fredag 30 oktober 2015

Gospel för vilseförda - Andliga favoriter

Flertalet av min favoritartister sjunger ofta om Gud och andlighet i olika former. Inte nödvändigtvis på ett dogmatiskt eller missionerande sätt som ofta görs inom det som benämns som "tvättäkta" religiös musik. Snarare utifrån syndarens, agnostikerns och tvivlarens perspektiv. Jag gillar det. Personer som låter övertygade om ytterst osäkra ting får mig alltid att tvivla. Däremot tilltalas jag av strävan efter något som är större än det materiella och det greppbara, något som är större än livet självt, även om angreppsvinklarna kan skifta. Det kan handla om en metafor eller en illusion men i musikens värld har detta ingen betydelse. Det är känslan och upplevelsen av det som är njutningen och den är fortfarande fri.

Att inom rockmusiken välja att sjunga om Gud är kanske inte det mest lättsålda knepet för att nå en större publik, åtminstone inte om vi rör oss på europeisk mark. I USA ser det lite annorlunda ut och där är släktskapet mellan rockmusik och gospel mer framträdande. Rockmusiken har ju annars en bakgrund i att vara en reaktion mot just de konservativa krafterna i samhället där kyrkan och därmed även kristendomen fått utgöra en symbol för detta. Rocken har därför valt att sjunga om flyktiga relationer, sex, droger, utanförskap och social revolt i allmänhet. Men när artister åldras räcker inte dessa ämnen till för att hålla karriären vid liv ända till pensionen. Då har det ofta funnits två vägar att gå, antingen den andliga vägen, tänk Leonard Cohen, Bob Dylan, Peter LeMarc med flera. Observera att det inte handlar om att förmedla ett religiöst budskap i första hand utan att istället tillämpa ett andligt bildspråk för att beskriva något större och då kommer ofta Gud och bibliska metaforer in i musiken. Eller så väljer man den politiska vägen likt artister som Bruce Springsteen, Steve Earle, Kent, Ulf Lundell. Jag erkänner att detta är grova generaliseringar men tyckte det var en intressant tanke. Att när rockens basala teman kopplat till pubertet, kärlek, ensamhet och en vägran att inrätta sig i vuxenheten inte räcker till så bär vägarna vidare mot religiositet eller politik. Givetvis finns det artister som jobbar på båda planhalvorna, tänk Morrissey och Thomas Andersson Wij för att nämna några.

Thomas av Aquino lär ha sagt att "de bräckligaste kunskaperna om de högsta tingen är mer önskvärda än de säkraste kunskaperna om de lägre tingen". Av just det skälet har jag satt ihop en Spotifylista på just detta tema. Det handlar inte om låtar som nödvändigtvis är religiösa utifrån konventionella definitioner utan snarare låtar som lyfter musiken till ett andligt plan och då blir det ju inte sällan himmelskt vackert.

torsdag 22 oktober 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #6

#6: The White Stripes White Blood Cells (2001)



Det räcker inte med talang. Det krävs vilja också. Och givetvis hårt arbete. Denna klyscha går säkert att diskutera utifrån flertalet olika aspekter men stämmer väl in på Jack White. Hans vilja att ta sig fram och bli en odödlig legend inom rockmusiken går inte att ta miste på. Likt en ung Bob Dylan, ett nybildat Led Zeppelin eller varför inte the Clash, framstod det som om White var beredd att gå över lik för att nå målet. Ja, kanske inte fysiska lik av mänsklig natur, men över musikaliska lik som gömt sig i rock'n'roll- och blueshistorien. Han har aldrig dragit sig för stjäla riff och textrader från sina hjältar för att sedan transformera dem in i 2000-talet. Stölderna har, precis som i fallen Dylan och Led Zeppelin, varit uppenbara men den uppriktiga och spontana energin i framförandet smittar av sig och bidragit till att man som lyssnare har överseende med det mesta. Det handlar lika mycket om hyllning till det förgångna som en stöld för egen vinnings skull.

The White Stripes, gruppen som Jack White drev tillsammans med sin ex-fru Meg, släppte 2001 skivan White Blood Cells. Deras tredje i ordningen men den första som jag fick nys om och jag var knappast ensam. Den var med den plattan de fick sitt genombrott för en bredare publik. För mig blev det inte bara en fantastiskt underhållande platta att lyssna på utan även en ögonöppnare för vidare vyer i musikhistorien. Visserligen mot musikaliska landskap jag redan var på väg emot men med White Stripes som som inspiratörer påskyndade det en oundviklig process. Främst när det gäller den amerikanska musikhistorien i form av blues och country.

White Blood Cells är knappast tidlös i sitt sound. Albumet blev ett av flaggskeppen för den garagerock som erövrade populärkulturen i början av 2000-talet tillsammans med grupper som The Strokes, Black Rebel Music Club,The Hives med flera. Men till skillnad från dessa grupper så fanns det en djupare förankring i rockhistorien i White Stripes musik vilket gjorde att de överlevde trenden och hade möjlighet att vidareutveckla musiken i fler riktningar. Här går det att finna fler likheter med grupper som Led Zeppelin och The Clash och det är den typen av musik som senare får ett större värde mer än bara som ett nostalgiskt minnesmärke. I likhet med dessa två giganter inom rockhistorien uppmanade The Whites Stripe med sin musik unga moderna människor att börja lyssna på musikhistorien med nya öron.

Plattan är spretig, 16 låtar på dryga 40 minuter, och i ärlighetens namn är inte allt oumbärligt. Men det finns en drös av fängslande låtar som är sprängfyllda med rockhistoria och där det finns en kombination av träffsäkra gitarriff, trallvänliga popmelodier och fyndiga texter som pendlar mellan det triviala och det mörka i livet. Texter som etsar sig fast och ger näring åt att gå motvals med rådande trender och förväntningar. Jack Whites hänsynslösa entusiasm och nästintill spirituella inlevelse i musiken smittar av sig på mig som lyssnare än idag.

På senare år har Jack Whites musik, främst på hans soloplattor, fått en mer konventionell struktur och blivit lite mer fast i formerna. Hantverksmässigt ofta stilrena album men även om jag lyssnar på dem med viss behållning så finns det något jag saknar i musiken. Kanske är det den ungdomliga entusiasmen och spontaniteten som präglar White Stripes första plattor. Det är i vanlig fall inget jag eftersträvar när jag idag lyssnar på musik men i White Stripes fall är det annorlunda och jag hoppas det inte enbart är av nostalgiska skäl för det här är ju bra på riktigt. Visst är det!?

tisdag 20 oktober 2015

Daniel Norgren igen...

Jag har de senaste dagarna med otålighet inväntat ett paket från CDON med Daniel Norgren senaste på vinyl. Med en fånig trotsighet gentemot den moderna teknikens möjligheter har jag inte velat lyssna på skivan innan den kommer till mig i fysiskt format. Mer än den utsökta låten I Waited For You som kom för någon månad sedan. Jag vill att det ska vara som förr i tiden när jag fick en ospelad och efterlängtad skiva i handen och försöka återskapa den där speciella känslan av att höra något för första gången. Som ett barn på julafton där jag inte vill veta vad som finns i paketet innan jag öppnar. Streamat format inger dessutom aldrig samma möjlighet till koncentration och sinnesro i min värld. Upplevelsen blir inte fullständig.


Men när jag idag inte fick några positiva besked från posten gav jag upp och lyssnade på skivan via Spotify och kan redan efter ett par genomlyssningar konstatera att den gode västgöten inom loppet av ett halvår gett ut två utmärkta plattor i sann nordisk singer/songwriter-anda och får ett alltmer förfinat och särpräglat uttryck för varje album som kommer. Det är musik som lämpar sig utmärkt för ett slutet rum. Och om en dryg vecka ska jag få tillfälle att uppleva musiken live. Förväntan är hög och det kommer aldrig modern teknik kunna ta ifrån mig.

fredag 16 oktober 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #7

#7: Andrew Bird Armchair Apocrypha (2007)



Andrew Bird är en sådan där unik musikalisk begåvning som skiljer sig från mängden inom pop- och rockmusikfåran. Hans persona passar nog egentligen bättre in inom jazzen eller den klassiska musiken. Ett musikaliskt snille som ibland kan framstå för genialisk för sitt eget bästa. Eller kanske snarare för lyssnarens bästa. Musiken han skapar innehåller så många dimensioner av briljans att risken finns att den går över huvudet på oss vanliga dödliga. Låtarna tenderar emellanåt att falla i skymundan av melodislingor och textrader som går i kors och tvärs med varandra. Men när allt faller på plats och jag tror mig, med mitt begränsade intellekt, förstå blir det fantastiskt bra. Armchair Apochrypha är rakt igenom, från början till slut, ett album där låtarna och musiken når fram och träffar rätt hos mig.

Den visslande violinvirtuosen från Chicago har spelat in plattor med varierande karaktär från slutet av 1990-talet. Armchair Apocrypha var det första album som nådde mig. Sedan dess har jag följt allt han spelat in och även gått tillbaka och upptäckt några av hans tidigare alster. Finns en hel del russin att plocka ur kakan men det har aldrig blivit så sammanhängande bra som på detta album som toppas av den majestätiska låten Armchairs. Storslagen musik förpackat i ett indiepopfodral som spricker i sömmarna.

Något som fortfarande grämer mig är att jag inte fick plats i Annedalskyrkan i Göteborg då han uppträdde där i samband med Way Out West 2009. Därmed har jag aldrig fått uppleva hans musik live än. Jag hoppas nytt tillfälle ges men tills dess får väl streamade videos utgöra en klen tröst.

söndag 11 oktober 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #8

#8: Gillian Welch The Harrow & the Harvest (2011)



Få artister för med sig lika stor respekt inom sitt gebit som Gillian Welch. Hon hyllas av i princip alla som har något som helst intresse för bluegrassdoftande singer/songwriter-musik (vilket i och för sig är alldeles för få) och det är välförtjänt. Trots en ganska lång karriär, som snart sträcker sig över två decennium, är hennes produktion tämligen sparsmakad men när något väl kommer är det nästan alltid av högsta kvalité. Hennes trogna kompanjon David Rawlings, som har varit med från inledningen av hennes karriär, har också en betydande roll i sammanhanget som producent, medmusikant och låtskrivare. Om musik någonsin kan beskrivas som tidlös så utgör Gillian Welch musik ett utmärkt exempel på detta.

The Harrow & the Harvest från 2011 tillhör min favorit ur hennes katalog. Welch och Rawlings behöver inte ta till några tekniska innovationer eller storslagna effekter för att musiken ska träffa rätt. De sköter allt musicerande på egen hand som mest består av banjo och gitarrer. Handklapp är det närmaste slagverk man kommer.  Det räcker gott nog. Låtarna, den sparsmakade instrumenteringen, produktionen och sångrösten uppnår en sådan perfektion att resultatet blir så vackert att den står pall för flyktiga hipstervindar. Det här är musik som folk med god smak kommer lyssna på även när detta sekel är till ända.

Att det sedan är metalbandet Baroness frontman John Dyer Baizley som står för det konstnärliga arbetet som utgör omslaget är en kuriositet väl värd att nämna i sammanhanget.


torsdag 1 oktober 2015

Adolescence Oriented Rock

Det är något med denna tid på året, sensommaren och inledningen på hösten, som gör att jag återkommande drabbas av en obotlig känsla av nostalgi och vemod. Känslan blir bara värre med åren. Inte sällan är det en känsla som för mig tillbaka ungefär femton eller tjugo år tillbaka tiden. Till mina sena tonår och de tidiga 20. En anledning till att detta sker med allt starkare kraft är inte att jag egentligen vill tillbaka utan att minnet börjar svika mig. Mina tonår raderas så sakteliga ut från mitt medvetande. Jag har i princip levt lika länge efter denna fas i livet som den ålder jag då befann mig i. Det gör att mina minnen inte är länge lika tydliga utan formas enbart av känslor som på olika sätt skriver om, förvanskar och romantiserar dåtiden. Känslan är vemodig men jag söker den ändå. Givetvis tar jag musiken till min hjälp.

Nostalgi är en farlig utgångspunkt för val av god musik. Med nostalgi som utgångspunkt bygger sällan valet på om du idag tycker att det är kvalité eller inte utan snarare utifrån den känsla du hade som tonåring. Att återuppleva något som passerat och för ett ögonblick stanna tiden. Jag vill inte tillbaka till mina tonår, jag har det på många sätt bättre nu men jag saknar ändå känslan av att ha allting framför mig. Välkommen 40-årskrisen, du har redan gjort entré i mitt liv. Jag hoppas det räcker med musiken.

Här är min lista över den musik som förstärker dessa känsloyttringar och som kom att bli avgörande för formande av mitt obotliga musikintresse och som jag förknippar med åldern ca 17 till 25 år i mitt liv. (Listan ska spelas i Shuffle Mode)