TEMA 20: Rocklyrik på svenska - Till minne av Magnell

Ola Magnells död har onekligen påverkat mig. Han var en svensk artist jag sedan 20 år tillbaka i tiden har värderat högt i samband med att jag upptäckte skivorna Nya Perspektiv (1975) och Höstkänning (1977). Två guldklimpar i den svenska rockhistorien som framhäver Magnells unika förmåga att skriva rocklyrik på svenska som saknar motstycke. Dessutom besatt han en röst med många nyanser. Jag har efter nyheten om hans bortgång ägnat uppmärksamheten åt hans efterföljande produktion som i mitt tycke blir mer ojämn men innehåller en del toppar värda att uppmärksamma. Inte minst i hans Dylan-tolkningar; Rättså Hettså (Most Likely You Go Your Way (And I'll Go Mine))  och Ta det kallt, det är allt (Don't Think Twice, It's All Right).

Det jag uppskattar hos Magnell, hans styrka som också skulle blottlägga hans svaghet, var hur ständigt vägrade rätta sig i ledet. Han befann sig alltid i ett utanförskap och slogs verbalt mot allt och alla. Till höger och till vänster, inåt och utåt. I det perspektivet går det att betrakta Magnell som en svensk Dylan. Han förtjänade mer uppmärksamhet och respekt än den som han uppnådde under sin livstid

Magnells tragiska bortgång blev en inspiration till en ny låtlista på temat 2020. Denna gång blev den gemensamma nämnaren rocklyrik på svenska med Magnell som utgångspunkt. Från dåtid till nutid. För övrigt är det en salig blandning som innefattar såväl Mikael Rickfors och Ulf Dageby som Annika Norlin och Anna Järvinen. Finns ingen logik i dessa val men något i det svenska vemodet förenar. Allt till Magnells ära.

Daniel Norgrens plattor

Denna vecka ska jag till Köpenhamn för att ännu en gång bevittna Sveriges bäst bevarade musikaliska hemlighet, Daniel Norgren. En artist som knappast gör något större väsen av sig i det moderna mediebruset. Han är inaktiv på diverse sociala medier och har med undantag för en facebook-sida knappt någon egen hemsida. Det är knappast någon utstuderad karriärstrateg vi pratar om. Snarare tvärtom och den draghjälp han får är återkommande hyllningar från musikjournalister i samband med hans albumsläpp. Norgren går sin egna väg och låter musiken tala för sig själv. Det räcker långt och det är befriande att se att sådana artister fortfarande finns.

Ingen annan artist i detta land har amerikaniserat den svenska landsbygden på ett lika vackert och opolerat själfullt sätt som denna välväxta västgöte med den yviga hårväxten. Han har ena foten tryggt förankrad i den svenska myllan samtidigt som den andra gräver ner sig allt djupare ner i den amerikanska obygden. Tänkte därför roa mig med att inför denna konsert grotta ner mig i hans diskografi. Vi börjar från början:

 

Kerosene Dreams (2007) Betyg: 6
Norgren framstår på detta album som en talangfull Tom Waits-imitatör. Inte alls oävet och bitvis förs tankarna till tidiga album med den amerikanska folkrockgruppen The Decemberists där tramporglar och dragspel driver upp tempot i balladerna i vals- och bossanova-takt. Bitvis hörs spår av den spökcountry som The Handsome Family gjort till sitt adelsmärke. Med tanke på att det är en debut och på Norgrens ringa ålder visar detta album på en vidsynt och brådmoget förhållningssätt till den amerikanska musikhistorien. Det sprudlar av idéer och nyskaparglädje men med tanke på vad som komma skulle känns låtarna mer som skisser än färdiga alster. Finns dock några undantag, Who's To Go är en sådan där låt som känns som jag hört massvis av gånger från olika artister men som jag gärna lyssnar på igen. Den är fin. Och det är mycket annat på debuten också. Dock är det mer ljud av en talangfull artist som söker sin eget utrymme i ett välutforskat musikaliskt landskap än en fullfjädrad artist som står på egna ben.
Bästa Spår: Who's To Go

Outskirt (2008) Betyg: 7
Norgren tar av sig Tom Waits-kavajen men låter byxorna vara kvar. Bluesen får större utrymme på det album som blev litet av ett genombrott i Norgens karriär. Och det med rätta, för här går det att höra Norgrens säregna artisteri och hans känsla för hitta de små uttryckens dynamik. Om han på debuten famlade efter ett eget uttryck är det uppenbart att han nu har hittat rätt. Rösten är mer självklar och melodierna tydligare. De whiskey-dränkta låtarna för inte enbart tankarna till Waits utan här är influenserna fler och kunnandet större. Gospel, country, tidig 60-tals soul och folkrock förenas på ett album som skulle kunna sammanföra The Allman Brothers-fans med Jack White-rockers. Och det är den tidiga blueshistorien som förenar.
Bästa spår: I Could Even Grow A Moustache For You

Horrifying Deatheating Bloodspider (2010) Betyg: 3
Vad hände här? Det här blev ju inte bra. Hade jag följt Norgren i realtid hade det funnits risk att jag hade gett upp här och tänkt att det enbart var en talangfull artist som nästintill klarade av att ställa sig upp på egna ben men föll omkull då han skulle släppa kryckorna. Bluesrock som går att härleda till det på nittiotalets så överdrivet hypade rockbandet Jon Spencer Blues Explosion vilket för mig medför dåliga vibbar. Men kanske var detta ett experiment som krävdes för att han skulle komma vidare. Visst synliggörs hans talang emellanåt men jag gillar varken ljudbilden eller det spartanska uttrycket. Jag ser det som en nödvändig parentes och går snabbt vidare i diskografin.
Bästa spår: Stuck In the Bones

Black Vultures (EP, 2011) Betyg: 6
En EP med sex spår, varav två instrumentala ljudexperiment och två, bland dem titelspåret, som återkommer på efterföljande fullängdsplatta. Den här plattan har kanske egentligen inget större egenvärde men visar att Norgren var på rätt väg igen. Delvis en ny väg där singer/songwriter-ådran får mer utrymme och hans utveckling börjar likna Tom Waits men spegelvänt. Innehåller en av hans mest uppskattade konsertlåtar; Moonshine Got Me. Personligen uppskattar jag utöver titelspåret även den countrydoftande Going Home Finally.
Bästa spår: Black Vultures

Buck (2013) Betyg: 7
Norgren ditintills mest ambitiösa verk i form av produktion och ljudbild. Innehåller också hans största succéer hitintills med den slagfärdiga rockdängan Whatever Turns You On. På detta album följer han upp den väg som han slog in på med EP:n Black Vultures och bluesen får delvis ta en mer undanskymd roll till förmån för ett mer traditionellt americana- och singer/songwriter-sound. Utan att han egensinniga förkärlek för mystiska ljudbilder och små nyanser går förlorad. Emellanåt utgör dessa smått obegripliga ljudspår som smyger sig in med jämna mellanrum något tröttsamma avbrott men skapar i bästa fall en effektfull dynamik i musiken. På denna platta finns det dock många spår som är värda att uppmärksamma och tillsammans med han senaste album det mest varierade i sitt musikaliska format.
Bästa spår: Whatever Turns You On

Alabursy (2015) Betyg: 8
Den första i raden av två album Norgren gav ut 2015 som innebar en ny musikalisk inriktning. Nedtonad, atmosfärisk och nästintill sakral stämning präglar produktionen. De huvudsaklig akustiska ackompanjemangen är sparsmakad och pianot för ett större utrymme på bekostnad av gitarren. Om han lät som en Tom Waits-influerad bluesartist i början av karriären så har han vid detta skede skapat ett eget musikaliskt landskap någonstans djupt inne i de västgötska skogarna. Referenserna går nu att hitta i de bästa delarna av Mickey Newburys, Gene Clarks och Neil Youngs karriärer, där dessa storheter befann sig vid inledningen av 1970-talet. Vemodigt, stämningsfullt och vackert i sann naturromantisk anda.
Bästa spår: Why May I Not Go Out and Climb the Trees?

The Green Stone (2015) Betyg: 9
Det musikaliska skillnaden gentemot föregångaren är minimal. De hänger ihop. Men låtarna är möjligtvis lite mer direkta och lättillgängliga när de kryper fram efter att ljudet av ett åskoväder får inleda skivan och lägger därmed an tonen och den dynamiska stämning som ringar in detta smått fantastiska album. Mina tankar förs till Newburys It Looks Like Rain och på den bitterljuvt romantiska Are We Running Out of Love? dyker Chris Isaaks mest sammetslena ballader upp i mitt referensbiblioteket. Det är en komplimang i sammanhanget.
Bästa spår: I Waited For You

Wooh Dang (2019) Betyg: 9
När jag hörde singelspåret The Flow som förannonserade detta album blev jag inte särskilt upprymd. Upplevde det som ett utfyllnadsspår som hade gått mig obemärkt förbi på något av de tidigare albumen. Jag hade betydligt högre förhoppningar. Men när jag väl lyssnat in mig på albumet i sin helhet så fyller även denna låt en funktion i uppbyggnaden av ett helgjutet album som på många sätt knyter samman de musikaliska trådar Norgren har lagt ut under det dryga decennium då han varit aktiv som albumartist. Om referenserna tidigare varit Waits, Young och Newbury så känns det i detta sammanhang mer naturligt att nämna The Band, Van Morrison och Little Feat. De musikaliska musklerna är större och ramarna vidare. Norgrens mest allsidiga album hitintills. Inte lika stämningsfullt och ödesmättat som föregångarna men det här är roligare och mer livfullt. För den som inte har upptäckt Norgrens musikaliska storhet än är detta en utmärkt början.
Bästa spår: Rolling Rolling Rolling

För er som är nyfikna kan ni alltid ta hjälp av denna spellista som innefattar mina samlade favoriter från hans album. Vill dock tillägga att hans tre senaste album gör sig allra bäst genom att lyssna på dem i sin helhet. Han har utvecklats till en renodlad albumartist och det är sådana jag fortfarande sätter störst värde hos i min skivsamling.

