fredag 30 maj 2014

Amy LaVere spelar ståbas

Amy LaVere fick ett litet mindre genombrott när hon medverkade i Johnny Cash-filmen Walk the Line, där hon gestaltade Wanda Jackson, och kort därefter släppte skivan Anchors & Anvils som producerades av Memphis-legendaren Jim Dickinson. Jag gillade den skivan men när jag lyssnar lite på hennes senaste, Runaway's Diary, är det något som säger mig att det är det bästa hon har gjort hitintills. Jag faller för hennes nonchalant ungdomliga men samtidigt välljudande och känslosamma stämma till röst. Musiken däromkring är lika stilsäker som alltid. Här kommer ett smakprov:

tisdag 27 maj 2014

John Fullbright kommer tillbaka


Jag gillade John Fullbrights debut från 2012, From the Ground Up, och nu är han aktuell med en uppföljare, Songs, som finns tillgängligt för allmänt slitage på Spotify och det vill jag gärna sprida vidare. För även denna gång låter det lovande. En ung skicklig amerikansk singer/songwriter som befinner sig någonstans mellan Dylan, Van Zandt och en tidig Rufus Wainwright. På den senaste skivan visslar han dessutom på ett sätt som skulle göra självaste Andrew Bird grön av avund. Nu är det bara frågan om låtarna håller hela vägen och det får kanske framtiden utvisa. Men de inledande låtarna är fantastiskt bra. Missa dem inte!

Rösta på Vinylpartiet! - Partiet som inte bara snackar, vi lyssnar också

Nä, det här med supervalår gör mig trött och frustrerad. Inte enbart på grund av att allt mer tveksamma partier i Europa vinner mark eller för att det i moderna tider är svårt att skilja mellan en svensk valvaka och ett avsnitt av Let´s Dance, utan främst för att det är så svårt att välja. Historien har ju lärt oss en del, eller borde åtminstone ha gjort, men ändå är valet lika krävande varje gång det är dags att gå till urnan. För visst är det fortfarande så att det är mellan två ideologiska tankesätt vi trots allt väljer. Blockpolitiken har i alla fall inte gett oss många alternativ. Antingen väljer vi kapitalismens väg och då får vi dess bieffekter i form av att mänsklighetens allra sämsta sidor synliggörs eller så väljer vi socialismen där mänskligheten inte syns överhuvudtaget. Känns emellanåt som att välja mellan pest eller kolera. Det måste väl finnas någonting däremellan?

Och nu är äntligen lösningen här, den gyllene politiska medelvägen är funnen, för jag har kommit på den smått briljanta tanken att bilda ett nytt parti; Vinylpartiet (VP). Partiet, det vill säga än så länge bara jag själv då, siktar på att med stormsteg ta sig in i riksdagen i höstens val. Den ideologi vi företräder är vinylismen. Något helt nytt som handlar om något så motsägelsefullt som en konservativ materialism eller kanske materialistisk konservatism. Vi vet nog inte riktigt men vill i alla fall verka för ett Sverige där goda album återigen blir ett samtalsämne runt matbordet, i vardagsrummet och i fikarummet på arbetsplatsen. Vi värnar om att det fysiska musikformatet fortfarande har en central betydelse i människans liv. Vad vore livet utan snygga LP-konvolut? Hemska tanke.

Vår valkampanj börjar här och nu och för första gången någonsin offentliggör jag några av de viktigaste punkterna i vårt alldeles färska och unika partiprogram:
  • Musik och kultur ska få kosta pengar, eftersom det kostar att skapa bra kultur. Gratis är bara gott till en början sedan föräter man sig lätt. 
  • Vi tror på en öppen blandbandskultur där olika ljudformat lever tillsammans sida vid sida. 
  • Vi tror på en planerad skivmarknad där inte tillgång och efterfrågan ska styra i första hand utan tycke och god smak.
  • Vi tror på hållbar musik och vill motverka musik med kortvarigt bäst före-datum.
  • Vi står upp i kampen för att bevara utrotningshotade skivaffärer.
  • Vi vill införa höjda "starta eget"-bidrag till eldsjälar som vill öppna nya skivaffärer och HiFi-butiker.
  • Fler konsertställen till folket ska upprättas.  
  • Vi vill göra en den 24:e maj och den 7:e mars till helgdagar eftersom Bob Dylan och Townes Van Zandt föddes då. Detta i utbyte mot 1:e maj och 6:e juni.
  • Vi vill höja lärarnas status genom att erbjuda dem andra jobb.
Det var det hela. Vi har inte kommit längre än så men alltid en början. Vill även du jobba för ett mer välljudande Sverige ska du lägga din röst på Vinylpartiet - för ett plattare Sverige (eller ett Sverige med fler plattor). Äh, har inte kommit på någon bra slogan... 

Nu kanske en och annan tycker att programmet doftar lite väl mycket trångsynt enfrågeparti men till er vill jag bara säga att konstigare saker har valts in i svensk riksdag under det senaste decenniet. Så jag ser inga hinder utan bara möjligheter. 

söndag 18 maj 2014

Matrimony är förevigade på bloggen. Stort!

Det finns många talangfulla grupper som kommer och går. De blir hyllade vid sin ankomst men avtrycken suddas snabbt ut och de glöms bort. Ibland med rätta men inte sällan kan det kännas orättvist. I bästa fall kan de i framtiden få en Sixto Rodriguez-upprättelse men de allra flesta får finna sig att bli rockhistoriens doldisar. Kanske blir det amerikanska familjeprojektet och folk-popbandet Matrimony ett sådant. De släppte tidigare i år debutskivan Montibello Memories vilken jag egentligen inte hunnit lyssna så mycket på. Men jag har fastnat för låten Lucky Man som har gått på repeat i mina hörlurar på morgonen de senaste veckorna när jag velat ändra på sinnesstämningen inför en ny dag på jobbet. En upplyftande låt som inte ska glömmas bort. Därför lägger jag upp den här på min blogg. Då är den ju garanterat förevigad.

torsdag 15 maj 2014

Sturgill Simpson är lika bra som Elvis och Charlie!

Jag har knappt hunnit smälta Sturgill Simpsons fina solodebut High Top Mountain från i fjol (släpptes dock först i år på den svenska marknaden) när jag nu får vetskap om att en uppföljare redan är här. Albumet, Metamodern Sounds of Country Music, bär en titel som säger det mesta om hur skivan låter. Ett bedrövligt konvolut, hur tänkte karl´n? Men innehållet är desto finare och det är ju insidan som räknas. Jag fastnade direkt för den bitterljuva balladen The Promise. En låt där Simpson med sin övertygande stämma visar prov på en själfull känsla som ligger i nivå med giganter som Elvis Presley, Willie Nelson och Charlie Rich. I en rättvis värld kommer denna låt en gång i tiden bli en klassiker i nivå med In The Ghetto och Always On My Mind. Men om det nu är som Simpson själv hävdade på debuten att Life Ain´t Fair and the World Is Mean så lär det nog aldrig hända. Men ni som läser detta inlägg måste ändå lyssna:

(vad jag dock inte visste när jag skrev detta var att låten är en cover på de syntpopparna When In Romes åttiotalshit men det är ju lika bra för det)

tisdag 13 maj 2014

2014 - Några favoriter (hitintills)

Vi börjar närma oss sommarens antågande och det kan därför vara läge för mig att göra en personlig summering av vad som hitintills varit vårens mest upplyftande och medryckande musik. Enbart ur mitt perspektiv förstås eftersom jag knappast hinner lyssna på all välljudande musik som finns. Jag har ju en familj, ett jobb och nyligen köpt en cykel. Men en hel del bra musik har jag ändå kunnat ta del av och här är sex favoriter, utan någon inbördes rangordning, så här långt:


Doug Paisley Strong Feelings
Om jag hade haft en radiokanal som hette Lugna favoriter så hade jag enbart spelat Doug Paisley. Nedtonad och tillbakalutad trubadur som med små medel skapar stora känslor. Eller starka känslor rättare sagt.



Parker Millsap Parker Millsap
En ny ung missionär inom country- och folkbluesdoftande americana vars debutalbum är en fantastisk liten upptäckt. Håller högsta klass rakt igenom. Jag beställde den på vinyl som import hos CDON. Lite väntan och extra kostnad men det var den värd. Jag hoppas den inom kort ges ut officiellt även i Sverige.



Damon Albarn Everyday Robots
Jag har inte varit så imponerad av alla de projekt som den forne britpop-ikonen har ägnat sig åt sedan han slutade försöka vara just britpop-ikon. Men det här gillar jag. Bitvis fantastiskt bra vilket får mig att vilja omvärdera föregående påstående.




Wovenhand Refractory Obdurate
David Eugene Edwards är tillbaka! På riktigt denna gång och när han befinner sig i en sådan här form tillhör han definitivt en av de största genierna inom den alternativa rockmusiken. Och då menar jag någonsin. Ett album som jag väntat på i snart 10 år.




Rosanne Cash The River & The Thread
Ett helgjutet countryalbum där hon väl lever upp till de förväntningar hennes efternamn och rötter skapar.



Champs Down Like Gold
Brittisk indierock som andas lika mycket då som nu. Lika mycket Amerika som brittiska öarna. Bra mix om ni frågar mig.


Sedan finns det givetvis en massa annan bra musik som jag har tagit del av men inte hunnit lyssna in mig på tillräckligt. Ni kan hitta en del av det på min Spotifylista 2014 - So Far, So Good...

fredag 9 maj 2014

The 90's - ett försvarstal?

Jag fick för ett par veckor sen en utmaning från en musikbevandrad vän att göra en spotifylista över 90-talets favoriter ur ett nutida perspektiv. Och med det menat att man fortfarande kan stå för dem. En utmaning jag givetvis nappade på men insåg svårigheten med att skilja mellan nostalgi och god smak. 1990-talet är det årtionde som mer än något annat har format mitt musikintresse och innefattar många musikaliska minnen. Även snedsteg.

Hur som helst, här kommer min definitiva 90-talslista. Ja, kanske inte definitiv fullt ut eftersom jag undvikit all tyngre hårdrock. Inte för att det är dåligt nödvändigtvis utan för att den kändes svårplacerad och skulle inte göra sig rättvisa. Tänkte att det får bli en separat lista någon gång. Listan är kronologisk och jag har försökt hålla den till ca 100 låtar för att skapa någon slags begränsning vilket är en förutsättning för att bibehålla kvalitén. Hoppas den roar någon:


onsdag 7 maj 2014

Wovenhand: Refractory Obdurate

Nästan varje gång David Eugene Edwards har gett ut något nytt under det senaste decenniet har jag till en början tyckt att det varit en nytändning. Jag lyssnar entusiastiskt och tänker att äntligen är han med i matchen igen. Hästkrafterna och energin är tillbaka. Så var det med 2008 års Ten Stones och även med senaste albumet The Laughing Stalk från 2012. Med facit i hand har det dock visat sig att jag tröttnat ganska fort och aningen uppgivet konstaterat att det nog aldrig blir lika bra som när han var en del av Sixteen Horsepower. Men så är det med ens musikaliska hjältar. Man ger väl aldrig upp?

Nu är Edwards aktuell igen med sitt Wovenhand och har nyligen gett ut sitt åttonde studioalbum (om jag nu räknat rätt) sedan 16 HP:s splittring. Skivan, Refractory Obdurate, utgör knappast någon omskakande förändring utan Edwards fortsätter att gräva ner sig i ett bibliskt mörker där Predikaren och Jobs bok står som närmaste referenser. Och återigen vill jag hävda att det här är det bästa Edwards har bjudit på, om inte från 16 HP:s dagar, så åtminstone från 2004 års helgjutna Consider the Birds. Det är definitivt det hårdaste, vilket går i linje med det han visade upp på föregångaren The Laughing Stalk. Men även det rakaste och mest direkta.

I låtar som Good Shepherd, Field of Hedon och Hiss visar Edwards en hårdare sida och är mer fokuserad i sin musicerande än vad jag kunnat höra under de senaste tio åren. Musiken sprudlar bitvis av energi och låtarna särskiljer sig från varandra på ett annat sätt gentemot föregångarna. När jag på bloggen skrev om The Laughing Stalk för ett par år sedan antydde jag om att det var bra men knappast något han skulle vinna några nya lyssnare på. Med Refractory Obdurate känns det annorlunda. Det här är musik som kan få fler att frälsas av Edwards apokalyptiska goth-country. Den här gången tror jag på det... igen. Den 14 juni spelar han på Babel i Malmö och kvällen innan på Debaser i Stockholm. Med det här låtmaterialet i bagaget kan det bli minnesvärda upplevelser.

måndag 5 maj 2014

Stina Nordenstam på vinyl!

Jag var besviken på musiktidningen Sonics topp 100 över svenska album när den kom för något år sedan. Till viss del är jag det fortfarande men har i ärlighetens namn oftast andra saker att tänka på. Men jag måste i vilket fall ge dem rätt vad gäller deras val av första plats. Stina Nordenstams And She Closed Her Eyes är ett fantastiskt album. Ur alla tänkbara perspektiv.


Jag missade detta album när det kom. Jag minns hennes debut Memories Of A Color med visst nostalgiskt skimmer eftersom min brorsa ofta spelade den när vi båda bodde hemma och CD-skivan precis hade gjort entré i vårt hem. Hon hade en röst som fastnade i mitt 13-åriga outvecklade sinne men för övrigt var jag knappast mogen att ta till mig av hennes nedtonade och atmosfäriska indiepopjazz. När jag lyssnar på den skivan idag väcks jag av minnen men för övrigt låter den aningen daterad i sin ljudbild. När And She Closed Her Eyes kom 1994 var jag ute på helt andra musikaliska jaktmarker, brorsan hade flyttat hemifrån och jag har inget minne av den överhuvudtaget. Det var först i början av 2000-talet som jag tog upp intresset för Nordenstams musik igen men då lyssnade jag främst på skivorna This Is... och The World Is Saved. Behagliga skivor som säkerligen förtjänar mer uppmärksamhet men de har dock stått ganska orörda i min skivhylla de senaste åren.

Det är först nu när de har återutgivit And She Closed Her Eyes på vinyl som jag tagit mig tillfälle att lyssna igenom plattan på allvar. Nu förstår jag att det är det mest helgjutna och direkta album som Nordenstam hitintills har gjort. Musiken utgör en perfekt balans mellan svårmod, avantgarde och det lättillgängliga. Ett album där det inte gör mig något att jag upptäcker dess skönhet två decennium efter dess tillkomst för det här är en tidlös klassiker som kommer kunna kännas lika angelägen om ytterligare 20 år. Bra val, Sonic-redaktionen, säger jag så här ett år senare. Som om någon skulle bry sig.