lördag 31 december 2016

Årets bästa album 2016 - Nån oordning får det väl vara...

2016 kommer på något sätt gå till historien. Ett på många sätt dystert år utifrån ett världsligt perspektiv men det tänkte jag nog om de två föregående åren också. Det har kanske mer att göra med hur jag påverkas av omvärldens val av rapportering. Vad gäller alla musikaliska hjältar som har fallit ifrån och på vilket sätt detta har präglat musiken gör detta år ändå unikt i sitt slag. Ur detta mörker föds vacker musik.

Årets bästa album. Här är min lista. Detta år helt utan någon inbördes ordning. Det blir bäst så. Det finns fler. Album som jag inte har hunnit lyssna på eller sådana som jag för stunden har glömt bort. Men här är iallafall 20 plattor från året som gått som på något sätt har gjort intryck:

Leonard Cohen You Want It Darker
Ett vackert avsked från en av de största. Borde ha fått ett Nobelpris innan dog. I vad vet jag inte men det verkar inte spela så stor roll längre. Vila i frid.

Andrew Bird Are You Serious
En skiva som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Birds bästa på nästan ett decennium.

Sturgill Simpson A Sailors Guide To Earth
En artist som bara växer sig starkare för varje platta som går. Det unika i hans sound blir allt mer påtagligt och därför känns hans musik mer relevant.

Robert Ellis Robert Ellis
Paul Simons 70-tal återupplivas i Ellis tappning. Det är jag glad för. En av nutidens främsta låtskrivare.

David Bowie Blackstar
Allt är redan sagt, allt är redan gjort. Nu är det över. För då, som nu, för alltid. (det var ju på en annan platta jag skulle skriva detta...) Vila i frid.

Nick Cave & The Bad Seeds Skeleton Tree
I allt mörker tonar ett ännu mörkare moln fram på himmelen. Men efter regn kommer det ibland mera regn. Ibland låter det vackert hur sorgligt det än må vara.

Parker Millsap The Very Last Day
En artist som aldrig kommer nå de största scenerna men förtjänar stor respekt för sin talang och förmåga att skapa energi och egensinnighet på redan uppkörda vägar.


Agnes Obel Citizen of Glass
Obels musik växer sig starkare för varje platta som går. Hennes bästa hitintills.

Michael Kiwanuka Love & Hate
Jag gillade debuten men här är influenserna fler, arrangemangen större och summan av delarna blir mer spännande att lyssna på i längden.

Christian Kjellvander A Village: Natural Light
Kjellvander har skapat sin egna katedral i de sörmländska skogarna. Den blir allt vackrare. Ett album i ordets rätta bemärkelse.

Wovenhand Star Treatment
Med en alldeles egen karta och kompass tar sig David Eugene Edwards fram i ett apokalyptiskt landskap där punkare, hårdrockare, gothrockare, predikanter och honky tonks kan förenas.

PJ Harvey The Hope Six Demolotion Project
Harvey har efter ständigt sökande skapar sin alldeles egna musikaliska sfär som gör henne unik i rockmusikhistorien.

Kent För då, som nu, för alltid
Sveriges bästa rockband genom alla tider anammade årets melodi och gjorde ett storslaget och vackert uttåg med flaggan i topp. Vila i frid, Kent.

Gojira Magma
Året bästa hårdrocksplatta i min lilla värld kom från Frankrike.

Katatonia The Fall of Hearts
Årets näst bästa hårdrocksplatta kom från Sverige. Ödesdiger domedagsmetal med både hjärta och smärta. Inte bara mörker.

Opeth Sorceress
Årets tredje bästa hårdrocksplatta kom också från Sverige. Inte lika sammansvetsad som föregångaren men topparna är mer effektfulla. Varför growla när man kan sjunga.

Miranda Lambert The Weight of the Wings
En artist som, likt Dolly Parton, pendlar mellan det genuina jag älskar med countrymusiken och det tillgjorda som får mig att dra mig undan. På denna dubbelplatta är det slagsida åt det förstnämnda. Det gillar jag.

Margo Price Midwest Farmer's Daughter
En ny bekantskap som förvaltar countrytraditionen med respekt och integritet. Om Lambert är en ny Parton så är Margo Price en modern Loretta Lynn.

Brent Cobb Shine On A Rainy Day
Intet nytt under solen men här gömmer sig en låtskrivare av rang. Ytterligare en countrydoftande singer/songwriter som jag kommer att följa i fortsättningen.

Pinegrove Cardinals
Återupplivar mitt sena 90-tal på ett positivt sätt. Built to Spill- och Sebadoh-referenserna finns där och det räcker långt. Hade Pavement låtit som Pinegrove hade jag älskat dem också.

Det går att nämna fler; Peter LeMarc, Dawes, Band of Horses, case/lang/veirs och E.S.T Symphony för att nämna några. Men just idag kändes de här 20 valen helt rätt.


söndag 25 december 2016

Broken Records julkalender will soon be over

Nu är julen här och denna bloggs julkalender avslutad. Årets kanske viktigaste händelse. För att summera listan delar jag den här i nästintill komplett Spotify-format. Med enda undantaget att Christmas Eve Can Kill You här finns i originalversion med The Everly Brothers istället för Bonnie 'Prince' Billys & Dawn McCarthys cover. Får jag välja en jullåt ur rockhistorien kommer den att väljas som tidernas främsta i min bok. Dessutom medverkar Tom Waits på albumversionen av Go Tell It On The Mountain. Så den här listan är inte dum alls. Lyssna!



Jag vill avsluta detta lilla julprojekt med en klassiker som jag egentligen inte har så mycket till övers för som enskild låt. Men David Bowie la an tonen för hur musikåret 2016 skulle bli med sin värdigt iscensatta men tillika tragiska sorti från detta jordeliv i januari. Det skulle visa sig bara vara början på ett år som gått i avskedets tecken.

Därför vill jag dela detta klipp där han och Bing Crosby förenades kring flygeln för ganska exakt 39 år sedan. Faktum är att denna låt har blivit en av Bowies bäst säljande singlar under hela sin hyllade karriär. Det kan man ju ha vissa synpunkter på men ett år som detta spelar det mindre roll. Denna inspelning fyller på något sätt en funktion och påminner mig om vilka outgrundliga vägar rockhistorien kan ta en med på. Både utifrån lyssnarens och artisternas perspektiv.

Ha nu en fortsatt god jul!

lördag 24 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 24

Lucka 24:
Simon & Garfunkel - 7 O'clocks News/Silent Night

Visst, ska jag välja det bästa ur Paul Simons gedigna katalog är kanske inte denna parentes den mest representativa. Men nu är det ju ändå jul och deras tolkning av Silent Night med nyhetsuppläsare i bakgrunden känns ju på något sätt lika träffande 2016 som 1966. Stämningsfullt och vackert men där mörkret och tragedin smyger sig på som ett ständigt hot, i detta fall i form av en nyhetsuppläsare, i bakgrunden. På något sätt skänker det ändå tröst i att vi har befunnit oss där förut. Det behövs i en tid som denna.


Låten avslutade den i mitt tycke bästa plattan med Art & Paul. Kanske Simons allra bästa produktion genom hela sin långa karriär. Fast på den punkten ändrar jag åsikt lika ofta som SVT byter julvärd.




Nu är alla luckor öppnade så nu kan vi frossa julmat i dagarna tre. För den som vill göra det till tonerna av missmodig, dekadent och mestadels ledsen julmusik kan göra det genom att ta del av min julkalender sammanställd i Spotify-format via denna länk.

Om ni istället söker mer traditionell julmusik men är urbota less på Bing Crosby, Elvis Presley, Sissel Kyrkjebö, Tommy Körberg, Just D, Tommy Körberg och Carola vill jag rekommendera den Chicago-baserade gruppen Sleeping At Last som i huvudsak kretsar kring centralgestalten och sångaren Ryan O'Neal. På deras Christmas Collection 2016 samlas en rad fina tolkningar av traditionella julsånger. De visar att om man plockar bort Lennon och en barnkör blir Happy Xmas (War Is Over) en uthärdlig låt. Till och med riktigt fin. Och deras version av O, Holy Night tillhör en av de vackraste du kan lyssna på julen 2016.

God jul och gott nytt år!


fredag 23 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 23

Lucka 23:
The Blind Boys of Alabama - Go Tell It On The Mountain


Historien om gospelgruppen The Blind Boys of Alabama känns nästan osannolik. Nästan så att man tvivlar. En grupp bestående av blinda män vars centralgestalter har sjungit tillsammans sedan 1940-talet då de förenades på skola för döva och synskadade i Alabama. Clarence Fountain är visserligen den ende medlemmen som varit med från starten men de har varit inspirationskällor till framlidna legender som Bobby Bland och Marvin Gaye. De existerar i vilket fall på riktigt och har gjort musik ända in på det tjugoförsta århundradet som berör och inspirerar nya artister. De bevisas i denna tolkning av en traditionell julgospel som de spelade in på skivan med samma namn från 2003. På albumversionen bidrar Tom Waits med sin rossliga stämma och det förhöjer värdet ytterligare.

torsdag 22 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 22

Lucka 22:
Mark Kozelek - God Rest Ye Merry, Gentlemen

Egentligen blir jag inte särskilt upplivad av alternativa rockartister som ger sig på att spela in julskivor. Visst, jag kan förstå att det kan vara en kul grej men det blir sällan särskilt intressant i längden. Sufjan Stevens har gjort otaliga försök men jag gillar mer hans musik när han ägnar sig åt egna produktioner.


