torsdag 23 oktober 2014

Magiska möten: Bonnie and Doug

Ett av mina favoritalbum från detta år är Strong Feelings med den lågmälde kanadensiska trubaduren Doug Paisley. Nu kommer han med en ny låt där han förenas med ingen mindre än den gladlynte och ständigt produktive Bonnie 'Prince' Billy och det blir precis så vackert och lågmält vemodigt som man kan förvänta sig av dessa två herrar.

onsdag 15 oktober 2014

Angaleena Presley är medelklass?

Angaleena Presley har kanske ett namn som oundvikligt skapar en viss förväntan. Hon har dock mig veterligen inget biologiskt släktskap med rockkungen. Dock höjs min förväntan desto mer av att hon utgör en tredjedel av den välljudande "supercountrytrion" The Pistol Annies. De andra två är Miranda Lambert och Ashley Monroe. Presley har hitintills varit den minst kände av de tre men nu är hon aktuell med ett debutalbum, American Middle Class, så det kanske blir ändring på det. Även om det är en lite väl tuff utmaning att mäta sig med Lambert och Monroe. Åtminstone i kommersiellt avseende. Av det lilla jag hört låter det lovande och kan förhoppningsvis nå samma musikaliska höjder som Kacey Musgraves och Brandy Clark har bjudit på under de senaste åren.

Maggie Björklund: Shaken

Maggie Björklund är danska. Hon sjunger och spelar steelgitarr. Hon har varit med i en alt-countrygrupp kallad The Darleens. Det viktigaste av allt är dock att hon skapar smått fantastiska melodier, placerade i ett kargt, atmosfäriskt och vemodigt ljudlandskap någonstans i den amerikanska myllan. Melodier som får mig att vilja gråta. Och den känslan kan ju icke förringas. Jag verkar inte vara ensam om att fängslas av hennes förmåga för hon lockar onekligen till sig inflytelserika musikaliska kollegor att delta i hennes musicerande som Mark Lanegan, Jon Auer, John Parish, Calexico och Kurt Wagner.


Shaken är hennes andra soloskiva men den första jag har tagit del av. Musiken är besläktad med grupper som Lambchop, Tindersticks och Calexico. I likhet med de sistnämnda har hon en förmåga att få de instrumentala låtarna att kännas relevanta och intressanta. När hon sjunger blir det inte helt olikt det som hennes landsväninna Agnes Obel ägnar sig åt på ett föredömligt sätt. De klassiska referenserna finns där också när stråkar och steelgitarr inte sällan kombinerar om att hamna i förgrunden. Emellanåt när jag lyssnar tänker jag att det skulle ju kunna vara så här Sophie Zelmani hade kunnat låta om hon hade tagit ut svängarna lite mer. Det känns ju så självklart när Björklund gör det men i själva verket förstår jag att det nog inte är så enkelt.

onsdag 8 oktober 2014

Sarah Riedel och Loney Dear

Musikalisk genialitet kanske kan gå i arv. I så fall har Emil Svanängens, a.k.a Loney Dear, eventuella framtida ättlingar en viss förväntan på sig. Ungefär som att heta Riedel i efternamn och syssla med musik. I denna smått briljanta låt, som ni kan se och höra nedan, lever i alla fall Sarah Riedel upp till mina förväntningar. Låten är hämtad från hennes album Genom natten och har såvitt jag vet ingenting med melodifestival att göra.