Gary Clark Jr Vs. Cody CesnuTT 0 - 1

Jag har haft höga förväntningar på Gary Clark Jr:s skiva ända sedan jag upptäckte EP:n Bright Lights förra året. Jag gillade drivet och det skitiga, bluesrockiga soundet som präglade titellåten på denna EP och påminde mycket om den ljudbild som The Black Keys har förädlat på sina senaste två skivor. Det kanske är därför jag är lite besviken när jag nu via Spotify har fått ta del av Clarks:s fullängdare Blak and Blu.

Gary Clark Jr. räknas som en bluesvärldens mest lovande gitarrister och jämförts med Jimi Hendrix. Möjligtvis är det denna talang som gör att han inte riktigt kan hålla fingrarna i styr och svävar emellanåt iväg i tråkigt stereotypt bluesjammande som får mig att allt för snabbt tappa intresset. Även de mer moderna R'n'B-influerade spåren gör mig uttråkad. Däremot gillar jag fortfarande låten Bright Lights, som finns med även här, och den inledande soulrockexplosionen Ain´t Messin Around får mig att hoppas på mycket mer. Jag gillar den hårdrockiga Glitter Ain´t Gold och den distade bluesdängan Numb. Överlag är det de mer skitiga spåren som tilltalar mig mest, men tyvärr pendlar det allt för ofta över i överproducerad slentriansoulrock och jag har svårt att behålla koncentrationen genom hela albumet. Jag vill dock ändå rekommendera er att lyssna på ovan nämnda låtar, men det är en skiva som lämpar sig bäst i Spotify-format där det är lätt att hoppa över de spår man inte gillar. Det är sällan ett gott betyg på ett album.

Besvikelsen över Clark Jr:s skiva har dock bidragit till att jag har fått upp ögonen för Cody ChesnuTTs album från i höstas; Landing On A Hundred. ChesnuTT fick ett mindre genombrott då han tillsammans med The Roots gjorde en nytolkning av hans egna låt The Seed på skivan Phrenology från 2002. En perfekt mix av rock, soul och hiphop och i mitt tycke en av 00-talets svängigaste låtar. Därefter har jag inte hört så mycket om honom och har fallit i glömska i mitt musikmedvetande fram tills nu. Släktskapet med Clark Jr:s musik finns där men det handlar om betydligt mindre blues och mer om soul. Landing On A Houndred är en perfekt skiva för mig att återuppväcka mitt intresse för soulmusik, som jag i modern tappning har tyckt blivit allt för urvattnad och tråkig. Jag ska dock vara försiktig med detta uttalande eftersom jag inte aktivt sökt efter ny musik inom denna genre under de senaste åren. Det här är med all sannolikhet ett album som kan ändra på detta beteende.

ChesnuTT lyckas i vilket förena 60- och 70-talets soulmusik med det moderna och gör det på egensinnigt sätt som får det att kännas unikt och angeläget även för en countryrockslukande person som jag själv. Främst faller jag för den jazziga, Portishead-doftande balladen Don´t Follow Me. Den 60-talsaktiga Love Is More Than An Wedding Day sneglar åt Sam Cooke och Curtis Mayfield, under den tidiga Impressions-perioden, och även den får mig att känna ett varmt välbehag liksom mycket annat på skivan. Överlag hittar jag inget negativt med den och till skillnad från Blak And Blu håller mitt intresse i sig utan problem skivan rakt igenom och känner mig helt "souled" när skivan väl når sitt slut. Så den skivan vill jag varmt rekommendera och den vinner över Gary Clark Jr. Om det nu skulle vara någon slags tävling dem emellan.