måndag 9 november 2015

Alberta Cross

Ibland är det kul med arenarock. Om det svänger vill säga. Alberta Cross skapar välljudande arenarock som är närbesläktad med samtida aktörer som My Morning Jacket, The National och Band of Horses. Historiska rötter finns i The Band, Neil Young och liknande storheter.


Att placera Alberta Cross geografiskt är inte helt enkelt men sångaren och frontmannen, Petter Eriksson Stakee, är född och uppvuxen i Uppsala men har tagit vägen över London, där gruppen bildades, för att sedan bege sig till New York där gruppen numera har sin bas. De är aktuella med ett nytt självbetitlad album som i mina öron låter hoppingivande. Framförallt övertygar sången och de svulstiga arrangemangen. Det här är den typen av musik, melodramatisk countryrock med fötterna placerade i rätt mylla, som jag lätt faller för vid de första genomlyssningarna men som sedan riskerar att falla i glömska om inte låtarna sätter sig tillräckligt väl så jag ska avvakta lite med mitt helhetsomdöme. Men just denna novemberdag kändes plattan som en välbehövlig positiv injektion. Jag tror det håller längre än så. Jag hoppas det, för låtar som Western Skies, Ghost of Santa Fe, Heavy Words och Smoky Lake med flera sitter nästan redan där.

Att de i videon befinner sig i ett källarvalv känns lite missvisande. Det här är musik för större scener än så.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar