söndag 27 maj 2012

Spotifylista: Blues For Mama

Eftersom det idag är Mors Dag, och som en hyllning till alla mammor därute, så kommer här en Spotifylista med uteslutande mammatema. Mammor har ofta blivit omsjungna i rockhistorien, vilket i sig inte är så konstigt eftersom de spelar en central roll i alla människors liv. Givetivs biologiskt, men oftast även emotionellt. Utan dem är det svårt för mänskligheten och de flesta andra arter här på jorden att överleva, så det kanske inte är så märkligt att de spelat en central roll även i rockhistorien. Det vore intressant att gå djupare in på detta tema och analysera vilken roll mamman ofta får symbolisera inom musiken och jämföra det med hur pappor framställs. Jag ska inte fördjupa mig i detta tema nu för då kommer jag inte hinna publicera denna lista innan Mors Dag har passerat och då förlorar det lite av sin poäng. Jag kanske har hunnit fundera mer på detta tills dess att Fars Dag närmar sig och innan dess kan ni säkert göra era egna analyser och dra era egna slutsatser utan en amatörmässig utläggning från min sida. En lämplig utgångspunkt är att ni börjar med att lyssna på denna mix av mammalåtar, om inte annat för att bara njuta av bra musik.

Nina Simone var inte bara en fantastisk sångerska utan även mamma.
Så här kommer 20 låtar med mamman i fokus, några kärleksfulla, en del religiösa, andra är mer av det sorgliga slaget, men gemensamt för dem alla är att de är sympatiskt framförda med några av mina favoritartister.

fredag 25 maj 2012

Skivtips: Gene Clark - Two Sides To Every Story (1977)

I samband med att jag skrev mitt inlägg här på bloggen om Father John Mistys nya album blev jag inspirerad till att plocka fram ett av de mer anonyma albumen ur rockhistorien. Upphovsmannen, Gene Clark, är dock ingen anonym artist, välkänd för de flesta som har intresserat sig för vemodig, amerikansk countryrock. Han slog igenom som medlem i The Byrds innan han hoppade av för diverse egna projekt, bland annat som den ena parten i den bluegrassdoftande duon Dillard & Clark. Under 1970-talets första hälft nådde Clarks sin kreativa topp i form av soloskivorna White Light och No Others, som har varit inspirationskälla till en rad efterföljande rockgrupper, inte minst R.E.M, och en mängd singer/songwriter-artister. Ett album som dock inte fått lika mycket uppmärksamhet är Two Sides To Every Story från 1977 som blev Clarks sista egentliga soloalbum på större bolag. Clark dog 1991, 46 år gammal, efter sviterna av ett hårt liv som skäggig rocktrubadur och allt vad det innefattar.

Two Sides To Every Story förlitar sig Clark inte i lika hög grad på sin egen låtskrivarförmåga, som på sina tidigare alster. Han lånar från musikhistorien och gör bland annat en fantastisk bluegrassversion av In The Pines, som även är känd som Where Did You Sleep Last Night, vilken även Nirvana återupplivade på sitt unplugged-album från 1994. Men hans egna låtar håller även på detta album hög nivå, inte minst den swamp-rockiga Kansas City Southern. Det som främst gör skivan värd att lyssna på är Clarks röst, som frambringar både vemod och en brustenhet som inte minst synliggörs i balladerna Give My Love To Marie och Sister Moon, där även Emmylou Harris bidrar med sin ljuva stämma. Hear The Wind är en även den en vemodig och vacker låt, som kännetecknar Clarks låtskrivande och bekräftar att han befann sig på samma höga nivå, både vad gäller låtskrivande och framförande, som artister likt Gram Parsons, Townes Van Zandt och Neil Young. Albumet är något ojämnare än sina föregångare, men topparna är minst lika höga och därför förtjänar detta album en mer framskjuten plats i rockhistorien.

Till skillnad från Clarks tidigare album är detta svårare att få tag på. Det finns inte på Spotify och ska du hitta det på CD får du nog främst förlita dig till import. På vinyl går det att hitta i någon skivbörs därute även om det inte är något lättfångat byte. Om ni inte har lyssnat på Gene Clark sedan tidigare kan ni dock börja med tidigare nämnda White Light och No Others, som ni hittar på Spotify och de finns dessutom återutgivna på vinyl. Förhoppningsvis tar något skivbolag sitt förnuft till fånga och återutger även Two Sides To Every Story på vinyl snart. Den behövs därute.

Father John Misty

Mannen bakom pseudonymen Father John Misty är J. Tillman, tidigare medlem i Fleet Foxes, som redan har gett ut ett antal skivor under eget namn. Jag uppmärksammade honom i samband med att Fleet Foxes-hypen var som hetast, men tröttnade ganska fort. Det var absolut inte dåligt, han har en utmärkt röst och musiken var det egentligen ingen fel på, men han tenderade till att bli allt för slätstruken i sin nedtonade alt-countrystil. Med undantag för enstaka låtar så stack det inte ut nämnvärt från allt överflöd av samtida artister som rör sig inom samma musikaliska landskap. Men med sitt nya namn och med ny konstellation av musiker omkring sig verkar han ha hittat hem. Med det alldeles färska albumet Fear Fun visar han att han förtjänar betydligt mer än en undanskymd plats i skuggan av Fleet Foxes. På grund av min inställning till hans tidigare soloalbum så hade jag nog inte uppmärksammat detta album om inte en god musikvän uppmannade mig till att lyssna på detta. Så jag får rikta ett tack till Tina för tipset. Det här är ju riktigt bra.

Musiken rör sig fortfarande inom samma landskap som både hans egna skivor och Fleet Foxes album. Men här vågar han ta ut svängarna mer och albumet är mer variationsrikt, både vad gäller tempo och tonläge. Han flörtar med bluegrass och mer traditionell country för att sedan återvända till den singer/songwriter-genre han alltid har haft som utgångspunkt i sitt musicernade och det är inte helt osökt att referera till Gram Parsons eller Gene Clarks soloskivor från tidigt 70-tal.  Tillman utstrålar säkerhet och mognad i sitt framförande som jag inte tidigare har upptäckt, vilket kan vara ett tecken på att avhoppet från Fleet Foxes gjorde honom gott. Han visar att han har en röst som har ett bredare register än att enbart passa ensam-man-med-gitarr-formatet. Det här är för mig årets mest överraskande album och tillsammans med Damien Jurado och Lost In The Trees ett av de bästa amerikanska album för året. Lyssna på låtar som Funtimes In Babylon, Only Son Of A Ladiesman och Well, You Can Do It Whitout Me och även ni kommer ha överseende med med det fula omslaget. Ni som följt denna blogg vet kanske redan att jag har en fallenhet att tycka om musiken på album med fula konvolut. Så lyssna och njut av musiken istället.

tisdag 22 maj 2012

Musik av stål

Jag tänkte passa på att rekommendera två nya industridoftande album som förgyller min tillvaro just nu. Det ena albumet har sina rötter i Jokkmokk och det andra härstammar ifrån den brittiska industristaden Sheffield. Kan tyckas som två oförenliga platser på jorden, men stålet och musiken för dem samman.

Förra året fastnade jag för Magnus Ekelund & Stålets låt Utan er, där en pånytfödd Jakob Hellman gästade på sång och fick en att tänka tillbaks på Perssons Pack samarbete med samme Hellman i Tusen dagar härifrån. En fantastisk låt, men resterande låtar på Ekelunds album, Svart Flagg, gick mig ganska obemärkt förbi. Med sitt nya album Det definitiva drevet blir jag dock mer imponerad av helheten. Magnus Ekelund har under ett antal år gett ut popmusik under artistnamnet Elmo, där han sjungit på engelska, men det är med sin nya konstellation och med texter på svenska som han verkar ha hittat hem och förtjänar att nå en större publik även söder om Dalälven. Jag uppmanar er därför att lyssna på Det definitva drevet och ge det en ärlig chans. Tillsammans med Kents senaste och Love Antells soloskiva är det den bästa musiken på svenska just nu, men inte riktigt lika anpassad till P3:s lyssnare utan rör sig närmare det Mattias Alkberg har ägnat sig åt vid sidan av The Bear Quartet.

Sheffieldsonen Richard Hawley har under ett drygt decenium gett ut några riktigt bra skivor och växt fram som en värdig förvaltare och utvecklare av det Scott Walker gjorde på slutet av 1960-talet. Jag upptäckte honom med låten Coles Corner, som kom i mitten av föregående decenium och är i mitt tycke en av 2000-talets bästa låtar. I albumformat nådde han ännu högre höjder med det atmosfäriska, suggestiva och mörka Truelove´s Gutter från 2009. På sitt nya album, Standing at The Sky´s Edge, har Hawley valt att behålla det mörka soundet från föregångaren men låter distade gitarrer vara i centrum istället för stråkar och han backas upp av ett komplett band, vilket skapar en rockigare ljudbild än på föregångarna. Bitvis är det riktigt bra även om det tenderar att drunkna i sin mastiga produktion och resultatet får ett 90-talsskimmer över sig. Dock inget större fel i det och för Hawleys del så var det nog nödvändigt att hitta nya vägar för att fortsätta utvecklas. I låtar som Seek It, Don´t Stare at The Sun och Before känns dock soundet igen från föregångarna och med den tunga inledningen i form av She´s Bring The Sunlight och titelspåret växer det till ett riktigt starkt album efter några genomlyssningar. Så lyssna på detta och om ni inte redan upptäckt Hawley ska ni givetvis ge hans förgångare den tid de förtjänar.

Får avsluta med att tacka min bror för en utmärkt present i form av en lyxig vinylutgåva med utmärkt ljud av Hawleys senaste album. Rekommenderas, även om det kräver en del möda i att vända sidor efter varannan låt, men eftersom en CD-utgåva medföljde med så gör det inte så mycket. Albumet går även att hitta på Spotify (se länk ovan) och med en nyinköpt D/A-omvandlare så blir ljudet inte så illa i detta format heller. Lite väl Hi-Fi-nördig avslutning kanske, men det är väl lika bra att löpa linan ut när man ändå redan är en förlorad själ i rockmusikens förtrollande värld.

onsdag 16 maj 2012

Skivtips: The Knack - Get The Knack (1979)


Klicka här för att lyssna på skivan
 Det vore lätt att avfärda The Knack som "one hit wonders" eftersom deras låt My Sharona, som finns med på detta album, är deras enda riktigt kända låt och det blev också en enorm hit på sin tid. Men denna debutskiva med den Los Angeles-baserade  kvartetten förtjänar ett bättre öde än så. My Sharona är en utmärkt låt och har allt en riktig pophit behöver. Medryckande melodi förenas med självklara gitarriff och ett dansvänligt sväng. Detta album innehåller dock en jämn helhet och när jag lyssnar på den får det mig att tänka på den punkiga powerpop som Weezer ägnade sig åt på sin debutskiva. The Knack kritiserades av vissa för att de enbart återskapade det som The Beatles, The Who och The Kinks gjorde på sextiotalet och visst finns det likheter, men albumet innehåller så pass många starka låtar att den står stadigt på egna ben. Och om man ständigt ska ägna sig åt att cyniskt patentera popmusik så gör man enbart rockmusikhistorien tråkigare och förstör för sig själv. Det är bättre att fokusera på att uppskatta bra låtar och det finner ni på detta album i form av Let Me Out, Good Girls Don´t, That´s What The Little Girls Do och redan nämnda My Sharona. Om The Undertones, The Jam och Buzzcocks gjorde punkig powerpop för bakgatorna på de brittiska öarna så gjorde The Knack dess motsvarighet för Sunset Strip i Hollywood. Samma energi och melodikänsla, men mer glamoröst och stilrent, utan att det för den sakens skull blir tråkigt. Lyssna!

söndag 13 maj 2012

Fula omslag - Vacker musik - del 2

Jag vet inte vad som hänt, men den senaste tiden har jag funnit en rad skivor med bedrövliga omslag som innehåller bra musik. Så därför väljer jag att utöka den tidigare publicerade listan med några nya, till ytan, smaklösa alster. Innehållet är däremot vackert. (Klicka på omslagen så länkas ni direkt till skivorna på spotify om ni inte bara vill titta utan även lyssna.)


Steve Forbert - Jackrabbit Slim (1978)
Jag undrar hur diskussionen gick bakom utformningen av layouten på detta album med en ung Steve Forbert. "Ah, det här var ju inte så roligt omslag, men om vi gör skjortan grön och sätter en röd ram runt så blir det ju iallafall lite färgglatt", eller något i den stilen? Att Forbert, trots sina 24 år, ser ut som en valpig tonåring gör kanske inte saken bättre. Men musiken är bra, riktigt bra och vid denna tidpunkt var Forbert en kritikerfavorit som spåddes en lysande karriär. Det går att dra paralleller till nutida Joe Nolan, som jag skrev om i ett inlägg för en kort tid sedan, eller Dylan LeBlanc. Ung, lovande och med en förmåga att låta mer livserfaren än vad man kan vara innan 25 års ålder. Han jämfördes med Bob Dylan och Bruce Springsteen och förväntades nå en stjärnstatus i nivå med de största, men nu blev det inte riktigt så och om det kan ni läsa mer om i Per Bjurmans intervju med den sympatiske Forbert ifrån tidningen Sonic, som ni kan hitta här. Bli inte lurade av omslaget, detta är ett album du inte bör missa, liksom hans debut från året innan; Alive or Arrival.


Ian Gomm - Summer Holiday (1978)
Det här är fult, riktigt fult faktiskt, men eftersom jag skriver om det här så  vet ni att jag trots detta gillar musiken. Ian Gomm var framträdande inom den brittiska pubrocken, som jag försökte lansera via en spotifylista här på bloggen för någon vecka sedan. Han var tidigare medlem i Brinsley Schwarz, där även Nick Lowe ingick, och var på det tidiga 1970-talet en hyllad gitarrist. Detta är hans andra soloskiva och musiken är en enkel och melodistark pop, som pendlar mellan den brittiska pubrockens flörtande med 50- och 60-talsrock och det soulinfluerade, amerikanska väsktkustsoundet. Utöver det fula konvolutet, där Gomm påminner lite om Jeff Daniels i filmen Dum & dummare, är skivan prydd med bilder på, den drygt 30-årige, Gomm tillsammans med sin familj på semester och det är också albumets tematik. Inte särkilt mycket rock'n'roll över det, men med starka låtar som Sad Affair, Hold On och Twenty Four Hour Service så har man all anledning att uppmärksamma detta album, trots omslaget och att låten Airplane låter som ett svenskt dansband.


Dave Edmunds - Repeat When Necessary (1979)
Ytterligare ett album hämtat från den brittiska pubrocken. Dave Edmunds var medlem i, tidigare nämnda, Rockpile och släppte 1979 detta album under eget namn, men med gruppen som kompband. Den spelades in vid samma inspelningssejour som när Nick Lowe gjorde sin skiva Labour of Lust, med samma musiker och med i princip lika fula omslag. Musiken har också samma rötter och innehåller starka låtar som Elvis Costellos Girls Talk, countrydoftande Queen of Hearts och rockdängan Dynamite. Edmunds visar att han är en skicklig musiker och träffsäker rocksångare och framför musiken med driv och energi. Han överlät dock låtskrivandet åt andra och ägnade sig främst åt att återvinna rock´n´roll-musik från 1950- och 60-talen. Inget nyskapande, men väl värt att lyssna på för den som vill njuta av lite klassisk, rak och enkel retrorock.

Nu tror jag att det får vara slutskrivet om fula skivomslag på denna blogg för ett tag, men hoppas kunna fortsätta skriva om vacker musik.

Rock on!

torsdag 10 maj 2012

Spotifylista: Oh Canada


Kate & Anna McGarrigle (1975)
Jag hittade i veckan Kate & Anna McGarrigles två första skivor på vinyl till fördömligt bra pris och i god kvalité. Två uppenbara fynd, varav debuten sticker ut som den främsta och är den mest direkta i sin ton. Folkrocksikonen Joe Boyd, som jobbat med både Nick Drake och R.E.M, står som producent på dessa två skivor med de skönsjungande kanadensiska systrarna, vars musik har sina rötter i såväl den brittiska folkrocken som den amerikanska countryn. Väl värda att lyssna på och att införskaffa, inte bara för att ni på debutskivan kan höra den franskspråkiga orginalversionen på Marie Bergmans 70-talshit; Ingen kommer undan politiken, som Ola Magnell översatte till svenska.

Dancer With Bruised Knees (1977)
Skivorna blev en inspiration till veckans spotifylista som uteslutande innehåller musik från Kanada. Detta till ytan gigantiska hockeyland har från 1960-talet och framåt producerat flertalet artister och grupper som under perioder tillhört mina absoluta favoriter. Det handlar om allt från storheter som Neil Young, The Band och Leonard Cohen till mer moderna akter som Feist, Arcade Fire och Ron Sexsmith. Dessutom har landet en tradition av att släppa fram kvinnliga singer/songwriters som utöver ovan nämnda McGarrigles innefattar Joni Mitchell och efterföljare som Martha Wainwright, dotter till Kate McGarrigle, Neko Case, Basia Bulat och Kathleen Edwards. Från musikkollektivet Broken Social Scene härstämmar, utöver ovan nämnda Feist, även popsångerskan Emily Haines, som bidragit till en del lyssningsvärd musik. Dessutom har kanadenserna varit framträdande inom den moderna skogshuggarindien med grupper som Great Lake Swimmers och Timber Timbre. Icke att förglömma är Black Mountain, som med sin 70-talsinspirerade progressiva rock, gjort en av 2000-talets bästa låtar i form av Stay Free. Denna musik motiverar mer än väl en hyllning till detta glesbefolkade land som fortfarande har den brittiska drottningen som statsöverhuvud. Här kommer i vilket fall min lista med 20 kanadensiska favoritlåtar:


Värt att tillägga är att jag i sista stund valde bort Kate McGarrigles son, Rufus Wainwright som hon fick tillsammans med den amerikanska singer/songwritern Loudon Wainwright III, eftersom han, till skillnad från sin syster, föddes i New York och därmed riktigt inte lika förankrad i Kanada. Lite fånigt, men har man satt upp vissa kriterier så måste de ju följas. Den låt jag i slutändan valde bort var One Man Guy, som utifrån andra kriterier hade haft en välförtjänt plats på listan. Men den går ju att lyssna på ändå. 



lördag 5 maj 2012

Spotifylista: Pub Rock

Graham Parker and the Rumours 1977
Att  sortera in pop- och rockmusik i allt snävare och mer specifika genres är en riktigt nördig sysselsättning. För en sån som mig kan det vara en roande sysselsättning som upptar allt för mycket av min tankeverksamhet och man kan givetvis fråga sig till vilken nytta? Räcker det inte och kalla det för pop och rock helt enkelt, eller varför inte bara musik, bra eller dålig? Visst kan genrebegrepp vara bra för att kunna beskriva musikens innehåll, men i dessa tider när musik är allt mer lättillgängligt är det inte längre nödvändigt eftersom det allt som oftast är ganska enkelt för lyssnaren själv att bedöma hur det låter och sedan placera musiken i "bra"- eller "dåligt"- facket. Ändå kan jag inte sluta roa mig med att försöka placera mina favoritartister inom olika genrebegrepp. På något sätt sammankopplar jag detta med att sortera min egen livshistoria i olika kapitel. Lite som att sortera sina foton i olika mappar på datorn och sedan sätta en rubrik som skapar ett sammanhang och en röd tråd genom livet. Det kanske också leder mig fram till min slutsats, att genreindelning inom rockmusiken till mångt och mycket handlar om identitetskapande för lyssnaren för att man ska kunna definiera vad för slags musik man egentligen gillar och på så sätt skapa sina egna stilmarkörer gentemot sin omgivning.

Hur som helst så tänkte jag denna vecka ägna mig åt begreppet och genren Pub Rock. Detta skapar ju säkerligen många associationer för de flesta och en del tänker kanske på ett skrålande coverband som spelar inför en inte helt nykter skara medelålders män, som inte blir nöjda förrän de till bandets förtret har fått sjunga en allsångsversion av Living Next Door to Alice eller något liknande. Det gjorde i allafall jag under lång tid när jag kom i kontakt med begreppet, men det är inte den musiken jag tänker på. Istället syftar jag på den musikstil som växte fram i mitten av 1970-talet, främst i England, och var en reaktion mot den progressiva, glamiga och symfoniska rocken som dominerade topplistorna vid denna tid. Många ser säkert punken som den verkliga reaktionen mot denna populärkulturella dominans, men pubrocken var faktiskt före med att försöka gå tillbaka till enkelheten i rockmusiken. Pubrocken var dock inte lika chokerande och där punkens företrädare hade ett behov att bryta med allt och alla för att i desperation och frustration låta nyskapande, så var pubrocken mer mogen och ödmjuk i sitt förhållningssätt till musikhistorien och återvände och hämtade inspiration från 1950- och 60-talets rockmusik. När punken genomförde sin revolt på ungdomsgårdar och klubbar, där de främst nådde  människor i åldern 15 till 20, så fångade pubrocken sin publik på just pubar och barer för en publik som hunnit passera 25-årsstrecket. Lite ironiskt i sammanhanget är att pubrocken idag många gånger låter mer tidlös i sitt sound än vad den tidiga punken gör och när det främsta punkbandet av dem alla, The Clash, kom att göra sin bästa skiva, London Calling, så hade de musikaliskt mer gemensamt med pubrocken än med punken. Ingen slump, eftersom bandets sångare Joe Strummer, inledde sin karriär just i ett pubrockband med namnet The 101'ers.

Ledande inom den genre som fått etiketten Pub Rock var grupper som Dr. Feelgood, Brinsley Schwarz, Graham Parker, Nick Lowe, Dave Edmunds med flera. Dessa artister är alla med på veckans spotifylista som just kretsar kring detta begrepp och fokuserar på musik som är inspelad under tidsperioden 1974 till 1980. En del har kanske synpunkter på att placera Elvis Costello, NRBQ och The Knack i denna genre, men beröringspunkterna finns där, både musikaliskt och estetiskt. Ibland är gränsdragningarna hårfina och vissa grupper rör sin i gränslandet mellan flertalet olika stilar, men det är också det som är kännetecknande för pubrocken. Egentligen är det ju inte så noga, det handlar ju bara om musik, så lyssna och placera sedan musiken i "bra"- eller "dåligt"-facket. För mig är valet givet: