#4: Solomon Burke Don't Give Up On Me (2002)
Jag är väl medveten om att jag tillhör en privilegierad grupp i samhället. Jag har haft tur. Hitintills åtminstone och det får man ju vara ödmjukt tacksam för. Men för den sakens skull är inte livet en enkel sak att handskas med. Oro och ångest över stort och smått påverkar oss alla vid olika skeenden i livet. Vid dessa tillfällen, när det mörka tar överhanden och demonerna får härja fritt i ens inre, får musiken en allt viktigare funktion. Det finns då skivor och artister jag återvänder till och Solomon Burkes Don't Give Up On Me är en av dessa.
Solomon Burke hade en av de största och mest kraftfulla rösterna inom den amerikanska soulmusiken. Det är inte för intet han kallades The King of Rock & Soul. Efter ett framgångsrikt sextiotal följde ett par decennier där han i första hand levde på gamla meriter och ett par hyllade gospelinspelningar men som inte riktigt nådde en lika bred publik. Däremellan agerade han även pastor, begravningsentreprenör och är dessutom upphovsman till 21 barn i två äktenskap. Att han har erfarenhet av både livets goda och mörka sidor är något som bekräftas på albumet Don't Give Up On Me som blev ett slags comebackalbum för en artist som egentligen alltid varit produktiv. Hans karriär går att likna vid soulmusikens motsvarighet till Johnny Cash där de under det sista decenniet av deras respektive liv fick uppleva en välförtjänt musikalisk renässans efter lång och trogen tjänst. Deras förmåga att träda över genregränser och trots hög ålder fortsätta betrakta modern pop- och rockmusik med nyfikna och öppna ögon utan att rucka på sin egen övertygelse eller trovärdighet bidrog till att de lockade till sig en skara unga beundrare trots att de själva befann sig i pensionsålder.
Don't Give Up On Me spelades in live i en studio i Los Angeles, där Burke hade sitt hem, på fyra dagar med den smakfullt ljudkänsliga Joe Henry som producent. Några av rockhistoriens främsta låtskrivare, som Tom Waits, Dan Penn, Bob Dylan, Nick Lowe, Van Morrison och Elvis Costello, bistod med material och slutresultatet är fantastisk. Trots vitt skilda låtskrivare finns det en sammanhängande röd tråd. Sinnesnärvaron är total under hela albumets speltid och präglas av ett tillbakalutat och eftertänksamt lugn som skänker förtröstan och hopp i dystra tider.
Titelspåret, där Dan Penn står som en av upphovsmännen, tillhör inte helt oväntat albumets höjdpunkter. Något mer förvånande, utifrån ett vidare tidsperspektiv, är att det är två britter med rötter i new wave-musiken, Costello och Lowe, som står för två andra av mina personliga favoriter på skivan. Inte överraskande med tanke på artisternas låtskrivarförmåga, de har ju alltid haft en förkärlek till amerikansk soul, country och gospel, men deras musikaliska bakgrund är ändå väsensskild från Burkes och kanske är det därför det blir så förträffligt resultat. Joe Henrys egna bidrag, Flesh And Blood, är också värd att nämna i sammanhanget och att The Blind Boys of Alabama gästar på None Of Us Are Free gör det hela knappast sämre. Som helhet finns det inga djupa dalar och det är nog enbart Dylans Stepchild som går mig obemärkt förbi.
Solomon Burke dog hastigt på en flygplats i Amsterdam 2010, 70 år gammal, under en pågående turné. Att han inte alltid prioriterade sin hälsa kanske framgår av videoklippet nedan. Men hans välljudande gospelröst och själfulla musik lever kvar och behövs mer än någonsin i en allt oroligare värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar