Olof Wallberg - It All

Att Olof Wallberg är en fullfjädrad entertainer i alla dess uttrycksformer hade jag viss kännedom om. Det har jag som kollega vid flertalet tillfällen fått bevittna. Att han även går in med både själ och hjärta i de projekt han tar sig an är något som knappast överraskar. Men att han besatt en sådan mångfacetterad röst som kunde fånga ett brett känslospektra och en förmåga att komponera  majestätiska poplåtar i all sin enkelhet var något jag inte förutspådde. Men som så ofta förr vet jag alldeles för lite. Jag blir positivt överraskad av hans första singel som soloartist. Wallberg har en professionell förmåga att klä sig i ny skrud beroende på i vilket sammanhang han vill röra sig i. Mer som en kameleont än en varan. Men det känns äkta och ärligt. It All heter den i vilket fall och den tycker jag att ni ska lyssna på. 

Låten får plats på min lista över årets mest intressanta låtar som som passerat mina öron hitintills.

2021 - So Far, So Good... So What!?

TEMA 20: 2020 - Rocktober - Alive & kickin' (okt 2020)

Jag vet inte egentligen hur många konserter jag har gått miste om till följd av coronapandemin. Jag känner mig snuvad på Nick Caves spelning på Globen som jag hade biljetter till i slutet av maj. Det är en artist jag har uppskattat allt mer ju äldre jag blivit och om det kommer dyka upp något nytt tillfälle att se honom känns osäkert. Att arenatunga artister ska få börja turnera igen känns allt för avlägset för att jag ska våga hoppas och Cave själv tillhör ju snart en riskgrupp. 

För övrigt vet jag inte om jag egentligen har missat så mycket. De senaste åtta åren, sen dess att jag blev pappa, har jag väl egentligen bara snittat 3-5 konserter per år. Senaste konserten jag var på var Daniel Norgren på Vega i Köpenhamn i början av februari. Men vetskapen om att det inte är möjligt att gå på konserter har skapat ett tomrum och blivit en bekräftelse på att tillvaron inte längre är som vanligt. Den falska tryggheten är förlorad och det går längre inte att ta något för givet.

Men nedstängningen av denna typ av evenemang har gjort att mitt intresse för liveplattor har ökat. Liveinspelningar är något jag tidigare inte har gett så mycket för. Har tyckt att publikjubel bara förstör sinnesron då jag lyssnar på mina favoritartister. Nu tycker jag helt plötsligt att det känns exotiskt och fångar ytterligare en dimension av känslan. Dessutom är liveinspelningar ett tillfälle där de bästa artisterna har möjlighet att framföra sin bästa låtar då de befinner sig på topp rent musikaliskt. Som när R.E.M framför Fall On Me på 40 Watt Club i november 1992. Eller när Bob Dylan gör It Ain't Me, Babe under den magiska turnén Rolling Thunder Revue 1975. Att höra Springsteen göra en nedtonad och sparsmakad version av en smått uttjatat låt som Thunder Road på The Roxy i West Hollywood för ganska exakt 45 år sedan har fått mig att både förstå storheten i såväl låten som artisten. Som om jag inte har gjort det förr.

Därför blir månadens tematiska lista en sammanställning av några av mina favoritartisters bästa liveinspelningar. Det innefattar både artister jag har haft turen att få uppleva live såsom 16 Horsepower, My Morning Jacket och ovan nämnda Springsteen. Men främst innehåller listan artister jag aldrig har fått se och definitivt aldrig kommer att få uppleva som Leonard Cohen, Otis Redding, Thin Lizzy, Carole King, Aretha Franklin, Townes Van Zandt och Bill Withers. Att jag får se Neil Young eller Tom Waits live känns knappast sannolikt och jag grämer mig att jag inte tagit de chanser som erbjudits. Visst, jag såg ju en 76-årig Willie Nelson rocka loss i ett hyperaktivt tempo på Berns för ett decennium sedan så man ska väl aldrig säga aldrig. Det återstår att se hur det blir med Nick Cave. Det enda jag vet är att jag kommer värdera de möjligheter som erbjuds till att gå på konserter annorlunda i framtiden. För nu vet jag ju att inget är för evigt. Det krävdes en pandemi för att jag verkligen skulle inse det.

I vilket fall; här har ni en lista med 20 noga utvalda låtar över de liveinspelningar som jag funnit mest behållning i just nu. Begränsningen till 20 låtar gjorde att många favoritartister föll bort men konkurrensen gjorde listan desto bättre. Den känns mer relevant än någonsin tidigare. Rocktober - Alive & kickin'

TEMA 20: 2020 - Dödsskön rock för september

September är kanske den bästa tiden på året för mitt musiklyssnande. Det är inte sällan under denna period på året som jag faller tillbaka till den musik som genom åren har betytt mest för mig. Det finns något i denna månad som fångar essensen av det som jag allra mest uppskattar med musik. Sommarens avsked och mörkrets smygande entré väcker känslor av vemod och nostalgi. Både på gott och ont. Känslan av ett ankommande mörker har fått sätta sin prägel på månadens tematiska lista vars röda tråd är något så diffust som gotisk romantik eller romantisk gotik.

Det som egentligen var startskottet till denna spellista var upptäckten av ett av The Walkabouts tidigare alster, New West Hotel från 1993. Ett album som kom innan jag upptäckte dem med storslagna och högtravande Devil's Road från 1995. Jag ångrar lite att jag inte redan då gav mig tid till att förkovra mig i deras tidigare alster men jag var då fullt upptagen med att söka mig vidare till de historiska föregångarna som Townes Van Zandt och Scott Walker samt samtida aktörer som Tindersticks och Lambchop. Idag kan jag nästan uppskatta deras mer punkiga och rockiga attityd som präglade deras tidigare plattor mer än de mer tillrättalagda och mer homogena efterföljarna som kom att bli deras signum.

I vilket fall var det den förföriskt vackra domedagscountryn i låten Sundowner som blev utgångspunkten för listan som sedan söker sig vidare till Nick Cave, 16 Horsepower, Mark Lanegan, PJ Harvey, Tom Waits och andra gamla favoriter låter inom samma känslospektra. Det är känslan mer än stil och ursprung som fått utgöra temat denna gång. Men även om det är en del gammal välsmakande skåpmat så får en del mer nyvunna favoriter plats. A.A. Williams senaste platta värderar jag högt och hon kändes given. Även Chelsea Wolfe, Emma Ruth Rundle och Algiers får räknas till det mer moderna. Jag hade även velat få med Weyes Blood men det fick inte riktigt plats. Listan är tänkt som ett soundtrack till ytterligare en säsong av Peaky Blinders som aldrig blev av (?). Håll till godo. Det blir knappast bättre än så här. Du hittar listan här:

TEMA 20: 2020 - Au(gu)stralian pop! 1978-2020

Månadens tematiska Spotifylista har fokus på australiensisk pop- och rockmusik. Inte för att jag har så bra koll på den forna brittiska straffkolonins musikscen. Snarare tvärtom. Det hela började med att jag under våren började lyssna på Rolling Blackouts Coastal Fever och charmades av deras melodiösa gitarrpop som för tankarna till nittiotalets indierock. Då började jag fundera på vad jag egentligen visste om australiensisk pop- och rockmusik. Visst hade jag viss koll grupper som AC/DC, Midnight Oil, Men At Work och Kylie Minogue men egentligen aldrig lyssnat på dem särskilt mycket på. Nick Cave och Kasey Chambers tillhör dock artister som jag följt under de senaste två decennierna. Men för övrigt har jag lämnat stor delar av den australiensiska musikscenen därhän. 

Men det är ju aldrig försent att reparera eventuella skador. Därför blev månadens lista ett resultat över den delvis nyvunna australiensiska musik jag fattat tycke för. Det är spretigt men fokus ligger på pop- och rockmusik. Countrydoftande artister som Chambers och Audrey Auld passade inte riktigt in så de hamnade utanför. Jag valde även bort 60- och det tidiga 70-talet för att skapa några begränsningar. 

Jag har under arbetets gång insett att jag lätt faller för Crowded House lättsmälta och smäktande popmelodier samt att The Church är ett något förbisett rockband i allt sitt svårmod. 

Här är i vilket fall hela listan. Kom ihåg att begränsningen ligger på maximalt 20 låtar.

TEMA 20: Sydstatssoul på CD-box Matters (Juli)

När jag minns tillbaka på sommaren 2020 kommer den att präglas av tre dominerande händelser; Coronapandemin, Black Lives Matter samt att det var året då jag började magasinera min CD-samling med hjälp av tunna plastfickor (med extra långbakficka förstås). Till och med en sådan inbiten försvarare av CD-skivan börjar därmed ge vika. Åja, inte helt. En bakomliggande orsak till att jag ägnar mig åt detta tidskrävande och tämligen kostsamma projekt är för att jag fortfarande, i ren desperation, försöker hålla min CD-samling relevant. Ett problem är dock det utrymme som en ständigt expanderande skivsamling tar. Så den egentliga anledningen är att jag vill frigöra plats så att jag kan fortsätta fylla på. Med såväl vinyl som CD. Och det är främst de skivor som jag har i förrådet som tillhör andrasorteringen som påverkas. Till min glädje upptäcker jag även vilka fantastiska plattor som har gömt sig där. De väcker minnen och bitterljuva känslor kopplat till omslag och melodier. Därför är det mestadels ett trivsamt nöje.

Det jag inser då jag utvärderar mina CD-skivor är att det finns åtminstone ett argument till att CD var ett gångbart och viktigt format. Hur starkt ifrågasatt det än må vara. Det handlar då främst om de omfattande CD-samlingsboxarna som ryms i min skivsamling, inte sällan innehållande soulmusik från 60- och 70-talen. Den tidsperiod då jag uppskattar soulmusiken som mest. Inte minst den som har sin förankring i de amerikanska sydstaterna och är kopplat i huvudsak till skivbolagen Stax, Kent och Atlantic. Ofta inspelad i Fame Studios i Muscle Shoals, Alabama. 

Kent Records, som införlivades i Ace Records redan på 60-talet, gav under 90-talet och 00-talet ut ett antal fantastiska soulsamlingar som innefattade omfattande texthäften med timtals av ljuv musikhistoria. En guldgruva för den som vill förkovra sig i det amerikanska sextiotalet och som inte minst går koppla till den växande medborgarrättsrörelsen som då växte sig allt starkare och lade grunden till dagens BLM-manifestationer. Precis som då fylls denna rörelse av såväl mer eller mindre sympatiska krafter och tongångar. Som historielärare betraktar jag med viss förskräckelse de som i aktivismens namn trampar på historiska personer och vill riva statyer och monument till höger och vänster. Det kan absolut finnas skäl att ta bort en staty, Leopold II i Belgien skulle kunna vara en sådan, men när rörelsen i Sverige börjar skrika på Carl von Linné och Gustav III som rasismens grundare och slavhandelns pådrivare så är vi ute på tunn is och riskerar att falla djupt ner i avgrunden.  Inte för att det inte finns fog för anklagelserna men riskerar att ge en tämligen skev bild av historien och deras gärningar. För mig utgör en staty mer av ett minnesmärke än en hyllning även om avsikten var det senare då den upprättades. 

I vilket fall hoppas jag rätt krafter inom rörelsen får näring och stöd, de som i första hand vill fokusera på att bygga upp istället för att riva ner. Det senare tenderar till att bli en destruktiv kraft och följer en dramaturgi som liknar flertalet av de katastrofer som vi har upplevt allt från den franska revolutionens dagar fram till folkmorden i Rwanda. Där offer blir förövare och anspelar på att vissa människor, genom dess börd och blod, bär på en historisk skuld som icke kan förlåtas på annat sätt än genom underkastelse. Dessutom kommer det att ge grogrund för en fortsatt polarisering som i slutändan enbart gynnar extremisterna. En rörelse måste kunna kritiseras och ifrågasättas utan att det innebär en konfrontation. Annars är det ingen bra rörelse. Jag är övertygad om att BLM behövs för att bekämpa och synliggöra rasism och orättvisor i all dess former, såväl i Sverige som i andra delar av världen och inte minst i USA som har en historia de måste göra upp med ordentligt. Men en del av rörelsens förespråkare som får uppmärksamhet skrämmer mig lika mycket som rörelsens motståndare. De som ser kampen och konflikten som ett självändamål, väl medvetna om att de är beroende av varandra för att få den plattform som jag innerst inne inte önskar att de ska få. Men just för tillfället ser det inte vidare ljust ut. Det handlar inte alltid vem som har rätten på sin sida utan hur de är beredda att agera mot och hantera sina motståndare och uttalade fiender. Det är där man som betraktare måste var observant för att undvika att historiens katastrofer upprepas.

I vilket fall var det med dessa tankar i huvudet som jag satte ihop månadens spellista där jag med inspiration från mina samlingsboxar på CD gjorde en spellista med sydstatssoul. Med stark inspiration från de soulsamlingar jag äger på CD. Jag har försökt röra mig utanför de mer självklara valen och hitta musik som för mig personligen ska kännas tämligen ny och oupptäckt, trots att de har 40 till 50 år på nacken. Visst får en del självklara artistval som Otis Redding, Carla Thomas, Arthur Alexander och Solomon Burke utrymme. Dock med låtar jag inte lyssnat mig trött på redan. Men det är alltid extra roligt att upptäcka grupper och artister som tidigare har varit tämligen okända för mig. Som Clyde McPhatter, The Tams, Willie Hightower, Clay Hammond och Shirley Walton. Artister som för mig bevisar att musikhistorien är oändlig. Dessutom har jag inte brytt mig om artisternas etniska tillhörighet utan enbart försökt skapa en sammanhängande lista där den geografiska platsen och tidseran fått utgöra det sammanfogande kittet. Därför får Charlie Rich, Dan Penn och Delaney & Bonnie plats. Danny Bryans countrytolkning av My Girl känns kan malplacerad eftersom denna Smokey Robinson-skrivna hitlåt är något vi främst förknippar med Motown och The Temptations tolkning, men eftersom det är Stax som gett ut den tyckte jag att det fanns skäl att ha den med. Även om Stax försök att ge sig in på countryscenen bör ses som en parentes i sammanhanget. 

Det blev ett svamligt inlägg denna gång. Men det främst för att jag själv ska minnas tillbaka på den tidpunkt då den magnifika spellista tillkom. Inget av egentligt allmänintresse och borde väl inte publiceras? Men denna blogg lever sitt egna liv. Det spretar.

Tema 20: Mitt i en pandemi (Maj)

Det blev visst en till spellista om corona. Pandemin har onekligen påverkat mig mer än vad jag skulle önska. Inte så att jag på något sätt är drabbad än. Vare sig personligen eller att någon av mina närmaste har farit illa. Jag är heller inte särskilt orolig för min egen hälsa. Trots det går allt för mycket av min vakna tid åt att tänka på hur denna pandemi kommer påverka oss i förlängningen. Ena stunden av ren vetenskaplig nyfikenhet för att sedan övergå i oro och tankar kring den moderna civilisationens undergång. Jag tänker på att det låter rimligt att dödligheten ligger på 0,6% och att det i så fall skulle innebära att antalet svenskar som har varit smittade i nuläget ligger mellan 6 och 10 procent och att om inte vaccin kommer inom ett år eller två borde ca 36 000 svenskar dö av COVID-19 innan vi når folkimmunitet. Men jag har givetvis fel. Jag är knappast beläst inom vare sig smittskydd eller epidemiologi. Men ställer ändå siffrorna i relation till när spanska sjukan skördade ca 10 000 offer bara i oktobermånad 1918. Jag läser Svante Nordins mycket läsvärda bok om Hitlers München och funderar på hur mycket den spanska sjukan egentligen påverkade den politiska utvecklingen i Europa under 20- och 30-talet. Det berör inte Nordin i sin bok men nu ser jag för första gången i realtid hur diktaturer kan uppstå med folkligt stöd. Förhoppningsvis temporärt men vad vet jag.

Som ni märker är dessa tankar knappast sunda för att skapa lugn och harmoni i mitt inre. Därför var jag tvungen att göra en uppdaterad lista för att ventilera mina känslor om att befinna sig mitt i en pandemi och politisk hysteri. Lyssna inte. Den gör er bara oroliga för något som knappast kommer hända. För det vi ändå vet är att de flesta framtidsprofetior oftast slår fel.

Tema 20: Doom Jazz i Mars

Projektet med månadsvisa listor på olika teman fortsätter. Min ursprungliga plan var att listan för mars skulle bli lite mer uppåt. Lite gladare än de två första. Ljusets ankomst skulle få väcka lite mer lustfyllda känslor till liv. Men det blev precis tvärtom. Min lista innehåller ambient jazzmusik med undergångstoner.

Det är kanske resultatet av en ovanligt mörk, utebliven vinter. Det gäller inte bara vädret. Då jag betraktar nyhetsflödet, samhällsklimatet och utvecklingen i världen under den senaste tiden vill jag bara fly in i vemodet för att söka ljuset. En annan, kanske mer direkt, inspirationskälla har varit Christian Kjellvanders lyckade samarbete med Tonbruket som resulterade i skivan Doom Country som jag skrev om här på bloggen för någon vecka sedan. Sedan blir jag ofta påverkad av melodifestivalen vare sig jag vill eller ej. Som förälder till barn i åldern 5 till 8 år är det näst intill oundvikligt. Jag söker aktivt en kontrast till det lättsmälta och glättiga. Detta resulterade i listan Doom Jazz i Mars.

Flertalet av de artister som figurer på listan var för mig obekanta då jag för en dryg månad sedan påbörjade projektet. Med dagens digitala teknik är det ingen större utmaning att söka sig fram på rätt stig i musikdjungeln. Men det är sällan jag blir så pass nöjd med resultatet som jag är denna gång. Utgångspunkten blev upptäckten av det tyska jazzbandet Bohren & der Club of Gore och deras nysläppta album Patchouli Blue. Gruppen består av en trio (tidigare kvartett) musiker som har släppt plattor med ett jämnt flöde under drygt två decennier. Deras referenser och inspirationskällor vad gäller såväl musik som estetik går att finna i nittiotalets hårdrocksscen och främst mörk domedagsmetal. Det gäller flertalet av de tjugo artister som figurerar på listan. Främst vad gäller listans första hälft. Även Angelo Badalamentis ande vilar tungt över en del av spåren. Att Twin Peaks - karaktären Dale Cooper fått ge namn till en av grupperna är en fingervisning om tonläget. Andra halvan av listan innehåller mer traditionella jazzartister, flertalet med koppling till det högaktade skivbolaget ECM. Jan Garbarek, EST, Bobo Svenssons trio och tidigare nämnda Tonbruket ges utrymme. Jóhann Jóhanssons musik kanske egentligen inte ska definieras som jazz men med koppling till tonläget kunde jag inte undgå att ta med honom och i likhet med flertalet av låtarna tenderar musiken att snarare övergå i ambient, klassisk musik. Gränsen mellan jazz och klassisk musik är vag och egentligen helt irrelevant. Under listans andra hälft är nyanserna lite fler och ljuset sipprar in. Det är förhoppningsvis en föraning om tider som väntar.

Flertalet av grupperna vet jag inte särskilt mycket om överhuvudtaget. Men jag gillar det jag hör och det är det viktigaste. Jag hoppas fler finner njutning i detta.

Tiotalets hundra bästa låtar! - Hela listan

Det andra decenniet på det tredje årtusendet har nått sitt slut. Listan presenterades här på bloggen i tio separata inlägg under hösten.  Men för att ni inte ska riskera att missa något oumbärligt så kommer hela listan komplett nedan. Med en Spotifylänk.

1. My Morning Jacket Circuital, från albumet Circuital (2011)

2. Jason Isbell Cover Me Up, från albumet Southeastern (2013)

3. Mastodon The Motherload, från albumet Once More 'Round the Sun (2014)

4. David Bowie Lazarus, från albumet Blackstar (2016)

5. Nick Cave & The Bad Seeds Waiting For You, från albumet Ghosteen (2019)

6. Leonard Cohen Almost Like The Blues, från albumet Popular Problems (2014)

7. Jim James New Life, från albumet Regions of Light and Sound of God (2013)

8. Tift Merritt Spring, från albumet Traveling Alone (2012)

9. Susanne Sundfør Undercover, från albumet Music for People In Trouble (2017)

10. The War On Drugs Holding On, från albumet A Deeper Understanding (2017)
11. Sturgill Simpson Welcome To Earth (Pollywog), Från albumet A Sailor's Guide To Earth (2016)
12. Fleet Foxes Helplessness Blues, från albumet Helplessness Blues (2011)
13. Chris Stapleton Daddy Doesn't Pray Anymore, från albumet Traveller (2015)
14. Michael Kiwanuka Cold Little Heart, från albumet Love & Hate (2016)
15. Margo Price Hands Of Time, från albumet Midwest Farmer's Daughter (2016)
16. Lloyd Cole Like A Broken Record, från albumet Broken Record (2010)
17. The National Sorrow, från albumet High Violet (2010)
18. Daniel Norgren Are We Running Out of Love?, från albumet The Green Stone (2015)
19. The Decemberists Rise To Me, från albumet The King Is Dead (2011)
20. John Grant Queen of Denmark, från albumet Queen of Denmark (2010)
21. Lana Del Rey The Blackest Day, från albumet Honeymoon (2015)
22. The New Basement Tapes Kansas City, från albumet Lost On The River (2014)
23. Bat For Lashes Laura, från albumet The Haunted Man (2014)
24. Father John Misty Leaving LA, från albumet Pure Comedy (2017)
25. Gojira Only Pain, från albumet Magma (2016)
26. Midlake Winter Dies, från albumet The Courage of Others (2010)
27. Broken Bells The High Road, från albumet Broken Bells (2010)
28. PJ Harvey The Words That Maketh Murder, från albumet Let England Shake (2011)
29. Jonathan Johansson Centrum, från albumet Klagomuren (2011)
30. The Tallest Man On Earth The Dreamer, från albumet Sometimes The Blues Is Just... (2012)
31. Phosphorescent Song for Zula, från albumet Muchacho (2013)
32. Parker Millsap Old Time Religion, från albumet Parker Millsap (2014)
33. Doug Paisley Our Love, från albumet Strong Feelings (2014)
34. Gillian Welch The Way It Goes, från albumet The Harrow & The Harvest (2011)
35. Bon Iver Minnesota, WI, från albumet Bon Iver (2011)
36. Queens of the Stone Age The Way You Used To Do, från albumet Villains (2017)
37. Anna von Hausswolff Old Beauty/Du kan nu dö, från albumet Singing From the Grave (2010)
38. Kanye West Monster, från albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy (2010)
39. The Elected This Will Be Worth It, från albumet Bury Me In My Rings (2011)
40. Rayland Baxter Oh My Captain, från albumet Imaginary Man (2015)
41. Kacey Musgraves Merry Go 'Round, från albumet Same Trailer Different Park (2015)
42. Charles Bradley Changes, från albumet Changes (2016)
43. The Lonely Wild  Buried In the Murder, från albumet The Sun As It Comes (2013)
44. Laura Marling Goodbye England (Covered In Snow). fån albumet I Speak Because I Can (2010)
45. Common & John Legend Glory, från soundtracket till Selma (2014)
46. Daft Punk Giorgio by Moroder, från albumet Random Access Memories (2013)
47. Nathaniel Rateliff & The Night Sweats S.O.B, från albumet Rateliff & The Night... (2015)
48. Damien Jurado Working Titles, från albumet Maraqopa (2012)
49. Dawes I Can't Think About It Now, från albumet All Your Favorite Bands (2015)
50. John Fullbright Jericho, från albumet From the Ground Up (2012)
51. Kendrick Lamar King Kunta, från albumet To Pimp A Butterfly (2015)
52. Baroness Back Where I Belong, från albumet Yellow & Green (2012)
53. Lee Ann Womack All The Trouble, från albumet The Lonely, The Lonesome & The Gone (2017)
54. Kasey Chambers & Shane Nicholson Adam & Eve, från albumet Wreck & Ruin (2012)
55. The Mastersons Fight, från albumet Transient Lullaby (2017)
56. Christian Kjellvander Good Child, från albumet A Village: Natural Light (2016)
57. Eilen Jewell Rio Grande, från albumet Sundown Over Ghost Town (2015)
58. St. Vincent Los Ageless, från albumet MASSEDUCATION (2016)
59. Säkert! Allting flyter, från albumet Däggdjur (2017)
60. Cody Chesnutt Don't Wanna Go Other Way, från albumet Landing On A Hundred (2012)
61. Ashley Monroe Dixie, från albumet The Blade (2015)
62. Sólstafír Bláfjall, från albumet Berdreyminn (2017)
63. Brandy Clark Stripes, från albumet 12 Stories (2014)
64. Agnes Obel The Curse, från albumet Aventine (2013)
65. Loney Dear Hulls, från albumet Loney Dear (2017)
66. Band of Horses Factory, från albumet Infinite Arms (2010)
67. Bill Fay Jesus, Etc, från albumet Life Is People (2012)
68. Brent Cobb Let The Rain Come Down, från albumet Shine On A Rainy Day (2016)
69. Andrew Bird Lusitania, från albumet Break It Yourself (2012)
70. Miranda Lambert Runin' Just In Case, från albumet The Weight of These Wings (2016)
71. case/lang/veirs Behind The Armory, från albumet case/lang/veirs (2016)
72. Kent Svart snö, från albumet Tigerdrottningen (2014)
73. Iron & Wine Tree By The River, från albumet Kiss Each Other Clean (2011)
74. Sean Rowe The Very First Snow, från albumet New Lore (2017)
75. Blake Mills If I'm Unworthy, från albumet High Ho (2014)
76. Jonathan Wilson Future Vision, från albumet Fanfare (2013)
77. Lost In The Trees This Dead Bird Is Beautiful, från albumet A Church That Fits Your... (2012)
78. Lars Bygdén The Hole, från albumet LB (2012)
79. The Roots TheOtherSide, från albumet Undun (2011)
80. John Gorka Procrastination Blues, från albumet Bright Side of Down (2014)
81. Deportees Island & Shores, från albumet Island & Shores (2011)
82. Joan Shelley Where I'll Find You, från albumet Joan Shelley (2017)
83. Wilco Art of Almost, från albumet The Whole Love (2011)
84. Tyler Childers Universal Sound, från albumet Purgatory (2017)
85. Strand of Oaks Weird Ways, från albumet Eraserland (2019)
86. Wovenhand Go Ye Light, från albumet Star Treatment (2016)
87. Opeth Cusp Of Eternity, från albumet Pale Communion (2014)
88. Ghost Rats, från albumet Prequelle (2018)
89. Eric Church Knives of New Orleans, från albumet Mr. Misunderstood (2015)
90. Robyn Missing U, från albumet Honey (2018)
91. Hästpojken Samma himlar, singel (2012)
92. R.E.M Oh My Heart, från albumet Collapse Into Now (2011)
93. James Blake Retrograde, från albumet Overgrown (2013)
94. Dawn McCarthy & Bonnie 'Prince' Billy Breakdown, från albumet What The Brother... (2013)
95. The xx A Violent Noise, från albumet I See You (2017)
96. Billie Eilish bad guy, från albumet WHEN WE FALL ASLEEP... (2019)
97. Viktor Olsson Fjärilar vid Floden, från albumet Viktor Olsson (2018)
98. The Highwomen Highwomen, från albumet The Highwomen (2019)
99. Xenia Kriisin Psalm, från albumet Hymn (2013)
100. Kail Baxley Mirrors of Paradise, från albumet A Light That Never Dies (2015)

2020 - So Far, So Good... So What!?

Det tredje årtiondet på det tredje årtusendet har börjat lite oroligt. En vinter, som i stora delar av landet, helt lyser med sin frånvaro gör att en stundande klimatkris känns alltmer närliggande och hotfull. Det i kombination med ett okontrollerbart virus som sprider sig världen över så får alarmister av alla dess slag, från höger till vänster på den politiska skalan, vatten på sina kvarnar och polariseringen i samhället blir allt skarpare. Nivån på det offentliga samtalet sjunker likt Arktis glaciärer och i mitt inre har jag svårt att skapa ordning. Tankar och känslor de flyger och far mellan hopp, vemod och becksvart mörker. Och jag som hade hoppats på det glada 20-talet...

Som tur har jag musiken att falla tillbaka på. I musiken kan jag som vanligt finna sinnesro. Eller som Joakim Berg formulerade det i låten Var är vi nu?.

Som alltid flyr jag till musiken
Den enda plats där jag är jag
En plats med enkla raka regler
Där de stora drömmarna är lag 

Så här är min Spotifylista över den musik som kommit under detta år och som är under pågående konstruktion året ut. Min smak spretar som aldrig förr vilket kanske är en spegling av hur mitt inre förhåller sig till världen utanför. Det har i alla fall kommit en hel del bra under de två månader som har gått och det får jag ju ändå säga är något positivt med 2020. Och det är lång tid kvar innan 20-talet ska summeras. Det blir kanske glatt till slut.

TEMA 20: Rocklyrik på svenska - Till minne av Magnell

Ola Magnells död har onekligen påverkat mig. Han var en svensk artist jag sedan 20 år tillbaka i tiden har värderat högt i samband med att jag upptäckte skivorna Nya Perspektiv (1975) och Höstkänning (1977). Två guldklimpar i den svenska rockhistorien som framhäver Magnells unika förmåga att skriva rocklyrik på svenska som saknar motstycke. Dessutom besatt han en röst med många nyanser. Jag har efter nyheten om hans bortgång ägnat uppmärksamheten åt hans efterföljande produktion som i mitt tycke blir mer ojämn men innehåller en del toppar värda att uppmärksamma. Inte minst i hans Dylan-tolkningar; Rättså Hettså (Most Likely You Go Your Way (And I'll Go Mine))  och Ta det kallt, det är allt (Don't Think Twice, It's All Right).

Det jag uppskattar hos Magnell, hans styrka som också skulle blottlägga hans svaghet, var hur ständigt vägrade rätta sig i ledet. Han befann sig alltid i ett utanförskap och slogs verbalt mot allt och alla. Till höger och till vänster, inåt och utåt. I det perspektivet går det att betrakta Magnell som en svensk Dylan. Han förtjänade mer uppmärksamhet och respekt än den som han uppnådde under sin livstid

Magnells tragiska bortgång blev en inspiration till en ny låtlista på temat 2020. Denna gång blev den gemensamma nämnaren rocklyrik på svenska med Magnell som utgångspunkt. Från dåtid till nutid. För övrigt är det en salig blandning som innefattar såväl Mikael Rickfors och Ulf Dageby som Annika Norlin och Anna Järvinen. Finns ingen logik i dessa val men något i det svenska vemodet förenar. Allt till Magnells ära.

TEMA 20: Adult Oriented Progressive Shoegazed Metal Rock

En god vän har utmanat mig i att månadsvis göra Spotifylistor med ett visst tema. Symboliskt har vi valt 20 låtar som en begränsning för att uppmärksamma året 2020.

Min första lista för januari blev musik som går att knyta samman i någon slags metallisk rockmusik. Det spretar vad gäller artisternas bakgrund och såväl musikaliska som fysiska hemvist men det känslomässiga tonläget förenar även om aggressiviteten varierar. En spellista som ska motsvara det känsloläge jag oftast befinner mig i under januari månad när mörkret är som mest påträngande och intensivt. Inget för de som vill muntras upp. Mer för den som vill grotta ner sig i melankolin. Passa på, innan vårsolen blir allt för förförande.

Ha så skoj när ni lyssnar på listan. Det hade inte jag...

Daniel Norgrens plattor

Denna vecka ska jag till Köpenhamn för att ännu en gång bevittna Sveriges bäst bevarade musikaliska hemlighet, Daniel Norgren. En artist som knappast gör något större väsen av sig i det moderna mediebruset. Han är inaktiv på diverse sociala medier och har med undantag för en facebook-sida knappt någon egen hemsida. Det är knappast någon utstuderad karriärstrateg vi pratar om. Snarare tvärtom och den draghjälp han får är återkommande hyllningar från musikjournalister i samband med hans albumsläpp. Norgren går sin egna väg och låter musiken tala för sig själv. Det räcker långt och det är befriande att se att sådana artister fortfarande finns.

Ingen annan artist i detta land har amerikaniserat den svenska landsbygden på ett lika vackert och opolerat själfullt sätt som denna välväxta västgöte med den yviga hårväxten. Han har ena foten tryggt förankrad i den svenska myllan samtidigt som den andra gräver ner sig allt djupare ner i den amerikanska obygden. Tänkte därför roa mig med att inför denna konsert grotta ner mig i hans diskografi. Vi börjar från början:

 

Kerosene Dreams (2007) Betyg: 6
Norgren framstår på detta album som en talangfull Tom Waits-imitatör. Inte alls oävet och bitvis förs tankarna till tidiga album med den amerikanska folkrockgruppen The Decemberists där tramporglar och dragspel driver upp tempot i balladerna i vals- och bossanova-takt. Bitvis hörs spår av den spökcountry som The Handsome Family gjort till sitt adelsmärke. Med tanke på att det är en debut och på Norgrens ringa ålder visar detta album på en vidsynt och brådmoget förhållningssätt till den amerikanska musikhistorien. Det sprudlar av idéer och nyskaparglädje men med tanke på vad som komma skulle känns låtarna mer som skisser än färdiga alster. Finns dock några undantag, Who's To Go är en sådan där låt som känns som jag hört massvis av gånger från olika artister men som jag gärna lyssnar på igen. Den är fin. Och det är mycket annat på debuten också. Dock är det mer ljud av en talangfull artist som söker sin eget utrymme i ett välutforskat musikaliskt landskap än en fullfjädrad artist som står på egna ben.
Bästa Spår: Who's To Go

Outskirt (2008) Betyg: 7
Norgren tar av sig Tom Waits-kavajen men låter byxorna vara kvar. Bluesen får större utrymme på det album som blev litet av ett genombrott i Norgens karriär. Och det med rätta, för här går det att höra Norgrens säregna artisteri och hans känsla för hitta de små uttryckens dynamik. Om han på debuten famlade efter ett eget uttryck är det uppenbart att han nu har hittat rätt. Rösten är mer självklar och melodierna tydligare. De whiskey-dränkta låtarna för inte enbart tankarna till Waits utan här är influenserna fler och kunnandet större. Gospel, country, tidig 60-tals soul och folkrock förenas på ett album som skulle kunna sammanföra The Allman Brothers-fans med Jack White-rockers. Och det är den tidiga blueshistorien som förenar.
Bästa spår: I Could Even Grow A Moustache For You

Horrifying Deatheating Bloodspider (2010) Betyg: 3
Vad hände här? Det här blev ju inte bra. Hade jag följt Norgren i realtid hade det funnits risk att jag hade gett upp här och tänkt att det enbart var en talangfull artist som nästintill klarade av att ställa sig upp på egna ben men föll omkull då han skulle släppa kryckorna. Bluesrock som går att härleda till det på nittiotalets så överdrivet hypade rockbandet Jon Spencer Blues Explosion vilket för mig medför dåliga vibbar. Men kanske var detta ett experiment som krävdes för att han skulle komma vidare. Visst synliggörs hans talang emellanåt men jag gillar varken ljudbilden eller det spartanska uttrycket. Jag ser det som en nödvändig parentes och går snabbt vidare i diskografin.
Bästa spår: Stuck In the Bones

Black Vultures (EP, 2011) Betyg: 6
En EP med sex spår, varav två instrumentala ljudexperiment och två, bland dem titelspåret, som återkommer på efterföljande fullängdsplatta. Den här plattan har kanske egentligen inget större egenvärde men visar att Norgren var på rätt väg igen. Delvis en ny väg där singer/songwriter-ådran får mer utrymme och hans utveckling börjar likna Tom Waits men spegelvänt. Innehåller en av hans mest uppskattade konsertlåtar; Moonshine Got Me. Personligen uppskattar jag utöver titelspåret även den countrydoftande Going Home Finally.
Bästa spår: Black Vultures

Buck (2013) Betyg: 7
Norgren ditintills mest ambitiösa verk i form av produktion och ljudbild. Innehåller också hans största succéer hitintills med den slagfärdiga rockdängan Whatever Turns You On. På detta album följer han upp den väg som han slog in på med EP:n Black Vultures och bluesen får delvis ta en mer undanskymd roll till förmån för ett mer traditionellt americana- och singer/songwriter-sound. Utan att han egensinniga förkärlek för mystiska ljudbilder och små nyanser går förlorad. Emellanåt utgör dessa smått obegripliga ljudspår som smyger sig in med jämna mellanrum något tröttsamma avbrott men skapar i bästa fall en effektfull dynamik i musiken. På denna platta finns det dock många spår som är värda att uppmärksamma och tillsammans med han senaste album det mest varierade i sitt musikaliska format.
Bästa spår: Whatever Turns You On

Alabursy (2015) Betyg: 8
Den första i raden av två album Norgren gav ut 2015 som innebar en ny musikalisk inriktning. Nedtonad, atmosfärisk och nästintill sakral stämning präglar produktionen. De huvudsaklig akustiska ackompanjemangen är sparsmakad och pianot för ett större utrymme på bekostnad av gitarren. Om han lät som en Tom Waits-influerad bluesartist i början av karriären så har han vid detta skede skapat ett eget musikaliskt landskap någonstans djupt inne i de västgötska skogarna. Referenserna går nu att hitta i de bästa delarna av Mickey Newburys, Gene Clarks och Neil Youngs karriärer, där dessa storheter befann sig vid inledningen av 1970-talet. Vemodigt, stämningsfullt och vackert i sann naturromantisk anda.
Bästa spår: Why May I Not Go Out and Climb the Trees?

The Green Stone (2015) Betyg: 9
Det musikaliska skillnaden gentemot föregångaren är minimal. De hänger ihop. Men låtarna är möjligtvis lite mer direkta och lättillgängliga när de kryper fram efter att ljudet av ett åskoväder får inleda skivan och lägger därmed an tonen och den dynamiska stämning som ringar in detta smått fantastiska album. Mina tankar förs till Newburys It Looks Like Rain och på den bitterljuvt romantiska Are We Running Out of Love? dyker Chris Isaaks mest sammetslena ballader upp i mitt referensbiblioteket. Det är en komplimang i sammanhanget.
Bästa spår: I Waited For You

Wooh Dang (2019) Betyg: 9
När jag hörde singelspåret The Flow som förannonserade detta album blev jag inte särskilt upprymd. Upplevde det som ett utfyllnadsspår som hade gått mig obemärkt förbi på något av de tidigare albumen. Jag hade betydligt högre förhoppningar. Men när jag väl lyssnat in mig på albumet i sin helhet så fyller även denna låt en funktion i uppbyggnaden av ett helgjutet album som på många sätt knyter samman de musikaliska trådar Norgren har lagt ut under det dryga decennium då han varit aktiv som albumartist. Om referenserna tidigare varit Waits, Young och Newbury så känns det i detta sammanhang mer naturligt att nämna The Band, Van Morrison och Little Feat. De musikaliska musklerna är större och ramarna vidare. Norgrens mest allsidiga album hitintills. Inte lika stämningsfullt och ödesmättat som föregångarna men det här är roligare och mer livfullt. För den som inte har upptäckt Norgrens musikaliska storhet än är detta en utmärkt början.
Bästa spår: Rolling Rolling Rolling

För er som är nyfikna kan ni alltid ta hjälp av denna spellista som innefattar mina samlade favoriter från hans album. Vill dock tillägga att hans tre senaste album gör sig allra bäst genom att lyssna på dem i sin helhet. Han har utvecklats till en renodlad albumartist och det är sådana jag fortfarande sätter störst värde hos i min skivsamling.

2018 - So far, so good, so what!?

2018 har har ur ett musikaliskt perspektiv börjat lovande. Här är min lista över de låtar som fått cirkulera i min spellista under januari-månad och som kommer vara under konstruktion under resten av året.

Country Got Neosoul?

I början av detta årtusende gav skivbolaget Casual Records ut två gedigna samlingar på temat själfull country, Country Got Soul. Albumen präglades av amerikanska countryartister som var aktiva på inledningen av sjuttiotalet vars musik befann sig i gränslandet mellan country, sydstatsrock och soul. Jag påmindes om dessa samlingar, som i nuläget befinner sig i flyttkartonger någonstans i landet, då jag läste Sonics senaste nummer om soulmusik. Ett rogivande och intressant nummer men som hos mig väckte frågan vad som egentligen ska klassas som soul. I förlängningen leder frågan till hur befängt det blir när vi försöker sortera musik i specifika genres. Jag har aldrig riktigt lyckats med detta.

Jag blev i vilket fall inspirerad till att fullfölja Casual Records projekt men i detta fall med fokus på mer moderna aktörer som Sturgill Simpson, Chris Stapleton, Margo Price och Shelby Lynne med flera. Främsta syftet med listan är att skapa lite skön bakgrundsmusik till det allt mer påträngande höstrusket. Det är ett skäl som är nog så viktigt. Har musiken något med soul att göra? Jag har ingen aning men det spelar nog mindre roll. Det svänger i vilket fall. Hoppas den roar någon mer än mig själv. Listan är under ständig konstruktion. Ni hittar listan här.

2017 - So Far, So Good, So What!?

Denna blogg har nu funnits i ganska exakt fem år men det är knappt så att jag själv är säker på om att den fortfarande existerar. Känslan är att varje nytt inlägg jag gör kan vara det sista. Eller åtminstone borde vara det sista. Jag har försökt göra avslut. Sätta punkt. Men det går inte.

Jag har ett ytterst ambivalent förhållande till denna blogg. Det finns någon slags självdestruktiv hatkärlek till den. Pratar jag om den med någon så känner jag skam. Jag är inte särskilt nöjd med majoriteten av de texter jag lägger upp. Mitt språk, min kunskap och tiden jag har att lägga på att skriva något av värde är alla begränsat på ett sätt som gör existensen och relevansen av den svår att motivera. En del som läser den anser säkerligen att mitt urval av musik och mitt omdöme för god musik har sina brister. Det ligger säkert något i det men det bryr jag mig inte så mycket om.

Det som ändå driver mig att skriva nya inlägg är att det med jämna mellanrum uppstår tillfällen då ny och gammal musik träffar helt rätt. Då har jag svårt att vara tyst. Jag vill dela med mig. Sprida vidare. Göra en insats för den goda musiken hur marginell den insatsen än må vara. Jag hoppas den känslan återkommer så länge jag lever och därför tror jag att denna blogg ska få existera ett litet tag till. Ända tills dess att jag hittar något nytt och mer effektivt sätt att sprida musik.

2017 har ur ett musikaliskt perspektiv börjat bra. Annika Norlin har gjort en utmärkt skiva under sitt artistnamn Säkert. Tift Merritt lever upp till mina förväntningar på sin uppföljare till 2012-års mästerverk Traveling Alone. Markus Svensson har under namnet The Tarantula Waltz växt fram som en av de mest talangfulla svenska artisterna som förvaltar singer/songwriter-genren och gör den intressant för nutiden. Det visar han på nya skivan Blue As In Bliss. Gabriel Kelly har gjort en oväntad fin version av Broder Daniels Shoreline. Dessutom är Alison Krauss aktuell med nytt album och senare i vår kommer en ny platta med Mastodon. Allt det här sammantaget får mig att med hjälp av musiken känna hopp för samtiden. Det behövs.

Här är min lista med låtarna som kommer och går under 2017 - So Far, So Good, So What!?

Låtarna från 2016 - En spotifylista

Jag har rensat lite i min spellista över ny musik som kom under 2016. Jag hade inte som avsikt att göra en ny lista av detta slag även under detta år. Tänkte jag skulle förkovra mig istället för att ständigt söka nytt. Men jag kan inte låta bli. Det är för roligt. Hade jag inte gjort det hade jag nog inte upptäckt guldkorn med grupper och artister som Pinegrove, Margo Price, Jamestone Revival, Brent Cobb och Julie Rhodes. Därför är det nog mödan värt. Egentligen är det nog oundvikligt. Musik är min drog och jag är beroende och ser inget skäl till avvänjning. Annars är listan fylld av gamla favoriter med nya låtar varav alldeles för många har gått bort.

Blandband: C90 - Soul & Blues

Det var någon gång i slutet av 1990-talet jag köpte Mats Nileskärs väl sammansatta CD-samlingar med soulklassiker från 60- och 70-talet. Det var en bra början. Trots detta har mitt intresse för soul inte alltid varit aktivt. Det kommer och går. Kanske på grund av att jag är besviken på soulmusikens utveckling under de senaste två decennier som gått. Om jag jämför med en närliggande musikstil som country är det annorlunda. Där hör jag ofta något nytt som jag gillar som gör att jag söker mig bakåt i tiden. Det händer alldeles för sällan med modern soul. Möjligtvis när jag lyssnar på Cody Chesnutt. Jag har försökt med D'Angelo men tappar alldeles för snabbt intresset. Det räcker med enstaka låtar. Visst, John Legend har en fin röst men blir slätstruket i längden. Därefter konstaterar jag att det inte är min grej. Ska dock erkänna att jag inte är tillräckligt initierad i allt nytt som kommer inom denna genre så jag ska vara ödmjukt försiktig i mina uttalanden

Men i slutet på 90-talet fanns det fortfarande samtida soulmusik som jag gick igång på. Som Lauryn Hill, Erykah Badu och någon enstaka platta med Mary J. Blige. Det fick mig att leta reda på dess rötter. För så är det oftast för mig. Jag utgår från nutid för att hitta referenser bakåt i tiden. Via R.E.M hittade jag Television och The Byrds. Kristofer Åström och Christian Kjellvander tog mig till Townes van Zandt. 16 Horsepower fick mig att inse tjusningen i Bob Dylans religiösa plattor och så vidare.

Den senaste veckan har jag i vilket fall försökt sammanställa mina soulfavoriter från 60- och 70-talet i form av ett fiktivt blandband. Det blev lite blues också. Det är jag glad för. Det svänger ju. Här är resultatet:

Blandband: C90 - Världens bästa band

Ibland gillar jag att generalisera och förenkla tillvaron. Som när det gäller några av livets stora frågor. För vid sidan av "meningen med livet"-frågan är nog frågan om vilket som är världens bästa band den mest fundamentala byggstenen för att skapa sig en trygg och stabil tillvaro i ens inre. Får du aldrig ett svar på den fråga finns det stor risk att du hamnar snett.

Är du född på 50-talet svarar du helst Beatles eller Stones på denna fråga och menar med den drucknes envishet att alla andra roackband är bleka kopior av dessa giganter. Är du 60-talist säger du kanske Pink Floyd, Steely Dan, the Clash eller Led Zeppelin. En 70-talist svarar the Smiths eller Primal Scream om du är lite svår, bor i innerstan och helst läser Andres Lokkos krönikor i SvD (som du då för övrigt anser är en vedervärdig tidning). Annars svarar du nog U2 eller R.E.M (innan 1994). En 80-talist svarar kanske Nirvana, Radiohead eller möjligtvis Coldplay. En 90-talist förstår inte frågan och undrar varför man måste välja. Allt finns ju tillgängligt på nätet ändå. Själv svarar jag My Morning Jacket.

Jag svarar kanske inte My Morning Jacket för att de har världens bästa skivkatalog. Den svajar emellanåt. Men när de är som bäst så är de helt enkelt bäst. Framförallt från och med 2005 och framåt då bandet nådde ett helt eget universum med sin musik. Därför har jag satt i hop världens bästa blandband med enbart låtar av Jim James & co.

För den som har slängt sitt kassettdäck eller er freestyle så kommer ni inte undan. Här har ni den i ett allt för lättillgängligt format:

Blandband: C90 - Country är ju soul

Mitt blandbandstema fortsätter. Denna gång på ett tema som är tämligen uttjatat i nördiga kretsar men som jag ändå inte kan låta bli. När countrymusik förenas med soul slutar det ofta i ett frosseri av sydstats- och västkustrock och så även i detta fall. Avsikten med detta blandband var att kunna placera fina låtar med nutida aktörer som Chris Stapleton, Eric Church och Tedeschi Trucks Band i ett historiskt sammanhang och jag tycker att jag lyckades ganska bra.

Musik blir alltid bättre i ett historiskt sammanhang. Från Glen Campbell till Julie Rhodes är steget ganska långt men men jag hoppas ni hittar den röda tråden. Eller det spelar ingen roll, det viktiga är ju att man gillar det man hör. Jag hoppas i alla fall ni lyssnar.

Blandband: C90 - Folkrock

Jag har aldrig lyckats med Spotifylistor. De blir allt som oftast oändliga och i slutändan med bristande kvalité. Jag vill tillbaka till blandbandens tid där begränsningen gjorde urvalet mer genomtänkt. Därför skapar jag numera mina spellistor utifrån förutsättningen att de ska rymmas inom ett 90 minuters blandbands inspelningstid.

Den första, och kanske den enda, spellistan jag delar utifrån detta koncept på denna blogg innehåller Folkrock. Från 1960-tal till nutid med en relativt generös definition av begreppet folkrock. Därmed är bloggen tillbaka där den en gång började. Precis som mitt musikintresse. Fast denna gång kräver inte mina blandband något kassettdäck. Det är bara att lyssna.