Därför kan jag inte påstå att mitt intresse för den forne Red House Painters - sångaren, den alltid lika slokörade trubaduren, Mark Kozeleks julalbum var speciellt stort när den släpptes för ett par år sedan. Jag skulle nog hävda att i 13 av 14 fall var mitt ointresse motiverat. Men den här tolkning av en klassisk julstandard, med anor från medeltiden, visade sig vara en utsökt symbios mellan två världar som åter bevisade att jag kan ha fel. Sånt händer ofta. Det har hunnit bli en återkommande julfavorit i mina spellistor.

onsdag 21 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 21

Lucka 21:
Leonard Cohen - Famous Blue Raincoat

Vi befinner oss i den mörkaste tiden och vad kan då värma mer än Cohens ljuva stämma. Låten är ingen jullåt den heller men för mig räcker det med att den utspelar sig i december för att den ska väcka rätt typ av känslor. Det var med denna låt som jag upptäckte Cohen en gång i tiden och den tillhör nog fortfarande min absoluta favorit bland alla fina sånger den kanadensiska poeten hann ge oss innan hans liv tog slut i november.

Han var produktiv in i det sista och därmed kommer hans frånvaro att märkas. Men musiken finns ju kvar och det ska vi vara tacksamma för. Cohen var, trots en relativt mogen debut på musikscenen, verksam under sex decennier och det finns guldkorn att plocka från var och ett av dem. Visst var produktionen förhållandevis sparsmakad i jämförelse med samtida aktörer som Bob Dylan och Neil Young och det fanns svackor men Cohens värdighet sattes aldrig ur spel. Så länge Phil Spector inte fanns med i bilden så var hans lägstanivå alltid hög. Han kom att förbli rockmusikens stora gentleman in i det sista.



Jag tror de flesta redan sitter på sina Cohen-favoriter men för dem som ids så kan ni ju alltid ta del av mina:

tisdag 20 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 20

Lucka 20:
Nick Lowe - Christmas Can't Be Far Away

Julmusik blir inte alltid särskilt intressant när decembermånad väl har passerat. Men när vi som nu befinner oss mitt i stöket så fyller den ändå en funktion. Den forne brittiske new wave/pubrock/postpunk-ikonen Lowe lyckades för några år sedan spela in en julplatta med substans som skänker värme, glöggmys och en lagom dos av tingeltangel.

måndag 19 december 2016

Broken Records julkalender. Lucka 19

Lucka 19:
Andrew Bird - So Much Wine, Merry Christmas

Andrew Bird har med sin platta Are You Serious inte bara gjort en av årets bästa plattor utan även namngett den med den mest träffsäkra titeln för att beskriva 2016. Det finns många guldkorn att hämta från den plattan som dessvärre nog kommer att glömmas bort när etablerade musikkritiker ska summera året i diverse tidningar med årsbästalistor. Den förtjänar mer uppmärksamhet. Det skulle ju jag ha kunnat gett den men det hade nog inte gjort så stor skillnad. Istället delar jag en låt som är hämtad från 2014-års coverplatta där Bird tolkar The Handsome Family och förmedlar i detta fall lite obekväm och missmodig julkänsla. På ett fint sätt. För övrigt vill jag uppmana er till att lyssna på Are You Serious.



söndag 18 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 18

Lucka 18:
Tom Waits - Christmas Card From A Hooker in Minneapolis (Live)

Waits skapar julmys på sitt alldeles säregna och smått bisarra sätt och förenar Silent Night med ett mer dekadent perspektiv på julen. Live från en TV-show i Australien 1979.

lördag 17 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 17

Lucka 17:

Kent - Hjärta

Att Kent ikväll gör sitt sista framträdande lär knappast ha undgått någon. Ingen tillställning jag kommer att bevittna men jag såg dem för en dryg månad sedan på Malmö Arena och då bevisades att de tronar som Sveriges bästa rockgrupp den här sidan av millennieskiftet. Kanske för alltid. De tågar ut med flaggan i topp.


Att koppla den här låten till julen känns kanske långsökt men det är i sammanhanget inte särskilt relevant. Det är hur som helst en av de låtar som på senare tid växt fram som en av mina favoriter i deras gedigna katalog. En textrad som; Man vet man blivit gammal när en ungdom börjar glittra som Allens Manhattan. Dan före dan, har träffat mig rätt i hjärtat under den höst som förflutit. Och där finns det ju en julreferens trots allt.




Som en parantes listar jag min rangordning av Kents plattor. För att degradera denna bloggs värdighet inför jag även sifferbetyg, 1 - 10. Betygen betyder ingenting. Bara nörderi.

1. Vapen & Ammunition (Betyg: 9) 2002
Genuin samling sånger som alla fyller en funktion. En svensk klassiker. Deras motsvarighet till Eldkvarns Kungarna från Broadway. Men den här står sig nog bättre med tiden. Det enda jag kan sätta på minussidan är avslutningen Sverige. En fin låt med ett välvilligt budskap men känns lite malplacé i sammanhanget och hade gjort sig bättre som en enskild singel.

2. Hagnesta Hill (9) 1999
Plattan är kanske i längsta laget men här är nog topparna högst. Jag tyckte inte den var så intressant när den kom, ansåg att Kent hade blivit för stora för mig vid detta skede. Jag ville vara alternativ och ansåg att arenaband inte var min kopp te. Det var först tio år efter dess ankomst som jag mognade, tog mitt förnuft till fånga och förstod vidden av dess briljans.

3. Du & jag döden (8) 2005
Ytterligare en platta jag har omvärderat. Framförallt den andra halvan av skivan innehåller några av deras bästa låtar som bara växer med tiden. Det var nog egentligen bara titeln som lade ribban lite väl högt. Förväntade mig Det sjunde inseglet men fick mer Fucking Åmål. Men det är ju bra det med. Storslagna låtar om insikten om att livet trots allt är ändligt. Den där känslan som växer sig allt starkare nån gång mellan 30 och 40. Deras sista platta där gitarrerna fortfarande stod i centrum.

4. Då som nu för alltid (8) 2016
En värdig avslutning som lämpar sig för ett storslaget uttåg från de största arenorna. Här finns några av Bergs bästa texter och låtar. Bombastiskt och svulstigt men samtidigt mer personligt än någon gång tidigare. Mer direkt än deras främsta plattor och därmed riskerar den att åldras fortare. Men just nu gör det ingenting.

5. Isola (8) 1997
Den står sig med tiden även om texterna blev bättre vid senare skede. En platta som tog Kent in i vuxenlivet. Och med 747 tog de sig från klubbarna till arenorna i jumbojet-fart.

6. Röd (7) 2009
Inleds med en hopplös profan psalm av en ostämd kör men sen blir det ju bara bättre. Gruppen känns mer bekväma i den allt mer elektroniska ljudbilden som de hade flörtat med en längre tid men som tog mer plats på föregångaren Tillbaka till samtiden. Den här plattan håller bättre. Bara man hoppar över första spåret.

7. Kent (7) 1995
Hade Kent bara gett ut en platta och gjort en Jakob Hellman så hade det här varit en klassiker men med facit i hand så blev det ju bättre sen. Därför känns den inte lika angelägen nu som då. Men den väcker känslor än idag. Kanske mest nostalgi. Men ändå.

8. Tillbaka till samtiden (7) 2007
Banade väg för ett nytt sound som var spännande då men tiden har tärt på en del av låtarna även om det finns höjdpunkter som håller. Ingenting, Berlin och Columbus hör dit. Ensammast i Sverige är  en storslagen avslutning som för tankarna till 747.

9. Tigerdrottningen (6) 2014
Det här är kanske ett album som jag likt Du & jag döden kommer omvärdera men jag har svårt i nuläget att hitta tillräckligt mycket som griper tag i mig när jag lyssnar. Den känns därför lite ljummen. Men Svart snö är fin. Liksom Simmaren. La Belle Epoque är effektfull.

10. Verkligen (6) 1996
Jag tyckte den var fantastisk när den kom trots att mina förväntningar innan var skyhöga. På ett sådant sätt som det bara går att uppleva när man befinner sig i tonåren. Men som sin föregångare, debutplattan, känns den tjugo år senare inte lika angelägen. Det kanske är jag som har blivit för gammal och grå.

11. Jag är inte rädd för mörkret (5) 2012
999 räcker långt men inte hela vägen.

12. En plats i solen (3) 2010
Jag har nog aldrig förstått poängen med den här skivan. Var den på riktigt? Förväxlar omslaget med en Absolute Summer Romantic Hits - platta som kanske inte finns. Ser idag aldrig någon anledning till att lyssna på den igen. Trodde nog att gruppen hade gjort sitt när den här kom men som många gånger förr har de gjort nya låtar och plattor som återuppväckt och omvärderat mitt intresse för gruppen. Men nu är det slut. För då, som nu, för alltid.

