onsdag 25 december 2013

Ett sista julkort!

Jag kan inte låta bli att dela med mig av årets mest psykedeliska julhälsning levererat från de Nashville-baserade grupperna Kansas Bible Company och Sol Cat.

God jul... igen!

torsdag 19 december 2013

Bloggen bjuder på sista glöggen - Topp 100 över året som gått!

Nu börjar det bli dags att göra ett avslut på detta år som ur mitt perspektiv har varit annorlunda. På ett positivt sätt. Men allt har sin tid och jag vet redan nu att även nästa år kommer att bli något helt annat. Men så är det ju alltid. Nog om det och åter till det som är intressant för allmänheten. För det har ju även varit ett fantastiskt musikår.

Innan jag loggar ut för detta år vill jag avsluta med att presentera min topp 100-lista över låtar från året som gått. Det är ett urval från 100 olika album, singlar och samlingsskivor som på något sätt har gjort ett bestående intryck. Nu har jag inte hunnit lyssna igenom alla hundra skivor som finns representerade i sin helhet, jag har ju trots allt ett liv också även om jag vet att en del betvivlar detta. Flertalet av låtarna är bara ett axplock från olika album som jag tyckt varit intressanta och där jag hittat enstaka godbitar. På listan har det under året passerat nästan 200 låtar men jag har fått sålla lite. Dels för att en del inte var så bra som jag trodde men också för att begränsa listans omfattning. Detta ger en insikt om hur ofantlig stor mängd musik det ges ut och att det varit svårt att hålla sig till 100 visar på hur mycket bra sådan det finns. Dessutom finns det ju massor av musik jag helt missat och som jag kanske kommer upptäcka i framtiden. Det om nått ger ju hopp om livet.

Listan är inte komplett eftersom varken Bill Callahan eller Bonnie 'Prince' Billy finns med i Spotifys bibliotek och de skulle givetvis göra sig förtjänta av varsin plats. Låtordningen har ingen egentlig betydelse mer än att Jim James inleder och har gjort årets bästa låt i form av A New Life och att de första 50 låtarna innefattar mina favoritalbum från 2013. Men det är många bra låtar därefter också. Så sluta aldrig lyssna!

Nu ska i alla fall jag logga ut och ta ett juluppehåll från alla typer av sociala medier inklusive denna blogg. Det har jag nog gjort mig väl förtjänt av. Nu frågar ni er alla om jag kommer fortsätta med mina nörderier här på bloggen även nästa år? Frågan är nästan lika het som om det kommer en uppföljning på Orange Is The New Black eller ej. Svaret är i alla fall kanske, man vet aldrig, det får 2014 bestämma. Hoppas ni har glädje av min lista nedan i alla fall. Ni kan även hitta genom att klicka här:



God jul!

onsdag 18 december 2013

Bonnie 'Prince' Billy & Dawn McCarthy

En skiva som föll lite i glömska när jag, i form av en helt obetydlig men ack så rogivande lista, summerade musikåret som gått var Bonnie 'Prince' Billys sympatiska projekt att tillsammans med Dawn McCarthy spela in Everly Brothers-låtar. Skivan What The Brothers Sang är en trevlig lägereldshistoria som förtjänas att nämnas i sammanhanget.  Will Oldhams, som ju är hans egentliga namn, röst mår bra av att blandas upp med McCarthys lena stämma. Dessutom bjöd de på en mycket trivsam och familjär konsert på KB i Malmö i slutet av maj som jag hade turen att få se. Ni kan ju alltid börja med att lyssna här eftersom den inte finns på Spotify. Men skivan är klart köpvärd och bör höras i sin helhet<.

måndag 16 december 2013

Roger McGuinn: Cardiff Rose (1976)

Roger McGuinn är mest känd för sitt gitarrspelande i The Byrds under 1960-talets slutskede där han fick sitt genombrott. Som en av gruppens mest bestående och centrala medlemmar blev hans 12-strängande Rickenbacker-sound smått legendariskt och inspirerade framtida gitarrhjältar som bland annat Peter Buck i R.E.M och Tom Petty. Likt flertalet av de övriga Byrds-medlemmar gick även McGuinn solo efter att gruppen splittrats i början av 1970-talet. Men till skillnad från några av de övriga bandmedlemmarna som Gram Parsons, Gene Clark och David Crosby har hans solokarriär aldrig nått något större erkännande mer än för de mest inbitna. Lite synd, för även om hans solokarriär är ojämn finns det åtminstone ett par plattor som är värda att uppmärksamma. Dels hans självbetitlade debut från 1973 men det album som jag fastnat mest för är 1976 års Cardiff Rose.


Plattan är till stor del en produkt av Bob Dylans mytomspunna och legendariska turné i mitten av 70-talet; Rolling Thunder Revue, där McGuinn deltog och lärde då känna Bowies tidigare glamrockspartner, gitarristen Mick Ronson. De fattade tycke för varandra och inledde ett samarbete som resulterade i 1976 års Cardiff Rose. Ronson agerar både gitarrist och producent och spelar en betydande roll i sammanhanget. Övriga musiker på skivan medverkade också på Rolling Thunder-turnén och McGuinn tar, precis som på sin solodebut och Dylan hade gjort på skivan Desire, hjälp i sitt låtskrivande av teater- och musikalregissören Jacques Levy.

Det finns en del likheter med Dylans 70-talsplattor men framförallt är Cardiff Rose rockigare än något annat som McGuinn varit inblandad i tidigare, åtminstone av det som jag har hört, vilket säkerligen Ronsons produktion bidrog till. Och det är i sammanhanget något positivt. Det gör att skivan blir mer variationsrik än debuten och det är något så ovanligt  som ett exempel på när country-influerad americana, folkmusik och brittisk glamrock förenas i en fungerande symbios. Lyssna framförallt på låtar som Jolly Roger, Partners In Crime och Pretty Polly och jag hoppas ni håller med. Rock And Roll Time låter för övrigt som The Clash möter New York Dolls, vilket är något man kanske inte förväntar sig av en tidigare Byrds-medlem. Men skivan varieras av lugnare bitar utan att tappa tråden eller fokus.

Det är i vilket fall en skiva som har fått oförskämt lite uppmärksamhet och förtjänar ett bättre öde. Det går säkert att hitta ett billigt exemplar på vinyl i någon skivbörs därute, hittade den själv hos min lokala skivhandlare Repeat Records för 40 kronor, och jag uppmanar er att slå till om samma händer er. Det är den väl värd. Men om ni inte litar på mina lovord kan ni ju för säkerhets skull börja med att lyssna på den här:


lördag 14 december 2013

The Roots bygger broar

Jag gillar ju Elvis Costello och så även The Roots. Men ska jag vara ärlig så lyckas de inte få mig att dansa med i deras gemensamma projekt som gavs ut på skiva tidigare i år. Vid försök till att lyssna på plattan har jag tröttnat och inte orkat lyssna klart. Jag klarar inte av det hur mycket jag än skulle vilja. Men det är inte omöjligt att jag omvärderar det hela i framtiden. Det är så det brukar vara.


Däremot bidrog uppmärksamheten kring dessa sympatiska artister till att jag plockade fram The Roots två år gamla album Undun och insåg att det är ett av få hiphop-album som jag verkligen uppskattar från början till slut. Hiphop är ju som musikstil och genre en produkt från många olika kulturyttringar. När den växte fram på allvar under slutet av 80- och början av 90-talet sammanföll det med att CD-skivan fick sitt genombrott. Omfattning i tid som CD-formatet gav utrymme till bidrog att flertalet ville få in så många kulturella element som möjligt och fyllde sina skivor med långa intron, outron, skits och interludes. För en traditionell och tråkig rocksnubbe som jag innebar det att jag tröttnade ganska fort. Jag gillar en hel del hiphop när det gäller det rent musikaliska men känner mig fjärmad från flertalet av de övriga stilmarkörer som är och har varit centrala inom hiphop. De intresserar mig inte och därför förlorade jag ofta uppmärksamheten.

Men det finns grupper och artister som bidragit till att jag aldrig gett upp genren helt och hållet och bland dem håller jag The Roots högst. De har under hela sin karriär gjort flertalet bra låtar och ofta överraskat med spännande och intressanta samarbeten. Dessutom bjöd de mig på en fantastisk konsertupplevelse på Stockholms jazzfestival någon gång i slutet på 90-talet. Och ska jag välja ett favoritalbum är det just den ovan nämnda Undun. Befriat från tråkigt mellansnack och annat för mig ointressant material. Ett koncentrerat temaalbum på 40 minuter om den fiktiva karaktären Redford Stevens, där samtliga 10 albumspår känns relevanta och intressanta. Att det sedan avslutas med en begravningssvit till den fiktiva karaktärens bortgång gör kanske varken till eller från även om det är kul att de där tar hjälp av en indierockhjälte som Sufjan Stevens. Ungefär som när Kanye West och Bon Iver hittar varandra. Det visar på ett öppet sinne och att musiken inte i första hand handlar om att markera revir utan om att tänja gränser. Det är då musik blir som mest intressant. Moget och vuxet men för den sakens skull aldrig tråkigt. Tvärtom.

torsdag 12 december 2013

Alexander den störste

Och nu finns även Led Zeppelin på Spotify. För ett tag sedan tillkom Pink Floyd och Metallica och av de allra största är det väl bara rättigheterna till Beatles albumkatalog som fattas. Sedan är det bara att välja och vraka ur hela rockmusikhistorien med några enkla knapptryck. En sund utveckling tycker säkert många men för en motsträvig musikmissbrukare väcker det oro. Både för mitt eget och för allmänhetens sätt att hantera lättillgängligheten, bristande ljudkvalité och avsaknaden på begränsningar. Känner mig som Neil Young i sin fredsförklaring men låt gå för denna gång.

Även jag börjar motvillig inse att denna utveckling leder till att CD-skivan är på väg att marginaliseras helt och hållet, vilket kanske inte är någon allvarlig förlust i sig kan man ju tycka. Vinylen kommer ju leva kvar och det är ju det perfekta studioalbumformatet. Men det finns något som är unikt med CD-skivan som aldrig vare sig Spotify eller LP-skivan kommer kunna motsvara eller ersätta. Det är de sammanfattande och heltäckande samlingsskivorna med gedigna och omfattande texthäften. Som till exempel Ace Records fina samling The Greatest med Arthur Alexander.


Arthur Alexander har aldrig tillhört de största rent kommersiellt men hans namn har alltid fört med sig mycket respekt. Han var en viktig inspirationskälla till de största rock- och popdinosaurierna och hans låtar tolkades av Beatles, The Rolling Stones och Elvis Presley. Inget märkligt i det eftersom Alexanders låtar från 60-talets första hälft håller fantastiskt hög kvalité. Med en självsäker och harmonisk stämma förmedlade han sina egna och andras låtar, där musiken var en mix av sydstatssoul, blues, klassisk rock'n'roll och country. Inte helt olikt en samtida Sam Cooke med mycket hjärta men med mindre sentimentalitet. För att få smakprov på hans största hits kan ni alltid lyssna här:



Arthur Alexander dog 1993 i dryga femtioårsåldern och hann under sin levnad inte med att göra så många inspelningar. Omständigheterna ville annat. Men det som finns förtjänas att uppmärksammas och hyllas och det gör sig bäst med hjälp av en gedigen CD-samling. Så mitt råd är att ni köper samlingen The Greatest. En perfekt introduktion och heltäckande över hans viktigaste period i karriären. Fantastisk många bra låtar, lyssna dagen till ära!

onsdag 11 december 2013

Årets album 2013 - Enligt Broken Record

Vi närmar oss lucia och jag har redan bestämt mig för vilka skivor jag tycker är årets bästa och det måste förmedlas till allmänheten. Eller åtminstone till närmast sörjande. Jag vet att ni bryr er. Det här är ju årets viktigaste lista. 


Personligen tycker jag att musikåret 2013 har varit bättre än 2012 vilket kanske är av den enkla anledningen att pappaledigheten har gett mig mer tid att lyssna på musik. Eller så beror det helt enkelt på att det har getts ut väldigt mycket bra musik. Oavsett orsak var det svårt att begränsa sig till 20 skivor och jag fick rensa bort Midlake, Basia BulatFrontier Ruckus, Caitlin Rose, Marques Toliver, The Villagers, Carrie Rodriguez och några till lyssningsvärda alster vilket jag kanske kommer ångra någon gång i framtiden. Jag skrev i ett inlägg för någon vecka sedan att The Lonely Wild förtjänade en plats på listan över årets album men jag var lite väl tidigt ute. För när jag insåg hur bra Queens Of The Stone Age senaste är fick den inte plats trots allt. I vilket fall finns det mycket bra musik att upptäcka och det här är ju enbart en lista över de 20 album från detta år som jag har haft störst glädje av. Jag hoppas även ni har haft det eller kommer ha det i framtiden.

