lördag 19 november 2016

Brent Cobb


Brent Cobbs platta Shine On A Rainy Day växer sig allt starkare för varje gång jag lyssnar. Cobb är tydligen ett etablerat namn på den alternativa Nashville-scenen som låtskrivare och med rätt släktskap. Men för mig en ny bekantskap. Musiken låter som ett countryalbum som Paul Simon skulle ha kunnat spela in om han hade utforskat countryscenen på samma sätt som Bob Dylan gjorde på Nashville Skyline. Och det ser jag som en kvalitetsstämpel. Inget unikt, men för mig sjunker det in lika bra för det.

söndag 13 november 2016

Ett värdigt avslut - Om Kent och Cohen (och lite Bowie)

Vecka 45 år 2016 blev en märkvärdig vecka. En vecka i avskedets tecken vilket på sätt och vis är signifikativt för hela året som gått. Det började ju med Bowie som la an tonen. Prince, Merle Haggard, Freddie Wadling och Olle Ljungström föll bort. Sedan hakade Peter Lemarc på tåget och hävdade att han skulle ge ut sin sista platta nu i november men det tar jag nog inte bokstavligen. Jag tror aldrig att han kommer kunna låta bli att på något sätt bidra med ny musik. Han har för mycket kvar att ge. Däremot har skivor med vemodiga och melankoliska teman fått prägla mitt musikår i form av Nick Cave, PJ Harvey, Wovenhand och Christian Kjellvander. Där avskedet, sorgen och den förestående apokalypsen finns ständigt närvarande som en röd tråd. Att jag sedan lyssnat mycket på gotiska metalakter som Opeth, Katatonia och Gojira gör väl knappast tillvaron ljusare. Men inte desto mindre fascinerande. Tvärtom.


Men vecka 45 blev ändå mörkare. Häromdagen möttes världen av nyheten att Leonard Cohen hade gått bort. Det kom knappast som en chock för de som följt honom under de senaste åren. Dels med tanke på hans ålder men främst grundat på tematiken som präglat hans tre senaste album. Det har ju känts som de alla har kunnat vara hans sista. Det är kanske därför jag ser dem så älskvärda. Men även om dödsbudet var förannonserat så blir alltid ett faktum något helt annat att ta in. Men det går inte annat än att vara tacksam för all den fantastiska musik han lyckades dela med sig av och förmedla. För mig kommer nog hans sista plattor alltid att betyda mest. Likt hur jag förhåller mig till Johnny Cash skivkatalog.

Sedan har vi ju Kent som strax efter Bowies dödsbud, likt Lemarc, annonserade om gruppens upplösning och avslut. Jag har svårt att tro att det inte finns något samband med Bowies sätt att iscensätta sin egen bortgång. Det började med plattan Då som nu för alltid för att sedan följas upp av en samlingsplatta och en avskedsturné. Jag fick ikväll bevittna deras uttåg på Malmö Arena. Ett vackert sådant där de visar sig tåga ut med flaggan i topp. Joakim Bergs texter, som jag värderar högt, har alltid varit präglade av svårmod, melankoli och svärta. Trots detta spred deras avskedskonsert värme och jag kunde inte låta bli att nästintill motvilligt bli lite sentimental och nostalgisk när det spelade låtar som 747, Hjärta och Mannen i den vita hatten. Likt min förväntan passade dessutom låtarna från det senaste albumen väl in i arenaformatet.


Nästan alla Kentlåtar jag hör väcker en känsla som skapar ett minne till en tid, en plats och i några fall till personer som betytt något. Det innebär inte att jag gillat allt gruppen har gjort men jag har alltid förhållit mig till deras musik på något sätt under de senaste tjugo åren vilket är mer än halva mitt liv. Den enda grupp som kommer i närheten av den statusen är nog R.E.M och det är för mig en en kvalitetsstämpel. Med facit i hand så finns det så fantastiskt mycket låtar och texter som jag har Kent att tacka för.