Här min låtlista med gruppen för den som orkar:

fredag 16 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 16

Lucka 16:
Wovenhand - Go Ye Light

Vad krävs för att något ska definieras som julmusik? Ett religiöst tema med lite ljus i mörkret brukar räcka ganska långt. Den vidsynta definition lever i princip all musik David Eugene Edwards tar sig an väl upp till. Det här tillhör en av mina favoritlåtar från året som gått.

torsdag 15 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 15

Lucka 15:
Wonderlux - A Nightmare On Elf Street/O Holy Night



Om Leslie Odom Jr har gjort årets mest själfulla julplatta så har Wonderlux har gjort årets coolaste. Instrumental gitarrock med inslag av surf, spaghetti-western och rockabilly som skapar stämningsfull julmys för den som vill att glöggen ska smaka lite extra. Vilka Wonderlux egentligen är har jag ingen bra koll på men det här ska nog ses mer som ett projekt än en traditionell rockgrupp. Men kul är det. Nästan hela tiden ända fram till julafton och en bit in på nästa år. Men sen har jag nog tröttnat.

onsdag 14 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 14

Lucka 14:
Leslie Odom Jr - Winter Song

Leslie Odom Jr har tidigare haft en framgångsrik karriär på Broadway och bland annat prisbelönats för sin medverkan i musikalen Hamilton (som hamnat i fokus efter det amerikanska valet men då var han inte längre med). Hur som helst, så besitter mannen en musikalisk begåvning och en röst som lämpar sig för mer än bara på musikalscenen. Det är inte ofta jag faller för professionellt skolade soulröster likt Odoms men jag kan inte låta bli att imponeras av den självsäkerhet som han uppvisar med sin träffsäkra röst. Känslan finns där och kanske ligger han bakom årets mest lyssningsvärda julskiva, Simply Christmas.

tisdag 13 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 13

Lucka 13:
Kacey Musgraves & Wille Nelson - A Willie Nice Christmas

En av nutidens mest talangfulla countryartister förenas med en av de främsta på samma scen genom alla tider i en underfundig och småtrevlig julduett. Nelson bör väl med sina 83 år vara en av pop- och rockmusikens nu äldsta artist som fortfarande är produktiv. Musgraves är född 55 år senare än sin duettpartner och har framtiden för sig. Men de verkar onekligen ha något som förenar dem ändå.

måndag 12 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 12

Lucka 12:
Sharon Jones & the Dap Kings - White Christmas

Sharon Jones är ytterligare en i raden av artister som fallit ifrån under 2016. Hon var kanske ingen förnyare av sin genre men en ytterst karismatisk och själfull sångerska, fullproppad med energi, som förvaltade ett musikaliskt arv med den äran. Vila i frid.


söndag 11 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 11

Lucka 11:
Laura Marling - Goodbye England (Covered in Snow)

Efter ett märkligt år, där Brexit fått stå som symbol för en i raden av händelser som bidragit till att den västerländska hegemonins inflytande på världsutvecklingen börjar stå på en allt mer vacklande grund, känns Laura Marlings fina låt som ett självklart val till att fylla lucka nummer 11. Den skänker tröst i en allt konstigare värld som aldrig mer kommer att bli vad den en gång har varit. Men så tänkte å andra sidan Churchill också för snart 70 år sedan. Och vi vill väl egentligen inte att den ska bli vad den en gång har varit med kungligt envälde, slaveri, världskrig, folkmord och kommunistiska diktaturer som kännemärken? Nä, nu får jag nog rycka upp mig lite. 2017, here we go!


lördag 10 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 10

Lucka 10:
Bob Dylan - Ring Them Bells

Ikväll är den stora Nobelbanketten och en av huvudpersonerna kommer inte vara där. Bob Dylan har även tidigare i karriären haft en förmåga att med sin frånvaro hamna i händelsernas mitt. I det avseendet påminner han om en gudomlighet, en Messias-gestalt. Jag vill dock inte göra några fler religiösa liknelser utan istället får det mig att tänka på ett onyktert citat från vår svenska motsvarighet som en gång hävdade att "en inställd konsert är också en spelning".

Om Dylan är en värdig Nobelpristagare i litteratur är jag inte man nog att avgöra. Jag köper de motargument som bygger på att han redan har fått utmärkelser så det räcker i andra sammanhang. Det finns författare som är i större behov av uppmärksamhet och att vi befinner oss i ett läge där boken behöver all den upprättelse den kan få. Därför olägligt att ge priset till en rockartist i en tid när det fysiska formatet av litteratur, likt musik, är hotat. Samtidigt tillhör Dylan en av de artister som fått en musiknörd likt mig att börja söka litteratur som jag aldrig annars skulle ha tagit del av. Dessutom har han skrivit en del fantastiska texter. Men det har ju Leonard Cohen också och utifrån definition av vad litteraturpriset handlar om kanske Cohen hade varit ett mer välmotiverat val. Men han hade ju dessvärre inte heller kunnat närvara på kvällens middag.

