måndag 30 november 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #3

#3: Midlake The Courage Of Others (2010)



Det finns något episkt och storslaget över den bitterljuva och ödesmättade känsla som redan de första tonerna på Midlakes tredje album inger. Det är inte för att de slår på stora trumman på något sätt, tvärtom snarare, utan för den melodiösa perfektion som blir påtaglig redan efter några sekunders lyssnande. Känslan växer sig starkare ju längre jag lyssnar på plattan och är minst lika påtaglig idag som när den kom för snart sex år sedan. Främst är det de förföriska melodierna som vävs in i stämsång, tvärflöjtsharmonier och gitarrmattor och som förtrollar likt ett underjordiskt väsen i en medeltida sagovärld.

Det har under 2000-talet figurerat flertalet talangfulla och skäggiga folkrocksgrupper som hämtat inspiration från både de brittiska öarna i form av Petangle, Fairport Convention och Richard Thompson och från Amerika med ledstjärnor som Crosby, Stills & Nash, Gene Glark och Simon & Garfunkel. Men ingen grupp låter som Midlake gjorde på The Courage Of Others och till viss del även på föregångaren The Trials Of Van Occupanther. Det fanns något där som kändes unikt. Utöver ovan nämnda finns det tongångar som för tankarna till både Radiohead och Fleetwood Mac. Det som är gemensamt för Midlake med dessa gruppers starkaste bidrag till rockhistorien är att de inte behöver använda sig av några spektakulära innovationer för att nå största möjliga effekt av musiken. Den där euforiska känslan som ofta uppstår när du lyssnar på storslagen musik smyger sig på ändå och håller i sig under lång tid. Det finns ingen anledning att lyfta ur enskilda spår på skivan för det är helheten som gör det.

Midlake hamnade lite i skymundan i skäggrocksträsket av ett lite mer lättillgänligt Band of Horses och kritikergunstlingarna i Fleet Foxes. Men i min värld stod sig Texaskvintetten sig främst. Kanske var det sångaren Tim Smiths bidrag som gjorde det. För när han sedan försvann blev de visserligen ett ytterst kompetent men tämligen ordinärt rockband. Den flanelldoftande tvärflöjtsrocken blev aldrig vackrare än så här. Jethro Tull får ursäkta.

tisdag 17 november 2015

DBUK - Denver Broncos UK (SCACUNINCORPORATED)

Jag har inte riktigt förstått skillnaden mellan mina personliga favoriter i det punkiga domedagscountrybandet Slim Cessna's Auto Club och Denver Broncos UK. De tongivande medlemmarna är fortfarande Jay Munly och Slim Cessna men med bland annat kvinnlig medverkan i form av Rebecca Vera. Soundet är lite mer tillbakalutat men känns för övrigt bekant. I vilket fall finns DBUK:s debutalbum, Songs One Through Eight, nu tillgängligt för beställning här eller streamat på på Spotify. Musiken kan liknas vid en film av Coenbröderna fast på skiva. En märklig liknelse kanske men ni får lyssna själva så kanske ni förstår vad jag menar.


söndag 15 november 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #4

#4: Solomon Burke Don't Give Up On Me (2002)



Jag är väl medveten om att jag tillhör en privilegierad grupp i samhället. Jag har haft tur. Hitintills åtminstone och det får man ju vara ödmjukt tacksam för. Men för den sakens skull är inte livet en enkel sak att handskas med. Oro och ångest över stort och smått påverkar oss alla vid olika skeenden i livet. Vid dessa tillfällen, när det mörka tar överhanden och demonerna får härja fritt i ens inre, får musiken en allt viktigare funktion. Det finns då skivor och artister jag återvänder till och Solomon Burkes Don't Give Up On Me är en av dessa.

Solomon Burke hade en av de största och mest kraftfulla rösterna inom den amerikanska soulmusiken. Det är inte för intet han kallades The King of Rock & Soul. Efter ett framgångsrikt sextiotal följde ett par decennier där han i första hand levde på gamla meriter och ett par hyllade gospelinspelningar men som inte riktigt nådde en lika bred publik. Däremellan agerade han även pastor, begravningsentreprenör och är dessutom upphovsman till 21 barn i två äktenskap. Att han har erfarenhet av både livets goda och mörka sidor är något som bekräftas på albumet Don't Give Up On Me som blev ett slags comebackalbum för en artist som egentligen alltid varit produktiv. Hans karriär går att likna vid soulmusikens motsvarighet till Johnny Cash där de under det sista decenniet av deras respektive liv fick uppleva en välförtjänt musikalisk renässans efter lång och trogen tjänst. Deras förmåga att träda över genregränser och trots hög ålder fortsätta betrakta modern pop- och rockmusik med nyfikna och öppna ögon utan att rucka på sin egen övertygelse eller trovärdighet bidrog till att de lockade till sig en skara unga beundrare trots att de själva befann sig i pensionsålder.

