måndag 31 december 2018

Minnesvärda album från 2018

När jag betraktar olika listor som vid dessa tider dyker upp över årets bästa album inser jag hur dålig koll jag har haft under året som gått. Det är inte många av de album som listas som jag har lyssnat på överhuvudtaget. Trots det har jag lyssnat på en hel del musik från 2018. Samtidigt har jag varit djupt försjunken i att bearbeta min fyrtioårskris genom att återupptäcka nittiotalet vilket fått vissa konsekvenser.

Kanske är det också lite av tidens tecken. Våra referenser, musikval och kanaler är mer varierande än tidigare och vid avsaknad av någon stilistisk musikguide likt Pop, Sonic, Musikens makt, Slitz, Expressen Fredag eller sammanlänkande MTV gör att vi har svårare att ha gemensamma referenser. Det kanske är ett skäl. Men det troligaste är väl att jag har blivit gammal. Hur som helst, här är mina val av tio album för 2018 utan inbördes ordning:

Tyler Childers Purgatory (egentligen 2017 men det spelar mindre roll)
Doug Paisley Starter Home
Anna von Hausswolff Dead Magic
Ghost Prequelle
Courtney Marie Edwards May Your Kindness Remain
Pistol Annies Interstate Gospel
Phosphorescent C'est La Vie
The Decemberists I'll Be Your Girl
Christian Kjellvander Love Hxmans
Israel Nash Lifted

Andra artister som jag lyssnat på och som säkert också skulle ha kunnat platsa vid mer eftertanke: Shannon Shaw, Viktor Olsson, Lars Bygdén, Brent Cobb, Parker Millsap, Lindi Ortega, Amanda Shires, Calexico, Hacke & Edwards, Mariam The Believer.

onsdag 7 november 2018

Edwards & Hacke

Jag har under de senaste 16 åren haft ganska bra koll på vad David Eugene Edwards (16 HP, Wovenhand) har pysslat med vad gäller hans musikaliska produktioner. Inte alltid med entusiasm och glädje utan snarare av någon slags pliktskyldig trohet gentemot en artist som vid sina bästa stunder besitter förmågan att förmedla musik på ett flerdimensionellt plan som få andra artister kan mäta sig med. Men ofta har det gått i stå och jag vid återkommande tänkt att nu ger jag upp. Dock skedde ett musikaliskt lyft då Edwards inledde sitt samarbete med den forne Einstürzende Neubauten-gitarristen Alexander Hacke på Wovenhand-plattan The Laughing Stalk från 2012. Sedan dess har de efterföljande plattorna återigen fyllts av den domedagsenergi och blytunga melankoli som jag förknippar med 16 Horsepowers glansdagar trots att steget bort från den Dylan-präglade gothcountry som var gruppens musikaliska kännemärke blivit allt större.  Därför var det för mig lite överraskande att jag helt hade missat samarbetet mellan Edwards & Hacke som resulterade i plattan Risha och anlände i somras.


Men nu sitter jag i vilket fall med vinylplattan i min hand och finner välbehag i det jag hör. Att skivan är utgiven under deras namn istället för Wovenhand är väl troligtvis ett sätt att lyfta fram Hackes roll och visst präglas musiken mer av industriell electrokrautrock än vad som är brukligt i Edwards musikaliska sfär men det skulle kunna varit en naturlig uppföljare till ovan nämnda The Laughing Stalk. Stämningen och atmosfären känns bekant och det är ett gott tecken.

söndag 14 oktober 2018

Faux Guernica

Christian Kjellvander är konsekvent och trofast i sitt estetiska och musikaliska uttryck. Att anklaga honom för att vara en "sell-out" eller att falla för kommersialismens lockelser vore minst sagt en falsk förebråelse. Det känns tryggt i dessa tider då det mesta i samhället tycks vara i gungning. Vi som älskar hans musik vet vad vi får. Samtidigt förfinas uttrycket för varje platta som kommer. Den 26:e oktober kommer Wild Hxmans. Av singeln Faux Guernica att döma lär det knappast bli något revolutionerande musikaliskt verk vi bjuds på i förhållande till hans tidigare alster. Snarare en logisk fortsättning på en alldeles lysande karriär från de små nyansernas mästare.

måndag 24 september 2018

Nittiotalets bästa album - #14

#14: Suede Dog Man Star (1994)



För mig var Suede indie innan jag lyssnade på dem och det var först sommaren 1995. Jag var som ofta sen på bollen. När jag väl tog mig an denna platta insåg jag att det här var något helt annat. Dog Man Star är ett album som mer kan beskrivas som en glammigt progressiv rockopera med en dystopisk världsbild. Det var inte mycket till indie, vad nu det är för något?

En återkommande klyscha jag ofta mötts av under mina år som nyfiken läsare av såväl nationell som anglo-amerikansk musikpress är hur band som rört sig alternativa kretsar delar upp sin publik i två läger med ett album som vidgar vyerna och låter fler influenser ta plats. The Clash London Calling är ett klassiskt exempel. Pink Floyds The Dark Side of the Moon ett annat. Jag var inte med då och vet knappast hur det egentligen var men inte sällan handlar det nog mer om ett klassiskt journalistiskt knep att dramatisera och positionera sig själv i ett sammanhang där kamplustan varit en drivkraft och att det handlar om att välja sida. Rätt eller fel, ont eller gott, konstnärligt eller kommersiellt, arena eller klubb. Dog Man Star har beskrivits som ett sådant album som splittrade fansen men jag tror inte att det påverkade de verkliga anhängarna till gruppens musik. Enbart posörerna och trendkänsliga journalister som alltid varit av en flyktig karaktär. De flyger likt ett darrigt höstlöv dit vindarna vänder. Suede hade arenarockande tendenser i sig redan på sin debut och på Dog Man Star låter de denna ådra få fritt spelrum. På många sett en naturlig uppföljare till den succéartade debuten.

Det finns en del invändningar. Ljudet och produktionen är inte toppklass och kanske är skivan i längsta laget. Som så ofta skedde på nittiotalet när CD-formatet väl hade blivit norm. Men hade det kortats ner hade det nog blivit lite väl entonigt om de bästa delarna samtidigt skulle ha fått vara kvar. För de starkaste låtarna är ju de där svulstiga, storslagna balladerna. Som The Power, The 2 of Us, The Asphalt World och avslutande Still Life. Sen det där gitarriffet i Heroine som med tillsynes små medel lyckas lyfta en hel låt till en ny nivå.

Jag vet inte hur mycket den avhoppande gitarristen Bernard Butler egentligen låg bakom detta men fortsättningen av Brett Andersons karriär, utan Butler, kom aldrig att låta så här komplext och intressant även om popådran i honom kom att visa på kompetens även i fortsättningen.

