tisdag 28 november 2017

Lee Ann Womack

Lee Ann Womack är en countryartist som gått mig helt förbi trots stora kommersiella framgångar under de senaste tjugo åren. Jag har haft svårt att hålla isär henne med det stora flöde av amerikanska countrykvinnor på Nashville-scenen som jag upplevt som slätstrukna. Men insett med tiden att jag ofta gör felbedömningar.

När min bror, en man som är idel öra för god musik, tipsade om hennes senaste platta var jag tvungen att lyssna och upptäckte då detta guldkorn som för min del för tankarna till Sam Cookes Nobody Knows the Trouble I've Seen. Det är på den nivån.


fredag 24 november 2017

Trouble No More

Jag kan inte påstå att jag följt Morrisseys karriär särskilt noga. Jag uppskattar för all del The Smiths två avslutande plattor och tycker Vauxhall And I och Maladjusted bitvis är utmärkta album. Men sedan 2004 års You Are The Quarry kan jag inte påstå att jag brytt mig om hans musik nämnvärt. Jag har heller aldrig tyckt han varit särskilt intressant att lyssna på i intervjuer. Alldeles för stort behov att vara unik och utsatt i sin eremitiska ensamhet för att jag ska bli fascinerad. Därför berörs jag inte av hans senaste utspel särskilt mycket. Visst, det låter emellanåt osmakligt men å andra sidan har jag tyckt att flertalet av hans tidigare uttalande, även på 80- och 90-talen har varit av samma karaktär men om möjligt riktade vid en annan tid då eliten i samhället såg annorlunda ut. Så de uttalande han bjuder på kommer knappast som någon chock för min del.

Samtidigt tycker jag det är intressant med personer inom konst, film och musik som du inte vet var du har. De som tar nya vägar oberoende av publikens och kritikernas reaktioner. När jag läser Andres Lokkos recension av Morrisseys senaste platta så ter sig detta som smått underhållande men också provocerande. Lokko har kanske inte helt fel i sin kritik som delvis bygger på subjektiva politiska ståndpunkter men framför dem på ett osmakligt och mindre begåvat sätt. Som så många gånger förr förlorar Lokko fokus på musiken och försöker bara framhäva sitt egna känslotillstånd eller driva sin egna politiska kamp på barrikaden där hans egen person överskuggar såväl musik som artist. Detta gör han till synes helt omedveten om i vilken priviligerad ställning inom populärkulturen han har befunnit sig under de 20 senaste åren. Han är på många sätt en skicklig skribent och humoristisk stilist men som ofta generaliserar och klumpar samman människor, tankar och idéer på ett sätt som får mig att se likheter med personer inom extrema och populistiska ideologier på så väl höger- som vänsterkanten.

Anledningen till hans tilltag i detta läge är kanske att den populärkultur som format hans politiska åsikter och identitet sedan Paul Wellers glansdagar börjar ta nya vändningar och nu försöker han med näbbar och klor lägga saker och ting till rätta på ett sätt så att allting fortsätter i samma riktning som han önskar. Det påminner mig lite om hur eliten inom den, tillika alltid lika elitistiska, svenska proggrörelse som dominerade svenskt musikliv på sjuttiotalet agerade vid den tid då punken slog igenom och hotade hegemonin inom den svenska kulturvänstern. Då tidningens skribenter varnade för den fascistiska och kapitalistiska ideologi som spreds via punken och förledde dåtidens ungdom. Punken utgjorde ett hot mot den allmänna ordningen. Det ska väl visserligen påpekas att punken har med sina förgreningar tagit många olika vägar så oron var ur proggrörelsens perspektiv inte helt obefogad. Dock blir det paradoxalt med tanke på hur kulturvänstern senare skulle omfamna punk som begrepp. Där har de The Clash och Ebba Grön att tacka för mycket.

Lokko har många styrkor som krönikör men hans förmåga att förmedla hur musik låter och känns har jag inte mycket till övers för. Jag kan inte undvika att tänka på hans Morrisseys-recension när jag lyssnar på den nya boxen i Bob Dylans Bootleg-serie som nu är inne på den 13:e volymen; Trouble No More.  Boxen innehåller livespelningar hämtade från Dylans hängivet frireligiösa period i karriären mellan åren 1979 till 1981. Den del av Dylans karriär som vid dess samtid och fram till början av detta årtusende har varit totalt sågat och förbisett av såväl hans fans som kritiker inom kultur och musik. Idag råder det annat ljud i skälvan. De recensioner jag har tagit del av hyllar musiken och riktar fokus mot den energi och kraft som finns i låtarna och i Dylans framförande. Rent musikaliskt är detta kanske rent av Dylans starkaste fas. I dag går det att se tjusningen i att en karismatiskt och energifylld Dylan krossade barriärer och befann sig för några år på minerad mark utanför populärkulturens ofta ganska snäva ramar kring vad som var acceptabelt.


För min del upptäckte jag den triologi av plattor (Slow Train Coming, Saved och Shot of Love) som utgör kärnan i Dylans religiösa fas någon gång i början 2000-talet då jag lyssnade hängivet på Sixteen Horsepower, vars frontman David Eugene Edwards vid återkommande tillfällen hyllade dessa skivor. Tomas Andersson Wij var i detta sammanhang också en bidragande orsak till att jag började intressera mig för Dylans skamfilade period. I samma veva kom samlingsskivan Gotta Serve Somebody, där en stark samling gospel- och soulartister tolkade Dylans låtar från denna period. Det bidrog till att jag omvärderade dessa plattor.


Idag kan de flesta, inkluderat hans fans och musikkritiker, se mer nyanserat och avslappnat på Dylans tid som frälst väckelsemusikant. Det visade sig inte så farligt att bli lite frireligiös, flörta med den amerikanska högern, ha en karismatisk predikant som personlig mentor och hylla staten Israel. Världen gick inte under för det. Kanske kommer förhållningssättet gentemot Morrisseys nuvarande fas ta sig liknande uttryck om sisådär 30-40 år. Han gjorde en del fel men hade till viss del lite rätt i sina utspel. Men på det stora hela är det hans musik som är intressant och det ska inte behöva överskuggas av det politiska ställningskrig som råder i samhället just nu. Då kommer säkerligen Lokko sitta och knorra surt på något ålderdomshem i något av Londons övergivna subkulturella kvarter. Då skulle jag vilja ge honom ett befriande motto att åldras till; musik handlar i första hand bara om musik. Låt för Guds skull aldrig de artister, vars musik du kan avnjuta, bli ideologiska och moraliska rättesnören eller politiska företrädare för någon kamp du själv vill föra. Du kommer alltid bli besviken.

För om det är något jag blivit medveten om är att konstnärer, författare och musikanter som besitter förmågan att beskriva känslotillstånd och varats förunderliga osannolikhet med stil och finess ofta utgörs av oroliga och flyktiga själar som du sällan kommer veta var du har. De är omöjliga att följa. Det är det som gör dem intressanta. Bob Dylan är en sådan. Morrissey en annan. Det gäller även dåtida personer som Strindberg, Wilde, Shakespeare, Boye, Lord Byron med flera.

Jag är övertygad om att Lokko aldrig kommer att läsa detta inlägg men om han gjorde det skulle han säkerligen bemöta det med ett humoristiskt raljerande i stil med att borgerlighetens välkammade snedbenor i loafers och Lyle & Scott-piké  har vaknat till liv och hittat näring i de populistiska högervindar som blåser med Morrissey som flaggskepp. Nu skriver visserligen Lokko med större finess, skicklighet och humor än vad jag kan mäkta med men jag är övertygad om att han ändå inte riktigt träffa rätt i sin populistiska och nedvärderande ton han oftast använder. Han kommer att missa målet.

Jag hoppas att han ändå någonstans är medveten om att det är sådana musiknördar likt mig som genom åren av ständigt konsumerande av musik, prenumerationer på tidningar som Pop och Bibel, fanatisk läsare av web-tidningen Feber osv. varit en bidragande orsak till den priviligierade position han har intagit sig inom den svenska populärkulturen där artister och yngre journalister strävat efter att få hans gillande. Han tillhör den moderna formen av aristokrati inom populärkulturen som lever på forna meriter. Kanske är det så att Morrissey än i dag med sina åsikter står närmare det sociala skikt som idag motsvarar 80-talets brittiska gruvarbetare och att det är det etablissemang som Lokko representerar som Morrissey numera vänder sig emot. Hur motbjudande delar av dessa åsikter än kan vara. Det visade inte minst Brexit-kampanjen. Men jag vet inte om Lokko skulle kunna medge detta.

Jag hoppas i vilket fall att han lyssnar på den nya Bob Dylan-boxen. Det är mer befriande att lyssna på den frikyrkliga Alf Svensson-rock som Trouble No More bjuder på än på en bitter britt som ständigt hävdar att Trouble Loves Me.

onsdag 1 november 2017

Hänförd av Sundfør

Jag har levt med min musiksamling nedpackad i flyttkartonger i snart en månads tid. Det är ett tufft liv som sliter på välmåendet. Men nu har nya rum fått fyllas med bra ljud och ljuv musik igen och jag får känna den där känslan av "mittilivet"-harmoni. Nu med en villa. Check på den.

Att inreda ett rum anpassad för musik är inte världens enklaste nöt att knäcka. Bara det att hitta en hylla som passar omodern teknik är en utmaning i sig. Efter mycket sökande så föll det inte helt oväntade valet på IKEA:s standardhylla Kallax och därefter kunde äntligen skivsamlingen packas upp och ordningen i livet kändes återställd.


Av dessa skäl, en flytt vill säga, har utforskandet av ny musik hamnat i skymundan under en tid. Därför har inläggen på denna blogg, vars existens ständigt ifrågasätts av dess upphovsman, lyst med sin frånvaro. Och tur är väl det. Men nu, med ny förstärkare och högtalare, finns det en påtaglig risk att de återigen dyker upp med jämna mellanrum. Så håll er undan om ni räds nörderi och medelålders män som tar sitt intresse på för stort allvar.

De skivor som jag nu har tagit del av i min nya villatillvaro är främst Loney Dears senaste och Susanne Sundførs platta Music for People in Trouble. Den första av ovan nämnda är en för mig välbekant artist som jag hängivet följt under det senaste decenniet. Jag har otåligt inväntat en uppföljare till den snart sex år gamla föregångaren, i mitt tycke briljanta, skivan Hall Music. Den självbetitlade uppföljaren, släppt på Peter Gabriels skivbolag Real Music, gör mig knappast besviken. Det låter utmärkt och kanske är det den mest homogena platta som Emil Svanängen har åstadkommit så här långt i karriären. Samtidigt känns plattan lite väl förutsägbar. Jag bjuds inte på några överraskningar, vilket delvis beror på att flertalet av låtarna har figurerat på olika streamningstjänster i över ett års tid vilket gör att delar av albumet har jag redan lyssnat sönder som exempelvis den utsökta singeln Hulls. Sum har legat på spellistan ett tag nu och även Lilies och Humbug har dykt upp i olika skepnader sedan tidigare. Det är väl främst på albumets B-sida som jag möter något nytt. Men det känns knappast revolutionerade i Loney Dears musikaliska sfär. Det ser jag i sig inte som något negativt men kanske har den långa väntan bidraget till orealistiskt höga förväntningar. Tror dock att med ett vidare tidsperspektiv kommer det vara det album som jag håller som ett av hans starkaste och mer än så kan jag ju inte begära.

Men jag blir mer hänförd och överraskad av det jag hör från den norska sångerskan och låtskrivaren Susanne Sundfør. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte visste mycket om henne innan dess att jag var på jakt efter en present till min minst lika nördiga bror för några veckor sedan. Såg fina recensioner och namnet var bekant men mer än så hade jag inte att gå på. Men när jag nu ikväll sitter och lyssnar på Music for People in Trouble så är det nästan så att jag önskar att jag kunde känna mig mer träffad av titeln. Det låter fantastiskt. Kompositioner som visar på musikalisk briljans och en röst som är nära besläktad med de bästa stunderna från andra nordiska artister som Ane Brun, First Aid Kit och Jennie Abrahamson. Men låtarna följer inte samma konventionella mönster som nämnda artister förhåller sig till. Det här är något mer, något större. Det finns inslag av ambient jazz som för tankarna till Stina Nordenstam, steel gutar dyker upp som gör att Angelo Badalamentis namn dyker upp i huvudet. Jag ser även likheter med den danska artisten Maggie Björklund som för en tid sedan släppte det utmärkta albumet Shaken. John Grant dyker upp som gäst på sista låten som ni kan lyssna på nedan.

Jag har förstått att Sundfør tidigare karriär har präglats av mer elektroniska inslag, både vad gäller hennes soloskivor och samarbete med grupper som Röyksopp och M83. En del av hennes lyssnare blir kanske besvikna att beatsen lyser med sin frånvaro. Jag kommer säkert bege mig bakåt i hennes skivkatalog och sätta det ställningstagandet i perspektiv men som nytillkommen lyssnare låter jag mig bara imponeras. Det här tillhör en av årets bästa plattor i min tillvaro. Missa inte det.