Årets bästa svenska album 2017

I år delar jag upp listan i genres. Vet inte varför men jag insåg bara svårigheten i att värdera Ossler jämsides med Alison Krauss och Mastodon. Det gick inte. Här kommer mina fem svenska favoriter från året som gått:

1. Anna Ternheim All the Way to Rio
Jag har emellanåt avfärdat Ternheim som slätstruken trots alla bitterljuva strängar hon kan spela på. Men på den här plattan händer det något. Det klart bästa albumet jag hört från hennes sida.

2. Mariam The Believer Love Everything
Jag köpte föregående album med MTB men blev inte särskilt imponerad av den egensinniga popmusik Mariam Wallentin sysslar med trots att det fanns sekvenser jag gillade. Men här blommar det ut. Jag gillar det. Nästan allting.

3. Loney Dear Loney Dear
Efter sex års väntan var min förväntningar höga. Kanske lite för höga eftersom min reaktion när jag lyssnade på plattan första gångerna var lite sval. Men det här bra. Mycket bra. Men kanske inte den sensation jag anser Emil Svanängens talang borde inrymma. Jag hoppas på mer inom en överskådlig framtid.

4. Ossler Evig himmelsk fullkomning
Ingen sjunger svensk blues som Pelle Ossler. Allt går i moll. Det är vackert.

5. Slowgold Drömmar
Rapid Eye Movement-pop utan några som helst referenser till rockgiganterna i Athens. Amanda Wernes röst är speciell och musiken svävar fram och det är svårt att ta på vad det är som ljuder ur högtalarna. Men det är vackert.

Filmen om Esbjörn Svensson

Om en knapp vecka ska jag gå och se Kents avskedskonsert på Malmö Arena. Förväntan över att slutligen få ta avsked av den grupp som under de senaste 20 åren tronat som Sveriges viktigaste rockgrupp är givetvis hög. Det är svårt att ifrågasätta gruppens betydelse. Dessutom har de haft en tydlig inverkan på mitt personliga musikintresse. Men Sveriges viktigaste band under samma tidsperiod skulle jag vilja hävda är ett annat. Hur imponerad jag än har varit av Joakim Bergs låtskrivarförmåga, ingen mig veterligen nu aktiv artist hanterar det svenska språket på samma briljanta sätt, vill jag påstå att Esbjörn Svenssons Trio besatt något större i sin repertoar.

Det är givetvis bara fånigt och egentligen helt meningslöst att jämföra grupper inom olika genrer på detta sätt men om Berg med sina låtar har lyckats med att ta en som lyssnare tillbaka till samtiden, lyckades Esbjörn Svensson i sina kompositioner fånga det tidlösa. Det ogreppbara som aldrig går att definiera men som vi ändå tror oss uppleva. Det som får en att inse livets storslagenhet. På gott och på ont. Därför kommer E.S.T:s musik alltid att leva vidare och spela en lika stor betydelse om hundra år som den gör idag. Jag är väl egentligen inte ämnad att geniförklara någon men om jag tvingas till det skulle jag tillskriva Esbjörn Svensson detta epitet. Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt när han tillsammans med sina medmusikanter Magnus Öström och Dan Berglund befann sig på sin kreativa topp. Jag är visserligen tacksam för att jag hann uppleva gruppens musik live vid ett tillfälle på Fasching i slutet på 1990-talet men jag är samtidigt besviken på att jag inte tog fler tillfällen. När jag med lite mer mognad var lite mer mottaglig för deras musik. Tänkte, när möjlighet gavs, att det säkert kommer fler tillfällen men till slut gjorde det inte det vilket i sig har blivit en livsvisdom.

Det kanske är en av anledningarna till att jag 20 år efter mitt senaste och hittills enda besök på en Kentkonsert tar tillfället i akt att se en spelning på deras sista turné. För när Kent hävdar att det är deras sista konsert så vill jag tro på dem.

För er som inte redan sett den vill jag i vilket fall rekommendera alla att se det fina porträtt som görs av denne begåvning till jazzmusikant i Filmen om Esbjörn Svensson som finns tillgängligt på SVT play i 22 dagar till.  Men det kommer kanske fler tillfällen.

C90: Sveriges sista cowboy

Jag var och såg Dixie Chicks live för ett par veckor sedan på Malmö Arena. En konsert som kanske inte gnistrade men som jag ändå gick ifrån med stor behållning. Proffsig och välregisserad show som visserligen hämmades av vasst arenaljud och bristande spontanitet. Men låtarna och Natalie Maines fanns där med all sin kraft och det räcker för mig. Av någon anledning gick jag därifrån och tänkte på Olle Ljungström. Orsaken var att jag försökte hitta en kontrast till det jag precis upplevt och kom då att tänka på den enda gång jag sett "världens räddaste man" live. Det var på Strand i Stockholm för sisådär 6-7 år sedan.

Den konserten innehöll allt det som jag inte upplevde på Dixie Chicks-konserten. På gott och ont. Det var ett oproffsigt och skakigt framträdande där man som åhörare ständigt höll sig på helspänn för att Ljungström när som helst skulle falla ihop. Texter föll bort och andra oväntade inlägg tillkom. Varken musiker eller publik verkade vara beredda på hans infall som emellanåt upplevdes som teatraliska men som i de flesta fall synliggjorde en bräcklig människas balansgång genom livet. Den fullständiga kollapsen kändes aldrig långt borta. Och det var kanske just därför han var så älskvärd. Han hemlighöll aldrig sina tillkortakommande vilket fick den som lyssnade att känna sig i lite bättre dager. Hans musik lyckades i all sin cynism och sarkasm framkalla känslor av medmänsklighet och värme. Vi har ju på något sätt alla den där dekadenta och misslyckade personen inom oss som vi åtminstone inbillade oss att Olle sjöng om. Den där apan som liknar mig. De flesta håller den inom oss och låter den aldrig få ta makten över våra liv. I Olle Ljungströms fall var det annorlunda vilket gjorde hans levnadsöde nervkittlande.

Jag minns när jag första gången fängslades av hans musik. Det var på den tiden jag jobbade i skivaffär och CD-singlar fortfarande var ett gångbart koncept. Jag spelade då den för tiden alldeles nyutkomna singeln Jag och min far på repeat i butiken. Jag såg den dock som en lyckträff. Jag hade skapat mig en bild av Olle Ljungström som en självömkande och navelskådande storstadsposör som hade allt men gnällde ändå. För mig var han bara en i mängden av alla de kända människor som fanns överallt. Dessutom var jag för ung för att ha någon relation till Reeperbahn som i likhet med musik från samma era och genre känns mycket där och då. Var man inte med går inte känslan att återskapa. Inte för mig i alla fall.

Med tiden har dock hans musik oundvikligen smugit sig på och det har bidragit till att jag med rätta omvärderat min bild av honom. Ju mer jag fick reda på om honom desto mer mottaglig blev jag för hans låtskrivande. Framförallt hans texter. Låtar som Sånt som bara händer, Som du, Kaffe och en cigarett och Jag spelar vanlig blev med tiden betydande referenspunkter i en övergångsfas från ungdom till vuxenliv som både innehåller toppar och dalar. För mig har han dock aldrig varit en albumartist. Plattorna har i mina öronen varit alldeles för ojämna. Men han har bidragit med en mängd låtar som etsat sig fast och för evigt kommer att var en del av min musikhistoria. Han står för ett textförfattande som sticker ut och skiljer sig från mångt och mycket av den svenska låtskrivartraditionen som inte sällan har rötter i den svenska proggen eller den lundellska traditionen där manliga artister (lite väl förenklat) uttrycker sitt missnöje över livets hopplöshet och ensamhet med koppling till samhällets förfall. "De har bränt ner mina barndoms kvarter och nu mår jag skit"-perspektivet. Ljungström var annorlunda och riktade inte sällan udden mot sig själv. Som man bäddar får man ligga. En livsåskådning som jag mer känner igen mig själv i. Även om den givetvis går att ha invändningar emot.

Olle Ljungströms bortgång är givetvis sorglig. En unik röst i svenskt musikliv som aldrig gick att placera i något fack har försvunnit för gott. Sådana artister behövs och han kommer att vara saknad. Men hans död var knappast överraskande. Det kan låta som en efterhandskonstruktion men jag kom hem hem från Dixie Chicks-konserten och tänkte på att det var länge sedan man hörde något om Olle Ljungström. Han har ju haft en förmåga att skapa rubriker och tränga igenom mediebruset. Tanken på att hans dagar nog var räknade fanns där. Det ingick i dramaturgin att Olle Ljungström aldrig skulle få bli gammal. Sveriges sista cowboy.

Vila i frid. Det har du förtjänat.

Tack.

Loney Dear i shorts hyllar Harris

Apropå Polarpriset (se föregående inlägg) så kan jag ju inte annat än älska när en av mina svenska favoritarister, Loney Dear, hyllar Emmylou Harris. Det känns stort. Och vackert.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #26

#26: Opeth Pale Communion (2014)

På föregående plats på denna lista placerade sig en grupp blinda, svarta män från de amerikanska sydstaterna där slaveriet haft ett starkt fäste och vars efterföljande rasism levt kvar långt efter gruppens bildande. Dessa män, som lär ha varit märkbart påverkade både av sitt handikapp och sin hudfärg, har genom sin musikaliska karriär valt att sjunga om ljuset. På nästföljande plats placerar sig Opeth, bestående av fem svenska vita män, med synen i behåll såvitt jag vet, uppväxta i Stockholm. I välfärdens och jämlikhetens förlovade land. De sjunger om mörkret. Det borde väl egentligen vara tvärtom? Men det finns säkerligen en psykologisk förklaring, kopplat till just välstånd, på detta fenomen men jag ska inte ge mig in på områden jag inte behärskar. Jag kan bara konstatera att de båda gör det fantastiskt bra inom sitt gebit och de blir bara mer intressanta ju längre tiden lider.

Detta val av plats 26 på min lista över 2000-talets bästa album hade varit otänkbart om jag hade gjort listan för tio år sen. Mitt spektra var smalare då och jag fann ingen njutning i progressiv hårdrock med rötter i den death metal-genre som växte sig stark i Norden under mitten av 1990-talet. Jag var inte med på tåget då men på senare år har jag funnit intresse i grupper som Opeth, Katatonia och In Flames. Samtliga är hårdrocksband vars musicerande andas en konstnärlig frihet och mognad som saknas inom många andra musikstilar. Vidden av influenser är många och det synliggörs i musiken.

På föregångaren till detta album, Heritage från 2011, hade bandets ledare och sångare Mikael Åkerfeldt valt att frångå growlande som annars varit ett naturligt inslag inom dödsmetallen och i Opeths musik även om de redan 2003 spelade in ett rockalbum där denna sångstil uteblev. Ett djärvt drag från ett av de mest hyllade grupperna inom denna genre. Pale Communion är ytterligare ett steg från dödsmetallens ramar och är ett album där genrebeskrivningar känns överflödiga. Här förenas brittisk folkrock, jazz, klassisk musik och metal på ett minst sagt trollbindande sätt. Gruppens musikaliska genialitet är framträdande men jämfört med föregångaren är låtarna betydligt mer sammanhängande och i mina öron mer lättlyssnat. Jag gissar att flertalet av deras ursprungliga fans har synpunkter på deras vägval men det gör att de för min del bara blir mer intressanta. Grupper som vågar utmana sin publik utstrålar självsäkerhet och vidsynthet.

När musiker utnyttjar sina kvalitéer för att frigöra sig från genreindelningens bojor utan att förneka sina rötter så uppstår den bästa och vackraste musiken. Det har både blinda, svarta gospelmän från sydstaterna och vita, långhåriga headbangers från Stockholm bevisat.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #36

#36: Kent Vapen & Ammunition (2002)

På Grammisgalan detta år vann Kent sin 20:e och 21:a  grammis och blev därmed historiska som det mest prisbelönta svenska band i dessa sammanhang. Det är inte alltid jag bifaller med en grammisjury men i detta fall kändes det rätt. Kent är Sveriges genom tiderna bästa rockband. Åtminstone om man utgår från variablerna längd och bredd. Jag ska medge att det finns svenska artister som kanske haft högre toppar men knappast någon rockgrupp som under två decennium och med elva studioalbum i bagaget har hållit en lika hög nivå rakt igenom. Visst har de gjort mindre lyckade experiment som till exempel när de översatte sina skivor till engelska. Då föll Joakim Bergs, för övrigt briljanta texter, sig platt och de lät mest som en blek kopia av Radiohead eller Coldplay. Men på svenska blir de så mycket mer. Och det är i Bergs förmåga att placera rätt ord på rätt ställe som stor del av gruppens styrka ligger.

Vapen & Ammunition utgör något slags klimax i deras karriär och består av tio kvalitativa och genomtänkta låtar där åtminstone hälften har en hitpotential. Om jag minns rätt uttryckte Joakim Berg i samband med detta album att han ville göra ett Eurythmics-album. Jag vet ingenting om Eurythmics men tror han syftade till deras mest framgångsrika LP-skivor från 80-talet där varje låt var en potentiell radiohit och att albumet inte skulle överstiga vinylskivans välbehövliga tidsbegränsning. CD-formatet lockade vid denna era många artister att ge ut alldeles för långa album och det var något som delvis präglade föregångaren Hagnesta Hill, som visserligen har minst lika höga toppar men innehåller en del överflödigt material. Det gäller inte Vapen & Ammunition. Det är sällan som jag lyfter fram hitpotential som något eftersträvansvärt men i Kents fall är det annorlunda. De kan tala till massan och individen på en och samma gång och det är med låtar som Kärleken väntar och Dom andra som detta album höjer sig över mängden.

Aldrig har en rockgrupp fått så många svenskar att dansa med till samma takter samtidigt som de känner sig unika i sitt missmod. En svensk klassiker i ordets mest vemodiga men samtidigt positiva bemärkelse. Därför känns avslutningen med den dubbeltydiga visan Sverige, med Jojje Wadenius som gästande gitarrist, helt rätt i sammanhanget.

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #46

#46: Ebba Forsberg Ebba Forsberg (2006)

Ebba Forsberg har aldrig fått de stora rubrikerna. Hon skriker inte efter dem heller. Hon möts däremot alltid med respekt för sin musik av de som lyssnar, vilket hon förtjänar. För det är inte många svenska artister som under 2000-talet har skapat lika vacker singer/songwriter-musik som Forsberg. Men det är alldeles för få som lyssnar. Hennes självbetitlade album från 2006 är hennes hitintills starkaste. Utlämnade, vemodigt och personligt utan att fastna i självömkande navelskåderi eller narcissism. Det berör. Allmänmänskligt utan att bli allmängiltigt. Det bjuds inte på någon partymusik, det har ni säkert förstått. Det här handlar om musik som utgör balsam för en tilltrasslad själ i mörkaste november.

