Årets bästa album - 2019

2019 har varit ett bra musikår. Men jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte lägger lika mycket tid på att leta ny musik som jag gjorde förr. Därför är denna lista, likt det mesta på denna blogg, överflödig och tämligen irrelevant för allmän beskådan. Men ett år blir inte komplett om jag inte har gjort någon årsbästalista. Så här kommer en topp-tio över mina favoriter från 2019:

1. Nick Cave & The Bad Seeds Ghosteen
Mörkret faller tungt över detta album som tydligt kopplas samman med Caves tonåriga sons bortgång för ett par år sedan. Men trots allt mörker lyckas denna platta skänka en förtröstan i all svärta. På ett mer nyanserat och lättillgängligt sätt än på föregångaren Skeleton Tree.

2. Michael Kiwanuka Kiwanuka
Han övertygar mer och mer för varje album som han ger ut. Balansen mellan vackra melodislingor och mer progressiva passager blir allt mer tonsäker och resulterar i smäktande soulmusik. Med Kiwanukas talang som låtskrivare och sångare har han skapat ett album väl i nivå med sjuttiotalets klassiker inom samma genre.

3. Daniel Norgren Wooh Dang
Daniel Norgrens mest homogena men samtidigt varierade platta hitintills. Spänner musklerna något och det musikaliska uttrycket vidgas även om referenserna fortfarande hittas i den amerikanska rockhistorien. Men vid det här laget har Norgren utvecklad ett eget sound som får mig att referera till Västergötland. Den västgötska rocken. Det är ett sound som kommer att gå till historien.

4. Opeth In Cauda Venenum
Jag är uppfostrad med att progressiv metal är både tråkigt och lite töntigt. Opeth har med sina fyra senaste plattor omvänt mig och fått över mig på andra sidan. In Cauda Venenum är i mitt tycke deras bästa hitintills. Väl medveten om att jag skulle få deras mesta hängivna fans emot mig som säkert hävdar att de var bättre på den mörka medeltiden då Åkerlund fortfarande growlade. Men jag tycker hans röst är som bäst just nu. Då han sjunger på engelska.

5. Bonnie Bishop The Walk
Som ung fostrades Bishop med soulmusik och brukade tydligen uppträda vid familjesammankomster med låtar av Aretha Franklin och Otis Redding. Det märks. För även om det skulle vara lätt att  placera Bishop i country/americana-facket så är detta album främst en soulplatta. En bra sådan.

6. J. S. Ondara Tales of America
Med rötter i Kenya har Ondara tagit sig till USA och påbörjat den resa som hans förebilder och influenser, Dylan och Young, vandrade för femtio - sextio år sedan. Tankar förs till nutida aktörer som Father John Misty och Damien Rice men med en röst och ett anslag som känns unikt. Stark debutplatta!

7. Baroness Gold & Grey
Baroness avslutar sin tematiska svit av kulöra variationer med såväl stil som finess. En utmärkt rockplatta om än kanske i längsta laget.

8. Strand of Oaks Eraserland
Uppbackad av musikerna i My Morning Jacket och med ett knippe utmärkta sånger med varierande stil har Tim Showalter lyckats skapa sitt hitintills starkaste album.

9. Skraeckoedlan Earth
Stonerrock från Norrköping med texter om mammutar, sagoväsen och utdöda vidunder. Det låter märkvärdigt. Och det är precis vad det är.

10. The Tallest Man On Earth I Love You, It's A Fever Dream
En skiva som har gått tämligen obemärkt förbi. Kanske för att den knappast bjöd på några överraskningar för den som tidigare har lyssnat på Kristian Matssons sparsmakade med välsnickrade trubadur-låtar. Men det här håller över tid.

Nästan med (eller kanske borde varit med): Angel Olsen, Andrew Bird, Here Be Wolves, Yola, Big Thief, Calexico/Iron & Wine, Lana Del Rey

Tiotalets hundra bästa låtar! Plats 1 - 10

Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.

1. My Morning Jacket Circuital, från albumet Circuital (2011)

I början av detta decennium var MMJ världens bästa rockband, enligt min bedömning. Circuital utgjorde kronan på verket. Titelspåret på decenniets bästa rockplatta. Låten har nog alla ingredienser som krävs för att få mig på fall. Det vemodiga anslaget, en förföriskt enkel melodislinga som upprepas näst intill hypnotiskt många gånger tills dess att ett crescendo växer fram utan att du ens märker det. Lägg där till Jim James röst. Det är allt som krävs. En given etta.

2. Jason Isbell Cover Me Up, från albumet Southeastern (2013)

Jason Isbell har sedan sologenombrottet med Southeastern, som var en slags nystart på karriären, gett musikvärlden minst ett dussin smått fantastiska låtar i traditionell singer/songwriter-anda. Cover Me Up är kanske bara en i mängden men den som grep tag i mig först. Den håller än.

3. Mastodon The Motherload, från albumet Once More 'Round the Sun (2014)

Som en ångvält kör de fram och ger oss musik som förenar det bästa från hårdrockens historia inom loppet av fem minuter. Bästa metalbandet sett till det senaste decenniet. Bisarr musikvideo.

4. David Bowie Lazarus, från albumet Blackstar (2016)

Vem om inte Bowie skulle iscensätta sin egen död och göra popkonst av det. Enda in i döden höll han sin teatraliska konstnärssjäl närvarande. Hjärtskärande vackert och för mig personligen var hans svanesång ett återuppvaknande av Bowies storhet som artist. Den artist som kanske var det främsta skälet (tillsammans med The Clash och Led Zeppelin) att jag som tonåring började söka mig bakåt i rockhistorien. Hans sista platta innehöll den bästa musik jag har hört från honom på över 30 år. En låt som ger honom evigt liv.

5. Nick Cave & The Bad Seeds Waiting For You, från albumet Ghosteen (2019)

Sorgligt, men oemotståndligt vackert. Jag har många gånger varit restriktiv till hans teatraliska anslag men ju längre hans karriär sträcker sig desto mer övertygad blir jag om hans genialiska förmåga att göra rockmusik om de svåraste och mörkaste sidorna av livet.

6. Leonard Cohen Almost Like The Blues, från albumet Popular Problems (2014)

Ingen skriver texter som Leonard Cohen. Han sista plattor innehöll några av hans bästa. Den här grep tag i mig mest.

7. Jim James New Life, från albumet Regions of Light and Sound of God (2013)

James solokarriär har varit ojämn men topparna är fortsatt höga. Efter allt deppigt som präglar toppen på denna lista så kommer äntligen något som ger hopp om livet. Medryckande och svängigt.

8. Tift Merritt Spring, från albumet Traveling Alone (2012)

En tämligen enkel låt i traditionell americana-stil blir själfull tack vare Merritts vackra röst som gör låten försmäktande vacker.

9. Susanne Sundfør Undercover, från albumet Music for People In Trouble (2017)

Norge vinner inte bara i vintersport. De har också gjort decenniets bästa poplåt från Norden. Sundfør skapar hårresande känslostormar med sin musik där genreindelning känns överflödigt.

 10. The War On Drugs Holding On, från albumet A Deeper Understanding (2017)

Med plattan A Deeper Understanding fattade jag på allvar tycke för Adam Granduciels musik som förenar arenavänlig gubbrock med atmosfärisk klubbindie på ett bedårande vackert sätt. En handfull låtar från denna platta hade kunnat platsa på denna lista men av utrymmesskäl bestämde jag mig för att en fick räcka.

Tiotalets hundra bästa låtar! Plats 11 - 20

Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.

11. Sturgill Simpson Welcome To Earth (Pollywog), Från albumet A Sailor's Guide To Earth (2016)

Tårdrypande soulexplosion om känslostormen som kommer över en av att bli förälder. På rätt sida gränsen om det sentimentalt gångbara. Aviserat från hipstercountryns favorit under detta decennium.

12. Fleet Foxes Helplessness Blues, från albumet Helplessness Blues (2011)

Deras utveckling från tokhyllade folkrocksförnyare gick inte spikrakt mot stjärnorna. Kanske blev de för ambitiösa för sitt eget bästa. Men den här låten doftar sent sextiotal och var ett steg upp mot himmelen.

13. Chris Stapleton Daddy Doesn't Pray Anymore, från albumet Traveller (2015)

Likt en uppdaterad version av George Jones vackra sorgesång He Stopped Loving Her Today. Det är en fin referens för decenniets stora låtskrivare inom countryrocken.

14. Michael Kiwanuka Cold Little Heart, från albumet Love & Hate (2016)

Big Little Lies blev snabbt en favoritserie då vinjetten tonsattes med Kiwanukas majestätiska inledningsspår från albumet Love & Hate. Senaste albumet är till sin helhet bättre men denna låt är fortsatt en av hans finaste. En Terry Callier för tiotalet.

15. Margo Price Hands Of Time, från albumet Midwest Farmer's Daughter (2016)

Margo Price livsberättelse förvaltar en tradition inom countrymusiken. Referenser går att finna i såväl Loretta Lynn som Dolly Parton. Konstigt vore väl annars.

16. Lloyd Cole Like A Broken Record, från albumet Broken Record (2010)

Det räcker med den första meningen i den här molokna melodin för att Lloyd Cole än en gång ska få min fulla uppmärksamhet och respekt.

17. The National Sorrow, från albumet High Violet (2010)

Stor och svulstig indiepop för tröttkörda människor halvvägs in i medelåldern. Tack och lov har vi The Nationals välstickade offerkofta som skänker värme i en tillsynes iskall värld.

18. Daniel Norgren Are We Running Out of Love?, från albumet The Green Stone (2015)

Kanske den artist jag lyssnat mest på under den andra halvan av tiotalet. På skiva har han bara blivit bättre och bättre. Från att ha låtit som en begåvad Tom Waits-imitatör har han under detta decennium utvecklat ett eget musikaliskt sound. Här låter han mer som Chris Isaak på slowmotion. Och då går det inte fort.

19. The Decemberists Rise To Me, från albumet The King Is Dead (2011)

Colin Meloy och hans musikanter i The Decemberists gick från proggig folkrock till att på plattan The King Is Dead göra mer rak americanarock i tidig R.E.M-anda. Det gillade jag såklart.

20. John Grant Queen of Denmark, från albumet Queen of Denmark (2010)

Elton John möter Bonnie 'Prince' Billy. Där någonstans hittar du referenserna till hur John Grant lät på sin solodebut. Men hans bisarra, underhållande texter hittar du ingen annanstans.

I wanted to change the world, But I could not even change my underwear

Tiotalets hundra bästa låtar! Plats 21 - 30

Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.

21. Lana Del Rey The Blackest Day, från albumet Honeymoon (2015)

Lana Del Rey är en artist som har förmågan att gå på djupet men ändå nå ut till de breda massorna. Förförande vackert men med taggarna utåt.

22. The New Basement Tapes Kansas City, från albumet Lost On The River (2014)

Försöket att återuppliva Dylans kvarlämnade texter från The Basement Tapes-tiden med hjälp av några av de mest aktade amerikanska och brittiska rockartisterna blev kanske mer spännande i teorin än i praktiken. Men den här låten, ledd av Markus Mumford, etsar sig fast. Och Johnny Depp lirar gura.

23. Bat For Lashes Laura, från albumet The Haunted Man (2014)

En alldeles fantastisk låt från en mångfasetterad artist.

24. Father John Misty Leaving LA, från albumet Pure Comedy (2017)

Ibland vet jag inte vad jag tycker om Father John Misty, eller Josh Tillman som jag först lärde känna honom vid. Är det ironi eller är det uppriktigt? Jag vet inte. Men oavsett vad har han med jämna mellanrum fått mig på fall. Som med denna monotona tolvminutersballad där han gör upp med såväl sig själv som sin samtid.

25. Gojira Only Pain, från albumet Magma (2016)

De fingerfärdiga fransmännen i Gojira gjorde med plattan Magma kanske tiotalets bästa metalalbum. Ytterst subjektiv bedömning. Only Pain tillhör ett av de starkaste spåren. Att kunna vara så ilsken men ändå hålla fingrarna i styr. Det imponerar.

26. Midlake Winter Dies, från albumet The Courage of Others (2010)

Midlake inledde tiotalet med sin John Bauer-mörka folkrock i bästa stil. Tvärflöjt har inte varit så hett sedan Watergate-skandalen ägde rum.

27. Broken Bells The High Road, från albumet Broken Bells (2010)

Ett lyckat samarbete mellan Danger Mouse och James Mercer från The Shins.

28. PJ Harvey The Words That Maketh Murder, från albumet Let England Shake (2011)

Harvey ger oss en historiekurs uppdelat i tolv lektioner. Det här är den skevaste och den mörkaste. I PJ Harveys värld blir det som bäst då.

29. Jonathan Johansson Centrum, från albumet Klagomuren (2011)

Klagomuren tillhör en av de bästa svenska plattorna från tiotalet. Mörk soulpop med skorrande r som känns ända in i själen.

30. The Tallest Man On Earth The Dreamer, från albumet Sometimes The Blues Is Just A Passing Bird (2010)

Kristian Matsson har med små hjälpmedel och stor talang lyckats ta sig från Älvdalen och ut i den stora världen. Det här blev låten som fick mig att börja lyssna på allvar.

Tiotalets hundra bästa låtar! Plats 31 - 40

Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.

31. Phosphorescent Song for Zula, från albumet Muchacho (2013)

Med en referens till Johnny Cash hitlåt Ring Of Fire inleder Matthew Houck sin kanske hitintills starkaste låt under sitt alias Phosphorescent. Vemodigt, ängsligt och lite trevande stegrar sig denna låt till att bli ett storslaget indierockmästerverk.

32. Parker Millsap Old Time Religion, från albumet Parker Millsap (2014)

Om Parker Millsap hade fötts i annan tid hade han varit en folkrockstjärna vid det här laget. Det är jag nästan säker på för det finns så mycket talang hos den här ynglingen. Nu stannar det nog vid att han blir en ny Steve Forbert (vem är det!? googla). Men i min värld är inte det så illa.

33. Doug Paisley Our Love, från albumet Strong Feelings (2014)

Doug Paisley gjorde tiotalets bästa Ron Sexsmith-album. Tillbakalutat, empatiskt och självsäkert framför han melodiösa och anspråkslösa låtar med texter där han inte behöver använda några breda penseldrag för att vi ska förstå. Så långt ifrån tiotalets sociala medieflöden man kan komma. Det är positivt. Trycker på gilla här.

34. Gillian Welch The Way It Goes, från albumet The Harrow & The Harvest (2011)

Gillian Welch visar, tillsammans med sin vapendragare David Rawlings, att hon fortsatt är drottningen av folkcountry. Utmärkt låt från en finfin platta.

35. Bon Iver Minnesota, WI, från albumet Bon Iver (2011)

Justin Vernon är en artist som aldrig står stilla och verkar ha en hjärna sprängfylld av musikaliska idéer.  När allt faller på plats blir det näst intill genialiskt bra.

36. Queens of the Stone Age The Way You Used To Do, från albumet Villains (2017)

Regenterna av stoner-rock fortsätter att förmedla gitarriff som får en tänka att det var bättre förr. På den tid när rockmusik slog sig in på topplistorna.

37. Anna von Hausswolff Old Beauty/Du kan nu dö, från albumet Singing From the Grave (2010)

Hausswolff tillhör de där artisterna som strävar efter att skapa ett alldeles eget musikaliskt universum. Och det har hon med sin piporgel så sakteliga börjat lyckas med. Pretentionerna var höga redan från början och tonläget går i moll. Inget för den lättsamme. Men det är väl i mörkret vi finner ljuset?

38. Kanye West Monster, från albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy (2010)

Kanye West är en artist du aldrig vet var du har. Jag hänger sällan med i svängarna och känner inget behov att höra allt han ställer till med. My Beautiful Dark Twisted Fantasy var i vilket fall ett utmärkt,  i flera avseenden gränsöverskridande, album varav denna käftsmäll fick mig knockad.

39. The Elected This Will Be Worth It, från albumet Bury Me In My Rings (2011)

Detta är kanske en parentes. Blake Sennetts sidoprojekt, vid sidan av Rilo Kiley, var inte tänkt att bli något annat än ett sidoprojekt. Men det blev mycket bättre än så. Vuxenorienterad indiepop.

40. Rayland Baxter Oh My Captain, från albumet Imaginary Man (2015)

Baxter föddes rätt in i rockhistorien. Uppväxt i en liten stad utanför Nashville, i ett musikaliskt hem med en pappa som har agerat musiker till bland andra Dylan, R.E.M och Steve Earle. Trots det var Baxter som ung främst inriktad på en idrottskarriär. Men skador kom i vägen och då plockade han upp gitarren och blev låtskrivare istället. Det var kanske tur det, för den här låten är förträfflig.

Tiotalets hundra bästa låtar! Plats 41 - 50

Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.

41. Kacey Musgraves Merry Go 'Round, från albumet Same Trailer Different Park (2013)

Bästa låten från Musgraves genombrottsplatta är en uppgörelse med uppväxten och bakgrunden i de amerikanska sydstaterna med allt som hör därtill. Gjord med stil, finess, kärlek och en del sarkasm.

42. Charles Bradley Changes, från albumet Changes (2016)

Black Sabbath got soul. Inte minst när den nu framlidne Bradley tar sig an monsterballaden från 1972. Blev en svanesång för en kort men på många sätt unik artistkarriär.

43. The Lonely Wild  Buried In the Murder, från albumet The Sun As It Comes (2013)

En låt som säkert kommer falla i glömska i rockhistorien. Det är väl knappast någon som idag minns folkrockkvintetten från LA? Men jag tycker den här låten förtjänar ett bättre öde. De fläskar på med alla känslolägen på en och samma gång och skiter fullständigt i devisen att "less is more". Det funkar för mig.

44. Laura Marling Goodbye England (Covered In Snow). från albumet I Speak Because I Can (2010)

Under inledningen av detta decennium var Marling hela folkrockvågens gunstling då det blev lite för många yviga skägg som trängdes på scenen. Då var hon en ung, lovande brittiska med en stämma och anslag som för tankarna till Sandy Denny, Judee Sill och Linda Thompson.

45. Common & John Legend Glory, från soundtracket till Selma (2014)

Två rutinerade herrar inom modern soul och hiphop slår sina påsar ihop och gör ett alldeles utmärkt ledmotiv till filmen om medborgarrättsrörelsens, med Martin Luther King i spetsen, protestmarsch från Selma till Montgomery i Alabama 1965. Belönades även med en Oscar för bästa sång. Rättvist.

46. Daft Punk Giorgio by Moroder, från albumet Random Access Memories (2013)

Historien om Giorgio Moroders resa från pojkrummet till att bli en av discomusikens mest inflytelserika pionjärer låter kanske som ett underlag för en K-märkt dokumentär men inte för för en ny discodänga? Men Daft Punk får till och med denna berättelse att svänga. Framhäver vad de små detaljerna som ett "klick" kan betyda för känslan av musik.

47. Nathaniel Rateliff & The Night Sweats S.O.B, från albumet Nathaniel Rateliff & The Night Sweats (2015)

Rateliff tycks ha många strängar på sin lyra. Efter ett par gedigna soloplattor i sann skäggprydd singer/songwriter-anda kastade han sig in i en värld fylld av klassisk soul, r'n'b och rock'n'roll. Kanske inte nyskapande men väldigt underhållande.

48. Damien Jurado Working Titles, från albumet Maraqopa (2012)

Pålitlig "ensam man med gitarr" som fortsätter skriva bitterljuva sånger för lägerelden. När endast glöden och de ensamma är kvar.

49. Dawes I Can't Think About It Now, från albumet All Your Favorite Bands (2015)

Dawes kan sin rockhistoria och vet sina musikaliska rötter. Det känns tryggt om än ibland tråkigt korrekt. Som den mjukrock som växte fram i början av sjuttiotalet med artister som Jackson Browne, America, James Taylor och Eric Anderson. Men likt dessa herrar besitter Taylor Goldsmiths en unik känsla för fina, stillsamma och melankoliska melodier som får en att smälta i all sin ödmjukhet.

50. John Fullbright Jericho, från albumet From the Ground Up (2012)

Det kanske slutar med att John Fullbright stannar vid att bli en ung talangfull singer/songwriter. Han var blott 23 år då detta lilla mästerverk kom ut. Två år senare kom den utmärkta plattan Songs. Därefter har det varit tyst. Jag hoppas fortfarande på mer.

Tiotalets hundra bästa låtar! Plats 51 - 60

Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.

51. Kendrick Lamar King Kunta, från albumet To Pimp A Butterfly (2015)

En av tiotalets kanske mest hyllade och kritikerrosade hiphop-aktörer höll nästan gå mig helt förbi om det inte hade varit för den här låten. Den bästa låten jag har haft i lurarna under mina löprundor som blir allt färre, kortare och tar allt längre tid. Men King Kunta är knappast orsaken till den utvecklingen.

52. Baroness Back Where I Belong, från albumet Yellow & Green (2012)

John Dyer Baizley och hans band har under tiotalet flörtat med en rad olika musikaliska stilar och funnit sin plats som en länk mellan Midlake och Mastodon. Ett av de mer dynamiska rockband som jag har tagit del av under detta decennium.

53. Lee Ann Womack All The Trouble, från albumet The Lonely, The Lonesome & The Gone (2017)

En låt som för tankarna till Sam Cookes Nobody Knows the Trouble I've Seen från 1963-års platta Night Beat. Det är knappast någon dålig referens. Stor popmusik, i all sitt mörker, framförd av en luttrad Nashville-artist som både fått erfara framgångens sötma och dess bittra eftersmak.

 54. Kasey Chambers & Shane Nicholson Adam & Eve, från albumet Wreck & Ruin (2012)

Det tidigare äkta paret, Chambers & Nicholsons, uppbrott kanske började här. Vad vet jag. Kanske ett något uttjatat tema men jag går på det varje gång jag hör det. Australiensisk country då den är som bäst.

55. The Mastersons Fight, från albumet Transient Lullaby (2017)

Texas möter Brooklyn och ur det äkta paret Chris Mastersons och Eleanor Whitmores stämmor ljuder bitterljuv hipster-country. Här i en akustisk live-version.

56. Christian Kjellvander Good Child, från albumet A Village: Natural Light (2016)

Kjellvander har kanske inte bjudit på lika många självklara låtar som under tidigare decennium men har däremot utvecklats till att bli en alltmer fullfjädrad albumartist. Den här låten utgör ett klimax i hans, i mitt tycke, starkaste platta från tiotalet.

57. Eilen Jewell Rio Grande, från albumet Sundown Over Ghost Town (2015)

Eilen Jewell gjorde decenniets bästa Calexico-låt. Jewell bjuder på lite tillbakalutad mariachi-gung som Tarantino säkerligen skulle haft användning av i något av hans soundtrack..

58. St. Vincent Los Ageless, från albumet MASSEDUCATION (2016)

Annie Clark gör sin betraktelse över västvärldens Babylon.

59. Säkert! Allting flyter, från albumet Däggdjur (2017)

Annika Norlin besitter en unik förmåga att med pennan i hand sätta ord på det mesta komplicerade här i livet och får det att låta så självklart och enkelt.

60. Cody ChesnuTT Don't Wanna Go Other Way, från albumet Landing On A Hundred (2012)

En låt med ett budskap som knappast går att misstolka. Det är tydligt och upprepande. Nästan tjatigt. Men den till synes uppriktiga och ärliga desperation Chesnutt blottlägger smittar av sig.

Tiotalets hundra bästa låtar! Plats 61 - 70

Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.

61. Ashley Monroe Dixie, från albumet The Blade (2015)

En blivande country-klassiker finns att hämta i Monroes uppgörelse med sydstaterna. Snyggt och stilrent i all sin enkelhet.

62. Sólstafír Bláfjall, från albumet Berdreyminn (2017)

Jordens urkraft koncentreras i ett isländskt vulkanutbrott. På ett musikaliskt plan. Island har en förmåga att trots sin ringa befolkning ändå hamna i händelsernas centrum. Det har de visat under tiotalet. Både på fotbollsplanen, inom geologin och på musikscenen.

63. Brandy Clark Stripes, från albumet 12 Stories (2014)

Orange Is The New Black blev en av tiotalets mer omtalade TV-serier. Brandy Clarks låt har egentligen inget med den serien att göra men låtens tematik ger uppenbara referenser. Bra låt är det, hur som helst. Håller längre än serien.

64. Agnes Obel The Curse, från albumet Aventine (2013)

Dansk export av atmosfärisk och ambient popmusik har visat sig vara framgångsrik. Agnes Obel är en av de främsta inom sitt gebit, där klassiska arrangemang möter vemodiga popmelodier.

65. Loney Dear Hulls, från albumet Loney Dear (2017)

Emil Svanängen är ett musikaliskt geni som när man ser honom live tillsynes sprudlar av talang och idéer. Ibland så att det nästan spricker i sömmarna och det känns som det är svårt att få ihop det. Men när så sker uppstår magi.

66. Band of Horses Factory, från albumet Infinite Arms (2010)

Seattle-kvintetten, med Ben Bridwell i spetsen, kom levande ur skäggrocks-hypen på nollnolltalet och bjöd på en rad trivsamma, tillbakalutade och bitterljuva låtar även under det efterföljande decenniet. Det här är en av dem. Mindre riff och mer melodi.

67. Bill Fay Jesus, Etc, från albumet Life Is People (2012)

Wilco gjorde en av nollnolltalets bästa låtar. Bill Fay plockade upp på sin lyckade comeback-platta och då blev det en av tiotalets bästa låtar. Fays version synliggör ytterligare en dimension av en stor poplåt.

68. Brent Cobb Let The Rain Come Down, från albumet Shine On A Rainy Day (2016)

Brent Cobb förenas med sin kusin, stjärnproducenten, Dave Cobb och bitterljuv musik uppstår.

69. Andrew Bird Lusitania, från albumet Break It Yourself (2012)

Fin duett mellan två musikaliska begåvningar. Andrew Bird gästas av St. Vincent, aka Annie Clark som blåser liv i Birds produktion som emellanåt haft en tendens att gå i stå. Trots all musikalisk genialitet han besitter.

70. Miranda Lambert Runin' Just In Case, från albumet The Weight of These Wings (2016)

En av Nashvilles klarast lysande stjärnor har under detta decennium visat att hon har många strängar på sin lyra. Den mest självklare arvtagaren till Dolly Parton.

Tiotalets hundra bästa låtar! Plats 71 - 80

Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.

71. case/lang/veirs Behind The Armory, från albumet case/lang/veirs (2016)

Kvinnliga supertrios har varit lite av tiotalets signum. Inspirerade av Parton/Harris/Ronstadt och Kicki/Bettan/Lotta visade Neko Case k.d. Lang och Laura Veirs tillsammans är man mindre ensam.

72. Kent Svart snö, från albumet Tigerdrottningen (2014)

Kent avslutade med fanan i topp och blev Sveriges bästa rockband för tredje decenniet i rad.