Komplement: Manic Street Preachers This Is My Truth, Tell Me Yours (1998), Suede Coming Up (1997)

söndag 5 augusti 2018

Nittiotalets bästa album - #15

#15: Faith No More Angel Dust (1992)



Det släpptes flertalet banbrytande och idag klassiska rockplattor under den första halvan av nittiotalet. Problemet för mig personligen var att det var först 1995 som jag fick mitt första sommarjobb och en egen inkomst att förfoga över och det var då jag började konsumera CD-skivor på allvar. Innan dess förlitade jag mig mestadels på min storebrors skivsamling och levde instället med en gedigen samling inspelade kassettband. När jag sedan började införskaffa plattor på egen hand köpte jag ofta uppföljare som inte alltid var lika slagkraftiga. Min skivsamling blev därför en aning skadeskjuten redan från början då den innehöll bortglömda parenteser med idag klassiska grupper som Megadeth (Youthanasia), Alice In Chains (s/t), R.E.M (Monster), Nirvana (In Utero), Pearl Jam (Vitalogy) och Faith No Mores (King For A Day, Fool For A Lifetime). Inget ont om dessa album men de har alla något gemensamt i att deras föregångare, som jag då inte hade, är aningen bättre (med undantag för Pearl Jam som aldrig blivit någon favorit). Dessa fanns på mina kassettband. Det här är något jag har fått kompensera på senare år även om jag idag kan beklaga att min besvikelse över detta faktum ledde till att jag sålde flertalet av dessa plattor. Något som jag idag kan ångra. Detta resonemang tror jag dock flertalet av den digitaliserade generationen har svårt att känna någon som helst förståelse för. Min lärdom blev i alla fall att aldrig sälja eller slänga några plattor. Man vet aldrig när de kan återfå sitt värde.

Ett problem var dock att när jag hade en inkomst nog att köpa skivor hade min musiksmak, som vid detta skede var känsligt för trender och ideologiska popsnörens tyckande, förändrats. Att lyssna på Faith No More i slutet av nittiotalet kändes fel. Då hade grupper inom nu-metal ploppat upp och tagit upp tråden av det som Faith No More, Rage Against The Machine och Soundgarden med flera hade lagt grunden för i början av samma decennium. Grupper som Korn, Limp Bizkit och Linkin Park var något jag i det läget inte ville beblanda mig med. Jag ville vara mer indie. Det var lo-f, ensamma män (och enstaka kvinnor) med gitarrer och lite britpop som gällde. Därför är det först i medelålderns bekväma soffa som jag till slut sitter med en lyxig dubbelvinyl av Angel Dust i handen. I mitt tycke Faith No Mores främsta verk.

Visst finns det en nostalgisk ådra inom mig som spelar mig ett spratt men innerst inne tycker jag att den progressiva mix av metal, funk, symfonirock och lite rap som FNM lyckades förena än idag utgör en viktig plats i min musiksamling. Jag minns att jag som femtonåring gillade mycket av det gruppen gjorde men tyckte samtidigt musiken var i knepigaste laget. Deras tvära kast men olika stilar hängde jag inte alltid med på och jag visste inte riktigt i vilket fack de skulle placeras. Det var något som var viktigt för mig på den tiden. Var de tillräckligt mycket metal för att de skulle platsa i min musiksamling? Några år senare skulle jag vända på samma frågeställning. När jag lyssnar på dem idag är det just det som jag uppskattar med gruppens musik. Det hade ingen tydligt musikalisk hemvist och gruppen hade ingen strävan att tillhöra någon specifik genre. Faith No Mores musik liknar ingen annans. Åtminstone inte på Angel Dust. Det tyckte jag då och står fast vid det än idag även om jag knappast lyssnat på alla deras efterföljare.

Visst kan Mike Pattons rapinslag idag uppfattas som aningen stappliga och daterade men räddas allt som oftast upp av aggressiva avgrundsvrål som vävs samman med undersköna melodier och en bedårande sångröst. För Pattons röst tillhör en av de mest slagkraftiga och unika i sitt slag inom den hårdare falangen av rockhistorien. Musiken och texterna har dessutom en känsla av balans mellan allvar, aggressivitet, självdistans, det absurda och humor för att vare sig bli introverta, flanelldoftande navelskådare som tar sina personliga kriser på för stort allvar eller spralligt spexiga och allt för lättklädda funkrockare. Det finns fler nyanser i musiken som gör den mångbottnad och vilket gör den angelägen än idag.

Komplement: Rage Against The Machine Rage Against The Machine (1992) och Soundgarden Superunknown (1994)




måndag 30 juli 2018

Nittiotalets bästa album - #16

#16: Kasey Chambers The Captain (1999)



Jag vet inte längre exakt när mitt intresse för countrymusiken egentligen började. Var det Cash, Nelson eller Townes? Det var iallafall någon gång i slutet av det förra årtusendet och jag minns att Kasey Chambers var en viktigt del av det hela. Att min väg till den amerikanska sydstatscountryn gick över Australien gjorde mig inget ont. Det var tack vare Chambers lättillgängligt direkta men samtidigt vemodigt lågmälda låtar som jag fick upp intresset för artister som Emmylou Harris, Dolly Parton, Gillian Welch och Lucinda Williams.

Hennes kritikerrosade debut håller väl än idag och tillhör nog fortfarande hennes starkaste album. Uppbackad av hennes musikaliska familj där hennes pappa musicerar och brorsan producerar. Men det råder ingen tvekan om vem som är den klarast lysande stjärnan i sammanhanget. Den främsta styrkan finns i hennes röst som trots sin tonsäkerhet tenderar att spricka av känslor av de texter som upplevs som ytterst personliga. Jag smälter varje gång jag hör den och därför har jag vid återkommande tillfällen uppmärksammat hennes senare plattor. Främst duettskivorna med ex-maken Shane Nicholson. Det har ofta varit bra men jag har aldrig blivit lika hänförd som jag blev av hennes debut. Kanske var det nyhetens behag i insikten om vilket enormt musikaliskt landskap som låg oupptäckt framför mina fötter.

Komplement: Lucinda Williams Car Wheels On A Gravel Road (1998), Shelby Lynne I Am Shelby Lynne (1999) och Gillian Welch Revival (1996)

onsdag 20 juni 2018

Jason Isbell på KB Malmö

Jason Isbells största motstånd finns i hans egen begåvning. Mig veterligen finns det ingen artist som både i sitt framförande och i sitt låtskrivande håller en sådan jämn och hög kvalité nästan rakt igenom allt han har tagit sig för under de senaste fem åren.

Igår kväll fick jag bevittna honom live på KB. En konsertlokal som sällan har lyckats fånga min uppmärksamhet genom en hel konsert. Jag har ofta störts av såväl undermåligt ljud och folkvimmel där fokus riktats mer mot det sociala än mot det som händer på scen. Men igår var det annorlunda. Både ljud och publik var på rätt köl och Jason Isbell, tillsammans med sitt band The 400 Unit, var i högform. Vare sig ett taktslag eller en ton slog fel. Isbells röst är en av de tryggaste och mest slagkraftiga jag har hört från en scen. Den sviker aldrig och hans musikaliska kunnande går knappast att ifrågasätta. Bandet var lika samspelta som en rysk förstafemma innan murens fall.


Den främsta styrkan är trots allt låtarna. Den enda brist jag kan finna, vilket egentligen är ett bevis på det motsatta, på hans senaste plattor är att låtarna är så pass bra att att de har svårt att sticka ut från mängden. Det finns inga dalar som synliggör topparna. Konserten han bjöd på likaså. Allt var toppklass. Inte en dålig låt. Totalt sett var detta en av de bästa konsertupplevelserna för min del under de senaste fem åren. Kanske inte säger så mycket för er men efteråt gick jag runt och tänkte att Isbell måste vara världens just nu mest fulländade rockartist. Låt vara att hans musik knappast är nyskapande eller originell ur ett rockhistoriskt perspektiv. Sådant har för mig ingen som helst betydelse längre. Isbell förenar det bästa som americana- och countryrockvågen har lyckats förmedla sedan The Byrds platta Sweetheart of the Rodeo anlände för snart ganska exakt ett halvt sekel sedan.