Till skillnad från Lemarc tar jag dem på deras ord. De har genom hela karriären varit konsekventa i sitt förhållningssätt till omvärlden och därmed pålitliga och vunnit sin trovärdighet. Detta kommer bli det sista vi hör från Eskilstunakvartetten (som periodvis varit en kvintett). De kommer att lämna ett tomrum i svenskt musikliv och jag kommer att sakna dem även om jag tycker de gör helt rätt i att sluta när de fortfarande känns relevanta. Om det fanns en uns av ungdom kvar hos mig innan denna kväll så tog jag farväl till den i kväll. Den går i graven med Kent. Det blev ett värdigt avsked och jag är glad för att jag var där. Tack för det.

Jag avslutar denna kväll med att lyssna på Bowies Blackstar i nattens sena timme. Det får sätt punkt på vecka 45. För imorgon är det fars dag och då ska jag bara vara tacksam och glad för att jag både har en anledning till att bli firad och att jag har någon att fira. 2016 har på något sätt blivit en påminnelse om att ingenting är för evigt. Det är väl ingen påminnelse man skriver in i sin mobil men något man bör vara medveten om hela tiden ändå. Livet känns mer betydelsefullt då. Men det har nog alla andra fattat tidigare. Det var kanske bara jag som lät min ungdomliga naivitet hållas vid liv lite för länge.

söndag 6 november 2016

Agnes Obel blir bara bättre


Det är november och allmänt höstrusk börja övergå i mörker och vinterkyla. Vad kan då passa bättre än att lyssna på Agnes Obels senaste platta Citizen of Glass. Den klassiskt skolade pianisten från Danmark har i rollen som singer/songwriter, besläktad i sitt tonläge med svenska artister som Ane Brun och Anna von Hausswolff, tidigare gett ut två förtroendeingivande plattor men inget har låtit lika bra som det gör på detta genomarbetade och ambitiösa album. Vackert, ödesmättad vemod som inte kan begränsas av någon genrebeskrivning. Det är precis vad november kräver.



Filmen om Esbjörn Svensson

Om en knapp vecka ska jag gå och se Kents avskedskonsert på Malmö Arena. Förväntan över att slutligen få ta avsked av den grupp som under de senaste 20 åren tronat som Sveriges viktigaste rockgrupp är givetvis hög. Det är svårt att ifrågasätta gruppens betydelse. Dessutom har de haft en tydlig inverkan på mitt personliga musikintresse. Men Sveriges viktigaste band under samma tidsperiod skulle jag vilja hävda är ett annat. Hur imponerad jag än har varit av Joakim Bergs låtskrivarförmåga, ingen mig veterligen nu aktiv artist hanterar det svenska språket på samma briljanta sätt, vill jag påstå att Esbjörn Svenssons Trio besatt något större i sin repertoar.


Det är givetvis bara fånigt och egentligen helt meningslöst att jämföra grupper inom olika genrer på detta sätt men om Berg med sina låtar har lyckats med att ta en som lyssnare tillbaka till samtiden, lyckades Esbjörn Svensson i sina kompositioner fånga det tidlösa. Det ogreppbara som aldrig går att definiera men som vi ändå tror oss uppleva. Det som får en att inse livets storslagenhet. På gott och på ont. Därför kommer E.S.T:s musik alltid att leva vidare och spela en lika stor betydelse om hundra år som den gör idag. Jag är väl egentligen inte ämnad att geniförklara någon men om jag tvingas till det skulle jag tillskriva Esbjörn Svensson detta epitet. Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt när han tillsammans med sina medmusikanter Magnus Öström och Dan Berglund befann sig på sin kreativa topp. Jag är visserligen tacksam för att jag hann uppleva gruppens musik live vid ett tillfälle på Fasching i slutet på 1990-talet men jag är samtidigt besviken på att jag inte tog fler tillfällen. När jag med lite mer mognad var lite mer mottaglig för deras musik. Tänkte, när möjlighet gavs, att det säkert kommer fler tillfällen men till slut gjorde det inte det vilket i sig har blivit en livsvisdom.

Det kanske är en av anledningarna till att jag 20 år efter mitt senaste och hittills enda besök på en Kentkonsert tar tillfället i akt att se en spelning på deras sista turné. För när Kent hävdar att det är deras sista konsert så vill jag tro på dem.

För er som inte redan sett den vill jag i vilket fall rekommendera alla att se det fina porträtt som görs av denne begåvning till jazzmusikant i Filmen om Esbjörn Svensson som finns tillgängligt på SVT play i 22 dagar till.  Men det kommer kanske fler tillfällen.