73. Iron & Wine Tree By The River, från albumet Kiss Each Other Clean (2011)

Det är inte allt jag hör från Sam Beam som får mig på fall. Tiotalet har varit ganska ojämnt. Men när han får till det blir det smått fantastiskt i all sin enkelhet.

74. Sean Rowe The Very First Snow, från albumet New Lore (2017)

Sean Rowe har en majestätisk röst som är svår att förhålla sig likgiltig inför. I sina bästa stunder intar han rollen som en hybrid av Nick Cave och Leonard Cohen. I likhet med dessa två giganter drar sig inte Rowe för att berätta om de mörka sidorna av tillvaron.

75. Blake Mills If I'm Unworthy, från albumet High Ho (2014)

Producentrock del 1. En spännande ljudbild kan snabbt bli tröttsam såvida den inte kombineras med en tillräckligt bra låt. Det lyckas Mills med här.

76. Jonathan Wilson Future Vision, från albumet Fanfare (2013)

Producentrock del 2. Wilson har varit en attraktiv samarbetspartners för flertalet artister under tiotalet. Allt från Dawes och Father John Misty till Roger Waters och Graham Nash har anlitat Wilson som producent eller medmusikant. Och det är svårt att blunda för hans talang även om hans egna produktioner tenderar att sväva iväg i droginpyrd psykedelia. Men den här låten är helt lysande!

77. Lost In The Trees This Dead Bird Is Beautiful, från albumet A Church That Fits Your Needs (2012)

En fin låt från ett av decenniets vackraste album om det mörkaste vi kan uppleva.

78. Lars Bygdén The Hole, från albumet LB (2012)

Lars Bygdén har gått igenom personliga sorger under det årtionde som har gått. Hans musik har aldrig känts lika ärlig och uppriktig som nu. Den känns ända in i själen. Här med assistans av den musikaliska själsfränden Christian Kjellvander

79. The Roots TheOtherSide, från albumet Undun (2011) 

The Roots är fortfarande än av få hiphopaktörer som fortfarande intresserar mig. Det är kanske jag som blivit gammal. Men Undun är en utmärkt platta.

80. John Gorka Procrastination Blues, från albumet Bright Side of Down (2014)

En text som de flesta sympatiska människor kan relatera till på något plan.

Tiotalets hundra bästa låtar! Plats 81 - 90

Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.

81. Deportees Islands & Shores, från albumet Islands & Shores (2011)

Deportees bjuder med jämna mellanrum på fantastiska poplåtar. Alltid lika stilrena. Jag älskade Arrest Me 'til It Hurts som blev deras genombrott 2004. På Islands & Shores bekräftar det som många redan visste. Att de är ett av norra Europas bästa popband (nu levande).

82. Joan Shelley Where I'll Find You, från albumet Joan Shelley (2017)

En finstämd låt från den talangfulle, Kentucky-baserade sångerskan och låtskrivaren Joan Shelley. Folkrock för folk som letar efter folk.

83. Wilco Art of Almost, från albumet The Whole Love (2011)

Det skaver och gnisslar. Som sig bör när Wilco är i farten. Ibland blir det tråkigt men ganska ofta lyckas Tweedy & Co linda in sina egentligen ganska trallvänliga poplåtar i en suggestiv sinnesstämning. Det här är ett lyckat exempel.

84. Tyler Childers Universal Sound, från albumet Purgatory (2017)

Oproportionerligt många artister på denna lista har sina rötter i Kentucky. Tyler Childers är en av dem. Kentucky har onekligen haft ett bra decennium vad gäller att plocka fram talangfulla singer/songwriters.

85. Strand Of Oaks Weird Ways, från albumet Eraserland (2019)

Musikaliskt låter Tim Showalter, mannen bakom Strand Of Oaks, som en hybrid av de fyra senaste decenniernas bästa rockmusik som du kan hitta i min skivsamling. Här uppbackad av musikerna i My Morning Jacket.

86. Wovenhand Go Ye Light, från albumet Star Treatment (2016)

David Eugene Edwards har kanske inte haft sitt allra bästa decennium ur ett musikaliskt perspektiv men i sina bästa stunder tillhör han fortfarande mina absoluta favoriter. Kopplingen till countrymusik känns mer och mer långsökt. Istället har det doftat mer industriell hårdrock om Edwards senaste produktioner.

87. Opeth Cusp Of Eternity, från albumet Pale Communion (2014)

Tiotalet blev det decennium då jag tack vare, eller på grund av, Opeth upptäckte tjusningen i progressiv hårdrock. Det var den här låten som drog in mig i skiten.

88. Ghost Rats, från albumet Prequelle (2018)

På ytan vill Tomas Forge, under diverse alias, chockera med alla möjliga satanistiska attribut hämtade från hårdrockens estetik. Innanför detta gömmer sig utmärkta, nästintill dansanta popmelodier. En fungerande mix som för tankarna till Alice Coopers bästa jag stunder. Forge höll även ett av decenniets mer intressanta sommarprat.

89. Eric Church Knives of New Orleans, från albumet Mr. Misunderstood (2015)

Mer bredbent rock än så här kan det knappast bli. Men det behövs det också. Eric Church är en artist det aldrig blir tråkigt att lyssna på.

90. Robyn Missing U, från albumet Honey (2018)

De är inte många svenska musikartister som lyckats skapa en aura omkring sig som en verklig popdiva likt det Robyn målmedvetet byggt upp under snart 25 års tid. Och hon är fortfarande bara 40. Hon har med tiden fått en mer och mer välförtjänad respekt från omvärlden. En av få artister som känns ständigt relevant trots att det går åtta år mellan skivsläppen.

Tiotalets hundra bästa låtar! Plats 91-100

Det andra decenniet på det tredje årtusendet börjar gå mot sitt slut. Det måste summeras! Med en topp hundra över de bästa låtarna under detta årtionde.

91. Hästpojken Samma himlar, singel (2012)

En sån där klockren poppärla som etsade sig fast första gången jag hörde den och sitter fortfarande lika bra.

92. R.E.M Oh My Heart, från albumet Collapse Into Now (2011)

Efter trettio aktiva år avslutade den kvarvarande trion från Athens med flaggan i topp. Åtminstone i mitt tycke. Och det är ju det som gäller för denna lista.

93. James Blake Retrograde, från albumet Overgrown (2013)

En av decenniets mest hypade brittiska, manliga artister nådde sin peak (för detta årtionde) i och med denna vackra bit.

94. Dawn McCarthy & Bonnie 'Prince' Billy Breakdown, från albumet What The Brothers sang (2013)

Will Oldhams musikaliska vägar äro outgrundliga. Här tolkar han, tillsammans med Dawn McCarthy, låtar som The Everly Brothers sjöng. Ömsom vin, ömsom vatten. Det här är vin.

95. The xx A Violent Noise, från albumet I See You (2017)

The xx var för tiotalet vad Portishead var för nittiotalet. Helrätt och stencoola. Nästan så att de blev jobbigt att lyssna. Men en och annan låt är ju riktiga pärlor. Som den här.

96. Billie Eilish bad guy, från albumet WHEN WE FALL ASLEEP, WHERE DO WE GO? (2019)

Jag är knappast rätt målgrupp och ska väl inte lägga mig i. Det här är knappast musik riktat till en 41-årig lärare och småbarnspappa i en skånsk förort. Men jag kan inte låta bli gilla det jag hör. Hur fel jag än känner mig.... dah.

97. Viktor Olsson Fjärilar vid floden, från albumet Viktor Olsson (2018)

Viktor Olsson har inte fått det kommersiella genombrott han förtjänar. Än. Han förvaltar den svenska poptraditionen på bästa tänkbara sätt och tar med äran över stafettpinnen från LeMarc, Scocco och Andersson-Wij.

98. The Highwomen Highwomen, från albumet The Highwomen (2019)

Om åttiotalet var ett årtionde för manliga "supergrupper" så blev tiotalet då kvinnliga motsvarigheter blev hett. Omtolkning av Jimmy Webbs låt som blev känd för den stor massan när Cash, Nelson, Jennings och Kristofferson förenades på skiva. Nu gör Brandi Carlile, Amanda Shires, Marren Morris och Natalie Hemby en uppdaterad version som känns mer angelägen för sin samtid.

99. Xenia Kriisin Psalm, från albumet Hymn (2013)

Profana psalmer är nog ganska talande för tiotalet. Årtiondet då en tonårstjej i flätor skolkade från skolan, pratade om domedagen och blev ett helgon. Xenia Kriisin gör det fint.

100. KaiL Baxley Mirrors of Paradise, från albumet A Light That Never Dies (2015)

Det här kanske inte någon låt som kommer gå till pophistorien som något mästerverk. Men Baxleys röst i kombination men den monotona, nästan paralyserande känsla som byggs upp i låten vaggar in mig i en skön sinnesstämning. Det räcker långt.

Monster 25 år. Grattis då.

Ytterligare ett tecken på att rockmusiken har åldrats är att jubileumsåterutgivningar av tidigare klassiker nästan får lika mycket uppmärksamhet som ny rockmusik. För tillfället är det R.E.M:s platta Monster från 1994 som firar 25 år. Om det ska räknas till en klassiker i rockmusikhistorien kan diskuteras. För mig har alltid detta album präglats av en besvikelse. När det släpptes befann sig kvartetten från Athens på toppen och jag var helt såld på de föregående plattorna Out of Time och Automatic for the People. I jämförelse med dessa blev Monster en besvikelse och jag kunde aldrig ta detta album till mig helhjärtat, hur mycket jag än ville och försökte. Dels för att det inte fanns lika många starka låtar men också för att ljudbilden dränktes i distorsion och effekter. Jag såg det som en kompensation för brist på tillräckligt goda låtidéer. Bitvis försöker de låta som om de vore The Jesus & Mary Chain.

När jag lyssnar på det idag kan jag dock tycka att min dom över detta album varit lite väl hård. Bitvis rymmer det en hel del riktigt bra spår och ljudbilden håller ganska bra över tid. Det var nog bara det att det inte var det jag ville ha från gruppen just då. Jag ville ha mer av det akustiska vemod som utgjort höjdpunkterna på föregångarna. Jag tyckte att de ägnade sig åt saker som de själva inte var bäst på. De ville vara något annat än vad de verkligen var eller höll på att bli. Men låtar som I Don't Sleep, I Dream, Strange Currencies, Bang & Blame och inte minst Let Me In tillhör idag några av mina favoriter från gruppens karriär sett i sin helhet.

Skivan och främst låten Let Me In har jag alltid förknippat som en hyllning till Kurt Cobain som tragiskt gick bort tidigare under det år skivan släpptes. Men plattan är egentligen dedikerad till skådespelaren, och Michaels Stipes nära vän, River Phoenix som dog i en överdos knappt ett år innan skivan släpptes, bara 23 år gammal. Så skivan bygger på ett sorgligt tema. Men konstigt vore väl annars, då det handlar om R.E.M. I det avseendet gjorde de mig inte besviken.

Även om jag kan omvärdera delar av Monster som platta och att jag idag har mer förståelse till varför gruppen inte kunde fortsätta i samma hjulspår som på de föregående skivorna är jag mer förväntansfull på när den efterföljande New Adventures in Hi-Fi jubilerar 25 om ett par år. Det är till skillnad från Monster en underskattad platta som förtjänar en uppmärksammad återutgåva. Men Let Me In kan höras igen. Här i en ny remix där Stipes röst hamnar mer i förgrunden än i originalet som främst skrevs av basisten Mike Mills.

David Allan Coe

Det finns nog ett släktskap mellan amerikansk gangstarap och countrymusik. Kan tyckas långsökt men ser du till David Allan Coes levnadsöde i kombination med hans musikaliska gärning från 1970-talet och framåt ser jag en och annan förenande länk mellan dessa till mångt och mycket väsensskilda musikaliska uttryckssätt.

David Allan Coe tillhörde den våg av Outlaw-countryartister som rosade marknaden och gav countrymusiken ett nytt liv vid sjuttiotalets mitt då de förenade Nashvillescenen med en rebellisk attityd hämtad från den samtida rockmusiken. Coe hade en brokig uppväxt och hans levnadshistoria präglades från unga år av återkommande besök på diverse anstalter. Det var under en fängelsevistelse som han beslöt sig för att satsa på musiken och väl frisläppt, i början av sjuttiotalet, etablerade han sig som låtskrivare i Nashville då han bland annat låg bakom Tanya Tuckers hit Would You Lay With Me (In A Field Of Stone). Han fick senare ett genombrott som soloartist med Steve Goodmans och John Prines låt You Never Even Called Me By My Name. När han väl blev accepterad som en talangfull artist fortsatte han att vara kontroversiell. Han var den lite mer ruffigare och oslipade cowboyen vid sidan av Willie Nelson, Merle Haggard och Waylon Jennings. Han hymlade vare sig med sin kriminella bakgrund eller sitt återkommande bruk av diverse mer eller mindre lagliga substanser. Han har återkommande varit mån att om att definiera i vilken genre han är verksam och namedroppar gärna kollegor och förebilder i sina låtar. Samtidigt som han framhäver sitt ego. Något som för tankarna till amerikansk hiphop.

För den som är intresserad av hans inledande och kanske mest intressanta del av karriären ger plattan For The Record - The First 10 Years från 1984 en bra översikt. Jag ska dock erkänna att jag inte fullt ut fastnat för Coes rebelliska men emellanåt lite klyschiga countrysånger. Därför var det med viss förvåning jag efter ett besök på Roadhouze Records i Helsingborg kom hem med LP:n Castles In The Sand från 1983 i kassen. Utöver att jag tidigare inte varit något större fan av Coes musik så köper jag sällan countryplattor från 1980-talet som jag inte har hört innan. Är lite rädd sedan barnsben för det decenniet. Men jag blev positivt överraskad när jag väl hemma slängde på plattan på skivtallriken. Med hjälp av en av countrymusikens mest respekterade producenter, Billy Sherrill, framhåller Castles In the Sand ett mer slipat, homogent och något mer tillbakalutat uttryck hos Coe än det jag hört från honom tidigare.

Plattan innehåller en av Coes största hits och i mitt tycke bästa låtar; The Ride. Skivan är dedikerad till Bob Dylan och innehåller en dansant cover på dennes gospellåt Gotta Serve Somebody.  Men utöver detta finner jag den främsta behållningen i den inledande folkcountrylåten Cheap Thrills. På titellåten låter han mer Dylan än vad jag någonsin hört förr och är en låt som jag på förhand inte skulle förknippa med Coe. Plattan avslutas med två sammetslena men fina kärleksballader. Skulle vilja rekommendera denna platta för alla som har någon som helst förkärlek för countrymusik. En underskattad platta från en i mitt tycke kanske något överskattad artist.

För att synliggöra Coes brokiga karriär är hans något oväntade (men samtidigt självklara) samarbete med medlemmar från metalgruppen Pantera i början av 2000-talet ett bra exempel. Samarbetet, som innefattade samtliga Pantera-medlemmar utom Phil Anselmo, resulterade i plattan Rebel Meets Rebel. Bitvis inte helt oävet och för alla som likt mig någon gång fallit för Volbeats melodiösa hybrid av thrashmetal, rock 'n' roll och country bör kunna finna ett och annat guldkorn på denna platta även om låtmaterialet är ojämnt. Men låtar som Heart Worn Highways och titellåten håller sig i mitt tycke ganska bra. Låttitlar med textrader som Cowboys Do More Dope (than Rock n' rollers) säger en del om den intellektuella ambitionsnivån. På något sätt bekräftar de min tes att David Allan Coe är countryns motsvarighet på Ice-T. Eller om det är tvärtom. Ice-T är gangstarapens svar på David Allan Coe. Därom tvistar de lärda.

Here Be Wolves igen

För ett tag sedan delade jag på denna blogg en låt som förannonserade Here Be Wolves självbetitlade debutalbum. Ett samarbete mellan Karla-Therese Kjellvander och den för mig helt okände Mikael Petersson. Låten gjorde så pass stort intryck på mig att jag var tvungen att förhandsbeställa ett exemplar av skivan som jag nu äntligen har fått i mina händer. Jag vet inte mycket om detta projekt som känns lite hemligt på flera sätt. Mig veterligen finns det inte att streama på de stora musiktjänsterna med undantag för ett par låtar på Youtube. Marknadsföringen verkar vara knapphändig och det jag känner till om det kan ni läsa på det danska skivbolaget Accelerators Records  hemsida som gett ut plattan i drygt 200 exemplar på limiterad vinyl.  Förhoppningsvis blir det fler framöver.

Likt den spegelblanka skogstjärn som pryder konvolutet är musiken alltså svår att hitta för gemene man. Du måste veta vad du söker och något säger mig att det är det som är ambitionen med detta verk. Musiken är precis lika stillsam, rogivande och melankoliskt vacker som en igenväxt skogssjö kan te sig för den som finner den. När du hittar den känner du dig unik. Som en upptäcktsresande på nyfunnen mark och att denna sjö enbart finns där för dig just här och nu. Ensamheten blir i detta sammanhang något eftersträvsamt och positivt.

Musiken har en sakral inramning som påminner mig om den psalmliknade folkrock David Åhlén har ägnat sig åt tidigare. Men för de flesta som hör musiken förs tankarna till artister som Iron & Wine, Christian Kjellvander och Laura Marling. Nämnde Kjellvander bidrar även med trumspel men det framstår för den musikaliskt oinsatte som ett tämligen enkelt jobb i sammanhanget. För det är främst duons samklingande, harmoniserande röster och den akustiska ljudbilden skapat av piano och gitarr som blir framträdande i det atmosfäriska landskap som man som lyssnare så sakteliga färdas igenom. Musik att finna tröst i och en framtida apokalyps känns helt plötsligt inte lika hotfull. Snarare hoppfull.

Nittiotalets bästa album - hela listan

Under drygt 1,5 års tid, med varierande engagemang och intensitet, har jag ägnat utrymmet här på bloggen åt att lista de 25 bästa albumen från 1990-talet. Det var mitt sätt att hantera 40-årskrisen. Nu har jag passerat 40 med marginal och krisen är över. Kommer nu att ägna mer tid åt samtiden. Här är i vilket fall resultatet med länkar till inläggen:

1. R.E.M Automatic For the People (1992)
2. Radiohead Ok Computer (1997)
3. Tom Waits Mule Variations (1999)
4. Nirvana Nevermind (1991)
5. The Jayhawks Tomorrow Green Grass (1995)
6. PJ Harvey To Bring You My Love (1995)
7. Prefab Sprout Jordan: The Comeback (1990)
8. The Walkabouts Devil's Road (1995)
9. Oasis (What's the Story) Morning Glory? (1995)
10. Ron Sexsmith Whereabouts (1999)
11. Lauryn Hill The Miseducation of... (1998)
12. Dinosaur Jr Where You Been? (1992)
13. Built To Spill Perfect From Now On (1997)
14. Suede Dog Man Star (1994)
15. Faith No More Angel Dust (1992)
16. Kasey Chambers The Captain (1999)
17. Neil Young Harvest Moon (1992)
18. Pulp This Is Hardcore (1998)
19. Massive Attack Blue Lines (1991)
20. Ben Folds Five The Unauthorized Biography of Reinold Messner (1999)
21. Metallica Metallica (1991)
22. Björk Debut (1993)
23. Nick Cave The Boatman's Call (1997)
24. Fireside Do Not Tailgate (1995)
25. The KLF The White Room (1991)

Samtidigt som jag nu summerar listan sitter jag och lyssnar på Johnny Cash American Recordings-plattor och funderar på varför inte någon av dessa kom med? Och vart tog Elliott Smith vägen? Blur? Wilco? Portishead? Men så är det med listor. De lever sitt eget liv och blir kanske inte alltid som man  tänkt sig. Men det är ändå värt det. Ett fantastiskt roligt sätt att värdera och omvärdera sin egen musiksamling. Och nittiotalet kommer jag nog rent musikaliskt aldrig växa ifrån.

Nittiotalets bästa album - #1

#1: R.E.M Automatic For The People (1992)

Första platsen på denna subjektiva och för folk i allmänhet helt meningslösa lista över nittiotalets bästa album var given. I mitt tycke är Automatic For the People en av världens bästa pop- och rockskivor genom alla tider. Det är inte många plattor jag kan bedöma som lika fulländade från första till sista spår. Den befinner sig på samma kvalitativa nivå som Fleetwood Macs Rumours, David Bowies Ziggy Stardust och Elvis In Memphis. Plattor som når en miljonpublik men samtidigt får lyssnaren att känna sig unik när du lyssnar på dem. 