1. Jim James Regions of Light and the Sound of God
Om någon halkat in på denna blogg vid tidigare tillfälle är det knappast någon överraskning att jag väljer My Morning Jackets frontman som etta. Jag var dock inte övertygad efter att lyssnat på den första gångerna men det här är en skiva som har vuxit under året som gått. Det skaver i de tillsynes strukturlösa delarna men helheten är varm, mjuk och sammanhängande. Gospel, electro, rock och country förpackade i James igenkännliga och innehållsrika koffert.
2. Kacey Musgraves Same Trailer Different Park
Hade jag enbart gått på omslaget hade jag nog ratat detta som löpande band-producerad Nashvillepop. Men det är är så mycket mer än så och att döma på ytan blir man ju inte lyckligare av. Årets snyggaste country och tillsammans med artister som Lindi Ortega och Brandy Clark har hon bidragit till en våg av kvinnliga "outlaws"  (uttjatat begrepp, men eftersom det redan finns) som både bevarar traditionen och för utvecklingen framåt.

3. Ed Harcourt Back Into The Woods
Jag hade nästan gett upp Harcourt men då faller den här plattan över mig och jag och jag tycker han låter bättre en någonsin tidigare. Avskalat och vackert av en ensam man vid sitt piano som återvänder till sina gräsrötter. Eller åtminstone till skogen.

4. Ossler Stas
5. Jonathan Wilson Fanfare
6. Christian Kjellvander The Pitcher
7. The National Trouble Will Find Me
8. Jason Isbell Southeastern
9. Neko Case The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight...
10. Alela Diane About Farewell
11. Queens Of The Stone Age ...Like Clockwork
12. Phosphorescent Muchacho
13. Robbie Fulks Gone Away Backward
14. Agnes Obel Aventine 
15. Bill Callahan Dream River
16. Richard Buckner Surrounded
17. Laura Marling Once I Was An Eagle
18. Vampire Weekend Modern Vampires Of The City
19. Arcade Fire The Reflektor
20. Mount Moriah Miracle Temple

tisdag 10 december 2013

Ett sprucket julkort håller längst

Det här med julmusik är svårt. Jag har säkert försökt i över femton år med att försöka sätta ihop en samling låtar som ska kunna utgöra ett alternativ till den stämningsfulla men ack så uttjatade julmusik som fyller varenda butiksutrymme runt om i våra julpyntade städer under hela denna månad som vi nu befinner oss i. Men jag har aldrig riktigt lyckats. Det är ju så lätt att gå vilse i julmusikträsket.

Nick Lowe - Årets julskiva?
Jag trodde till exempel så sent som för ett par år sedan att jag gillade Phil Spectors klassiska julspektakel (A Christmas Gift For You..) men insåg att det gör jag ju inte alls. Det är bara andra som har sagt att den ska vara bra, typ "världens bästa julskiva", och jag har gått på det. Jag har på senare år insett att jag bara tycker att låtarna är jobbiga och produktionen är hopplös för mina öron. Det finns även många halvhjärtade försök från respektingivande artister där de gjort någon slentrianmässig inspelning av någon mer eller mindre klassisk jullåt för någon samlingsskiva men det är sällan tillräckligt engagerande för att kännas intressant. Det finns dock undantag och jag har försökt sammanställa så mycket som möjligt i den spotifylista jag publicerar nedan. Dessutom börjar flertalet artister anstränga sig lite mer för att göra bra och alternativa julskivor. Förra året gav Tracey Thorn ut en och i år har Nick Lowe dragit sitt strå till stacken med ett både stämningsfullt och pubrockande alternativ.

Så här kommer mitt soundtrack för julbordet som kanske innebär att jag sitter och äter själv. Hur som helst så börjar jag närma mig slutmålet med ett lyssningsvärt alternativ till Absolute Christmas. Nu är det ju som så att jag gillar när Jussi Björling framför O Helga Natt och när Elvis Presley eller Frank Sinatra skapar julmys med sina fantastiska röster men det hittar ni så lätt på andra håll. Här kommer min alternativa lista som även sträcker sig över det nya året: