fredag 25 september 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #9

#9: Esbjörn Svensson Trio Leucocyte (2008)



Det sägs att E.S.T improviserade när de spelade in detta album i en studio i Sydney men det känns nästan obehagligt förutbestämt. Albumet var producerat och färdigt för lansering redan i maj 2008. En dryg månad senare avled Esbjörn Svensson i dykolycka och ett par månader senare gavs albumet ut. Det känns därav extra ödesdigert att lyssna på ett album som har döden och livet som ett genomgående tema. De har till och med en tyst minut inlagd i titelspåret som är indelat i fyra sviter.

Detta album är omöjligt att lyfta ur sitt sammanhang och jag vet att dess inverkan på mig är kopplat till Esbjörn Svenssons tragiska bortgång. Jag anser att han tillhör en av de största musikaliska genierna inom svensk musikhistoria och det hävdar jag utan att kunna jazzen särskilt väl. Eller kanske just därför. Faktum är att jag relativt sällan lyssnar på renodlad jazz vilket inte minst märks på denna lista. Men jag har alltid tilltalats av Esbjörn Svenssons musik ända sedan albumet Winter in Venice från 1997. Trions förmåga att förvalta arvet från den svenska jazzhistorien (Jan Johansson, Lars Gullin) och internationella giganter (Thelonius Monk, Keith Jarrett) och samtidigt kunna förena med modern rockmusik har bidragit till att jag inte har kunnat värja mig från gruppens musik. Det här är musik som är större än att kunna begränsas av en genrebeteckning.

Jag vill dock inte på något sätt förringa de övriga musikanterna, basisten Dan Berglund och trummisen Magnus Öström, betydelse. En orsak till att detta album skiljer sig en del från E.S.T:s övriga katalog är att det är improviserat och därmed har alla musikanter en mer framträdande roll och kanske var det därför det blev så bra. Det märks även på uppföljaren 301 som samlar övriga inspelningar från denna sejour i Australien.

Det här är på en och samma gång ett av de vackraste, hårdaste, mest vemodiga och mörkaste album jag har i min skivsamling och det är normalt sett inget jag förväntar mig av ett jazzalbum. Bitvis är intensiteten så hög att även en tyst minut framstår som ljuv musik.



onsdag 16 september 2015

Det finns en botten även för sorg

Jag har precis avslutat läsningen av Tom Malmquist bok I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. På många sätt en fruktansvärd bok, om man ser till händelseutvecklingen som skildras, men samtidigt så oerhört vacker och omtumlande att jag aldrig riktigt har kunnat lägga ifrån mig boken under den senaste veckan. Den har etsat sig fast i mitt medvetande. Jag rekommenderar nästan alla att läsa den men varnar samtidigt känsliga läsare för den ocensurerade och råa beskrivningen av en människas upplevelser när ens livskamrat dör men som samtidigt föder nytt liv och blir början på något helt annat.  "...jag har det bästa bakom mig och det viktigaste framför mig..." skriver Malmquist i det avslutande kapitlet och på något sätt inger den meningen hopp i en för övrigt dyster, förvirrande och sorgsen tillvaro som uppkommer i saknaden av flickvännen och mamman till deras nyfödda dotter. Under samma period går även Toms pappa bort efter en längre tids sjukdom. Trots all tragik lyckas Malmquist beskriva situation utan onödig självömkan eller överdriven sentimentalitet vilket skapar utrymme för mig som läsare att göra tolkningar av situationen. Det gör det hela mer intressant och i längden mer berörande.


Anledningen till att jag uppmärksammade boken var att samme Malmquist, som är son till sportjournalisten Thomas Malmquist och döpt efter Tom T. Hall(!), under 00-talet gav ut ett par plattor i sann singer/songwriter-anda. Debuten, Fish In A Tear, från 2007 uppmärksammade jag och införskaffade på någon av Stockholms skivbörsar en gång i tiden men eftersom det vid denna era kom för mycket inom samma genre för att jag skulle hinna ta in allt föll den bort ur mitt medvetande alldeles för tidigt. Musikaliskt finns det tydliga referenser till Will Oldham, Vic Chesnutt och den countrydoftande singer/songwriter-musiken med rötter i det tidiga 1970-talet (John Prine, Gene Clark, Gram Parsons, Van Zandt med flera) men står sig ändå ganska stadigt på egna ben. Det finns något säreget över Malmquist skapande som synliggörs i såväl det han skriver som det han har skapat inom musiken. Jag blev tvungen att gå ner till källaren för att leta reda CD-skivan och har under läsningens gång lyssnat på den med behållning och blev nyfiken på uppföljaren från 2009 som jag missade helt. Skivorna finns tillgängliga på Spotify och det är ju aldrig försent att återupptäcka god och intressant musik.


söndag 13 september 2015

Svensk americana - en spellista

Under de senaste åren har flertalet svenska artister med musikalisk förankring i den amerikanska myllan kommit ut med lysande musik. Jag tänker främst på Daniel Norgren, The Tallest Man On Earth och Basko Believes. Det motiverade mig att sätta ihop en spellista på Spotify med svenska artister som under senaste decennierna tydligt inspirerats av den countrydoftande americana-genren där artister och grupper som Townes Van Zandt, The Band, Gram Parsons, Gene Clark, Wilco, Will Oldham, Son Volt, The Jayhawks, Lucinda Williams med flera utgör viktig byggstenar. Det här är en lista som är under konstruktion och låtar kommer läggas till och andras sorteras bort men om ni vill följa med får ni ju gärna lyssna.

lördag 12 september 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #10

#10: Mastodon Once More 'Round the Sun (2014)



Av någon anledning känner jag ofta att jag måste försvara mig när jag vill hylla heller framhäva det briljanta med ett heavy metal-album. Som ett "det här är bra fast det är hårdrock"-resonemang. Det är egentligen löjligt men det har med mitt förflutna musikintresse att göra. Hårdrocken var den musikstil som en gång tiden gjorde mig förälskad i populärkultur och musik i stort men som jag sedan övergav och till viss del förnekade för en tid. Därför finns det ett ambivalent förhållningssätt till dieseldoftande, blytung rock med bredbent benföring, vilket jag klargjort på denna blogg vid tidigare tillfällen. Innerst inne vill jag dock enbart betrakta musiken så som den låter och njuta av det som tilltalar mig oavsett genre och yttre attribut. Jag har med åren blivit bättre på det och ser idag något befriande med modern hårdrock. Men ändå finns det kvar ett tvivel som gnager inom mig ända fram tills dess att jag lyssnar på den amerikanska kvartetten Mastodon. Då faller alla sådana postpubertala identitetskriser samman, musiken får tala för sig självt och jag ges tillfälle att enbart njuta och slutar tänka.

Mastodon har haft en avgörande betydelse för mina sökval inom rockmusiken under de senaste 7-8 åren. De har för varje album de givet ut tagit ett steg närmare min ständigt expanderande musikaliska sfär. Once More 'Round the Sun är i mitt tycke deras bästa album i en för övrigt gedigen katalog. Jag misstänker att riktiga metalheads inte håller med men där är säkerligen våra perspektiv annorlunda. Det här är det mest direkta och lättillgängliga album med flertalet låtar som har en kommersiell hitpotential. Om jag ska snöa in mig på svårdefinierade genrebegrepp så är det här albumet mer rak hårdrock än progressiv metal i jämförelse med deras tidigare plattor även om det på många sätt är en logisk uppföljare till föregångaren The Hunter. Gruppmedlemmarna har tidigare framhävt Genesis och Yes som lite otippade influenser men detta album doftar mer ett Thin Lizzy som överlevt såväl 80-talets thrash, 90-talets grunge som 00-talets stenålder.

Jag har delat den här videon förr men den är ju så underhållande att jag inte kan låta bli att göra det igen:


onsdag 9 september 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #11

#11: Robert Plant & Alison Krauss Raising Sand (2007)




Han: En av hårdrockens främsta pionjärer som sångare i ett av 1970-talets största och mest framgångsrika men också skandalomsusade brittiska rockmonster, Led Zeppelin.

Hon: En fiolspelande sångerska som under de senaste decennierna varit en av de mest hyllade och framgångsrika countryartisterna i Nashville med en stadig förankring i den amerikanska bluegrass- och gospeltraditionen.

Ett samarbete dessa personer emellan kan tyckas som osannolikt och kanske var det därför det fick ett sådant enormt bifall och genomslag. Plattan Raising Sand hyllades av en bredare publik än vad någon av dessa artister hade kunna möta på egen hand. Det är inte alltid crossover av den typ fungerar mer än som intressant experiment, typ Elvis Costello och The Roots samarbete, men i det här fallet finns det ett mervärde. Det beror dels på att de båda har unika röster som på på egen hand kan bli tröttsamma i det långa loppet men när de vävs samman så blir de fantastiska. Sedan är det ju ett utsökt val av låtar med upphovsmän/kvinnor som Everly Brothers,  Waits/Brennan, Townes Van Zandt, Gene Clark med flera. Den nästintill drömska och smått svävande ljudproduktionen tillskrivs T-Bone Burnett vilket skapar en sammanhängande helhet av något som skulle kunnat spreta åt alla möjliga håll. Ett utsökt album som får en given plats på min lista. Ingen vidare diskussion om den saken utan det är bara att lyssna och njuta.

tisdag 1 september 2015

Klorin & Vin med Baroness

Mitt förhållningssätt till hårdrock är komplicerat. Jag pendlar mellan att älska och förakta några av de mest karakteristiska dragen inom denna omfattande musikgenre. Sånger om drakar, demoner, medeltida riddare och annat fantasyrelaterat går jag inte igång på. Inte heller gäll falsettsång a'la Iron Maiden eller Helloween eller fäktande gitarrsolon. Men samtidigt finns det en hel del inom denna genre jag lockas av. Sättet att angripa livets mörkare sidor och inte sällan det vidsynta genreöverskridande förhållningssättet till musik. Att kunna kombinera tungt, aggressivt gitarrmangel med atmosfäriska och melodiska ljudbilder har bidragit till att jag på senare år börjat upptäcka fantastisk musik av grupper som Mastodon, Opeth, Katatonia, Baroness och In Flames. Dessutom har jag format mitt musikintresse utifrån grupper som Led Zeppelin, Guns 'n Roses och Metallica. På omvägar har jag även insett storheten i 70-talets hårdrock som Thin Lizzy och Blue Öyster Cult. Så på det stora hela ligger nog den dieseldoftande hårdrocken mig varmt om hjärtat.

Nu är i vilket fall amerikanska Baroness aktuella med nytt. Någon gång runt jultid släpps albumet Purple. Jag håller ju deras föregångare högt och efter några genomlyssningar låter den här singeln lovande även om jag instämmer med de som riktar kritik mot deras burkiga ljudbild. Men vill de ha det så får del väl vara så då.