torsdag 31 januari 2013

Gary Clark Jr Vs. Cody CesnuTT 0 - 1

Jag har haft höga förväntningar på Gary Clark Jr:s skiva ända sedan jag upptäckte EP:n Bright Lights förra året. Jag gillade drivet och det skitiga, bluesrockiga soundet som präglade titellåten på denna EP och påminde mycket om den ljudbild som The Black Keys har förädlat på sina senaste två skivor. Det kanske är därför jag är lite besviken när jag nu via Spotify har fått ta del av Clarks:s fullängdare Blak and Blu.

Gary Clark Jr. räknas som en bluesvärldens mest lovande gitarrister och jämförts med Jimi Hendrix. Möjligtvis är det denna talang som gör att han inte riktigt kan hålla fingrarna i styr och svävar emellanåt iväg i tråkigt stereotypt bluesjammande som får mig att allt för snabbt tappa intresset. Även de mer moderna R'n'B-influerade spåren gör mig uttråkad. Däremot gillar jag fortfarande låten Bright Lights, som finns med även här, och den inledande soulrockexplosionen Ain´t Messin Around får mig att hoppas på mycket mer. Jag gillar den hårdrockiga Glitter Ain´t Gold och den distade bluesdängan Numb. Överlag är det de mer skitiga spåren som tilltalar mig mest, men tyvärr pendlar det allt för ofta över i överproducerad slentriansoulrock och jag har svårt att behålla koncentrationen genom hela albumet. Jag vill dock ändå rekommendera er att lyssna på ovan nämnda låtar, men det är en skiva som lämpar sig bäst i Spotify-format där det är lätt att hoppa över de spår man inte gillar. Det är sällan ett gott betyg på ett album.

Besvikelsen över Clark Jr:s skiva har dock bidragit till att jag har fått upp ögonen för Cody ChesnuTTs album från i höstas; Landing On A Hundred. ChesnuTT fick ett mindre genombrott då han tillsammans med The Roots gjorde en nytolkning av hans egna låt The Seed på skivan Phrenology från 2002. En perfekt mix av rock, soul och hiphop och i mitt tycke en av 00-talets svängigaste låtar. Därefter har jag inte hört så mycket om honom och har fallit i glömska i mitt musikmedvetande fram tills nu. Släktskapet med Clark Jr:s musik finns där men det handlar om betydligt mindre blues och mer om soul. Landing On A Houndred är en perfekt skiva för mig att återuppväcka mitt intresse för soulmusik, som jag i modern tappning har tyckt blivit allt för urvattnad och tråkig. Jag ska dock vara försiktig med detta uttalande eftersom jag inte aktivt sökt efter ny musik inom denna genre under de senaste åren. Det här är med all sannolikhet ett album som kan ändra på detta beteende.

ChesnuTT lyckas i vilket förena 60- och 70-talets soulmusik med det moderna och gör det på egensinnigt sätt som får det att kännas unikt och angeläget även för en countryrockslukande person som jag själv. Främst faller jag för den jazziga, Portishead-doftande balladen Don´t Follow Me. Den 60-talsaktiga Love Is More Than An Wedding Day sneglar åt Sam Cooke och Curtis Mayfield, under den tidiga Impressions-perioden, och även den får mig att känna ett varmt välbehag liksom mycket annat på skivan. Överlag hittar jag inget negativt med den och till skillnad från Blak And Blu håller mitt intresse i sig utan problem skivan rakt igenom och känner mig helt "souled" när skivan väl når sitt slut. Så den skivan vill jag varmt rekommendera och den vinner över Gary Clark Jr. Om det nu skulle vara någon slags tävling dem emellan.


lördag 19 januari 2013

Del II - Singer/songwriters 1976-89

Förra veckan lanserade jag en spellista med samlade singer/songwriters från tidsperioden 1965-75. Det var så pass underhållande att jag nu följer upp den med en kronologisk fortsättning. Spotifylistan sträcker sig i detta fall över tidsperioden från 1976 till och med 1989. En kritisk tidsperiod i rockhistorien där flertalet av 60- och 70-talens giganter gick bort sig i digitala experiment och kreativa svackor. Trots detta så finns artister som Bob Dylan, Leonard Cohen och Neil Young med även på denna lista. De hann trots allt med att skapa några guldkorn innan debaclet i deras karriärer tog sin början och de hann även med att ta sig ur denna svacka innan denna tidsperiod når sitt slut. Tom Waits och Bruce Springsteen däremot når sina konstnärliga höjdpunkter och gör i mitt tycke, liksom fler med mig, sina bästa plattor under denna tidsperiod. Av Springsteens alla skivor så håller jag den nedtonade och tillbakalutade Nebraska från 1982 allra högst och den består av låtar som passar väl in på denna lista. Jag anser även att hans countrydoftande Tunnel of Love från 1987 är en underskattad skiva. Vad gäller Tom Waits så går det att hitta fängslande låtar på samtliga plattor han gav ut under denna era och han är nog den artist som bäst lyckades avskärma sig från 1980-talet glättiga, syntetiska och svulstiga estetik och gå sin egen outgrundliga väg.

Men det är också en tidsperiod då nya lovande stjärnor föds till liv som exempelvis Lucinda Williams, Steve Earle, Rickie Lee Jones och Kate Bush. Det är även en tid där singer/songwriters utvecklas åt den mer bredbenta arenarocken. I vissa fall blir det bara tråkigt, men när det görs med finess och känsla lyckas ibland artister som John Hiatt, Tom Petty och John Mellancamp riktigt bra och de förtjänar sitt utrymme på denna exklusiva och inkluderande lista. Det är svårt att göra någon gränsdragning vad som krävs för att uppfylla de kriterier för att få benämnas som en singer/songrwriter, men jag har gjort det enkelt för mig och tagit med de soloartister som både framför och skrivit sina låtar. Detta oavsett vilka musikaliska rötter artisterna har och därför kan jag även ta med artister som Nick Lowe och Elvis Costello som både har en gedigen känsla för vackert låtsnickeri.
Kate Wolf
Faktum är att denna lista har varit än mer inspirerande att göra än den föregående för att val av artister och låtar har inte varit lika självklara och det har gett mig en möjlighet att upptäcka några, för mig, tidigare obekanta artister. En av dem är Kate Wolf. En skönsjungande amerikansk kvinna med rötter i folkmusik och country som var aktiv från mitten av 1970-talet fram till sin död 1986. Hon dog tragiskt i leukemi men hann innan dess skapa en hel del vacker musik och jag kommer definitivt att söka febrilt efter hennes skiva Poet's Heart från 1985 när jag får möjlighet att botanisera i skivbackarna. Skivan finns delvis utgiven på Spotify så där kan ni hitta smakprov via länken. En annan artist som jag tidigare har stött på men börjat i fel ände är Peter Case. 1989 gav han ut ett soloalbum med den ambitiösa titeln The Man with the Blue Post Modern Fragmented Neo-Traditionalist Guitar. En skiva som jag varmt vill rekommendera för den som vill fördjupa sig i denna navelskådande genre. Ni hittar den i sin helhet på Spotify.

För övrig präglas denna tidsperiod av en rad osmakliga val av skivomslag. Rent estetiskt var 1980-talet ett lågvattenmärke vad gäller albumkonvolut. Detta gäller inte minst R.E.M- och kritikerfavoriten Warren Zevon vars skiva Transverse City från 1989 ni kan se till höger som ett talande exempel. Han gjorde dock en hel del minnesvärd musik och finns även han representerad på listan.

Här kommer i vilket fall min lista bestående av singer/songwriters från tidsperioden 1976-1989 och med största sannolikhet kommer det en kronologisk fortsättning även på denna:

Broken Record: Singer/songwriters 1976-89




fredag 11 januari 2013

Outlaws, honkytonk och singer/songwriters

Efter att jag förra veckan gav mig ut på nostalgisk mark och sökte mina nördiga rötter i den brittiska postpunkrocken och new wave-musiken så kommer jag denna vecka att återvända till mer bekanta områden för denna bloggs innehåll. Jag har under den senaste veckan inhandlat vinylskivor som härstammar från det 1970-talets countryscen. Dels två skivor med Joe Ely, hans sjävbetitlade debut från 1977 och efterföljaren Honky Tonk Masquerade från året därpå. De utgör kanske inte något unikt inslag på countryscenen, men två habila skivor och väl värda att rekommendera för den som vill fördjupa sig på området och få lite hillbilly-känsla med sig in i vardagsrummet.

Den senare av dessa två skivor bidrog till Elys genombrott som lovande countryartist och sågs som en efterföljare till "outlaws" som Willie Nelson, Waylon Jennings och Jerry Jeff Walker. Musiken imponerade så pass mycket på de musikaliskt vidsynta punkrockarna i The Clash att de bjöd in den Texasförankrade honkytonkrockaren att agera uppvärmare vid bandets turné i samband med klassikern London Calling. Mottagandet hos publiken var blandat och likt skivan, London Calling, delade den upp punkarna i två läger. Men på det stora hela bidrog till att sprida Elys musik till en ny krets av lyssnare. Han fick några år senare stå för bakgrundsången på gruppens hitsingel Should I Stay Or Should I Go.  Honky Tonk Masquerade brukar räknas till Elys bästa skivor, men jag är beredd att hålla debuten minst lika högt.

En tredje skiva inom samma genre som jag nyligen köpt och vill rekommendera är med ovan nämnda Jerry Jeff Walker. Walker är mest känd för sin låt Mr. Bojangles från 1968. En fantastisk låt som det gjorts mängder av coverversioner på (bland annat en svensk version av Family Four, för er som vill höra en mindre lyckad men ha en rolig stund). Låten och debutskivan med samma namn i all ära, men jag stör mig lite lite på ljudet på den amatörmässiga inspelningen. Jag har därför fastnat mer för Walkers inspelningar under 1970-talets mitt och senare del med skivor som livealbumet Viva Terlingua, Ridin' High och To Old To Change. Den senaste i raden av inköpta Walker-skivor är ett album med den klämkäcka titeln It's A Good Night For Singing. Bli inte lurade av varken det sing-a-long doftande omslaget eller titeln. Albumet består av tillbakalutad och nedtonad countryrock i sann Jerry Jeff Walker-anda och innehåller en lyssningsvärd och något mer countrystompig version av Tom Waits Looking For The Heart Of Saturday Night, samt Stoney som tillhör en av Walkers mer berömda och bästa låtar.

Min fördjupning i 70-talets countrymusik har bidragit till skapande av en ny Spotifylista på detta tema. Utöver de ovan nämnda består listan av artister och självklara val i sammanhanget som Townes Van Zandt, Johnny Cash, Kris Kristoferson, Emmylou Harris och Gram Parsons. Men även mer anonyma aktörer som Tom T. Hall, Kate Wolf, David Allen Coe och Steve Young. Under 1970-talet befann sig countryn vid ett vägskäl och uppdelningen mellan den mer kommersiella och konservativa Nashvillescenen och den mer rockinfluerade "outlaws"-grenen blev allt mer uppenbar. Denna lista fokuserar främst på de som befann sig i den senare skaran även om artister som Tanya Tucker, George Jones, Conway Twitty och Loretta Lynn befann sig i båda lägren. Hur som helst så består listan av en hel del fantastisk musik som i mina öron utgör countrymusikens glansperiod. Det är från denna tidsera jag hittar de flesta av mina personliga favoriter inom denna genre. Så ta gärna del av listan och hitta era egna favoriter:

Broken Record: The 70's Country Show (vid sidan av Nashville)

Kopplingen mellan 1970-talets countryscen och singer/songwritermusiken är uppenbara. Därför vill jag även passa på att lansera ytterligare en spotifylista för den som orkar. Denna lista fokuserar på artister som både kunde agera låtskrivare och framförare på en och samma gång. Idag är denna kombination en självklarhet om man ska uppnå status som en fulländad artist. Men så har inte alltid varit fallet. Det var i samband med folkrockens genombrott och framväxten av Bob Dylan-kulten som detta blev ett mer uttalat kriterium inom rockmusiken. Därför har jag tagit avstamp vid 1965 då Bob Dylan började integrera rockmusik i sitt låtskrivande och listan sträcker sig fram till 1975 för att göra någon slags begränsning. Det är under denna period som flertalet av rockhistorien främsta låtskrivare uppnådde sina bästa kompositioner och album. En del artister som figurerar på countrylistan ovan hittar ni även här, fast med andra låtar, men denna lista begränsas inte av någon geografisk förankring i Amerika utan innehåller även en del brittiska pionjärer på området som exempelvis Nick Drake, Sandy Denny med flera. Så här kommer även min Singer/songwriter-lista:

Broken Record: Singer/songwriters 1965-75

Listan kommer att kompletteras allt eftersom så har ni förslag får ni gärna förmedla dem.

God natt!

lördag 5 januari 2013

Det här är Broken Record '13

Jag har de senaste veckorna tagit ledigt från aktivt musiklyssnande och skrivande om detta för att istället ha ägnat tid åt trevligt jul- och nyårsfirande i olika former. Gott så, men nu har jag tänkt att ge mig in i bloggdjungeln igen. Jag har efter diskussioner med bloggredaktionen (Me, Myself and I) kommit fram till att jag ska fortsätta publicera nördiga inlägg om musik även under 2013. Det är lätt för den oinsatte läsaren att ställa sig frågan; varför? Det finns ju redan en hel del källor på nätet redan för den som vill förkovra sig i musikaliska upptäckter och denna blogg utgör knappast någon unik röst i cyberrymden. Det enda svaret jag kan ge är enkelt; för att det är kul och att det inspirerar mig till att fortsätta söka efter ny och gammal musik. Om någon sedan vill läsa det och blir inspirerad till att själva lyssna så är det bara en glädjande bonus.

Jag har ställt mig själv frågan varför jag så sent som 2012 började blogga om musik. Detta sociala forum är ju nästan redan lika ute som CD-skivan. Men av samma anledning som jag fortsätter försvara CD- och vinylformatet vill jag försvara bloggens existens. Jag gillar det koncentrerade formatet, där man som läsare/lyssnare kan fördjupa sig i en sak i taget. Jag har svårt med flyktiga och kortfattade tweets eller statusuppdateringar som länkar hit och dit med bilder och annat. Det kan vara av nöje på ett socialt plan men handlar det om något mer specifikt ämne blir det lätt för mycket information på en och samma gång och jag blir förvirrad, tappar bort mig och ledsnar ganska fort. Jag vet att jag nu riskerar att låta betydlig äldre än de 34 år jag trots allt fortfarande är, men jag köper och accepterar det. Dessutom ersätter bloggen något som jag saknat efter blandbandens, MD-skivans och den hembrända CD-skivans uttåg. Det är ett sätt för mig att dokumentera vad jag lyssnar på just nu och har lyssnat på under olika perioder. Spotifylistor i all ära, men de är egentligen allt för flyktiga för min smak. De går med ett enkelt klick att radera och ändra och de blir aldrig klara. Visst, jag kan göra likadant med ett blogginlägg, men på något sätt känns det mer definitivt när något är nedskrivet och publicerat. Det är skälen till varför jag kommer fortsätta att att offentliggöra mina reflektioner och tankar kring musik och allt som hör därtill även under detta år. Läs om ni vill, i annat fall är det ju enkelt att låta bli.

Jag kommer dock att göra en del ändringar vad gäller Spotifylistor. Jag hade som ambition när jag startade bloggen att jag veckovis skulle erbjuda en ny lista med olika teman, men insåg ganska snart att det var lite väl överambitiöst och tidskrävande projekt och listornas kvalité blev inte så bra som jag hoppades på. Jag kommer under detta år istället erbjuda färre men mer omfattande och förhoppningsvis mer kvalitativa listor som byggs på allt eftersom. Dessa kan utgöra en vägledning för den som vill fördjupa sig eller hitta inspiration i någon speciell genre eller tidsperiod.

Den första listan under 2013 jag kommer lansera har jag valt att kalla This Is Britain 78-89. Inspirationen till denna lista kommer av att jag under de senaste dagarna, via filmtjänsten Netflix, följt serien This Is England '86. Serien, som är en uppföljare till filmen This Is England, utgör ett fantastiskt tidsdokument över ungdoms- och populärkulturens utveckling i England under postpunkens tidevarv. Serien griper kanske inte tag i mig på ett lika effektfullt sätt som filmen gjorde första gången jag såg den, men känslan för karaktärerna finns kvar och den är klart sevärd, så nu ska jag gå vidare med This Is England '88. 

För er som läst mina inlägg på bloggen tidigare vet att jag har en fallenhet för alternativ country- och singer/songwriter-musik, i huvudsak från Nordamerika. Men det är inte det enda jag lyssnat på under mina år som aktiv musiknörd. Diagnosen "aktiv musiknörd" satte jag på mig själv som 17-åring och då var det till en början mestadels brittisk musik, i form av The Clash, Led Zeppelin och David Bowie, som fångade mitt intresse och bidrog till att jag började titta lika mycket bakåt som framåt i tiden vad gäller rockmusikens utveckling. När jag nu skapar en lista med några av mina favoriter från denna tidsera bidrar det till det en typ av anakronistisk nostalgikänsla. Flertalet av låtarna lyssnade jag som mest på när jag befann mig i åren strax innan och efter jag fyllde 20, men jag har valt dem som jag fortfarande finner njutning i. En del är givetvis senare upptäckter och jag hoppas det blir fler och att listan byggs på allt eftersom. Kom gärna med tips! Eftersom jag inte kunde hålla mig borta från Lloyd Cole, The Undertones och Jesus & Mary Chain har jag utvecklat att listan innefattar artister från hela Storbritannien. Lyssna:

Broken Record: This Is Britain 77-89