torsdag 29 augusti 2013

Tre Dylan-tolkningar du inte kan vara utan

Det är en del som hävdar att de gillar Bob Dylans musik mer i andras tolkningar än i upphovsmannens egna versioner. Det är inget jag själv håller med om överlag, men det finns åtminstone tre låtar, som visas i You Tube- och Spotify-klipp nedan, där tolkningarna överträffar originalet. Det här är alltså mina tre favoriter vad gäller Dylan-covers:

1.) 16 Horsepower Nobody 'Cept You
En fantastisk låt vars original finns med på Dylans första bootleg-samling och är i hans version alldaglig med halvdan produktion och lite för mycket whaa-whaa-gitarrer i bakgrunden. David Eugene Edwards & Co lyckas göra något magiskt med den och förvandla den till att låta som ett episkt mästerverk som utspelas mitt under apokalypsen. Med på den utmärkta skivan Secret South från 2000.



2.)  The Band I Shall Be Released
En låt som det gjorts mängder av tolkningar på, men ingen är så bra som denna. Den upplevs nästan som ett original och The Band lyckas skapa den definitiva versionen av denna gospellåt vars innebörd fungerar, precis som flertalet av Dylans låtar, för tolkningar i diverse olika sammanhang. Richard Manuels falsett är så där lagom skör vilket skapar den perfekta känslan till en tidlös melodi.



3.)  Jim James & Calexico Goin' To Acapulco
Låten framfördes i en vacker och samtidigt märklig sekvens i filmen I'm Not There. Richerd Gere rider igenom en västernhåla och på scen står en ansiktsmålad Jim James och framför denna Dylan-låt, vars original finns med på The Basement Tapes som Dylan gjorde tillsammans med The Band i samband med deras turnéer tillsammans i slutet av 1960-talet. Den gavs dock officiellt ut först 1974. I denna version förenas några av mina absoluta favoritartister på denna sida om milleniumskiftet och då kan inte annat än ljuv musik uppstå. Så vackert att det överträffar originalet. Här är ett klipp ur filmen I'm Not There, där ni tyvärr inte får hela låten. Den hittas på soundtracket till filmen:



Alla dessa tre låtar är ypperliga exempel på när en cover gör sig som som bäst. Låtar som det finns en enorm potential i men upphovsmannen/kvinnan har inte lyckats få ut det bästa av den. Det är bara de största låtskrivarna, likt Dylan, som har råd att slarva med sådant låtmaterial.

torsdag 22 augusti 2013

Lindi Ortega på Malmöfestivalen

Det är på scenen en artist styrkor och svagheter blottläggs. I en studio kan bristerna lätt döljas med rätt produktion och har du bara låtar som är av kvalité, vilket givetvis inte är så "bara" och ofta den största utmaningen, så kan de flesta skapa ett hållbart sväng. Därför är konserter det tillfälle då man verkligen kan betrakta artisters musikaliska briljans. Jag minns tillfällen då man har blivit mer eller mindre "knockad" av artisters genialitet och scennärvaro: 16 Horsepower på Berns 2003, Loney Dear på Babel 2011, Calexico på Nalen 2008, Christian Kjellvander på KB 2010, Lauryn Hill på Globen 1998, Feist på Cirkus 2007 är några exempel där artister med små eller stora medel lyckats trollbinda min uppmärksamhet och vinna min förtjusning. Magiska stunder, var och en på sitt sätt.


Tyvärr kan jag inte räkna in Lindi Ortegas konsert på Malmöfestivalen till denna skara, men det skulle å andra sidan vara att begära för mycket från denna relativt unga countryartist. Jag gillar Ortegas röst, som bitvis är fantastisk, och hon har en förmåga att knåpa ihop bitterljuva countrymelodier som också faller mig smaken. Så långt står jag fast vid att hennes senaste skiva, Cigarettes & Truckstop, tillhör en personlig favorit. På scen visade hon dock att hennes egna gitarrspel inte är felfritt, vilket jag kan ha överseende med eftersom hon ofta räddar situationen med hjälp av sin egen röstförmåga. Vad som däremot störde mig något var att hon verkar försökt kompensera sina egna brister med att ha med sig en tekniskt tillsynes fingerfärdig gitarrist som kompade.  Han hade tyvärr mer fokus på effekter än på känsla och tog bitvis alldeles för mycket överflödigt utrymme. Jag hade önskat något annat som hade lyft fram Ortegas röst och låtar istället. Men det fanns stunder då jag imponerades av hennes kapacitet och därför kommer jag fortsätta ge hennes kommande skivor och eventuella konserter nya chanser. Men hoppas på något mer än det som det bjöds på ikväll. Hon har ju rösten och melodierna, så det handlar bara om att få det andra att falla på plats. Låter kanske enkelt, men insett att det är just sådant som bara de verkliga genierna klarar av.

onsdag 21 augusti 2013

Fotboll eller Lindi Ortega?

I morgonkväll står jag inför ett sånt där svårt beslut. Det känns nästan livsavgörande och sådant kan ju få en att ligga sömnlös. Ska jag välja att gå på fotboll eller på konsert? Eftersom detta är tänkt att vara en musikblogg så lämnar jag fotbollen (Svenska Cupen: Lunds BK - IFK GBG) därhän i detta sammanhang. Väljer jag konserten, vilket det lutar åt att jag gör, känns det som att jag ännu en gång förskjuter mitt idrottsintresse nedåt på prioriteringslistan medan musik fortfarande utgör ett primärintresse. Det är för tillfället nog enbart hockey och när Johan Olsson vinner femmilen på skidor som mitt idrottshjärta på allvar bultar hårda och engagerande slag.

Den konsert som jag överväger att gå på är Lindi Ortega som uppträder på Malmöfestivalen (Gustavscenen, torsdag 22/8, kl 18:00).  Den skönsjungande kanadensiska countryartistens senaste album, Cigarettes & Truckstop, tillhör en av årets favoriter även om albumet egentligen kom förra året men släpptes i Sverige först i februari. Jag blir än mer övertygad att välja konserten framför fotbollen när jag hör följande låt som är ett smakprov från hennes kommande album som släpps i oktober. Jag hoppas att fler kommer dit för att lyssna på musiken:

måndag 19 augusti 2013

Plusminusnoll

The Avett Brothers på Malmöfestivalens stora scen (19/8)
Jag skulle kunna säga att Malmöfestivalen och mina upplevelser har gått jämnt upp så här långt. I lördags såg jag Cody Chesnutt och upplevde en viss besvikelse och att det i jämförelse med skivan saknades något live. Ikväll såg jag The Avett Brothers och fick precis motsatt känsla. Det som jag har saknat på deras skivor kompletterades dubbelt upp på deras fantastiskt fina konsert på festivalens stora scen. Det goda rykte som har nått mig vad gäller deras förträfflighet live levde de upp till med råge. Bröderna Scott och Seth Avett visade sig ha betydligt fler strängar på sina lyror än vad jag kunde ana och visade upp såväl skicklighet och finess som egensinnighet och variationsrikedom. Det första betvivlade jag aldrig efter ha lyssnat på deras musik men vad gäller det andra blev jag glatt överraskad. Att beträda stora scenen på stadsfestival klockan 19:00 en måndagskväll och samtidigt, för gemene man i Sverige, vara ett tämligen okänt band är det inte alla som bemästrar. Men gruppen tog publiken med storm och i slutet av spelningen lyckades de med konsten att skapa tystnad även hos den langosätande delen av festivalpubliken och inte bara hos de hängivna fansen.

Jag vill rekommendera alla som har möjligheten att se detta band live. Stor upplevelse som bidrar till att jag ska ge deras album fler chanser. Jag har alltid gillat enskilda låtar med dem men tröttnat innan jag tagit mig i genom ett helt album. Kanske kommer jag med denna konsertupplevelsen i bakhuvudet att omvärdera helheten. Så subjektiv kan en musikupplevelse vara.

Och förresten, jag har nog trots allt gått plus. För så nöjd som jag känner mig efter kvällens konsert så är det en betydligt större känsla än den ringa besvikelsen jag kände i lördags.

Mariachi El Bronx

I veckan kommer det amerikanska punk/hardcore-bandet The Bronx att uppträda på Malmöfestivalen. Säkert en upplevelse men jag hade varit mer sugen och se dem om de kom i sin andra latino-beklädda skepnad. Under namnet Mariachi El Bronx gör de nämligen mexikansk folkmusik i amerikansk tappning och lyckas få ett sväng som närmast kan jämföras med Calexicos mest latino-inspirerade inspelningar. Nedan kan ni se och höra låten 48 Roses från gruppens andra skiva som kom för ett par år sedan:

söndag 18 augusti 2013

Lite mer Malmöfestival och The Avett Brothers

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag var lite besviken efter att sett Cody Chesnutt live på Malmöfestivalen igår. Sympatiskt framförande av Chesnutt själv och musikerna var skickliga och samspelta men jag saknade främst bakgrundskörerna på skivan som gör att låtarna lyfter ett snäpp till. Nu var det ingenting som var dåligt men samtidigt kändes det som om något fattades och jag får större behållning i att lyssna på skivan, Landing On A Hundred, hemma istället. Han avslutade dock på ett snyggt sätt med låten, Don't Wanna Go The Other Way, som är skivans bästa spår och levde upp till det även i det levande formatet. För övrigt var konsertupplevelsen medelmåttig men som vanligt ska förväntningarna inte vara för höga på en stadsfestivalspelning.

Jag får istället hoppas på The Avett Brothers som i morgon (måndag) klockan 19:00 kliver upp den stora scenen. Mina förväntningar är inte skyhöga men får jag något i nivå med detta klipp så är jag ändå mer en nöjd:

lördag 17 augusti 2013

Cody ChesnuTT

Ikväll spelar Cody ChesnuTT på Malmöfestivalen. Här ett klipp för den som vill veta vad som väntar:

 

Lite mer Shelby Earl: Sea Of Glass

Och här serveras ett You Tube-klipp med en låt från Shelby Earls färska och fina album, Shift Arrows, som jag skrev om i ett tidigare inlägg för ett par dagar sedan. Inledningen på låten får en kanske att tänka på Be My Baby med The Ronettes eller varför inte Jesus & Mary Chains Just Like Honey. Oavsett detta så är det ju precis lika bra för det:

Sammi Smith

En för mig nyfunnen bekantskap inom countrymusikens vida ramar är Sammi Smith som främst var verksam under 70- och 80-talet. Hon förknippas emellanåt med "outlaw"- falangen som leddes av artister likt Willie Nelson och Waylon Jennings. Främst den senare av dessa två honkytonk-herrar spelade en betydande roll vid inledningen av hennes karriär även om hennes verkliga genombrott kom först när hon gjorde en välljudande cover på Kris Kristoffersons Help Me Make It Through The Night. Hennes karriär nådde dock aldrig samma kommersiella höjder likt närbesläktade och samtida artister som Dolly Parton, Emmylou Harris, Tanya Tucker eller Linda Ronstadt. Orsak till detta vet jag faktiskt inte, men ju mer jag lyssnar på hennes musik så tycker jag hon förtjänade ett bättre öde. Smith är bortgången sedan ett knappt decennium sedan, hon dog 2005 vid 62 års ålder, men som tur är så går det fortfarande att ta del av hennes fantastiska röst på de inspelningar som i nuläget finns tillgängliga.

