generellt sett men om jag enbart ser till Sills produktioner så skulle jag kunna vara beredd att hålla med. Hennes liv kom att präglas av sorg, droger, kriminalitet och fängelsedomar men hon hann också ge ut två fantastiska album som förtjänar att uppmärksammas.

Hon föddes i mitten av fyrtiotalet i Kalifornien och förlorade i unga år sin pappa för att sedan växa upp i en familj som präglades av alkohol, konflikter och en styvfar som hon aldrig accepterade. Resterande delar av hennes familj kom också att dö innan sextiotalet hade nått sitt slut. Under denna period blev hon själv en tung herionmissbrukare då hon flackade omkring som konststuderande och barpianist i olika delar av Kalifornien. Det finns mer eller mindre bekräftade rykten om att hon på slutet av sextiotalet, då hon bosatte sig i Los Angeles, ägnade sig åt prostitution och diverse kriminella handlingar för att kunna finansiera sitt missbruk. Vad som är sant av detta är av mindre betydelse men slutade i vilket fall med en kortare fängelsedom. Väl bakom lås och bom beslutade sig Sill för att ta tag i sitt liv och satsa på musiken och ta till vara på sin talang som låtskrivare.

Något hon lyckades med, åtminstone för en kortare period. Graham Nash var den som kom att hjälpa henne på traven och upptäckte hennes storhet. Han producerade hennes första singel som också blivit hennes mest berömda låt; Jesus Was A Cross Maker. 1971 gavs hennes självbetitlade debut ut på skivbolaget Geffen som framförallt på senare år hyllats som mästerverk. Rättmätigt om ni frågar mig. Sill har en röst som inte är lika högtravande som Joni Mitchells men har lite mer karaktär än Carole Kings. Artister som hon jämförts med när det gäller låtskrivandet och det är ju en kvalitetsstämpel bara det. Hennes texter präglades av en religiös övertygelse som nästan övergick i en okult fanatism. Men helheten känns ändå alltid jordnära, fritt från ostrukturerat hippieflum och arrangemangen, där Sill själv hade en framträdande roll, visar på en musikalisk genialitet.

I samma veva gav hon sig ut på turné med Nash och David Crosby. Det kunde ju ha varit början på en riktig solskenshistoria som hade gjort sig utmärkt på film. Från rännstenen till strålkastarljuset likt en riktig Hollywood-story. Men just Crosby var kanske inte rätt man att turnera med när man likt Sill kämpade mot sitt drogberoende. Crosby var själv vid denna tid på väg ner i ett allt djupare heroinmissbruk och hur dessa påverkade varandra på det planet vet jag föga. Däremot kom Sills fortsatta karriär och liv att mestadels att präglas av fysiska krämpor, psykisk ohälsa, skivbolagskonflikter och ett tilltagande drogmissbruk.

1973, när hon fortfarande var vid hyfsat god vigör gav hon ut en uppföljare; Heart Food, där hon utöver framförandet och låtskriveriet även arrangerat och dirigerat stråkorkestern som förgyller musiken på skivan. Skivan kom dock att bli ett kommersiellt fiasko och hon skulle därefter få sparken från skivbolaget. Orättvist kan man tycka när man lyssnar på skivan idag. Den är nästintill i nivå med debuten och är klart lyssningsvärt alster för den som vill fördjupa sig i den amerikanska singer/songwriter-tradition. Framförallt den som förknippas med det mytomspunna området kring Laurel Canyon i norra Los Angeles där artister som Mitchell, Nash, Neil Young, Arthur Lee (Love) med flera huserade periodvis under slutet av sextio- och början på sjuttiotalet. Och där Jonathan Wilson i dag har sin bas och för traditionen vidare.

Judee Sill hade ett tredje album på gång men skivbolagskonflikter kom emellan och det gavs aldrig ut innan hon 35 år gammal dog av en överdos 1979. Men albumet gavs ut postumt under namnet Dream Comes True, drygt trettio år efter inspelningar och färdigställdes av Jim O'Rourke. Även det är en låtskatt för den som vill gräva sig ännu lite djupare. 2009 tillägnades Sill en hyllningsskiva där artister som Bill Callahan, Frida Hyvönen, Nicolai Dunger, Ron Sexsmith och Beth Orton framför hennes låtar. Givetvis ett hedersamt och sympatiskt sätt att rikta uppmärksamheten mot ett alltför bortglömt geni i musikhistorien men det ger mer att lyssna på originalskivorna som alla finns tillgängliga på Spotify. Hennes två originalalbum har båda återutgetts i fint vinylformat av bolaget 4 Men With Beards. De brukar återkommande finnas att hitta i någon nätbutik därute även om de inte är helt lättillgängliga. Men de är ett varmt tips för alla er som fortfarande tycker att det fysiska formatet spelar roll.

tisdag 7 januari 2014

Det var ju Mauro Scocco som blev årets tomte!

Jag har ägnat en hel del tid av julhelgerna till att lyssna på Mauro Scocco. Bakgrunden är den att jag dagarna innan jul såg den mycket sevärda SVT- dokumentären Ratata genom åttiotalet. Den finns tillgänglig på svt-play ett par veckor till och för alla er som inte sett den uppmanar jag er att passa på. Det är inte bara en beskrivning av ett popbands väg mot berömmelse och stjärnstatus utan även en skildring över hur det populärkulturella Sverige förändrades och hur proggrörelsens makt över den svenska musiken slutligen raserades. Gott så.

Men framförallt fick dokumentären mig att inse att jag gillar Mauro Scoccos musik. På något sätt har jag alltid gjort det, åtminstone det han gjorde i slutet av 80- och i början av 90-talet, men av olika skäl har jag glömt bort det. Jag gjorde för ett tag sedan en sån där nördig och meningslös lista över mina tio favoritalbum på svenska (ni kan hitta listan här). Inser nu att det givetvis finns många brister med den men den största missen var att jag inte hade med Ratatas sista platta Människor under molnen. Den skulle mer än väl förtjäna en plats. När jag var i 11-12 årsåldern tillhörde den mina favoritalbum vid sidan av skivor med Orup, Anders Glenmark, Jakob Hellman, Erik Gadd på svenska, Rickfors med flera. Jag var helt enkelt såld på svenska manliga popstjärnor vid denna fas i livet. Allt var definitivt inte bra ur ett nutida perspektiv men tror inte det gett några bestående men. Jo, det skulle i så falla vara att jag ibland ofrivilligt går och nynnar på Hon har blommor i sitt hår tyst för mig själv. Hur som helst,  det jag mindes av Ratata-skivan när jag nu i vuxen ålder tänkte tillbaka var främst den bredbenta och gitarriffande hårfönen Glad att det är över. En låt som jag i dag kan uppskatta av nostalgiska skäl, eftersom det var mitt 12-åriga jags favoritlåt, men känns något daterad och inte helt representativ för Ratatas musik. Jag dömde felaktigt ut albumet på grund av den låten.

När jag nu plockade fram albumet igen insåg att det finns så mycket mer att hämta från denna skiva. Några av Mauro Scoccos allra bästa kompositioner finns med som exempelvis Himlen, Clarence, Demonerna, En herrelös hund och Kung av ingenting. Svensk vemodspop när den är som bäst och musik som jag på något sett kommer att bära med mig livet ut. Precis som med de bästa albumen med Kent, Eldkvarn och det enda med Jakob Hellman. Få artister kan låta lika melankoliskt romantiska eller romantiskt melankoliska, om man nu vänder på utgången, som Scocco och det är ett känsloläge som oftast faller mig i smaken. Att han sedan har upprepat sig själv lite väl många gånger ska inte han klandras för. Det gör i princip alla artister som har en lika omfattande albumkatalog.

Jag insåg däremot att jag har betydligt svårare för deras genombrottsalbum Jackie som, undantaget titellåten, för mig är något överskattat. Många håller det högst i Scoccos karriär men det är för mig en gåta. Kanske måste man ha varit med när det hände för att förstå och 1982 var jag i en helt annan fas i livet. Däremot gillar jag fortfarande Scoccos två första soloskivor. Men för mig utgör svensk popmusik mellan åren 1987 och 1991 ett speciellt kapitel och jag har ibland svårt att avgöra vad som egentligen är bra eftersom jag kan gå igång på det av rent nostalgiska skäl. För min del spelar det visserligen ingen roll vad orsaken är så länge jag gillar det jag hör. Det är väl ändå därför vi lyssnar på musik. Så lyssna gärna på Människor under molnen en gång till, eller för första gången, och avgör själva om det håller. Nu vet ni var jag står.

måndag 6 januari 2014

Inside Llewyn Davis

I slutet av februari kommer Coen-brödernas nya film Inside Llewyn Davis att ha premiär på de svenska biograferna. Filmen handlar om den fiktive folksångaren Llewyn Davis som i början av 1960-talet lever och verkar i Greenwich Village i New York. Födelseplatsen för stor del av den moderna amerikanska folkrocken och singer/songwritermusiken. Det går givetvis att dra en massa paralleller till Bob Dylans genombrott men den fiktive filmkaraktären bygger i första hand på verklighetens Dave Van Ronk. Van Ronk var 1961, det år som filmen utspelar sig, en hyllad och respekterad gitarrist och sångare och låg då steget före Dylan. Deras karriärer möttes vid denna tid och plats, de inspirerade varandra men deras fortsatta karriärer skulle sedan ta helt olika riktningar. Mina förväntningar på filmen är kanske inte skyhöga, men när det gäller Coen-bröderna så vet man vad man får. Utmärkt skådespeleri och snygg produktion. Dessutom har de ju för vana att inspirera med genomtänkta soundtrack. Att sedan manus och filmens handling kan variera har i sammanhanget inte alltid så stor betydelse. Jag älskar ju filmer som får en att vilja lyssna på mer musik.

Coen-bröderna har lånat filmtiteln från ett av Van Ronks album som släpptes just 1961. Ett välljudande sådant som passande nog återutgivits på vinyl och för er som är intresserade så kan ni hitta den på wowhd.se till rimligt kostnad. Ni får dock räkna med lång leveranstid men annars en varm rekommendation. I vilket fall har uppmärksamheten kring filmen bidragit till att jag under de senaste veckorna återupptäckt och upptäckt en del av den musik som ligger till grund för den folkcountry, singer/songwriter- och americana-musik som utgjort en stor del av mitt musikintresse under det senaste decenniet. Det här är musik som främst spelades in under 40-, 50- och 60-talen och får utgöra rötterna till stor del av min skivsamling.

En annan bidragande orsak till detta återuppväckta intresse var att jag häromdagen hittade en fin samling med Doc Watson på en dubbelvinyl hos min lokala skivhandlare, Repeat Records i Lund. Watson tillhörde även han en av de banbrytande artister som rörde sig i New York i början av 1960-talet och låg bakom det återuppväckta intresset för den amerikanska folkmusiken. I likhet med Van Ronk var han i första hand en tolkare av andras låtar och då inte sällan av traditionell amerikansk folkmusik. Det var ju även så Dylan inledde sin karriär innan han utvecklades till en låtskrivare av högsta rang. För er som vill få en introduktion till Watsons tidiga karriär kan jag rekommendera Vanguard-samlingen The Essential Doc Watson.

Om ni vill följa med på min resa genom den amerikanska folkrockens historia så får ni gärna ta del av årets första spotifylista på denna blogg.  Det handlar främst om musik som går att koppla till den nämnda filmens handling. Jag har försökt att begränsa listan och dess innehåll något och därför inte tagit med så mycket av den bluesmusik som annars utgör en viktig influens i sammanhanget. Eftersom jag själv uppskattar begränsning i antalet låtar så får det bli en lista för sig nån gång i framtiden. Denna lista kan förhoppningsvis vara en lämplig uppvärmning för er som likt jag tänkt se Coen-brödernas film:

Inside Broken Record - Folk & Country until the 60's