Denna låt är ingen jullåt. Men det har i sammanhanget ingen betydelse. Det blir oftast som bäst när en låt inte har ett specifikt syfte att passa in i ett visst sammanhang. Detta gäller oavsett om det är politiskt eller religiöst. Dylan är ju ett strålande exempel på en artist som skrivit låtar med mångfacetterade betydelser och därmed har de kunnat användas i diverse olika sammanhang. Men titeln passar ju denna högtid som väntar oss och är hämtad från Oh Mercy från 1989 som i min bok tillhör ett av Dylans främsta verk. Det är främsta skälet till varför denna låt får fylla lucka nummer 10:


Ring them bells, ye heathen
From the city that dreams
Ring them bells from the sanctuaries
’Cross the valleys and streams
For they’re deep and they’re wide
And the world’s on its side
And time is running backwards
And so is the bride

Ring them bells St. Peter
Where the four winds blow
Ring them bells with an iron hand
So the people will know
Oh it’s rush hour now
On the wheel and the plow
And the sun is going down
Upon the sacred cow

Ring them bells Sweet Martha
For the poor man’s son
Ring them bells so the world will know
That God is one
Oh the shepherd is asleep
Where the willows weep
And the mountains are filled
With lost sheep

Ring them bells for the blind and the deaf
Ring them bells for all of us who are left
Ring them bells for the chosen few
Who will judge the many when the game is through
Ring them bells, for the time that flies
For the child that cries
When innocence dies

Ring them bells St. Catherine
From the top of the room
Ring them from the fortress
For the lilies that bloom
Oh the lines are long
And the fighting is strong
And they’re breaking down the distance
Between right and wrong

Copyright © 1989 by Special Rider Music

fredag 9 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 9

Lucka 9:
John Cale - Hallelujah

Visst, det här är kanske en uttjatad låt. Inte minst i dessa juletider. Men den håller ändå och det visar på vilken mångbottnad storslagenhet detta verk besitter. Det ska Leonard Cohen ha all respekt för. En av de största låtskrivarna genom alla tider som kommer att vara saknad i denna värld. Lyckligtvis kommer hans musik och lyrik att leva vidare.

John Cale är en mångsidig artist som också förtjänar stor respekt. Kanske inte i första hand för denna låt men han var, mig veterligen, först med att göra en cover på låten på ett hyllningsalbum till Cohen för 25 år sedan. Jag upptäckte låten när den var med på ett soundtrack till filmen Basquiat i mitten på 1990-talet och det blev genast en personlig favorit. Jag hade då ingen tanke på att det skulle förvandlas till en jullåt. Men det är fortfarande min favorittolkning av låten. Cohens egna och Jeff Buckleys tolkning inräknade. Här får ni den i en nyinspelad liveversion:

torsdag 8 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 8

Lucka 8:
Tracey Thorn - In the Cold, Cold Night

Den forna Everything But the Girl-sångerskan, som tillsammans med Beth Gibbons i Portishead blev en slags trip-hopdrottning på mitten av 90-talet, tolkar The White Stripes och det uppstår en bitterljuv och underskön julkänsla i all sin enkelhet. Thorn skapar julkänsla på ett sympatiskt sätt trots regntunga skyar ute.

onsdag 7 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 7

Lucka 7:
My Morning Jacket - Xmas Curtain

Ibland, när mitt mest dystopiska perspektiv på framtiden får för stort utrymme, konstaterar jag i vemod att My Morning Jackets glansperiod nog trots allt är över. Den senaste plattan och Jim James soloalster från i år har gett tydliga signaler. Talang och kompetens finns kvar och för min personliga del känns de fortfarande angelägna. Det kommer de alltid att göra. Men det är på något sätt tydligt att idéerna inte riktigt räcker till längre. Det saknas något och det är inte längre som det var under de magiska åren mellan 2001 och 2011. Ett decennium fyllt med ljuv, själfull och genreöverskridande rockmusik från den samspelta rockkvintetten från Kentucky. Nästan allt de tog sig an blev till guld. Men mer ett decennium av en grupp eller artist på denna nivå är mer än vad man kan begära. Mig veterligen finns det ingen grupp eller artist som utan djupare svackor hållit så hög nivå under en längre tidsperiod. Ni får gärna komma med förslag? (Paul Simon och Tom Waits viskar någon därute och jag vill kanske medge att ni har rätt. Men ändå. Det beror på hur man räknar.)


MMJ är det tjugoförsta århundradets motsvarighet till The Band. I likhet med sina föregångare kunde de i sin glans dagar skriva låtar med jultema som kändes relevanta under hela året. Som i denna låt hämtad från den platta, At Dawn (2001), där de på allvar visade att de var mer än ett amerikanskt alternativband i mängden. Det var då som grunden för deras storhetstid lades. Nu, femton år senare, är det nog snart dags för den sista valsen.

tisdag 6 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 6

Lucka 6:
Gretchen Peters - Song for a Winter's Night

När mörkret och kylan känns allt för påträngande har Gretchen Peters en röst med mildrande effekt. Det här är fint. Nästan alldeles för vackert. Men så måste det får vara ibland också.


måndag 5 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 5

Lucka 5:
Bonnie 'Prince' Billy & Dawn McCarthy: Christmas Eve Can Kill You

Det här är en smått fantastisk låt i dess original med The Everly Brothers, hämtad från 1972-års platta Stories We Could Tell. En av de jullåtar som det går att lyssna på oavsett tidpunkt på året. Låten handlar om att stålsätta sig inför julhelgen. När livet inte är som en dans runt granen kan en högtid likt julen bli plågsam. Ett tema eller en känsla som går att applicera på många situationer i livet. Bonnie 'Prince' Billy och Dawn McCarthy lyckas återuppliva denna låt med den äran i sin utsökta cover. Nästintill lika bra som Everly-brödernas version.


söndag 4 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 4

Lucka 4:
Daniel Norgren - Softly Falling Snow

Jag hoppas på snö i vinter. Och att jag under 2017 kommer få höra mer av en av Sveriges mest anonyma musikaliska aktörer i förhållande till hans talang. Han förtjänar mer uppmärksamhet än den han får. Men de som lyssnar blir inte sällan hängivna beundrare av Borås-sonens förmåga att skapa en brygga mellan det svenska vemodet och den amerikanska blues- och folkrocktraditionen. I april får jag glädjen att åter igen få uppleva hans musik live. Förväntan är hög.

lördag 3 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 3

Lucka 3:
Merle Haggard - If We Make It Through December

Merle Haggard är endast en i raden av alla musikaliska hjältar som fallit bort under det märkliga året som gått. Hoppas det inte hinner bli bli fler. Om vi bara klarar av december. En artist med en respektingivande röst som det inte går att värja sig emot i längden. Det är sådana röster som skänker tröst under den mörkaste tiden på året. Det är tur att musiken lever vidare.

fredag 2 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 2

Lucka 2:
Loney Dear - December Lilies

Advent handlar ju om väntan. Jag väntar smått otåligt på Loney Dears sjunde album. De aptitretare som ges ut lovar gott. Jag tror 2017 blir ett bra Loney Dear-år.

torsdag 1 december 2016

Broken Records julkalender: Lucka 1

Lucka 1:
Sofia Karlsson & Martin Hederos (med Christian Kjellvander) - Vinterlång

Sofia Karlssons ljuva folkstämma förenas med Kjellvanders undersköna röst som visar sig fungera lika bra på svenska. Lägg där till Hederos pianospel, som är unikt i sitt slag, och vi har en julklassiker som håller hela vintern lång.




lördag 19 november 2016

Brent Cobb


Brent Cobbs platta Shine On A Rainy Day växer sig allt starkare för varje gång jag lyssnar. Cobb är tydligen ett etablerat namn på den alternativa Nashville-scenen som låtskrivare och med rätt släktskap. Men för mig en ny bekantskap. Musiken låter som ett countryalbum som Paul Simon skulle ha kunnat spela in om han hade utforskat countryscenen på samma sätt som Bob Dylan gjorde på Nashville Skyline. Och det ser jag som en kvalitetsstämpel. Inget unikt, men för mig sjunker det in lika bra för det.

söndag 13 november 2016

Ett värdigt avslut - Om Kent och Cohen (och lite Bowie)

Vecka 45 år 2016 blev en märkvärdig vecka. En vecka i avskedets tecken vilket på sätt och vis är signifikativt för hela året som gått. Det började ju med Bowie som la an tonen. Prince, Merle Haggard, Freddie Wadling och Olle Ljungström föll bort. Sedan hakade Peter Lemarc på tåget och hävdade att han skulle ge ut sin sista platta nu i november men det tar jag nog inte bokstavligen. Jag tror aldrig att han kommer kunna låta bli att på något sätt bidra med ny musik. Han har för mycket kvar att ge. Däremot har skivor med vemodiga och melankoliska teman fått prägla mitt musikår i form av Nick Cave, PJ Harvey, Wovenhand och Christian Kjellvander. Där avskedet, sorgen och den förestående apokalypsen finns ständigt närvarande som en röd tråd. Att jag sedan lyssnat mycket på gotiska metalakter som Opeth, Katatonia och Gojira gör väl knappast tillvaron ljusare. Men inte desto mindre fascinerande. Tvärtom.