En orsak till att hon hamnat lite i skymundan av ovan nämnda kan vara att hon är en svårplacerad artist och rör sig musikaliskt i ett bredare spektra där country, pop och soul vävs samman. Och kanske är det därför hon aldrig blev hemmastadd i något läger vilket kan ha bromsat hennes kommersiella framgångar. Hennes hesa och sensuella röst påminner stundtals om artister som Dusty Springfield och ibland även Monika Zetterlund. Hennes originalskivor är svåra att hitta och Spotifys katalog innefattar mestadels obskyra och slarvigt hopsatta samlingsskivor även om dessa alltid kan utgöra en början. Jag vill därför rekommendera er att gå in på wowhd.se och beställa CD-skivan The Best Of Sammi Smith utgiven av Varese Records. Den kostar i nuläget 89 kr och är väl värd varenda öre. Den innefattar 16 av hennes bästa inspelningar från 70-talet. Allt är inte fantastiskt, främst inte när vi närmar oss 80-talet, men låtar som He´s Everywhere, Then You Walk In, The Toast of '45 och City of New Orleans bör inte någon gå någon förbi. Vacker musik som håller samma höga och fina nivå som vilken låt som helst på Dusty In Memphis eller Emmylou Harris Elite Hotel. 

Outlaw-countryn har främst haft manliga företrädare och där utgör Sammi Smith ett undantag och kan därför ses som en tidig företrädare och banbrytare för den kvinnliga outlaw-boom som i år (2013), 40
år senare, fått uppmärksamhet tack vare unga och talangfulla artister som Lindi Ortega och Kacey Musgraves.

För er som vill lyssna in er på Sammi Smith så kan ni allt börja med denna spotifylista:

onsdag 14 augusti 2013

Malmöfestivalen 2013

Det är återigen dags för Malmöfestivalen och som vanligt har de lyckats samla en hel del intressanta musikaliska akter i sitt programutbud. Jag vet att jag inte kommer ha möjlighet att se allt, men om jag får sålla lite i programmet så är det detta jag inte skulle vilja missa:

Fredag (16/9): Calexico
Ennio Morricone-influerad americana som växer live. Nästan alltid ett säkert kort.

Lördag (17/9): Cody ChesnuTT
Gjorde 2012-års bästa retrosoul. En comeback på många sätt och vis som måste få upplevas live.

Måndag (19/9): The Avett Brothers
Melodisäker och sympatisk americana-rock som på skiva inte alltid lyfter sig över mängden. Ryktet säger dock att det ska höja sig live och känns därför angeläget.

Torsdag (22/9): Lindi Ortega
Hon har gjort en av årets bästa countryskivor och tillhör det ny unga "outlaw"-soundet. Vad nu det betyder. Men bra är det i alla fall.

Fredag (23/9): Ossler
Gjorde en fantastisk spelning på Babel i våras och senaste skivan, Stas, borde bli utsedd till årets bästa svenskspråkiga skiva redan nu.

Smakprov:

fredag 9 augusti 2013

Shelby Earl - Swift Arrows

Det vore lätt att tro att denna blogg skulle gått i graven, men det har den inte. Den lever i allra högsta grad och är nu tillbaka efter några veckors sommaruppehåll. Jag ska dock medge jag att den senaste tiden inte lagt så mycket energi på att hitta ny musik utan istället förkovrat mig i sådant som jag redan har skrivit om här på bloggen. Jag har därför inte haft någon anledning att skriva något nytt. Efter en lagom händelserik och skön sommar övergår tillvaron för mig i pappaledighet under ett halvår. När jag nu så sakteliga börjar komma in i rutinerna tilltar även abstinensen efter nya musikaliska upptäckter. Det första jag stötte på efter lite slentrianmässiga sökningar på nätet var Shelby Earls skiva Shift Arrows som gavs ut i slutet av juli. Det är hennes andra skiva, men ska jag vara ärlig vet jag föga om hennes tidigare karriär.

Med ett namn som för tankarna till amerikansk country och singer/songwritertradition rör sig Earl i ett indiefolk-landskap som är inramat av Phil Spector-isolerade väggar. 60-talspop varvas med melankoliskt vemod och slutresultatet blir trallvänligt och vackert på en och samma gång. Lite grann som She & Him, fast med mer varierad ljudbild, och Caitlin Rose på hennes senaste. Skivan är producerad av Damien Jurado. Bara det är ett skäl att lyssna på skivan, men det är Earls egna talang som gör skivan verkligt intressant. Lyssna: