Det var någon gång i slutet av 1990-talet jag köpte Mats Nileskärs väl sammansatta CD-samlingar med soulklassiker från 60- och 70-talet. Det var en bra början. Trots detta har mitt intresse för soul inte alltid varit aktivt. Det kommer och går. Kanske på grund av att jag är besviken på soulmusikens utveckling under de senaste två decennier som gått. Om jag jämför med en närliggande musikstil som country är det annorlunda. Där hör jag ofta något nytt som jag gillar som gör att jag söker mig bakåt i tiden. Det händer alldeles för sällan med modern soul. Möjligtvis när jag lyssnar på Cody Chesnutt. Jag har försökt med D'Angelo men tappar alldeles för snabbt intresset. Det räcker med enstaka låtar. Visst, John Legend har en fin röst men blir slätstruket i längden. Därefter konstaterar jag att det inte är min grej. Ska dock erkänna att jag inte är tillräckligt initierad i allt nytt som kommer inom denna genre så jag ska vara ödmjukt försiktig i mina uttalanden
Men i slutet på 90-talet fanns det fortfarande samtida soulmusik som jag gick igång på. Som Lauryn Hill, Erykah Badu och någon enstaka platta med Mary J. Blige. Det fick mig att leta reda på dess rötter. För så är det oftast för mig. Jag utgår från nutid för att hitta referenser bakåt i tiden. Via R.E.M hittade jag Television och The Byrds. Kristofer Åström och Christian Kjellvander tog mig till Townes van Zandt. 16 Horsepower fick mig att inse tjusningen i Bob Dylans religiösa plattor och så vidare.
Den senaste veckan har jag i vilket fall försökt sammanställa mina soulfavoriter från 60- och 70-talet i form av ett fiktivt blandband. Det blev lite blues också. Det är jag glad för. Det svänger ju. Här är resultatet:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar