fredag 31 mars 2017

Evig himmelsk fullkomning

Tiden när ungdomlighet var ett ideal inom pop- och rockmusiken är förbi. Åtminstone för min del. Det är en naturlig utveckling när rockmusiken närmar sig pensionsåldern. Under alldeles för lång tid har unga artister och grupper fått stå i bräschen för det som anses spännande, revolterande och intressant. Men det bästa händer oftast någon annanstans.


Pelle Ossler är 55 år, tidigare gitarrist i Wilmer X men på senare tid mer känd som en av Thåströms främst anlitade musiker. Evig himmelsk fullkomning är hans sjunde soloskiva, inspelad live på en teaterscen utan publik och det är nog den bästa plattan jag har hört i år, alla kategorier. Jag gillade föregångaren Stas, det var med den jag insåg hans storhet och med den även skönheten i plattor som Ett brus och Krank. Men frågan är inte om detta är det bästa jag har hört med Ossler hitintills. Han blir bara bättre med åren. Suggestiv musik med texter som andas poesi, historia och samtid. Allt som oftast skickligt sammanvävda. Det är en mörk och dystopisk skildring av samtiden som förmedlas men samtidigt bitterljuvt vackert. Med vacker musik föds alltid en strimma hopp.

Jag hoppas han inte menar det han säger när han hävdar att detta blir hans sista platta. Jag hoppas på mer. Annars ser ju framtiden riktigt mörk ut. På riktigt.

måndag 27 mars 2017

C90: 90-talets tårdrypande rock som låter dödsskönt i kistan

Jag börjar misstänka hur min 40-årskris kommer att ge sig till uttryck. Det kommer inte handla om dyra bilar, nya träningskläder (en racercykel har jag ju redan köpt) och allmän gubbsjuka (möjligtvis dyr Hifi?) utan snarare kommer jag med en manisk desperation söka mig tillbaka till 90-talets pop- och rockmusik. Ett årtionde jag länge har haft ett ambivalent förhållande till samtidigt som det var under detta årtionde min musiksmak tog sin form och blev vad den är idag. Jag har redan tjuvstartat med att återköpa R.E.M, Nirvana och Portishead på vinyl och värre lär det med säkerhet bli.

Efter att ha lyssnat på Slowgolds fina platta Drömmar, som kom tidigare i år, väcktes dessa känslor till liv och jag satte ihop följande spellista med vemodig rockmusik från tiden då flanell och jeans med dålig passform var en lyckad kombo. I den klädseln går jag ofta fortfarande...


söndag 26 mars 2017

Den nya gubbrocken överlever det mesta

För ett par veckor sedan såg jag Band of Horses på Malmö Live. En lokal som ur ett ljudmässigt perspektiv är den bästa tänkbara konsertsalen. Och konserten var bra i sin konventionella inramning. Seattle-gruppen levererade långt över mina förväntningar som var något sansade eftersom jag inte riktigt gått igång på deras senaste två plattor. Jag har saknat låtar som riktigt griper tag i en även om viljan att tycka om dem har funnits. Men live växte låtarna från förra årets platta Why Are You OK vilket med säkerhet bidrar till att jag kommer omvärdera den på sikt. Främst den inledande halvan av skivan står sig starkt  i jämförelse med deras tre första plattor. Dessutom var Israel Nash en fantastiskt bra uppvärmare.


Skivan är producerad av Jason Lytle från Grandaddy som nu är aktuella med comeback-skivan Last Place. En skiva som bemötts med mestadels positiva men kanske något ljumna recensioner. Men för mig återupplivar den en gammal kärlek till gruppen. En kärlek som, likt får många med mig, växte fram i början av 2000-talet. Jag gillar det jag hör nu också. De har en förmåga att bygga upp känslomässiga ljudbilder som få grupper i rockvärlden bemästrar. Kvalitén på låtar och produktion genomsyrar hela plattan, från början till slut.


Så jag kommer nog att fortsätta lyssna på Grandaddy och Band of Horses ett tag till. Hur gubbigt och tillbakalutat det än må vara. Men det är ju där jag är.

måndag 20 mars 2017

Om Sammi Smith och känslan av att vara en isbjörn

Det finns få platser i tillvaron som skänker mig samma känsla av tillhörighet och sinnesro som välfyllda skivaffärer. Det är dock sällan som tillfälle ges nuförtiden, av flera skäl, men känslan återkom för ett par veckor sedan då jag fick tillfälle att besöka Skivesset i Malmö under ett par timmar vilket jag skrev om i föregående inlägg om Jimmie Spheeris. Samtidigt infinner sig en känsla av vemod. För även om vinylförsäljningen pekar tillfälligtvis uppåt igen känner jag mig ibland som en isbjörn på en smältande glaciär. Det är kanske bra nu men framtiden ser inte vidare ljus ut vad gäller skivaffärernas fortsatta existens. Det är inte direkt några ungtuppar jag har som medkonsumenter när jag gör mina inköp på diverse skivbutiker runt om i landet. Jag tillhör oftast det yngre gardet och jag är i ärlighetens namn inte särskilt ung längre, vilket knappast behöver påpekas.

I vilket fall kom jag hem från detta besök med en välfylld kasse och kände ett välbefinnande i att ha dragit mitt strå till stacken för en bättre värld. Utöver Spheeris var jag som mest upprymd över några plattor med Sammi Smith som jag hittade för en för en billig peng som nästan gjorde min samling med denna anonyma, oförtjänt bortglömda men ack så skönsjungande, countrysångerska nästintill komplett. Jag skrev om henne på denna blogg för några år sedan då hennes namn dök upp när jag höll på att förkovra mig i 70-talets alternativa countryvåg, den som brukar benämnas som Outlaw-countryn. Jag fastnade för ett par spår men insåg att Spotify inte var rätt väg att gå för att uppleva hennes talang.


Smith fick ett genombrott med en cover på Kris Kristoffersons Help Me Make It Through the Night som hon tolkade ur en kvinnas perspektiv. Hon hängde med Waylon Jennings och hyllades av Johnny Cash och Merle Haggard. Den melankoliskt bitterljuva The Toast of '45 tillhör en personlig favorit i hennes gedigna katalog. Det var så jag upptäckte henne och nu hoppas jag att fler gör det.

Hennes 70-talsplattor är utmärkta och passar alla som finner glädje i att lyssna på närbesläktade artister som Emmylou Harris, Bobbie Gentry och Dusty Springfield. Musik som befinner sig i gränslandet mellan soul, pop och country. Det är musik som inte gör sig särskilt bra i digitalt format. Det är enbart med en lagom sönderspelad vinyl som musiken kommer helt till sin rätt. Det ger en skön inramning av en svunnen tid. Tiden innan växthuseffekten och globaliseringen gjorde sitt till för stänga ner diverse skivbutiker runt om i världen och gjorde livet för oss skivnördar mer begränsat. Men det är väl kanske i begränsningen man finner njutningen trots allt.

Jag är dock osäker på om en isbjörn skulle hålla med mig...




söndag 5 mars 2017

Jimmie Spheeris igen

När jag startade denna blogg för ganska exakt fem år sedan var det en specifik artist som spelade en avgörande roll. Det var den för mig då tämligen okända singer/songwritern Jimmie Spheeris. En artist jag upptäckte, om jag nu minns rätt, genom en spellista på Spotify som folkrockarna i Midlake delade med sig av. Avsaknaden av att hitta någon direkt information om artisten och albumet i fråga inspirerade mig till att skriva något själv och därför kom ett av de första inläggen att handla om hans debut Isle of View från 1971. Hans produktion, som blev ganska sparsmakad, finns tillgänglig på Spotify men jag har sedan dess sökt efter hans plattor på vinyl utan vidare framgång. På de skivaffärer som jag tagit mig mod till att fråga har försäljarna ifråga ställt sig tämligen ovetandes. Det har inte varit någon som vill känna sig vid denna talangfulla men tydligen bortglömda artist. Men idag lyckades jag springa på ett exemplar av Spheeris tredje platta The Dragon Dancing från 1975 för en relativt billig peng på den trevliga butiken Skivesset i Malmö. Tillsammans med med Lilla Torgs Seriemagasin utgör den Malmös bästa kvarvarande skivaffär.


När jag lyssnar på detta album motsäger det kanske en del av det jag skrev i mitt första inlägg om den västkustbaserade amerikanen som tragiskt gick bort i en trafikolycka bara 34 år gammal. Jag skrev då att det var debuten som var intressant och att det senare i Spheeris produktion inte väckte mitt intresse på samma sätt. Jag hävdade att musiken på de senare plattorna hämmades av en allt för svulstig och slimmad sjuttiotalsproduktion. Kanske är det att min musiksmak har förändrats, att jag idag befinner mig i medelåldern och är mer mottaglig för progressiv folkrock med storslagna ambitioner, eller så hade jag inte lyssnat tillräckligt noga som jag nu konstaterar att även detta album bör uppmärksammas. Jag vill kanske tro på det senare men det är nog en kombination. Ni kan ju alltid själva söka upp hans musik på närmast tillgängliga streamingstjänst för att avgöra mitt omdöme. Börja gärna med låten Eternity Spin från ovan nämnda platta. Det är den mest direkt, effektfull om än kanske inte den mest representativa.

I vilket fall låter plattan The Dragon Dancing utmärkt. Varierande på ett positivt sätt som gör att man som lyssnare håller intresset vid liv genom samtliga 13 låtar.  För den som har lyssnat på Midlake, Fleet Foxes eller Jonathan Wilson så finns det många tongångar som känns bekanta. Sjuttiotalets mjukrock i form av James Taylor, Jackson Browne eller Eric Anderson ligger inte heller alltför långt borta. Den forne Midlake-sångaren Tim Smith uttryckte i en intervju med Pitchfork i samband med gruppens genombrott att Spheeris var en av de artister som inspirerade honom mest just då. Det hörs, för här finns både tvärflöjt, en massa gitarrer och underjordiska harmonier i ett melankoliskt känsloläge som blev lite av Midlakes signum på sina främsta album.

Nu hoppas jag fler upptäcker Jimmie Spheeris. Det ligger inte i tiden men det är just därför denna blogg forsätter att existera. Jimmie Spheeris låg inte heller rätt i tiden och därför blev han strax efter det album som följde utan skivkontrakt efter uteblivna kommersiella framgångar. Jag hoppas de kommer postumt även om det säkert utgör en klen tröst i sammanhanget.