Don't Give Up On Me spelades in live i en studio i Los Angeles, där Burke hade sitt hem, på fyra dagar med den smakfullt ljudkänsliga Joe Henry som producent. Några av rockhistoriens främsta låtskrivare, som Tom Waits, Dan Penn, Bob Dylan, Nick Lowe, Van Morrison och Elvis Costello, bistod med material och slutresultatet är fantastisk. Trots vitt skilda låtskrivare finns det en sammanhängande röd tråd. Sinnesnärvaron är total under hela albumets speltid och präglas av ett tillbakalutat och eftertänksamt lugn som skänker förtröstan och hopp i dystra tider.

Titelspåret, där Dan Penn står som en av upphovsmännen, tillhör inte helt oväntat albumets höjdpunkter. Något mer förvånande, utifrån ett vidare tidsperspektiv, är att det är två britter med rötter i new wave-musiken, Costello och Lowe, som står för två andra av mina personliga favoriter på skivan. Inte överraskande med tanke på artisternas låtskrivarförmåga, de har ju alltid haft en förkärlek till amerikansk soul, country och gospel, men deras musikaliska bakgrund är ändå väsensskild från Burkes och kanske är det därför det blir så förträffligt resultat. Joe Henrys egna bidrag, Flesh And Blood, är också värd att nämna i sammanhanget och att The Blind Boys of Alabama gästar på None Of Us Are Free gör det hela knappast sämre. Som helhet finns det inga djupa dalar och det är nog enbart Dylans Stepchild som går mig obemärkt förbi.

Solomon Burke dog hastigt på en flygplats i Amsterdam 2010, 70 år gammal, under en pågående turné. Att han inte alltid prioriterade sin hälsa kanske framgår av videoklippet nedan. Men hans välljudande gospelröst och själfulla musik lever kvar och behövs mer än någonsin i en allt oroligare värld.

tisdag 10 november 2015

Muddy Waters: Folk Singer

Det är sällan jag lyssnar på renodlad blues. Detta trots att jag är fullt medveten om musikstilens betydelse för rockens, countryns och soulens utveckling, det vill säga i princip all musik jag gillar. Jag har istället nått blues som har transformerats genom ett pop-, rock- eller soul-filter via artister som Led Zeppelin, White Stripes och Otis Redding.


Men idag har jag lyssnat på Muddy Waters platta Folk Singer. En platta jag införskaffade på en remasterad CD för ett par år sedan men sedan stått nästintill ospelad i skivhyllan. Att Muddy Waters var en talangfull sångare och artist är inget som behöver diskuteras eller motiveras. Det som gör att detta album lyfts ytterligare en dimension är det fantastiska ljudet och produktionen. Skivan gavs ut 1963 som följd av den folkmusiktrend som pågick i början av 60-talet. Waters valde då att spela in ett akustiskt bluesalbum för att bredda sin publik.

Upplevelsen när du lyssnar på musiken, som ska avnjutas på hög volym ur en hyfsad HiFi-utrustning, är att du befinner dig i samma rum som musikanterna. Att kunna förmedla rummet är ett kvitto på bra ljud. Det är något man ofta upplever vid konserter men inte alltid lyckas förmedlas i inspelat format. Men Muddy Waters lyckades och det är ett skäl till att alla bör lyssna Folk Singer. Men det finns flera. Ett stycke musikhistoria.

måndag 9 november 2015

Anna von Hausswolff

Det tog tid för mig att förstå skönheten i Anna von Hausswolffs musik. Jag hade lite svårt med den hyllade debuten första gångerna jag hörde den. Jag uppskattade dock hennes ambitiösa och orgelbaserade platta Ceremony som kom 2012. Jag tyckte hennes egensinniga röst kändes mer harmonisk med den svulstiga och pretentiösa inramningen som kyrkorgeln bidrog till. Trots att att plattan snart är tre år gammal upptäcker jag ständigt nya saker när jag lyssnar på den idag, vilket fortfarande sker med jämna mellanrum och den har i sin tur bidragit till att jag har omvärderat debutskivan. Det är dock musik som kräver sin tid och sitt utrymme.

Nu är hon aktuell med nytt album, The Miraculous, som ges ut i dagarna och av det jag hört tar hon med sig sin kyrkorgel in i goth- och doomrockens förlorade paradis. Det skrämmer inte mig. Tvärtom.

Alberta Cross

Ibland är det kul med arenarock. Om det svänger vill säga. Alberta Cross skapar välljudande arenarock som är närbesläktad med samtida aktörer som My Morning Jacket, The National och Band of Horses. Historiska rötter finns i The Band, Neil Young och liknande storheter.


Att placera Alberta Cross geografiskt är inte helt enkelt men sångaren och frontmannen, Petter Eriksson Stakee, är född och uppvuxen i Uppsala men har tagit vägen över London, där gruppen bildades, för att sedan bege sig till New York där gruppen numera har sin bas. De är aktuella med ett nytt självbetitlad album som i mina öron låter hoppingivande. Framförallt övertygar sången och de svulstiga arrangemangen. Det här är den typen av musik, melodramatisk countryrock med fötterna placerade i rätt mylla, som jag lätt faller för vid de första genomlyssningarna men som sedan riskerar att falla i glömska om inte låtarna sätter sig tillräckligt väl så jag ska avvakta lite med mitt helhetsomdöme. Men just denna novemberdag kändes plattan som en välbehövlig positiv injektion. Jag tror det håller längre än så. Jag hoppas det, för låtar som Western Skies, Ghost of Santa Fe, Heavy Words och Smoky Lake med flera sitter nästan redan där.

Att de i videon befinner sig i ett källarvalv känns lite missvisande. Det här är musik för större scener än så.

söndag 8 november 2015

Det bästa på 2000-talet (00-14) - #5

#5: Feist The Reminder (2007)



Vissa skivor fastnar redan redan först gången du hör den. Det är inte alltid ett gott tecken. Det kan vara ett tecken på att du kommer att tröttna redan efter ett par genomlyssningar. Men i vissa fall stannar musiken kvar och lever vidare i ens medvetande under lång tid. Som med Feist platta The Reminder.

Jag minns när jag hörde Leslie Feist andra soloplatta första gången. Det var fortfarande vid en tid då jag inte hade all musik tillgänglig i digitalt format, nedladdningens hysteri till trots, och det fortfarande fanns en mening i att bege sig till en skivaffär för att upptäcka ny musik (ja, jag saknar den tiden och den tillvaron). Jag befann mig då i den utmärkta skivbutiken Vaxkupan i Norrköping där jag då bodde och var egentligen på jakt efter en present till min bror. Eftersom jag vet att vi i 95% av fallen brukar falla för samma typ av musik var det i princip som att söka efter musik till mig själv. Den initierade butiksägaren tipsade mig om några nya plattor varav Feist var en av dem. Redan vid första tonen insåg att det var ju precis det här jag sökte. Det var vid denna tid tunnsått med samtida kvinnliga singer/songwriters i min musiksamling så behovet fanns där. Feist kom att med sin stilrena pop med vibbar av såväl soul, jazz som LoFi-rock att öppna ögonen och öronen för mig och samtidigt bereda väg för andra kvinnor att nå ända in i vita mäns välutrustade HiFi-utrustningar. Ungefär som Joni Mitchell på 70-talet nådde en publik som fastnat i Dylan och Neil Young allt för länge. Hon hade dessutom en bakgrund och approach som gjorde henne till en kritikerfavorit i rätt kretsar. Men det här är mer än bara hipstermusik.

Musiken känns hela tiden trots att känslouttrycken är återhållsamma. Ungefär som en platta med Sade. Musiken smyger sig på och växer sig allt starkare desto längre in i skivan du kommer och ju mer du lyssnar. Varenda ord och ton känns genomtänkt och ingenting är överflödigt. Det påminner till sina yta om Francoise Hardy men musiken kan också liknas vid Carole King som tolkas av Lambchop eller varför inte My Morning Jacket.

Lite senare samma år såg jag Feist live på Cirkus i Stockholm och min hängivenhet till hennes musik blev knappast mindre efter det. Både hennes föregångare och efterföljande platta är värda att uppmärksamma även om dessa inte fått en lika betydande plats i mitt musiknördiga hjärta.


torsdag 5 november 2015

Skivmässa i Lund den 7 november 2015

Som vanligt får man leta efter informationen men på lördag, den 7:e november, är det återigen dags för skivmässa i Lunds stadshall. Klockan 12:00 sägs portarna öppna men de kan säkert stå öppet tidigare än så. För den med god ekonomi och mycket tid kan ju dagen efter fortsätta turnén till Malmö där en skivmässa äger rum i Slagthuset. Se mer info här.

söndag 1 november 2015

Daniel Norgren live! Det är så mycket bättre.

Jag började att lyssna på Daniel Norgren i våras. Ganska sent med tanke på att hans skivproduktion snart pågått i ett decennium. Men det var först med skivan Alabursy som jag på allvar förstod hans musikaliska begåvning. Hans tekniska begåvning hörde jag redan på skivan Buck men tyckte att skivan spretade för mycket vid de första genomlyssningarna och sedan föll den i glömska i brist på tålamod från min sida.


Ikväll såg jag honom för första gången live på Lunds Stadsteater. Inramningen var den bästa tänkbara och ljudet fantastiskt. All kredd till arrangörer och tekniker. Kompmusikerna gjorde också sitt till men i centrum stod givetvis Norgren själv vars musikaliska begåvning uppenbarades till fullo. Jag har gillat hans röst när jag lyssnat på hans plattor men att den var så stark och med ett så brett register förstod jag först nu. Den har förmågan att fånga bekanta toner från allt från Neil Young och Tom Waits till Chris Isaak och Van Morrison. Imponerande. Hans muscierande på såväl piano som gitarr var lika självsäkert som briljant. Nästintill magisk atmosfär från början till slut och detta kommer jag bevara som ett av mina bästa konsertminnen någonsin.

Hans skivor har hitintills inte levt upp till samma ljudkvalité som det jag fick uppleva denna kväll. Jag hoppas kommande produktioner fångar hela hans register och att han anlitar Joe Henry, Blake Mills, Jonathan Wilson eller något annat ljudsnille som producent. Det förtjänar hans talang och hans musik.