Jason Isbell hjälper till

Låten må vara lite tjatigt upprepande. Men det hindrar inte mig från att falla pladask för ännu en låt av Jason Isbell. Han är den starkaste rösten vi har inför den nya tiden som stundar. Lika viktig som såväl Petty, Mellencamp och Springsteen en gång varit. Och nu släpper han tillsammans med the 400 Units ett nytt album, Reunions. Det bådar för goda tider. Hur mörkt det en kan tyckas vara.

Orla Gartland

För ganska exakt tretton år sedan upptäckte jag Leslie Feist bedårande popmusik som hon i slutet på 00-talet bjöd på i form av ett par utsökta album. Efter att sett det gripande känslodramat Normala Människor på SVT, efter roman av Sally Rooney, upptäckte jag låten Did It To Myself med Orla Gartland. Vet inte mycket om henne  som artist för övrigt. Men jag får samma energikick som jag en gång i tiden fick då jag hörde Feist för första gången. Det räcker för mig.

Father John Misty - Pure Comedy

Nu bidrar även Father John Misty med sitt perspektiv på det politiska läget i USA och mänskligheten i stort. Det låter vackert hur illa det än må vara ställt med landet.

Låtarna från 2016 - En spotifylista

Jag har rensat lite i min spellista över ny musik som kom under 2016. Jag hade inte som avsikt att göra en ny lista av detta slag även under detta år. Tänkte jag skulle förkovra mig istället för att ständigt söka nytt. Men jag kan inte låta bli. Det är för roligt. Hade jag inte gjort det hade jag nog inte upptäckt guldkorn med grupper och artister som Pinegrove, Margo Price, Jamestone Revival, Brent Cobb och Julie Rhodes. Därför är det nog mödan värt. Egentligen är det nog oundvikligt. Musik är min drog och jag är beroende och ser inget skäl till avvänjning. Annars är listan fylld av gamla favoriter med nya låtar varav alldeles för många har gått bort.

Andrew Bird!

Andrew Bird är alltid intressant. Emellanåt briljant. Han är ju ett slags geni inom sitt gebit vilket främst gavs till uttryck på plattan Armchair Apocrypha från 2007. Dock inte alltid hans låtar når ända fram. Men jag gillar hans senaste låt, Capsized, från kommande platta (april) där han låter som Bill Withers på 1970-talet men med en personlig inramning. Jag gillar´t!

PJ Harvey!

Äntligen börjar det bli dags för PJ Harvey att ge ut en ny platta efter den briljanta Let England Shake. Den inledande singeln The Wheel ger mig höga förväntningar. Plattan kommer i mitten av april. Inte en dag för tidigt.

Sommarens countrykvinna #2: Ashley Monroe

Detta är min direkta favoritlåt från Ashley Monroes senaste platta The Blade som jag skrev om i ett tidigare inlägg. En låt som etsar sig fast och skapar känslan av att kunna bli en riktig honkytonk-klassiker:

Still Built To Spill

Det var länge sedan jag på allvar förkovrade mig i ett album av Built To Spill. Med deras progressiva och melodiösa gitarrmangel tillhörde de annars en av mina favoritgrupper under slutet på 1990-talet och vid inledningen på 2000-talet. Nu är de aktuella med ett nytt album, Untethered Moon, och det finns kanske skäl att börja lyssna på Doug Martsch nasala Neil Young-stämma igen.

My Morning Jacket - Big Decisions

Den 4:e maj kommer en ny efterlängtad platta med My Morning Jacket. Första singeln är redan här, Big Decision. Kanske inget magiskt mästerverk i deras mått mätt men en habil singel är det i alla fall. Ser fram emot mer.

Sunt förnuft, Legend och en utmärkt förebild

Det känns som om filmen Selma, som har premiär i Sverige i början mars, kommer upplevas som mer aktuell än vad man önskade att den skulle år 2015. Filmen handlar om medborgarrättsrörelsen under Martin Luther Kings tid och dennes kamp för lika rättigheter mellan svart och vita. I detta specifika fall i Alabama. Kopplingarna till händelser i Ferguson och New York känns dessvärre inte allt för långsökta.

Jag hoppas att de som söker upprättelse har Luther King som förebild och inte lockas av konfrontationsförespråkare och andra våldsverkare. Jag tycker att Common och John Legend uttrycker det på ett utmärkt sätt i låten Glory som är hämtad från filmens soundtrack. Sunt förnuft och vacker musik i fungerande symbios. Budskapet går att applicera på många aktuella konflikter runt om i världen. Jag hoppas rätt folk lyssnar.

2015 börjar med Adia Victoria

Det finns saker och ting som gör att jag ser fram emot 2015 med en positiv känsla. Denna känsla förstärks när jag hör den unga amerikanska singer/songwriter-talangen Adia Victoria som kommer med sitt debutalbum under våren. Gotisk bluesrock från södern som fångar den där genuina känslan av att ha rötterna på rätt ställe.

Vad jag förstått är detta det enda som Adia Victoria har gett ut hitintills men kompletterar även med detta YouTube-klipp jag kom över. Jag hoppas på mer så jag lägger namnet på minnet.

Gott nytt år! - Så här lät mitt 2014

2014 är slut och här summeras året med min Spotifylista med de 100 bästa låtarna under årets som gått. Dock saknas en del guldkorn. Doug Paisley finns inte med på Spotify, liksom Bonnie 'Prince' Billy och Ty Segall. Det gör ju att listan inte blir komplett. Men den visar ändå på att 2014 har varit ett fantastiskt musikår. Hoppas på att 2015 blir lika gott!

God jul!

Jennie Abrahamson, akompanjerad av Samuel Starck på orgel, framför Ave Maria, skapar julmys och bekräftar storheten i hennes röst. Det får bli årets julhälsning på bloggen. Den 7:e februari spelar hon på Mejeriet i Lund. Hoppas vi ses där!

Bored In the USA

Den forne Fleet Foxes-medlemmen Joshua Tillman är snart aktuell med ett nytt album under namnet Father John Misty. Föregångaren tillhör det bästa jag hört från hans produktiva solokarriär hitintills. Den nya låten har en titel med en fyndig Springsteen-pastisch men som är svårare att missuppfatta. I vilket fall lovar det gott inför det kommande albumet:

Magiska möten: Bonnie and Doug

Ett av mina favoritalbum från detta år är Strong Feelings med den lågmälde kanadensiska trubaduren Doug Paisley. Nu kommer han med en ny låt där han förenas med ingen mindre än den gladlynte och ständigt produktive Bonnie 'Prince' Billy och det blir precis så vackert och lågmält vemodigt som man kan förvänta sig av dessa två herrar.

Sarah Riedel och Loney Dear

Musikalisk genialitet kanske kan gå i arv. I så fall har Emil Svanängens, a.k.a Loney Dear, eventuella framtida ättlingar en viss förväntan på sig. Ungefär som att heta Riedel i efternamn och syssla med musik. I denna smått briljanta låt, som ni kan se och höra nedan, lever i alla fall Sarah Riedel upp till mina förväntningar. Låten är hämtad från hennes album Genom natten och har såvitt jag vet ingenting med melodifestival att göra.

Blake Mills

Vissa låtar fastnar direkt. Som den här med Blake Mills. En ny bekantskap för mig men har tydligen jobbat med artister som Fiona Apple, Norah Jones och Band of Horses och låter knappast som någon duvunge precis. Dessutom är nya skivan, Heigh Ho, delvis inspelad i Frank Sinatras specialbyggda Capitol-studio. Bara en sån sak.

The Antlers: Palace

Trots omdömesgilla musikvänners varma rekommendationer har jag inte köpt den amerikanska indierockgruppen The Antlers atmosfäriska lofi-americana fullt ut. Åtminstone inte på deras tidigare album. Jag har sett dem på någon spelning på Debaser Slussen för 4-5 år sedan men konserten lämnade aldrig några bestående intryck, hur sympatiska de än var på scen. Men kanske kommer jag att ändra uppfattning i och med deras senaste album Familiars som bemötts av idel lovord på musikforum runt om i världen. Jag gillar i alla fall öppningsspåret Palace. Främst tack vare det känslomässiga klimax som uppstår i låtens mitt. Stor musik! Om det sedan håller hela vägen har jag fortfarande inte tagit ställning till men det låter ju lovande.

Ensam med sin gitarr... trodde jag.

Jag undrade om det gick att bli mer ensam med sin gitarr än vad Damien Jurado är i detta filmklipp. Men då dök plötsligt en hel kör upp. Och vackert blir det. Låten, Metallic Cloud, tillhör en av de bästa låtarna från senaste skivan som kom tidigare i år.

Jag får passa på att säga att den konsert han bjöd på Babel i Malmö i slutet av maj var riktigt bra. Över förväntan med tanke på det avskalade formatet. Då var han helt ensam med sin gitarr. Men han fick ändå nästan hela publiken med sig. Det är stort.

Matrimony är förevigade på bloggen. Stort!

Det finns många talangfulla grupper som kommer och går. De blir hyllade vid sin ankomst men avtrycken suddas snabbt ut och de glöms bort. Ibland med rätta men inte sällan kan det kännas orättvist. I bästa fall kan de i framtiden få en Sixto Rodriguez-upprättelse men de allra flesta får finna sig att bli rockhistoriens doldisar. Kanske blir det amerikanska familjeprojektet och folk-popbandet Matrimony ett sådant. De släppte tidigare i år debutskivan Montibello Memories vilken jag egentligen inte hunnit lyssna så mycket på. Men jag har fastnat för låten Lucky Man som har gått på repeat i mina hörlurar på morgonen de senaste veckorna när jag velat ändra på sinnesstämningen inför en ny dag på jobbet. En upplyftande låt som inte ska glömmas bort. Därför lägger jag upp den här på min blogg. Då är den ju garanterat förevigad.