Trouble No More

Jag kan inte påstå att jag följt Morrisseys karriär särskilt noga. Jag uppskattar för all del The Smiths två avslutande plattor och tycker Vauxhall And I och Maladjusted bitvis är utmärkta album. Men sedan 2004 års You Are The Quarry kan jag inte påstå att jag brytt mig om hans musik nämnvärt. Jag har heller aldrig tyckt han varit särskilt intressant att lyssna på i intervjuer. Alldeles för stort behov att vara unik och utsatt i sin eremitiska ensamhet för att jag ska bli fascinerad. Därför berörs jag inte av hans senaste utspel särskilt mycket. Visst, det låter emellanåt osmakligt men å andra sidan har jag tyckt att flertalet av hans tidigare uttalande, även på 80- och 90-talen har varit av samma karaktär men om möjligt riktade vid en annan tid då eliten i samhället såg annorlunda ut. Så de uttalande han bjuder på kommer knappast som någon chock för min del.

Samtidigt tycker jag det är intressant med personer inom konst, film och musik som du inte vet var du har. De som tar nya vägar oberoende av publikens och kritikernas reaktioner. När jag läser Andres Lokkos recension av Morrisseys senaste platta så ter sig detta som smått underhållande men också provocerande. Lokko har kanske inte helt fel i sin kritik som delvis bygger på subjektiva politiska ståndpunkter men framför dem på ett osmakligt och mindre begåvat sätt. Som så många gånger förr förlorar Lokko fokus på musiken och försöker bara framhäva sitt egna känslotillstånd eller driva sin egna politiska kamp på barrikaden där hans egen person överskuggar såväl musik som artist. Detta gör han till synes helt omedveten om i vilken priviligerad ställning inom populärkulturen han har befunnit sig under de 20 senaste åren. Han är på många sätt en skicklig skribent och humoristisk stilist men som ofta generaliserar och klumpar samman människor, tankar och idéer på ett sätt som får mig att se likheter med personer inom extrema och populistiska ideologier på så väl höger- som vänsterkanten.

Anledningen till hans tilltag i detta läge är kanske att den populärkultur som format hans politiska åsikter och identitet sedan Paul Wellers glansdagar börjar ta nya vändningar och nu försöker han med näbbar och klor lägga saker och ting till rätta på ett sätt så att allting fortsätter i samma riktning som han önskar. Det påminner mig lite om hur eliten inom den, tillika alltid lika elitistiska, svenska proggrörelse som dominerade svenskt musikliv på sjuttiotalet agerade vid den tid då punken slog igenom och hotade hegemonin inom den svenska kulturvänstern. Då tidningens skribenter varnade för den fascistiska och kapitalistiska ideologi som spreds via punken och förledde dåtidens ungdom. Punken utgjorde ett hot mot den allmänna ordningen. Det ska väl visserligen påpekas att punken har med sina förgreningar tagit många olika vägar så oron var ur proggrörelsens perspektiv inte helt obefogad. Dock blir det paradoxalt med tanke på hur kulturvänstern senare skulle omfamna punk som begrepp. Där har de The Clash och Ebba Grön att tacka för mycket.

Lokko har många styrkor som krönikör men hans förmåga att förmedla hur musik låter och känns har jag inte mycket till övers för. Jag kan inte undvika att tänka på hans Morrisseys-recension när jag lyssnar på den nya boxen i Bob Dylans Bootleg-serie som nu är inne på den 13:e volymen; Trouble No More.  Boxen innehåller livespelningar hämtade från Dylans hängivet frireligiösa period i karriären mellan åren 1979 till 1981. Den del av Dylans karriär som vid dess samtid och fram till början av detta årtusende har varit totalt sågat och förbisett av såväl hans fans som kritiker inom kultur och musik. Idag råder det annat ljud i skälvan. De recensioner jag har tagit del av hyllar musiken och riktar fokus mot den energi och kraft som finns i låtarna och i Dylans framförande. Rent musikaliskt är detta kanske rent av Dylans starkaste fas. I dag går det att se tjusningen i att en karismatiskt och energifylld Dylan krossade barriärer och befann sig för några år på minerad mark utanför populärkulturens ofta ganska snäva ramar kring vad som var acceptabelt.

För min del upptäckte jag den triologi av plattor (Slow Train Coming, Saved och Shot of Love) som utgör kärnan i Dylans religiösa fas någon gång i början 2000-talet då jag lyssnade hängivet på Sixteen Horsepower, vars frontman David Eugene Edwards vid återkommande tillfällen hyllade dessa skivor. Tomas Andersson Wij var i detta sammanhang också en bidragande orsak till att jag började intressera mig för Dylans skamfilade period. I samma veva kom samlingsskivan Gotta Serve Somebody, där en stark samling gospel- och soulartister tolkade Dylans låtar från denna period. Det bidrog till att jag omvärderade dessa plattor.

Idag kan de flesta, inkluderat hans fans och musikkritiker, se mer nyanserat och avslappnat på Dylans tid som frälst väckelsemusikant. Det visade sig inte så farligt att bli lite frireligiös, flörta med den amerikanska högern, ha en karismatisk predikant som personlig mentor och hylla staten Israel. Världen gick inte under för det. Kanske kommer förhållningssättet gentemot Morrisseys nuvarande fas ta sig liknande uttryck om sisådär 30-40 år. Han gjorde en del fel men hade till viss del lite rätt i sina utspel. Men på det stora hela är det hans musik som är intressant och det ska inte behöva överskuggas av det politiska ställningskrig som råder i samhället just nu. Då kommer säkerligen Lokko sitta och knorra surt på något ålderdomshem i något av Londons övergivna subkulturella kvarter. Då skulle jag vilja ge honom ett befriande motto att åldras till; musik handlar i första hand bara om musik. Låt för Guds skull aldrig de artister, vars musik du kan avnjuta, bli ideologiska och moraliska rättesnören eller politiska företrädare för någon kamp du själv vill föra. Du kommer alltid bli besviken.

För om det är något jag blivit medveten om är att konstnärer, författare och musikanter som besitter förmågan att beskriva känslotillstånd och varats förunderliga osannolikhet med stil och finess ofta utgörs av oroliga och flyktiga själar som du sällan kommer veta var du har. De är omöjliga att följa. Det är det som gör dem intressanta. Bob Dylan är en sådan. Morrissey en annan. Det gäller även dåtida personer som Strindberg, Wilde, Shakespeare, Boye, Lord Byron med flera.

Jag är övertygad om att Lokko aldrig kommer att läsa detta inlägg men om han gjorde det skulle han säkerligen bemöta det med ett humoristiskt raljerande i stil med att borgerlighetens välkammade snedbenor i loafers och Lyle & Scott-piké  har vaknat till liv och hittat näring i de populistiska högervindar som blåser med Morrissey som flaggskepp. Nu skriver visserligen Lokko med större finess, skicklighet och humor än vad jag kan mäkta med men jag är övertygad om att han ändå inte riktigt träffa rätt i sin populistiska och nedvärderande ton han oftast använder. Han kommer att missa målet.

Jag hoppas att han ändå någonstans är medveten om att det är sådana musiknördar likt mig som genom åren av ständigt konsumerande av musik, prenumerationer på tidningar som Pop och Bibel, fanatisk läsare av web-tidningen Feber osv. varit en bidragande orsak till den priviligierade position han har intagit sig inom den svenska populärkulturen där artister och yngre journalister strävat efter att få hans gillande. Han tillhör den moderna formen av aristokrati inom populärkulturen som lever på forna meriter. Kanske är det så att Morrissey än i dag med sina åsikter står närmare det sociala skikt som idag motsvarar 80-talets brittiska gruvarbetare och att det är det etablissemang som Lokko representerar som Morrissey numera vänder sig emot. Hur motbjudande delar av dessa åsikter än kan vara. Det visade inte minst Brexit-kampanjen. Men jag vet inte om Lokko skulle kunna medge detta.

Jag hoppas i vilket fall att han lyssnar på den nya Bob Dylan-boxen. Det är mer befriande att lyssna på den frikyrkliga Alf Svensson-rock som Trouble No More bjuder på än på en bitter britt som ständigt hävdar att Trouble Loves Me.

Gospel för vilseförda - Andliga favoriter

Flertalet av min favoritartister sjunger ofta om Gud och andlighet i olika former. Inte nödvändigtvis på ett dogmatiskt eller missionerande sätt som ofta görs inom det som benämns som "tvättäkta" religiös musik. Snarare utifrån syndarens, agnostikerns och tvivlarens perspektiv. Jag gillar det. Personer som låter övertygade om ytterst osäkra ting får mig alltid att tvivla. Däremot tilltalas jag av strävan efter något som är större än det materiella och det greppbara, något som är större än livet självt, även om angreppsvinklarna kan skifta. Det kan handla om en metafor eller en illusion men i musikens värld har detta ingen betydelse. Det är känslan och upplevelsen av det som är njutningen och den är fortfarande fri.

Att inom rockmusiken välja att sjunga om Gud är kanske inte det mest lättsålda knepet för att nå en större publik, åtminstone inte om vi rör oss på europeisk mark. I USA ser det lite annorlunda ut och där är släktskapet mellan rockmusik och gospel mer framträdande. Rockmusiken har ju annars en bakgrund i att vara en reaktion mot just de konservativa krafterna i samhället där kyrkan och därmed även kristendomen fått utgöra en symbol för detta. Rocken har därför valt att sjunga om flyktiga relationer, sex, droger, utanförskap och social revolt i allmänhet. Men när artister åldras räcker inte dessa ämnen till för att hålla karriären vid liv ända till pensionen. Då har det ofta funnits två vägar att gå, antingen den andliga vägen, tänk Leonard Cohen, Bob Dylan, Peter LeMarc med flera. Observera att det inte handlar om att förmedla ett religiöst budskap i första hand utan att istället tillämpa ett andligt bildspråk för att beskriva något större och då kommer ofta Gud och bibliska metaforer in i musiken. Eller så väljer man den politiska vägen likt artister som Bruce Springsteen, Steve Earle, Kent, Ulf Lundell. Jag erkänner att detta är grova generaliseringar men tyckte det var en intressant tanke. Att när rockens basala teman kopplat till pubertet, kärlek, ensamhet och en vägran att inrätta sig i vuxenheten inte räcker till så bär vägarna vidare mot religiositet eller politik. Givetvis finns det artister som jobbar på båda planhalvorna, tänk Morrissey och Thomas Andersson Wij för att nämna några.

Thomas av Aquino lär ha sagt att "de bräckligaste kunskaperna om de högsta tingen är mer önskvärda än de säkraste kunskaperna om de lägre tingen". Av just det skälet har jag satt ihop en Spotifylista på just detta tema. Det handlar inte om låtar som nödvändigtvis är religiösa utifrån konventionella definitioner utan snarare låtar som lyfter musiken till ett andligt plan och då blir det ju inte sällan himmelskt vackert.

Källaren rensas

Det grävs mycket ur Bob Dylans källare just nu. Inte nog med att The Basement Tapes, legendariska och mytomspunna inspelningar med The Band, ges ut i mastodontformat nu i dagarna. Dessutom har en rad Dylan-texter upphittats i samma källare som efterföljande lärjungar likt Elvis Costello, Jim James och Marcus Mumford med flera har fått tonsätta under överseende av den respekterade producenten T-Bone Burnette och ligger till grund för skivan Lost In The River: The New Basement Tapes. Jag gillar idén och blir ju som vanligt nyfiken när Jim James är involverad i ytterligare en "supergrupp". Utöver ett album kommer en film  att dyka upp i slutet av november som en rockumentär (en försvenskning men se nedan så fattar ni mer).