Automatic For the People utgjorde peaken på R.E.M:s karriär som sträckte sig över tre decennier. Tre decennier av högklassig musik. Ett åttiotal som innehåller sex plattor varav minst hälften av dem av i mitt tycke är nästintill helgjutna (Murmur, Life's Rich Pageant och Green). Nittiotalet är något mer svajigt men har de högsta topparna. Nollnolltalet, då kvartetten från Athens decimerats till en trio efter trummisen Bill Berrys avhopp, är kanske aningen ljummet med en del slätstrukna alster även om jag anser att de avslutade med hedern i behåll. Hur som helst utgör Automatic For the People kronan på verket. Ett album som lyckas förena de bästa ur de musikaliska trender som präglade nittiotalets rockmusik och som gör att gruppen för alltid kommer att skrivas in som ett av rockhistoriens viktigaste band. 

Efter att gruppen på de två föregående albumen, de första på skivbolagsjätten Warner Bros, prytt sina album med en rad poppiga men samtidigt politiskt slagkraftiga hits hade de berett väg för ett möte med en allt bredare MTV-publik. Automatic For the People  blev ett något oväntat steg i detta läge. Ett utmärkt exempel på hur artister ska hantera en kommersiell framgång men ändå behålla sin konstnärliga frihet och trovärdighet intakt. Något som flertalet artister både före och efter denna platta har eftersträvat. Likt Bruce Springsteen då han efter succén med The River gav ut den mer nedtonade och självrannsakande Nebraska i början av åttiotalet. Något mindre rebelliskt och mer publikfrämjande än när Neil Young skulle följa upp kioskvältaren Harvest ett decennium tidigare. 

R.E.M befann sig vid inledningen av nittiotalet på toppen och de flesta förväntade sig en gigantisk turné som skulle följa upp framgången med plattan Out of Time och som skulle göra dem till stadiumrockande dinosaurier i nivå med U2, Depeche Mode och Pink Floyd. Istället gav de, endast ett drygt år efter succén, ut ett mörkare, delvis svårtillgängligare och mer introvert album än tidigare som mestadels präglades av akustiska sånger förankrade i folk- och countrymusiken. Men det är inte ett album som på något sätt känns tillkonstlat pretentiöst. Det är vemod och sorg som upplevs både ärligt och uppriktigt. Michael Stipe hade aldrig tidigare varit lika direkt och tydlig i sina texter och blottlägger sina inre våndor kring åldrandet, ensamheten och döden. Inledande Drive lägger an tonen och efterföljande Try Not to Breathe är knappast någon stämningshöjare. Men vackert är det. Den tårdrypande balladen Everybody Hurts har nog inte undgått någon och blivit R.E.M:s motsvarighet på högtidsevergreens likt Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water och Carole Kings You've Got A Friend. Låtarna Sweetness Follows, Nightswimming och Find the River är trots sitt melankoliska anslag bevis på att det går att skymta ljuset i den mörka tunneln. Sedan rymmer albumet en del mer lättillgängligt material vilket nyanserar ljudbilden något och Man On the Moon är en låt som platsar på de flesta radiokanalers spellistor. 

I likhet med tidigare albumsuccéer med gruppen står Scott Litt för produktionen och den före detta Led Zeppelin-basisten John Paul Jones hjälper till med storslagna stråkarrangemang. Men det är främst låtarnas styrka, plattans melankoliska inramning i kombination med Stipes unika och självsäkra röst som gör detta album till det mästerverk som det fortfarande ska betraktas som. Ett album att luta sig mot då det stormar runt omkring. De nådde nästan samma höjder med den fina New Adventures in Hi-Fi från 1996 men gruppen skulle aldrig mer lyckas skapa en samling så homogent sammanflätade låtar om livets svårigheter som känns lika angeläget snart trettio år efter dess tillkomst. Men det vore nog egentligen att begära för mycket.

Komplement: R.E.M Out of Time (1991) och New Adventures in Hi-Fi (1996), Grant Lee Buffalo Copperopolis (1996)

Nittiotalets bästa album - #2

#2: Radiohead Ok Computer (1997)

Med jämna mellanrum i livet drabbas jag av Radiohead. Det varar ibland bara ett par dagar, emellanåt flera veckor i sträck, då jag är sjukligt beroende av den musik Thom Yorke & Co har skapat genom åren. Däremellan lyssnar jag knappt på dem alls, då klarar jag nästan inte av dem. Ett tag trodde jag att den sistnämnda känslan skulle vara för evigt men sedan kommer symptomen igen. Det börjar med att jag bara måste få höra Exit Music (For a Film) en gång till innan jag somnar. När jag sedan vaknar upplever jag ett starkt behov av att höra Street Spirit. Sedan blir det bara värre och "sjukdomstillståndet" allt intensivare. Vid lunchtid ekar tonerna av Karma Police i mitt huvud och när jobbet är över refererar jag över tillvaron med hjälp av låtar som Let Down och No Surprices. Det är enbart Radioheads musik som fastnar då jag befinner mig i denna sinnesstämning. Allt annat känns ytligt och oviktigt. Jag har vid de värsta attackerna ringt 1177. De tipsar om att jag kan försöka varva mitt lyssnande med lagom doser av Kent och Spiritualized som medicinering för att komma ur detta ensidiga tillstånd men jag upplever inte att de förstår mitt bekymmer. Efter ett tag lättar det ändå, jag vill gå vidare och kommer till Kid A och tänker att det här är väl ändå inte så bra som alla hävdar. Aningen överskattat. Sedan får jag ett bakslag med den atmosfäriskt vackra In Rainbows innan jag för en tid lämnar dem och känner mig fri. Jag har hört att det finns en förening för Anonyma Radiohead-fans. Jag borde kanske gå dit men har inte tagit mig tillräckligt med mod. Med undantag för Street Spirit är det nästan alltid låtarna från Ok Computer som ger mig ett nytt återfall. Jag vet att de kommer och efter att ha klivit in i medelåldern har jag slutligen accepterat att dessa återfall för alltid kommer vara en del av mitt liv. Det kan jag leva med. Nu kan jag till och med njuta av det.

Ok Computer är för mig Radioheads överlägset bästa platta och ett smärre mästerverk. De lyckas förena vackra melodier, ett självömkande vemod med musikalisk experimentlusta och en energisk frustration över samhällets bräckliga varaktighet. Resultatet är en homogen och ödesmättad vacker helhet som få grupper i rockhistorien lyckats skapa. Allt jag behöver när mörkret tränger sig på.

Komplement: Kent Isola (1997), Radiohead The Bends (1995), The Afghan Whigs Gentlemen (1993)