Tidlöshet och det omvända

Det har varit tyst här på bloggen ett tag och det främst av två anledningar. Det ena är ju för att jag blivit pappa till en dotter och har därmed ett till barn som vänder upp och ner på ens tillvaro. Ett annat skäl är att jag ägnade de sista veckorna av semestern åt att katalogisera min skivsamling på Discogs. Ett sant nöje om än ett tidskrävande sådant. Men en rekommendation för den inbitne skivsamlaren.

Dessa två händelser har fått mig att fundera på följande saker:

När tillvaron förändras hastigt, som i mitt fall när man får ett barn vilket givetvis är av positiv natur, så söker jag mig bort från samtidens flyktiga vindar och letar efter det genuina och tidlösa inom pop- och rockmusiken. Artister som håller över tid och rum, vars musik får en att tro på existensen av tidlöshet. Det har gjort att jag de senaste veckorna lyssnat på Paul Simons och Esbjörns Svenssons musik. Två genier varav den senare tyvärr försvann alldeles för tidigt. Lyckligtvis finns hans musik som komponerades i hans fantastiska jazztrio förevigad. Musik som utgör balsam för en själ som i förändringens tider kan befinna sig i uppror med sig själv. Musik som i slutändan hjälper en att förstå hur lyckligt lottad man är och tränger undan inre demoner som argumenterar för det omvända.

En annan fundering som dök upp är var det Göteborgsbaserade indierockbandet Mufflon 5 tog vägen efter tre gedigna plattor på mitten av 1990-talet? Någon som vet? Jag har i alla fall återupptäckt deras album då jag varit nere i källan och rotat bland gamla CD-skivor. Jag insåg att jag gillar dem fortfarande. Melodiös gitarrrock med spår av Dinosaur Jr och Sebadoh som stack ut lite från den för övrigt tillsynes smogtäckta svenska indiepophimlen på 90-talet. Men det kanske är tonårsnostalgi som påverkar mitt omdöme. Inget fel med det men alltid något att beakta i förändringens tider och en stigande ålder.

Klara heter hon. Min dotter alltså. Hon är fantastisk. Precis som sin storebror. Jag älskar dem. Därför kommer kanske inte blogginläggen vara lika frekventa i fortsättningen. Det är nog ett gott tecken. Att bara njuta av musiken duger lika gott.

Stina Nordenstam på vinyl!

Jag var besviken på musiktidningen Sonics topp 100 över svenska album när den kom för något år sedan. Till viss del är jag det fortfarande men har i ärlighetens namn oftast andra saker att tänka på. Men jag måste i vilket fall ge dem rätt vad gäller deras val av första plats. Stina Nordenstams And She Closed Her Eyes är ett fantastiskt album. Ur alla tänkbara perspektiv.

Jag missade detta album när det kom. Jag minns hennes debut Memories Of A Color med visst nostalgiskt skimmer eftersom min brorsa ofta spelade den när vi båda bodde hemma och CD-skivan precis hade gjort entré i vårt hem. Hon hade en röst som fastnade i mitt 13-åriga outvecklade sinne men för övrigt var jag knappast mogen att ta till mig av hennes nedtonade och atmosfäriska indiepopjazz. När jag lyssnar på den skivan idag väcks jag av minnen men för övrigt låter den aningen daterad i sin ljudbild. När And She Closed Her Eyes kom 1994 var jag ute på helt andra musikaliska jaktmarker, brorsan hade flyttat hemifrån och jag har inget minne av den överhuvudtaget. Det var först i början av 2000-talet som jag tog upp intresset för Nordenstams musik igen men då lyssnade jag främst på skivorna This Is... och The World Is Saved. Behagliga skivor som säkerligen förtjänar mer uppmärksamhet men de har dock stått ganska orörda i min skivhylla de senaste åren.

Det är först nu när de har återutgivit And She Closed Her Eyes på vinyl som jag tagit mig tillfälle att lyssna igenom plattan på allvar. Nu förstår jag att det är det mest helgjutna och direkta album som Nordenstam hitintills har gjort. Musiken utgör en perfekt balans mellan svårmod, avantgarde och det lättillgängliga. Ett album där det inte gör mig något att jag upptäcker dess skönhet två decennium efter dess tillkomst för det här är en tidlös klassiker som kommer kunna kännas lika angelägen om ytterligare 20 år. Bra val, Sonic-redaktionen, säger jag så här ett år senare. Som om någon skulle bry sig.

Pop på svenska - Del I: 1967-1978

Jag tänkte, som den nörd jag är, försöka sortera och organisera mitt intresse för pop- och rockmusik på det svenska språket med hjälp av spotifylistor. Så jag kommer här lansera första delen i denna tänkta odyssé som inom en rimlig framtid ska nå fram till dags datum.

Min första lista omfattar tidsperioden 1967 till och med 1978. Orsaken till denna tidsindelning går att ifrågasätta men av någon anledning kändes den rätt. Ska dock medge att det inte var en lätt början. Jag har ett ambivalent förhållande till det svenska 70-talet eftersom proggrörelsens ideologiska ramar allt för ofta stod i vägen för den fria tanken och därmed även för den goda musiken. Men visst smyger det sig in en och annan proggare även på denna lista och det finns en givetvis en del guldkorn från denna era, främst av de artister som befann sig någonstans i utrymmet mellan proggen och melodifestivalen. Som Ola Magnell, Monica Törnell och John Holm för att nämna några.

Går det verkligen att ha med Björn Skifs och Sylvia Vrethammar på samma lista som Nationalteatern och Kebnekajse? Kan instrumental musik vara på svenska? Jo, jag tyckte det och därför blev det så. Resultatet blev i alla fall en spretig lista mellan högt och lågt som kommer att vara under ständig rekonstruktion. Så ingenting står säkert mer än att den är klart värd att lyssna på.  Här hittar ni listan.

Nio orsaker att hata bloggen... eller att älska musiken

Det går att diskutera bra musik hit eller dit och göra listor av olika slag på bästa skivor inom olika genres eller för en viss tidsperiod. Jag älskar ju sånt. Men om jag funderar på ett djupare plan på varför jag har detta insnöade och näst intill sjukliga intresse för rockmusik och skivor så har det inte alltid med de bästa skivorna att göra. Det kan sammanfalla men inte alltid. För det finns skivor genom åren som träffat mig rätt i hjärtat och likt en katalysator påskyndat en nödvändig process och fått mig att upptäcka musik jag inte visste fanns eller att jag gillade. För att ge ett exempel kan jag börja med Orups debutskiva som var min första riktiga förälskelse med popmusiken. Den fick mig att smått urskiljningslöst leta vidare bland manliga svenska popartister vid 80-talets slut. Därefter skulle grupper som The KLF, R.E.M, Metallica, Rage Against The Machine med flera att ha samma effekt på mitt intresse under den första delen av 90-talet.

En skiva som har fått betyda lite mer än de flesta i detta sammanhang är Firesides genombrottsalbum Do Not Tailgate från 1995. Det då Luleå-baserade skate/hardcore-bandet skulle på många sätt framstå som banbrytande på den svenska scenen med sin mix av punk, hårdrock och vemodig indiepop. Det här var innan nedladdning och streamingsfunktioner existerade, åtminstone i min värld. Det innebar att man var beroende av tidningars och journalisters goda omdömen för att upptäcka ny musik. Do Not Tailgate mottogs med idel lovord och efter att läst recensionerna begav jag mig till närmaste skivaffär för att lyssna igenom den. För dagens ungdomar låter detta som rena medeltiden men så var det man gjorde. Trots att det är snart 20 år sedan minns jag än idag känslan av hur jag stod där vid avlyssningsdisken och hur jag träffades direkt av låtar som Left Rustle, Wheeler, Cement och Kilotin med flera. Jag älskade det jag hörde, trots det bedrövligt fula konvolutet, och de 159 kronor jag betalade för skivan (minns till och med priset...) kändes som välmotiverade slantar att punga ut. Jag minns därefter hur jag på eftermiddagarna i skolan gick och längtade hem för att kunna lyssna på skivan i mitt gamla pojkrum på hög volym, om och om igen. Det var svettig tonårsångest när den var som vackrast. Detta album bidrog till att förändra mitt musikintresse och jag lämnade definitivt hårdrocken bakom mig för ett tag och hittade nya grupper och artister inom den amerikanska lo-fi scenen som senare fick mig vidare till americana, country och singer/songwriter-musiken där jag fann min hemvist. Nu idag kan jag bredda mig och både lyssna på hårdrock och pop samtidigt men på den tiden var man mer trångsynt selektiv.

Jag gillar skivan än idag även om jag kanske inte upphöjer den till någon tidlös klassiker annat än på ett personligt plan. Det finns en del skavanker men mer kan man inte begära från ett band där medlemmarna befann sig i de unga 20 i en genre som var relativt nyetablerad. Inte bara i Sverige utan i även i USA, där förebilderna gick att hitta i grupper som Quicksand och Superchunk. Att det fanns musikalisk talang hos medlemmarna i Fireside råder det inget tvivel och det skulle även den fortsatte historien bevisa. Sångaren Kristofer Åström kom att göra soloskivor där han gick i bräschen för den svenska singer/songwriter-tradtionen i sann americana-anda. Gitarristen Pelle Gunnerfeldt utvecklades till en producent vars studio i Gröndal under 2000-talets början var nästan lika het som Tambourine Studios hade varit ett decennium tidigare. Trummisen Per Nordmark har varit en flitigt anlitad batterist för andra svenska soloartister och det är egentligen bara basisten Frans Johansson jag har sämre koll på.

Firesides fortsatta skivproduktion skulle aldrig sätta lika djupa spår hos mig även om de alltid haft intressanta och innovativa intentioner med varje album de gjort. Det har dock allt som oftast stannat där även om jag inser att jag underskattat deras sista, eller åtminstone senaste, album Get Shot från 2003 som är betydligt mer poppigt i soundet men innehåller en hel del godbitar. Do Not Tailgate plockar jag i vilket fall fortfarande fram med jämna mellanrum och de tuggande gitarriffen till de indiepoppiga melodier med Åströms känsliga röst ovanpå väcker fortfarande varma känslor hos mig. Och det handlar inte enbart om nostalgi.

I bildcollaget hittar ni ytterligare sju skivor, utöver nämnda Orup och Fireside som spelat en central roll för att hålla mitt musikintresse vid liv under mina senaste 25 år. Nio orsaker till varför min skivsamling blev som den blev. Skivor som jag aldrig kommer kunna förneka att jag älskat och som gjort bestående intryck. Visst, det är säkerligen en lite förskönad bild som passar nuet bättre men oavsett detta, utan dessa album skulle aldrig denna blogg ha funnits. Och hur skulle världen då ha sett ut!? Så för er som stör er på mina nörderier här på bloggen kan skriva ut detta bildcollage, sätta upp på en vägg och sedan börja kasta pil på den. De skulle gör mig lika illa som för Orup om någon skulle sno hans merca. Ni andra blir kanske inspirerade och gör ett eget collage över något ni tycker om. Det är ju det som är avsikten. Att inspirera.

Det var ju Mauro Scocco som blev årets tomte!

Jag har ägnat en hel del tid av julhelgerna till att lyssna på Mauro Scocco. Bakgrunden är den att jag dagarna innan jul såg den mycket sevärda SVT- dokumentären Ratata genom åttiotalet. Den finns tillgänglig på svt-play ett par veckor till och för alla er som inte sett den uppmanar jag er att passa på. Det är inte bara en beskrivning av ett popbands väg mot berömmelse och stjärnstatus utan även en skildring över hur det populärkulturella Sverige förändrades och hur proggrörelsens makt över den svenska musiken slutligen raserades. Gott så.

Men framförallt fick dokumentären mig att inse att jag gillar Mauro Scoccos musik. På något sätt har jag alltid gjort det, åtminstone det han gjorde i slutet av 80- och i början av 90-talet, men av olika skäl har jag glömt bort det. Jag gjorde för ett tag sedan en sån där nördig och meningslös lista över mina tio favoritalbum på svenska (ni kan hitta listan här). Inser nu att det givetvis finns många brister med den men den största missen var att jag inte hade med Ratatas sista platta Människor under molnen. Den skulle mer än väl förtjäna en plats. När jag var i 11-12 årsåldern tillhörde den mina favoritalbum vid sidan av skivor med Orup, Anders Glenmark, Jakob Hellman, Erik Gadd på svenska, Rickfors med flera. Jag var helt enkelt såld på svenska manliga popstjärnor vid denna fas i livet. Allt var definitivt inte bra ur ett nutida perspektiv men tror inte det gett några bestående men. Jo, det skulle i så falla vara att jag ibland ofrivilligt går och nynnar på Hon har blommor i sitt hår tyst för mig själv. Hur som helst,  det jag mindes av Ratata-skivan när jag nu i vuxen ålder tänkte tillbaka var främst den bredbenta och gitarriffande hårfönen Glad att det är över. En låt som jag i dag kan uppskatta av nostalgiska skäl, eftersom det var mitt 12-åriga jags favoritlåt, men känns något daterad och inte helt representativ för Ratatas musik. Jag dömde felaktigt ut albumet på grund av den låten.

När jag nu plockade fram albumet igen insåg att det finns så mycket mer att hämta från denna skiva. Några av Mauro Scoccos allra bästa kompositioner finns med som exempelvis Himlen, Clarence, Demonerna, En herrelös hund och Kung av ingenting. Svensk vemodspop när den är som bäst och musik som jag på något sett kommer att bära med mig livet ut. Precis som med de bästa albumen med Kent, Eldkvarn och det enda med Jakob Hellman. Få artister kan låta lika melankoliskt romantiska eller romantiskt melankoliska, om man nu vänder på utgången, som Scocco och det är ett känsloläge som oftast faller mig i smaken. Att han sedan har upprepat sig själv lite väl många gånger ska inte han klandras för. Det gör i princip alla artister som har en lika omfattande albumkatalog.

Jag insåg däremot att jag har betydligt svårare för deras genombrottsalbum Jackie som, undantaget titellåten, för mig är något överskattat. Många håller det högst i Scoccos karriär men det är för mig en gåta. Kanske måste man ha varit med när det hände för att förstå och 1982 var jag i en helt annan fas i livet. Däremot gillar jag fortfarande Scoccos två första soloskivor. Men för mig utgör svensk popmusik mellan åren 1987 och 1991 ett speciellt kapitel och jag har ibland svårt att avgöra vad som egentligen är bra eftersom jag kan gå igång på det av rent nostalgiska skäl. För min del spelar det visserligen ingen roll vad orsaken är så länge jag gillar det jag hör. Det är väl ändå därför vi lyssnar på musik. Så lyssna gärna på Människor under molnen en gång till, eller för första gången, och avgör själva om det håller. Nu vet ni var jag står.