lördag 30 januari 2016

Jag är fortfarande kvar i 2015 - Några plattor till

Jag gjorde en lista över 2015-års bästa plattor redan i december. Med lite distans var det på tok för tidigt. Här kommer några plattor till som jag av olika skäl inte hade med. Men som borde varit där. Jag lever kvar i 2015 fortfarande, därför är detta inlägg berättigat, och det är nog bara David Bowie som för tillfället kan ta mig in på det nya året.


Baroness Purple
Plattan kom någon vecka innan jul vilket är en förklaring till varför jag först nu kan värdera den på allvar. Jag hade höga förväntningar eftersom jag håller föregångaren, dubbelalbumet Yellow & Green, högt trots att jag är medveten om att ljudbilden inte är optimal och att plattan kanske blir i längsta laget i förhållande till låtarnas kvalité. Uppföljaren Purple är, trots (eller kanske på grund av) en bussolycka och bandavhopp dessemellan, ett mer sammanhängande och koncentrerat album där de inger en känsla av att ha funnit sin musikaliska hemvist. Topparna är precis lika höga men helheten är mer solid. Därmed är detta en utmärkt platta. Hårdrock som passar min musiksmak som handen i handsken. Att sångaren John Dyer Baizley, utöver Baroness egna plattor, även agerade illustratör åt Gillian Welch senaste soloalbum och att Dave Fridman (Mercury Rev, Flaming Lips) är producent utgör för mig ett kvitto på den musikaliska bredd som omger bandets musik.


Chris Stapleton Traveller
En hyllad platta från en av de mest eftertraktade låtskrivarna inom den amerikanska countrymusiken just nu. Han har varit med ett tag men det här är hans första soloskiva som väl ska sorteras in i countryfacket. Men låtarna är mycket mer än så. Det här är musik som för tankarna till Dan Penns soloskiva Do Right Man från 1994 med låtar som likväl med country kan klassas som Springsteen-rock och sydstats-soul. Vackert och storslaget.


Andrew Combs All These Dreams
Jag hade aldrig klarat av att jobba som rockjournalist. Av flera skäl. Skulle jag försöka recensera en skiva efter bara någon veckas lyssnande blir det ofta fel. Åt båda hållen, vilket jag ibland kan upptäcka när jag går tillbaka i tiden på denna blogg. Jag behöver ofta distans till musiken för att kunna upptäcka dess kvalité. För ganska exakt ett år sedan såg jag Andrew Combs live som uppvärmare till Justin Townes Earle på KB i Malmö. Jag tyckte att hans talang överträffade huvudaktören men tänkte att jag redan har så mycket musik av detta slag att jag inte behöver lyssna in mig på en till. Jag nöjde mig med att lyssna på träffsäkra låtar som Foolin' och Month of Bad Habits på diverse spellistor. När jag nu, ett år senare, lyssnar på plattan mer helhjärtat inser jag att detta är en skiva som jag kommer kunna återvända till med jämna mellanrum. Precis som med Ryan Adams Heartbreaker, Ron Sexsmiths tidiga plattor eller Robert Ellis The Lights From the Chemical Plant. Tillsammans med John Fullbright och Parker Millsap tillhör Combs en av de mest intressanta unga, amerikanska artisterna på en upptrampad och välbevandrad singer/songwriter-stig. Ska förstås inte glömma....


Rayland Baxter Imaginary Man
Den här skivan hade haft en given topplacering på min 2015-lista om jag bara hade upptäckt den i tid. Oh My Captain är en utsökt låt och blev snabbt en favorit men visste inte att hela skivan var så bra i sin helhet. Poppigt, vemodigt och snyggt producerat med välkomponerade låtar. Vad mer kan man begära. Med en tydlig historisk förankring tar Baxter musiken in i nutiden på ett lika elegant sätt som Father John Misty.


Eric Church Mr. Misunderstood
En artist jag vid tidigare lyssningar haft en ambivalent känsla för. När det är som bäst låter det fantastiskt men ibland blir det för bredbent även för min smak. Jag missade helt detta album när det kom i november. Det var ingen slump eftersom det knappt lanserades i förhand och kom med ett konvolut utan någon tydlig information. Ett hemligt album på flera sätt men i min smak betydligt mer helgjutet än föregångaren The Outsiders. Men det kan ju ha varit jag som har missförstått honom förstås...

Bara män, bara massor utav män. Nu kan väl ändå 2016 få börja?

måndag 11 januari 2016

Hjälp! Jag kan inte sluta blogga...

Jag har försökt sluta flera gånger. Det här är säkert tredje försöket. Men även denna gång kommer jag att misslyckas. Jag har försökt intala mig att det är helt i onödan jag gör detta. Det är ingen som bryr sig. Det jag skriver är knappast av allmänintresse och någon språkbegåvning kan jag inte benämna mig. Min enda egentliga styrka är mitt intresse men musiken jag gillar ligger inte rätt i tiden längre. Jag är sen på bollen. Säkerligen med minst ett decennium. Vem vill höra något mer om 16 Horsepower eller Townes Van Zandt 2016? Hipsters tyckte ju sådant var rätt 2001. Nu ska du lyssna på surölsbrygd revolutionselectrohouse som på ett subtilt sätt hyllar forna DDR i texter som består av max 180 tecken om du ska verka intressant eller åtminstone bör du lyssna på Jamie XX och Kendrick Lamar. Vem vill kännas vid singer/songwriter-musik i år? Jag vet att min gubbighet ger sig till känna.

Detta till trots inser jag att jag aldrig kommer kunna sluta skriva på denna blogg. Och det är enbart för min egen skull. För jag gör det ändå i mitt huvud. Jag formulerar tankar om musik jag hör som jag inte vet vad jag ska göra av. Har jag inget forum likt detta saknar de mål och riktning vilket skapar förvirring och oro. Det är inte många som vill läsa men jag vill ändå skriva ner dem. Det dyker ju upp hela tiden. Som när jag häromkvällen låg och lyssnade på adagiettot i Mahlers 5:e symfoni, eller då jag upptäcker skönheten i Simone Dinnersteins pianospel, eller när jag hör hur fantastiskt bra Baroness senaste album låter eller när jag första gången lyssnar på David Bowies senaste och tragiskt nog sista platta. Tankar jag vill föreviga hur banala och småtrista de än kan vara. Så nej, jag kommer aldrig sluta blogga. Även om det i fortsättningen kanske bara sker sporadiskt. Denna blogg är, som mycket annat i livet, ett sätt att göra det meningslösa meningsfullt.

Att jag velat avsluta denna blogg hör samman med att jag i allt jag gör vill ha en tydlig dramaturgi. Med en början och slut. Jag gillar inte saker som bara rinner ut i sanden. Påbörjade projekt som inte har ett avslut stressar mig. Därför har jag svårt med Spotify-listor eftersom jag saknar en tydlig begränsning och därmed ett naturligt avslut. Det var lättare på blandbandens eller de hembrända CD-skivornas tid. Det är samma sak med alla dessa TV-serier som finns att titta på diverse streamningstjänster som bara förlängs säsong efter säsong. Jag orkar inte. Finns det inget bestämt slut ser jag ingen mening att börja kolla. Men jag inser att jag får acceptera den nya tiden och därför dör inte denna blogg riktigt än.

Vila i frid - Mr. Jones

En dag som denna kan jag inte låta bli. David Bowie känns för viktig. Jag har inte alltid älskat hans musik. Jag har pendlat mellan att tycka att han är en teatral posör som, visserligen med kvalitativ stil och finess, iklär sig olika musikaliska kostymer beroende på var vinden blåser åt för håll till att ha honom som en av mina stora musikaliska hjältar. Ziggy Stardust-plattan tillhör en allatiders topp 10-platta i min bok och det går aldrig att komma ifrån. När jag lyssnar på hans senaste album, Blackstar, övergår mina känslor allt starkare till det senare. Jag lyssnade på skivan under helgen och tänkte att det här måste vara det bästa han har gjort sedan det sena 70-talet, visserligen utan att jag gett alla hans skivsläpp en ärlig chans, men jag visste inte då hur annorlunda skivan skulle kännas ett par dagar senare. När jag möttes av nyheten om David Bowies bortgång i morse kändes den oväntad men hade jag verkligen lyssnat noggrannare på skivan hade jag kanske fattat  bättre. Vilken briljant iscensatt sorti. Det krävs en stor konstnär för detta verk. Vackert, skrämmande och fruktansvärt sorgligt på en och samma gång. Som döden oftast infinner sig.

Vila i frid, David Bowie.


För övrigt tycker jag även att Hunky Dory och Station To Station är utmärkta plattor.