Vilken var bäst då? Cover Me Up förstås. Den stack ut likt Mount Everest i Himalayas bergskedjor.
Här kan ni uppleva den i ett helt annat sammanhang, där Isbells fru Amanda Shires, ackompanjerar. Hon var inte med på KB men det kompenserades av övriga musikers medverkan som smög sig in allt eftersom låten trappades upp och nådde sitt klimax.

söndag 27 maj 2018

Män med skägg

De sociala medier jag följer kretsar inte sällan kring musik.  Föga överraskande. I dessa flöden dyker det ofta upp medelålders män med skägg. Skägg som utstrålar en bohemisk outlaw-attityd. Vid första anblick tycker jag ofta att dessa vildvuxna skägg är alldeles för förutsägbara för att fånga min uppmärksamhet men i slutändan sitter jag ändå där med en platta i handen där upphovsmannen heter Chris Stapleton, Israel Nash Gripka eller Sean Rowe och tänker att det finns ändå något befriande i känslosam skäggrock. Att skägget på något sätt blir ett skydd som utstrålar en härdad yta och gör det möjligt att blottlägga känslor som annars hade dolts under ytan. Ett skägg är ju så mycket mer än bara ett skägg. Fråga tomten.

Det senaste skägget jag har fördjupat mig, efter en längre tids ytlig bekantskap, tillhör Jack Smith som inte enbart döljer sig bakom sitt skägg utan även artistnamnet The White Buffalo. Jag vet att jag knappast är först på bollen men jag uppmärksammade hans plattor efter att en vän hade varit på hans konsert på KB i Malmö för några veckor sedan. När jag häromdagen cyklade förbi den sympatiska butiken Hepcat Store i Lund (enda anledningen till att jag inte besöker affären oftare är för att jag inte kan låta bli att köpa skivor när jag väl är där) kunde jag inte låta bli att införskaffa hans två senaste alster; Love and the Death of Damnation och Darkest Darks, Ligthest Lights.



Det finns kanske inte mycket som känns unikt i Jack Smiths musik. Det handlar om traditionell americana-rock där du kan höra trumpeter som för tankarna till Ring of Fire, mörka ballader i fin Townes van Zandt-stil och ett känsloläge som påminner om såväl Chris Stapleton och en mindre politiskt engagerad Steve Earle. Det handlar om musik som hipsters lyssnade på för ett drygt decennium sedan då skägget återerövrade Södermalm och Möllevångstorget. Men som avslutning på soldränkta sommardagar, som maj anno 2018 har bjudit på, var det länge sedan musik träffade så rätt hos mig. Det har fått mig att återuppliva glädjen med min musiksamling. Ska ni välja ett av dessa album att börja med rekommenderar Love and the Death of Damnation. Ett helgjutet och sammansvetsat album där den tröttkörda bluesrocken aldrig tar överhanden.



Jag försöker med jämna mellanrum göra utflykter i andra musikaliska landskap. Lyssnar på progressiv hårdrock av Opeth, återupptäcker den numer (tragiskt nog) framlidne isländska kompositören Jóhann Jóhannsson, fördjupar mig i Anna von Hausswolf gothmystiska orgel och försöker mig på elektronisk musik (som jag fortfarande kallar techno) av Jon Hopkins. Men i slutändan landar det allt som oftast med att jag trasslar in mig i ett vildvuxet amerikanskt skägg vars enda begränsning på fortsatt tillväxt är strängarna på en gitarr. Jag kan sedan inte ta mig ur detta. Mer intressant än så kommer jag aldrig bli men jag har kommit till en så pass bekväm situation i livet att jag inte bryr mig om att mina musikval är precis lika förutsägbara som skäggrocken i allmänhet. Det finns en trygghet i det.

Jag stod och höll i en ny skäggtrimmer idag i en Clas Ohlson-butik. Men jag la i sista stund den ifrån mig och tänkte att jag låter det växa lite till. En befriande känsla för stunden.


onsdag 25 april 2018

Gräsrötter

Jag har funderat mycket på gräs på sistone. Inte på något sätt drogrelaterat utan helt enkelt på vanligt grönt gräs som frodas i våra trädgårdar vid denna tid på året. Orsaken ligger i att jag nyligen flyttat in i ett färdigpaketerat, nybyggt villaområde där det vanligaste samtalet grannarna emellan handlar om hur ens gräsmatta växer. Låter tämligen ointressant när jag skriver det och det är det. Samtidigt lämnar det mig inte helt oberörd och jag har den senaste veckan varit en återkommande besökare på närmaste växtvaruhus. Inser hur förutsägbar jag är när jag som nybliven villaägare frågar personalen om hur jag ska hantera en senfärdig gräsmatta med bruna fläckar och djupa gropar. Jag betraktar också andras gräsmattor när jag passerar villakvarter och kan med viss avund se hur robotgräsklippare skapar näst intill perfekta gräsytor som får tomten att mer likna en fairway på en golfbana än en lekyta för barnen. Samtidigt kan jag i nästa tanke snabbt bli varse om att det inte är så min gräsmatta ska se ut. Hur grön och befriad från ogräs den än är och att jag förstår tjusningen i perfektionen. Men min gräsmatta ska vara mer vildvuxen. Ha lite mera liv i sig och inte vara så förutsägbar. Det ska finnas lite ogräs här och där och kampen mot tisslar som sprider sig fångar lite av essensen av frågan om vad som får en att känna mening med livet i stort.


Denna inledning på ett inlägg, som är ämnat att handla om ny musik jag har införskaffat på något så ålderdomligt format som CD, är kanske något av det tråkigaste jag har skrivit på denna blogg. Men när jag lyssnar på nya plattor med Kacey Musgraves, Lindi Ortega, Courtney Marie Andrews och the Decemberists så refererar jag till gräsmattor och villaträdgårdar. Intressantare än så kommer denna blogg aldrig att bli men jag är nöjd med det. Främst gäller det jämförelsen mellan Lindi Ortega och Kacey Musgraves. Två kvinnliga countryartister som jag upptäckte med deras genombrottsalbum för sisådär fem år sedan, där den förstnämnde befinner sig i utkanten av Nashvilles musikindustri med rötter i Kanada och den andre är mitt i smeten.

Ortega har med sitt album Liberty gjort sitt kanske hitintills bästa album. Hon har alltid haft ett anslag som tilltalat mig men jag har i vissa lägen tröttnat eftersom jag inte alltid tyckt att det har hållit hela vägen. Hon är likt en vildvuxen gräsmatta där det spretar åt olika håll emellanåt. Men här hänger det samman till en fungerande helhet samtidigt som det finns oväntade inslag som gör musiken intressant. Country, soul, spagettiwestern och alternativ rock förenas och hon är  dessutom uppbackad av den ytterst begåvade duon i Steelism som har lyckats vidga begreppet av vad som kan göras inom countrymusikens ramar. Om Ortega får stå som symbol för den gräsmatta som jag själv vill ska växa fram på vår tomt så har Musgraves med sin musik lyckats anlägga en perfekt robotklippt matta. Det skaver inte någonstans och med Golden Hour lyser den skimrande grönt redan i vårsolen. Visst kan jag tycka att det blir lite väl förutsägbart och slätstruket samtidigt som det inte går att ta miste på den talang för musikskapande som hon besitter och det bekräftar hon med denna platta.

Mest positivt överraskad är jag dock av Courtney Marie Andrews som med sitt album May Your Kindness Remain framträder som en modern version av det sena 70-talets Emmylou Harris. Med rötter från den alternativa singer/songwriter-scenen tar hon sig an country som befinner sig någonstans mitt emellan Ortega och Musgraves. Kanske är detta årets hitintills bästa countryalbum.

The Decemberists har egentligen ingenting med övriga nämnda artister att göra. Men deras album I'll Be Your Girl känns som en nytändning. Fler elektroniska inslag än vad som är brukligt får genomsyra de alternativa folkrockarnas åttonde studioalbum men tonläget i musiken känns för övrigt bekant. I jämförelse med föregångaren från 2015, som aldrig riktigt fastnade, så finns här genomgående låtar som etsar sig fast och låten Sucker's Prayer har återkommande ljudit i mina hörlurar till och från jobbet den senaste månaden. När jag lyssnar på albumet i sin helhet hör jag dessutom fler godbitar med refränger som lämpar sig för välbeställda medelklassmänniskors slagord på barrikaden. Eller åtminstone i den begynnande villaträdgården.

söndag 25 mars 2018

Nittiotalets bästa album - #17

#17: Neil Young Harvest Moon (1992)



Det finns en Neil Young åt alla. Hans plattor har varit en inspiration för vitt skilda artister inom rock, folk och country under snart ett halvt sekel. Är du en flanellrocker så håller du kanske plattor som Rust Never Sleeps, Ragged Glory och Freedom högt. Om du är en alternativ indieposör, som följt Will Oldham och Bill Callahan i vått och torrt, vill du framhålla den hjärtskärande konstnärliga frihet som präglade de djupt personliga skivorna Tonight’s the Night och On the Beach samtidigt som du hävdar, med den drucknes envishet, att de bästa album med det krokryggige kanadensaren är det album som fortfarande inte givits ut men finns på rullband i någon källare och spelades in nån gång hösten 1974. Inom båda dessa grupperingar framhålls Everybody Knows This Is Nowhere som ett mästerverk.

I mitt fall är det annorlunda, utan att på något sätt uttrycka nedsättande kritik mot ovan nämnda plattor. Jag har periodvis funnit behållning i några av dem, framförallt det sistnämnda, och kommer säkerligen omvärdera några av de andra i framtiden. Men när jag väljer mina favoritalbum landar det ofta i Youngs mer folkliga och countryinspirerade plattor. Album som riktat sig till den stora massan på ett lättillgängligt men samtidigt nedtonat sätt. Hans mest lättlyssnade och kommersiellt gångbara album är också mina favoriter. Jag är inte svårare än så. Dit hör After the Goldrush från 1970, Harvest (1972), Comes A Time (1978) och 1992 års Harvest Moon. Album som vunnit publikens gunst men splittrat kritiker och verkliga Neil Young-fans där en del anser att dessa är lite väl slätstrukna och anpassade för vardagsrummet för generera några högre betyg på den youngska skalan medan andra hävdar att det är på dessa album som några av hans främsta kompositioner finns samlade. Gemensamt för dessa album är att Youngs legendariska kompgrupp Crazy Horse tar en liten eller nästintill ingen plats alls. Om det finns någon korrelation mellan det och mitt gillande låter jag vara osagt. Kanske är det av samma orsak som att mina favoritalbum med Bruce Springsteen är Nebraska och The Goast of Tom Joad där han inte har The E Street Band som back up. Men jag vet inte om jag är konsekvent där.

Harvest Moon är en fördröjd uppföljare till Harvest som genererade den ditintills största kommersiella framgång och innehåller Youngs mest kända låt, Heart of Gold. En låt och ett album som Young hade svårt att förhålla sig till i efterhand då den riskerade att placera honom i ett fack där han inte kände sig fri att göra det han ville. Om Harvest Moon hade gjorts 1974 istället för 1992 hade Neil Young kanske intagit en plats i rockhistorien jämte Cat Stevens, Jackson Browne och James Taylor och inte blivit den legendariska rockkuf som han har utvecklats till att bli. Istället för att göra det som förväntades gav han sig ut på diverse experimentella utflykter där personliga tragedier iscensattes som både befäste de mest trogna fansens beundran men skrämde iväg en del av den nyvunna publiken. Detta har bidragit till han vid början av 1990-talet tillhörde den priviligierade skara artister som hade en publik med både tålamod och överseende med tillfälliga musikaliska snedsteg, politiska ställningstagande och konstnärliga friheter. Vid den tiden var Young närmast en husgud hos de grupper som hade sina rötter i Seattle och kom att benämnas som grunge.

 I det läget gavs Harvest Moon ut. En platta som knappast kan väcka någon anstöt hos någon lyssnare. Harmonisk och bitterljuv musik framförd i strävsam countrylunk som smeker sädesfälten likt en varm sensommarbris där Young förenade den kanske mest kompetenta samling musiker som någonsin medverkat på hans album. Precis som på Harvest medverkar Jack Nietzsche. En producent och låtskrivare som aldrig dragit sig för det emotionellt svulstiga och storslagna vilket märks i den ödesdigert vackra Such A Woman där han står för arrangemanget. Det var den typen av arrangemang som somliga kritiker riktade sitt ogillande mot på 1972 års platta. Neil Youngs röst harmoniserar ovanligt väl med musiken och flyter samman med välljudande munspel och steel guitar. Inledande Unknown Legend tillhör en av mina favoriter ur Youngs gedigna låtkatalog. Bara det räcker långt för att ta en given plats på denna subjektiva nittiotalslista. Men albumet rymmer mycket mer än så. Avslutande Natural Beauty fångar det mesta. Neil Youngs mest romantiska skiva är också en av hans bästa.

Komplement: Bruce Springsteen The Goast of Tom Joad (1995) och Loosegoats Her the City, Et Al (1999)

lördag 10 mars 2018

Album!

Jag satt i bilen häromdagen och hamnade mitt i ett radioprogram där de pratade om den moderna musikindustrin. Det var en intervju med Bo Sundström från Bo Kaspers Orkester som  diskuterade artisternas nya förutsättningar i den digitala världen. Han hävdade där att moderna låtskrivare inte längre gör album utan istället fokuserar på låtar. Att enligt ett tematiskt koncept bygga upp album där mer svårtillgängliga spår ska få utrymme för att kunna växa med tiden existerar inte längre eftersom folk inte längre lyssnar på musik på det sättet. Om detta skulle vara sant är det en tragisk utveckling. När jag nu sitter framför stereon och lyssnar på nya plattor med Anna von Hausswolff och Jonathan Wilson på vinyl hävdar jag att det inte är helt sant. Det beror nog mer på var vi riktar vår uppmärksamhet.

Jag är väl medveten om att tiden har förändrats. Album likt Pink Floyds Dark Side of The Moon, The Stone Roses debut, David Bowies Heroes, Beatles Sgt Pepper, Led Zeppelins Physical Grafitti, Dions Born to Be With You osv. knappast skulle få den uppmärksamhet idag som de fick vid den tid då det begav sig. Det finns säkert en logisk utveckling i detta. Men samtidigt var detta en relativt kort period i populärmusikens historia och det var knappast en trend som skulle vara för evigt. Det var väl redan vid CD-formatets intåg som albumets särställning som enskilt konststycke började försvinna. Kanske är vi tillbaka till där allting började. Då på 50- och det tidiga 60-talet när singelspåret var det viktiga.


Den alternativa musikscenen i dag handlar dock fortfarande om att göra album riktade till de som fortsätter vara intresserade av musik i det formatet. Det är Anna von Hausswolff återigen ett bevis på som för mig är en ung, modern låtskrivare och som med sin piporgel rör sig allt längre in i den mörka, gotiska doomkatedral som hon började utforska med sitt andra album för fyra år sedan. Dead Magic, som hennes senaste album heter, är hennes fjärde i ordningen och kanske det bästa hitintills. Det är så långt ifrån hissmusik eller melodifestival du kan komma. Till och med Tom Waits och PJ Harvey framstår som radiovänliga P3-artister i jämförelse. Det finns en befrielse i att sjunka in i hennes musik som inte tillåter att fokus riktas åt något annat håll. Krävande men belöningen är desto större. De som vet mer gör gärna kopplingar till Kate Bush men för en sådan amatörbloggare som jag ser jag lika många kopplingar till den danska black metal-artisten Myrkur eller filmmusik av den nyligen framlidne isländska kompositören Johann Johansson.


Jonathan Wilson är med sin psykedeliska Laurel Canyon-förankrade singer/songwriter-rock inte lika svårtillgänglig men har även han gjort ett album i ordets rätta bemärkelse med sin tredje (?) soloplatta Rare Birds. Wilson har utöver sin solokarriär gjort sig känd som producent, inte minst för arbetet med Father John Mistys senaste album. Jag gillade delvis föregångaren Fanfare från 2013 men tyckte det blev emellanåt för spretigt och svävade bitvis iväg i allt för rökindränkta drogpsykoser. Rare Birds är mer jordnära i sin helhet där både Wilsons produktion och låtskrivarförmåga ger sig väl till uttryck. Helheten är mer homogen. Referenser till Pink Floyd och det tidiga 70-talet går att finna lite varstans  och det är knappast överraskande att Wilson samarbetat med Roger Waters under de senaste åren. Även mjukrocksikoner som Dan Fogelberg och Jackson Browne känns närvarande och med rötterna i Laurel Canyon finns också återkommande inslag av den amerikanska sydstats- och countryrocken. Solskenspop likt There's A Light varvas med mer melankoliska inslag Sunset Blvd. Även om låtarna sällan är kortare än fem minuter blir det aldrig tråkigt. I alla fall inte om du lyssnar på plattan koncentrerat.

Wilson och Hausswolff kommer knappast att ta musikmarknaden med storm men det är tydliga bevis på att albumformatet fortfarande existerar och berikar tillvaron. Det gör mig glad och för mig bevis nog till att hävda att Bo Sundström har fel i sin analys. För övrigt inget ont om honom.

lördag 3 mars 2018

Nittiotalets bästa album - #18

#18: Pulp This Is Hardcore (1998)



Det är något speciellt med album som ska följa upp en kommersiell succé. Särskilt när genombrottet känns något oväntat. Nirvanas In Utero är ett exempel, Neil Youngs On the Beach är ett annat. Inte sällan ger artisterna sig på mer ambitiösa verk i form av dubbelalbum likt Smashing Pumpkins Mellon Collie and the Infinte Sadness eller Fleetwood Macs Tusk.  Eller varför inte ett trippelalbum som The Clash Sandinista!. Det finns givetvis fler exempel. En del lyckade, andra som faller platt. Rädslan och ängslan över att misslyckas ersätts av en aversion mot allt och alla. Ett finger åt alla som talar om för dem vad de borde göra och alla förväntningar som ska infrias. Att då inte försöka med något som kan bli ett misslyckande och istället synliggöra sitt bristfälliga självförtroende i form av ett mer konstnärligt verk som ska bekräfta ett oberoende från kommersialismens bojor. Det handlar kanske om insikten att aldrig kunna göra ett album som är på samma publika nivå som dess föregångare och erkänna att man inte kommer kunna överträffa sig själv i det avseendet. Istället försöker man då göra något helt annat och gömma sig bakom konsten där det på något sätt blir omöjligt att misslyckas. Gillar inte fansen musiken går det ju alltid att skylla på att det var för svårt för den stora massan.

För dem som gillar föregångaren, succén, kan det bli en besvikelse men för andra kan det bli första mötet med en artist som man inte trodde att man gillade. Lite så var det med Pulp för min del. Visst, jag tyckte Disco 2000 och Common People var svängiga låtar men det var först med efterföljaren till genombrottet med Different Class som jag hörde något verkligt intressant ur Jarvis Cockers låtskrivande. En artist som jag hade dömt ut som en överdrivet hypad glasögonprydd posör.

Det finns ett dekadent mörker som präglar This Is Hardcore som behandlar de mindre attraktiva  sidorna med att kliva in i medelåldern och rädslan för den ensamhet vuxenlivet kan innebära. Låtarna är, liksom albumet i sin helhet, långa men inte sällan landar de i medryckande melodier med allsångsrefränger iklädd snävt åtsittande indiekostym som blivit lite av Pulps musikaliska kännemärke. Ett album som tillsammans med Blur musikaliska omsvängning med sitt självbetitlade album från 1997 kan ses som slutet på nittiotalets britpopera.

Komplement: Blur Blur (1997)






fredag 16 februari 2018

Nittiotalets bästa album - #19

#19: Massive Attack Blue Lines (1991)



Hiphop, modern soul och r'n'b åldras sällan särskilt väl och det har den emot sig. Det är en personlig åsikt. Den känns oftast så modern vid sin samtid att det blir så mycket här och nu som med tiden omvandlas till där och då. Men givetvis finns det undantag.

Massive Attack var pionjärer inom sitt gebit och få grupper är lika förknippade med ett sound som satte sin prägel på den brittiska soul- och klubbmusiken under nittiotalet. Deras lågmälda klubbmusik lade grunden för trip hop och satte Bristol på kartan för andra än enbart Tipsextra-fanatiker och banade väg för såväl Everything But The Girls, Madonnas och Björks fortsatta musikaliska utveckling som nya grupper likt Portishead, Lamb och senare The Streets.

Massive Attack andas mycket nittiotal när du lyssnar på det idag men det är inget fel i det. Lyssnar jag på musik från en viss tid vill jag att den kontext som den skapas i ska lysa igenom. Problemet uppstår när en modern teknik får allt för mycket utrymme. Då blir det sällan mer än enbart kul att lyssna på i efterhand. Massive Attacks lågmälda soul och rap har dock visat sig åldras med värdighet vilket gör skivan relevant än idag. Lågmäld musik håller bättre över tid än andra känsloyttringar.

Dessutom präglas skivan av fantastiska sånginsatser av Shara Nelson och Horace Andy. Avslutande Hymn of the Big Wheel är majestätisk än idag. Inledande Safe From A Harm är fortfarande förföriskt vacker och de mer hiphop-präglade låtarna likt titelspåret och Five Man Army ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Då har jag fortfarande i nämnt albumets största stund, Unfinished Sympathy.

Komplement: Portishead Portishead (1997)



onsdag 14 februari 2018

Calexico!

Calexico är nästan aldrig dåliga. Få grupper har en sådan hög lägstanivå. Deras musik är alltid snygg och välpolerad. Men på några av de senare plattorna har de tenderat till att bli lite väl slätstrukna. Men den senaste, The Thread That Keeps Us, är ett lyft. Inte minst tack vare låten Under the Wheels. Vilket sväng och vilken refräng!

måndag 12 februari 2018

Nittiotalets bästa album - #20

#20: Ben Folds Five The Unauthorized Biography of Reinhold Messner (1999)




Vid sidan av att vara en fantastisk musikant med ett utvecklat sinne för träffsäkra och bitterljuva melodier är Ben Folds även en spexare. Det är inte alltid en injektion i musiken som resulterar i ett positivt utslag. Det blir lätt lite ojämnt åtminstone då man lyssnar på musiken i dess efterhand. Han har i detta beteende sina själsfränder i artister som Randy Newman, Shel Silverstein och Loudon Wainwright. Alla dessa tre är också utmärkta låtskrivare. Jag har egentligen inget emot artister som försöker få in humor i sin musik, problemet är att det ofta tenderar till att åldras väldigt fort och känns sällan angeläget i backspegeln. Humor är en färskvara och jag riktar oftast mitt intresse åt musik som håller längre än så.

När Ben Folds håller sig till sin mer seriösa sida är han en fantastisk, nästintill genialisk, låtskrivare. Reinhold Messner är nog en av hans mest ambitiösa produktioner såväl solo som i den trio Ben Folds Five lite motsägelsefullt motsvarar. Svulstiga pianoballader som brister ut i pampiga crescendo-liknande klimax varvas med mer direkta popmelodier på klassiskt Folds-manér. Alltid ackompanjerat av hans fingerfärdiga pianospel där såväl jazz som klassisk musik infiltreras i musiken. Elton John, Burt Bacharach, Todd Rundgren och tidigare nämnda Newman är tänkbara referenser men Folds har över tid lyckats forma sitt unika sätt att snickra ihop låtar som innehåller så många nyanser att man inte alltid själv hänger med i svängarna.

För övrigt har titeln inget att göra med den mer berömda bergsklättraren Reinhold Messner. Det är enligt förklaringen i albumkonvolutet enbart ett oförutsett sammanträffande. Ett typiskt drag av spexaren Folds.

Komplement: Ben Folds Five Whatever And Ever Amen (1997)

lördag 10 februari 2018

Nittiotalets bästa album - #21

#21: Metallica Metallica (1991)



Jag har nog alltid haft svårt att erkänna min tillgivenhet till detta album. Visserligen gillade jag det inte särskilt mycket när jag hörde det första gången. Då avfärdade jag det med den enkla motiveringen att Guns n' Roses lät bättre. Då var jag 14 år och vid den tiden hade jag bara förmågan att hålla mig till en artist eller grupp i taget. Något år senare var jag omvänd men som nybliven hårdrockare iklädd en begynnande page-frisyr, som aldrig var särskilt lyckad ens för sin tidsera, var det lite väl mainstream att gilla det svarta albumet från thrash-ikonerna. Det var ju enligt riktiga headbangers Kill 'em All som var "the real shit". Enligt finsmakarna var det Ride the Lightning eller Master of Puppets som gällde. Metallica var ju inte detsamma efter basisten Cliff Burtons bortgång. Men inombords var det med detta album, som kommersiellt sett var deras stora genombrott, jag fann tjusningen med hårdrock. Senare samma decennium hade jag dock gått över till den alternativa scenen och det var sparsmakad amerikansk indierock som var idealet. Då gick det inte hem att erkänna att jag i smyg fortfarande ansåg att Enter Sandman, Sad But True och Wherever I May Roam var riktigt bra arenarock.

En del ansåg att Metallica svek sina ideal med detta album. Ett kommersiellt gångbart album med storslagna ballader likt Nothing Else Matters och The Unforgiven som enligt hängivna Metallica-fans aldrig blivit av om nämnda Burton fortfarande varit i livet. Den har man hört förr och det går att dra jämförelser med såväl Pink Floyd efter Syd Barrett som Velvet Underground efter John Cale. Det här var den alltid lika utåtagerande och uppmärksamhetstörstande, tillika mediokra trummisen, Lars Ulrichs verk.

Jag håller inte med dessa kritiker även om jag jag ska medge att jag inte alltid har lyckats återfinna energin och svänget i Metallicas tämligen fyrkantiga thrash-rock. Men jag tycker Metallica låter bättre än någonsin på detta album och det är närmast ett perfekt sammansatt metal-album. Jag är övertygad om att den musikaliskt begåvade och vidsynte Burton hade älskat de nyanser som thrashkvartetten vågade bjuda på. För ur mitt perspektiv är det framförallt frontmannen James Hetfields album. Han är i sitt livs musikaliska form och spelar ut hela sitt register för omvärlden. Det får bära eller brista. Hans sånginsats hade aldrig förr varit lika auktoritär, mångfacetterad och slagkraftig. Dessutom innehåller albumet låtar med variation men känns samtidigt sammanhängande som inte är signifikativt med många av de skivor som släpptes under detta årtionde. Att Hetfield vid samma tid var på väg mot ett personligt sammanbrott kan tyckas som en motsägelse men tittar vi på rockhistorien är det snarare normen. Att artister är som bäst strax innan fallet. Likt Elvis Presleys inspelningar i Memphis i slutet av sextiotalet eller varför inte Kurt Cobain, Nick Drake, Amy Winehouse osv.

Kanske var det rockumentären, Some Kind of Monster, som räddade livet på gruppen. Ett högt pris men det var kanske av värt det. En dokumentär som är det närmaste verklighetens Spinal Tap man kan komma (i konkurrens med den mer dekadenta skildringen av hårdrocksgruppen Anvil). Hur som helst, detta är ett album som alltid kommer att ta en central plats i min skivsamling och idag är jag stolt över det. Det enda jag ångrar att jag aldrig tog chansen att se dem live när möjligheten fanns. Nu känns det inte lika angeläget att se dem vid dags datum men låt så vara.

Komplement: Megadeth Countdown to Extinction (1992)


lördag 3 februari 2018

Nittiotalets bästa album - #22

#22: Björk Debut (1993)



Ser du en bild på Björk så lämnas du sällan oberörd. Det händer oftast väldigt mycket på den bilden. Likadant är det med hennes musik. Ibland är det för mycket för att jag ska orka med. Jag kan förstå att hon besitter en musikalisk och konstnärlig genialitet som få andra artister kan mäta sig med. Men det är nästan på en nivå så jag knappt mäktar med. Jag är sällan mogen för Björk i realtid. Det är oftast i efterhand jag är mottaglig för hennes uttrycksfulla konst som hämtar inspiration från skilda perioder i människans historia, från parallella universum och andra dimensioner. När jag har vuxit ifatt och mognat, då börjar jag förstå. Så var det med hennes debut, det var nog fem år efter dess utgivning som jag var med på noterna och det är i princip så långt jag har kommit i hennes skivkatalog (uppföljaren Post spretar lite väl mycket för min smak). Men oj så bra den här skivan är än idag. Visst andas den nittiotal men ändå före sin tid. Hur man nu kan vara det när man är uppvuxen på en isolerad ö i Atlanten där vikingatiden fortfarande känns högst närvarande. Min själ smälter i vilket fall likt glödande lava varje gång jag kommer till låt nummer nio (Come To Me) på plattan. Dessutom är inledande Human Behaviour än fantastisk inledning och Play Dead en magnifik avslutning även om den egentligen inte ingick i originalutgåvan.

tisdag 30 januari 2018

2018 - So far, so good, so what!?

2018 har har ur ett musikaliskt perspektiv börjat lovande. Här är min lista över de låtar som fått cirkulera i min spellista under januari-månad och som kommer vara under konstruktion under resten av året.

H.C McEntire

För några år sedan upptäckte jag den amerikanska alt-countrygruppen Mount Moriah i och med albumet Miracle Temple. Inget mästerverk kanske men väl ett habilt album som är väl värt att lyssna på för likasinnade som gillar Jayhawks, Wilco och skönsjungande countrykvinnor. Nu har sångerskan Heather McEntire gått solo och är aktuell med albumet Lionheart och det låter riktigt lovande. Det blir mitt första albumtips för 2018.



Nittiotalets bästa album - #23

#23: Nick Cave The Boatman's Call (1997)



Det är över 20 år sedan jag köpte min första platta med Nick Cave. Trots det har jag alltid haft svårigheter med att erkänna honom som någon personlig favorit. Denne så ofta allt lika dystopiska och dekadenta australiensare som inte drar sig för att spä på och beskriva de mörkaste sidorna av livet med de stora orden. Allt som ljuder ur hans mun känns som om det är av största vikt. Ibland klarar jag inte av detta pretentiösa och teatraliska anslag men trots detta har jag alltid haft någon anledning att återvända till hans musik.

The Boatman's Call bjöd på något nytt ur Caves repertoar. Han framställer sig på denna platta som en mer nedtonad, ödmjuk och nyanserad låtskrivare än vad jag vid detta tillfälle kunnat skönja på hans föregångare. Trots att den inledande textraden i den bitterljuvt vackra Into My Arms andas sann Cave-lyrik ;

 I don't believe in an an interventionist God, But I know, darling, that you do

Men plattan är i sin helhet mindre melodramatisk än Caves tidigare produktioner och tillsammans med 2001-års No More Shall We Part är detta Caves bästa musikaliska stund i karriären ur mitt tycke. Men det är en subjektiv bedömning. Som allt annat på denna blogg.

Komplement: Nick Cave Let Love In (1994)

tisdag 23 januari 2018

Nittiotalets bästa album - #24

#24: Fireside Do Not Tailgate (1995)


Få album har haft samma inverkan på mitt musikintresse som Luleå-kvartetten Firesides andra album. Gruppen tog skatepunk och hardcore in i den vemodiga popvärlden där tonårsilska och tunga gitarriff förenades med brustna hjärtan, bitterljuva melodier och allmänt svårmod. För mig blev det en skiva som tog mig från hårdrocken in i den amerikanska indierocken och sedermera americana och countrymusiken. Visst, Kristoffer Åströms texter mognade kanske med tiden men energin, frustrationen och direktheten blir sällan mer kännbar än så här. De skapade med denna platta ett unikt sound på den svenska rockscenen även om en del med rätta påpekade att de efterapade amerikanska rockgrupper som Quicksand och Superchunk. Men de gjorde det med bravur och det räcker för mig.

Komplement: Weezer Weezer (1995)

söndag 14 januari 2018

Nittiotalets bästa album - #25

#25: The KLF The White Room (1991)


Jag lyssnar sällan på house eller modern dansmusik idag. Daft Punk skulle väl i så fall vara undantaget. Men jag var med när det väl började. The KLF (eller The Jusfied Ancients of Mu Mu, The Timelords osv) var pionjärer inom sitt gebit. Till stora delar före sin tid även om jag är medveten om att jag förbiser stora delar av den elektroniska musik, hip-hop och disco som redan hade kommit på 70- och 80-talen. Men duons, som bestod av Bill Drummond och Jimmy Cauty, oförskämda sätt att stjäla från musikhistorien och ta den med sig in i den elektroniska världen var något som efterföljande artister likt The Chemical Brothers, Daft Punk, Propellerheads och Beck skulle kunna göra utan större hinder och nå kommersiella framgångar senare under samma decennium. Synen på äkthet inom popmusik skulle därefter förändras för alltid. Nu syftar jag inte på något Milli Vanilli-fenomen.

Albumet innefattar en rad musikreferenser, både samtida och äldre, med inslag av psykedelia, synth, reggae, disco, rock och hip-hop. Strax efter albumet och de efterföljande hits de fick med nya versioner av låtarna, mest känd är Tammy Wynettes version av låten Justified & Ancient, lade de överraskande ner all verksamhet och duon ägnade sig åt en rad mindre lyckade konstprojekt under de efterföljande åren. Men dessa bryr jag mig mindre om.

The White Room var den första skivan jag införskaffade på CD. Tror det var julen 1991. CD-spelaren var då ny i vårt hem. Som nybliven tonåring var detta den tuffaste och coolaste musik jag kände till vid sidan av MC Hammer, Massive Attack och Just D. Något år senare skulle jag bege mig in i grunge och hårdrocksträsket men dessförinnan var det The KLF som gällde.

Håller det än idag? Jag vet inte. Givetvis hörs det att musiken har några år på nacken och att det har hänt en del med klubbmusiken sen det begav sig. Främst vad gäller rap-inslagen. Men de mer soul-präglade och ambienta låtarna går jag fortfarande igång på och jag har fortfarande full förståelse att jag föll pladask för detta i mitt tonårsrum där Orups konserthalsduk, som jag fick av min syster vid ett lyckligt ögonblick, från 1989 fortfarande prydde väggen. The KLF var ett steg in i något annat.

Komplement: Daft Punk Homework (1997)

fredag 12 januari 2018

Nittiotalet - ett försvarstal. Igen.

Det ska erkännas direkt. Det här är ett sätt att bearbeta en annalkande 40-årsdag. Med åldern tar nostalgin ett allt starkare grepp om ens musikhjärta. Nostalgi brukar ur ett postmodernistiskt och populärkulturellt perspektiv knappast betraktas med blida ögon. Något som bör förfäktas med näbbar och klor. Det är här och nu som räknas och den som hävdar på något sätt att det var bättre förr är en bitter föredetting som inte längre finner sin plats i tillvaron. Sådana påstående biter dock inte på mig och jag kan inte låta bli att söka mig tillbaka till 90-talet. Ett årtionde som på många sätt har format min personlighet mer än något annan era och inte minst mina musikval genom livet. Under denna tid gick jag från att inleda mina tonår till att bli en vuxen som skulle klara av att stå på egna ben. Det var också under denna tidsperiod som musiksamlandet började utgöra en central del av mitt liv. Något som bara fortsatt utan några egentliga uppehåll.

Jag är inte av åsikten att det var bättre förr. Det är på många sätt enklare att leva ett liv runt 40 när saker och ting snurrar på av sig själv än att vara 17 år och leva i villfarelsen att man har, eller åtminstone tror sig kunna finna, svaren på livets alla mysterier. Men jag kan sakna den naiva tilltron jag hade till vad den musik en artist eller grupp skapade skulle kunna betyda. Det var vid en tid då jag trodde att New Musical Express eller tidningens Pops utrop om att nästa musikaliska revolution var här var på riktigt. Att ett album kan förändra världen eller åtminstone mig själv och min omgivning. Att popmusik kunde rädda liv. Med åldern kom insikten om att så inte är fallet. Artisterna jag dyrkade visade sig vara vanliga dödliga människor av samma skrot och korn som en själv men med en större musikalisk begåvning. Visst kom det banbrytande och genreskapande album som utgjorde stilmarkörer för delar av en generation men det är inte musiken som river murar och skapar revolution och tur är kanske det. Men vi var uppväxta med en föräldrageneration som upplevt Beatles och Elvis Presley. Punken var fortfarande ett närliggande fenomen och artister som Michael Jackson, Prince och Madonna var superstjärnor som saknar motsvarigheter i dagens digitala värld. Hårdrocken ansågs fortfarande kunna vara farlig och tilltron till musikens påverkan var obestridd.

Idag spelar inte popmusiken samma roll. Den naiva tilltron till pop- och rockmusikens betydelse som jag växte upp med har försvunnit. Med de digitala nedladdnings- och streamningstjänsterna har albumet hamnat i periferin och det är inte längre nya plattor som skapar skiljelinjer och stilmarkörer hos unga människors idag. Nuförtiden är det Dreamhack som samlar fler ungdomar än vad en rockfestival i Småland skulle kunna göra. Kidsen kollar inte på MTV längre, istället finns det tv-kanaler som visar e-sport dygnet runt.

Nittiotalet (och de decennium dessförinnan) var även en tid då vanliga svenska familjers hem fortfarande möblerades med en hifi-utrustning centralt placerat i vardagsrummet. På barnens rum uppgraderades stereoutrustningen med stigande ålder från en enkel kassettbandspelare till en bergsprängare som senare även skulle innefatta en cd-spelare. I många av de moderna hem som jag besökt den senaste tiden har de flesta rationaliserat bort alla sådan attiraljer för att istället pryda hemmet med... ingenting alls. Skivor i olika format är i bästa fall förpackat i kartonger på vinden och i värsta fall är de slängda på tippen. Varför ha skivor som dammar och tar plats när allt finns tillgängligt på nätet? Det finns givetvis något snusförnuftigt över detta synsätt men ur mitt perspektiv gör det våra hem livlösa och tråkiga och är ett tydligt tecken på albumets avtagande betydelse. De ljudkällor som många använder för att fylla ett stort vardagsrum är en liten aktiv högtalare från Sonos, Samsung eller Bose som inte kostar mer än ett par nya Nudiejeans. Lägger vi sedan ett 99-kronors abonnemang på Spotify så tycker vi oss ha allt. Kör vi ett familjeabonnemang räcker det med att barnen har ett par hörlurar från Claes Ohlson så har vi löst det och kan lägga pengarna på en ny resa till nästa trendiga resmål istället. Sedan samlas vi framför tv-underhållning likt Så mycket bättre och funderar på varför tidigare så framgångsrika och hyllade artister måste sitta där och gråta ut och blottlägga sina privata tillkortakommande för att vinna folkets uppmärksamhet och sympati. Så att de sedan sk kunna ge sig ut på en ny sommarturné i folkparkerna. Det kanske är en helt logisk utveckling.

På 70- och det tidiga 80-talet var det inte ovanligt att nästan motsvarande en hel månadslön lades på inköp av skivspelare, förstärkare och högtalare som utgjorde en livsinvestering likt en ny soffa eller en Jetsonfåtölj. Idag lever vi med insikten att allt är föränderligt och utbytbart. Ingen idé att lägga pengar på någon specifik ljudkälla för det kommer ändå att snart bytas ut mot något nytt. Ingenting är statiskt eller långsiktigt. Denna insikt sker på bekostnad av musikens centrala plats i många svenskars hem.

Jo, jag romantiserar dåtiden. Den tid då popmusik kändes viktigt och var en gemensam referenspunkt i vår sociala tillvaro. 90-talet var det sista årtionde då musiken fortfarande kunde utgöra detta. Jag är medveten om att jag låter bitter över det moderna livets utveckling men jag vill ändå inte hävda att allt var bättre förr. Men en del saker var det. För att bearbeta denna bitterhet över detta och min åldersnoja kommer jag under våren att lista 90-talets bästa album ur ett rent subjektivt perspektiv. Jag gör en topp 25 över album som spelat en betydelse för mina musikval både under men även efter den tid som präglades av flanell, Rederiet, Seinfeld, triphop, minimjölksreklam, drum'n'bass, Seven, eurodisco, Hassan, Peter Forsberg, Z-TV, Glenn Killing och Peppe Eng. En tid då Bonniers rocklexikon fortfarande utgjorde min främsta källa till musikhistorien.

Jag kommer börja med nedräkningen inom kort. Det är ett tufft jobb men någon måste göra det. Men ingen behöver hålla med eller ens läsa det. Detta årtionde kommer jag aldrig kunna bedöma objektivt. Det tillhör egentligen inte mitt favoritdecennium ur ett musikaliskt perspektiv. Flertalet av min favoritskivor är hämtade från andra tider men det utgör på flera sätt en av de mest avgörande tidsperioderna ur mitt liv och därför kommer musiken från period alltid att betyda lite mer än vad musiken förtjänar. På gott och ont.

Om denna lista kommer att slutföras är det ingen som vet. Det får framtiden utvisa.

onsdag 10 januari 2018

Låtar för januari - Del 4

Det går en dryg vecka på det nya året sedan inser man att att man nog är av samma gamla skrot som innan. Ett nytt år gör ingen skillnad. Kilon plussas på och mörkret bidrar till att man unnar sig den ena onyttiga förlustelsen efter den andra. Varför då inte bara ge upp sina redan spruckna löften och hänga med på Dixie Chicks Sin Wagon. 

måndag 8 januari 2018

Låtar för januari - Del 3

Det sägs att den första måndagen efter trettondagshelgen är den tyngsta dagen i många medelsvenssons liv. Om vi bortser från personliga katastrofer och andra oförutsedda händelser. Julledigheten är över, dygnet är snedvridet, mörkret ihärdigt, vindarna iskalla och långt kvar till nästa ledighet. Då behöver vi något som livar upp.

Varför inte Wilco? Här med ett 21 år gammalt liveklipp från Chicago. Låten heter Monday hämtat från dubbelalbumet Being There. Jeff Tweedy är ung och har sin bästa tid framför sig ur ett musikaliskt perspektiv. Precis som med 2018. Hoppas jag iallafall.

onsdag 3 januari 2018

Låtar för januari - Del 2

John Gorka hade varit ett stort namn om han hade varit född 20 år tidigare och gett ut sin debut på 60-talet istället för på 80-talet. En sann förvaltare av folkrock-traditionen som besitter förmågan att skriva vemodiga och träffsäkra låtar. Denna låt hade kanske passat väl in i november men prokrastinering är väl något många av oss sysslar med i början av året då vi kämpar med att försöka hålla våra nyårslöften. Vi skjuter på träningen, våra löften om  det mer hälsosamma liv vi lovade oss själva att påbörja. Vi tar det imorgon. Det är väl ingen annan som bryr sig. Vi kommer ju ändå att misslyckas.

Procrastination Blues är hämtad från 2014-års Bright Side of Down.



I don't want it all, just what I have earned
I just want to make the most of my next turn
People get too much too soon and then they never learn


To see you pass by, I would give up my next meal
And all the ones after that if we could ever strike a deal
But I'm well aware of the limits of my own appeal



We're all gonna go, the way that water runs
We're all gonna go, the way that water runs
Some go a piece at a time, some of us go all at once



You need a big imagination just to fill up all this space
Where the wind blows steady till your clock has got a crooked face
The hands of time seem to have a way of tearing up the place



Don't put off till tomorrow what you can fail to do today
Oh the earnest thing is slipping, so won't you kindly look away
November skies seem to find a way of getting on to gray



Slow fascination procrastination blue
Slow fascination procrastination blue
Finish this off as soon as I can tie my shoe



You need a big imagination just to fill up all this space
You can spend your whole life here, yes, and never leave a trace
I've got a hole in my sock and my shoe has got a broken lace



I don't want it all just what I am due
I don't want it all just what I am due
I'm gonna find out what they stole from us and get it back to you
I'm gonna find out what they stole from us and get it back to you

måndag 1 januari 2018

Låtar för januari - Del 1

Januari är en månad som behöver lysas upp. En månad där mörkret är som mest påtagligt. Därför kommer jag att dela med mig av låtar med jämna mellanrum under denna månad. Som om jag inte hade något bättre för mig. Låtar som på olika sätt fångar min känsla av den tid som vi passerar i mörkrets hastighet.

Vi börjar med nyårsdagen. Hämtpizzans dag. Backhoppning och wienervals. Dagen då vi ska uppfylla våra löften. Starta om, börja ett nytt liv men vi väntar en dag till. Nyårsdagen räknas inte.

Då kanske The Jamestown Ferry med Tanya Tucker från 1972 faller väl på sin plats. Tucker var enbart 14 år när den spelades in men hon låter redan då om en fullfjädrad artist. En låt som Alf Robertsson ett decennium senare gjorde en svensk version på med titeln; Finlandsbåten och januari blåste kall. Välj själva vilken version ni föredrar men jag väljer Tucker.