Men vecka 45 blev ändå mörkare. Häromdagen möttes världen av nyheten att Leonard Cohen hade gått bort. Det kom knappast som en chock för de som följt honom under de senaste åren. Dels med tanke på hans ålder men främst grundat på tematiken som präglat hans tre senaste album. Det har ju känts som de alla har kunnat vara hans sista. Det är kanske därför jag ser dem så älskvärda. Men även om dödsbudet var förannonserat så blir alltid ett faktum något helt annat att ta in. Men det går inte annat än att vara tacksam för all den fantastiska musik han lyckades dela med sig av och förmedla. För mig kommer nog hans sista plattor alltid att betyda mest. Likt hur jag förhåller mig till Johnny Cash skivkatalog.

Sedan har vi ju Kent som strax efter Bowies dödsbud, likt Lemarc, annonserade om gruppens upplösning och avslut. Jag har svårt att tro att det inte finns något samband med Bowies sätt att iscensätta sin egen bortgång. Det började med plattan Då som nu för alltid för att sedan följas upp av en samlingsplatta och en avskedsturné. Jag fick ikväll bevittna deras uttåg på Malmö Arena. Ett vackert sådant där de visar sig tåga ut med flaggan i topp. Joakim Bergs texter, som jag värderar högt, har alltid varit präglade av svårmod, melankoli och svärta. Trots detta spred deras avskedskonsert värme och jag kunde inte låta bli att nästintill motvilligt bli lite sentimental och nostalgisk när det spelade låtar som 747, Hjärta och Mannen i den vita hatten. Likt min förväntan passade dessutom låtarna från det senaste albumen väl in i arenaformatet.


Nästan alla Kentlåtar jag hör väcker en känsla som skapar ett minne till en tid, en plats och i några fall till personer som betytt något. Det innebär inte att jag gillat allt gruppen har gjort men jag har alltid förhållit mig till deras musik på något sätt under de senaste tjugo åren vilket är mer än halva mitt liv. Den enda grupp som kommer i närheten av den statusen är nog R.E.M och det är för mig en en kvalitetsstämpel. Med facit i hand så finns det så fantastiskt mycket låtar och texter som jag har Kent att tacka för.

Till skillnad från Lemarc tar jag dem på deras ord. De har genom hela karriären varit konsekventa i sitt förhållningssätt till omvärlden och därmed pålitliga och vunnit sin trovärdighet. Detta kommer bli det sista vi hör från Eskilstunakvartetten (som periodvis varit en kvintett). De kommer att lämna ett tomrum i svenskt musikliv och jag kommer att sakna dem även om jag tycker de gör helt rätt i att sluta när de fortfarande känns relevanta. Om det fanns en uns av ungdom kvar hos mig innan denna kväll så tog jag farväl till den i kväll. Den går i graven med Kent. Det blev ett värdigt avsked och jag är glad för att jag var där. Tack för det.

Jag avslutar denna kväll med att lyssna på Bowies Blackstar i nattens sena timme. Det får sätt punkt på vecka 45. För imorgon är det fars dag och då ska jag bara vara tacksam och glad för att jag både har en anledning till att bli firad och att jag har någon att fira. 2016 har på något sätt blivit en påminnelse om att ingenting är för evigt. Det är väl ingen påminnelse man skriver in i sin mobil men något man bör vara medveten om hela tiden ändå. Livet känns mer betydelsefullt då. Men det har nog alla andra fattat tidigare. Det var kanske bara jag som lät min ungdomliga naivitet hållas vid liv lite för länge.

söndag 6 november 2016

Agnes Obel blir bara bättre


Det är november och allmänt höstrusk börja övergå i mörker och vinterkyla. Vad kan då passa bättre än att lyssna på Agnes Obels senaste platta Citizen of Glass. Den klassiskt skolade pianisten från Danmark har i rollen som singer/songwriter, besläktad i sitt tonläge med svenska artister som Ane Brun och Anna von Hausswolff, tidigare gett ut två förtroendeingivande plattor men inget har låtit lika bra som det gör på detta genomarbetade och ambitiösa album. Vackert, ödesmättad vemod som inte kan begränsas av någon genrebeskrivning. Det är precis vad november kräver.



Filmen om Esbjörn Svensson

Om en knapp vecka ska jag gå och se Kents avskedskonsert på Malmö Arena. Förväntan över att slutligen få ta avsked av den grupp som under de senaste 20 åren tronat som Sveriges viktigaste rockgrupp är givetvis hög. Det är svårt att ifrågasätta gruppens betydelse. Dessutom har de haft en tydlig inverkan på mitt personliga musikintresse. Men Sveriges viktigaste band under samma tidsperiod skulle jag vilja hävda är ett annat. Hur imponerad jag än har varit av Joakim Bergs låtskrivarförmåga, ingen mig veterligen nu aktiv artist hanterar det svenska språket på samma briljanta sätt, vill jag påstå att Esbjörn Svenssons Trio besatt något större i sin repertoar.


Det är givetvis bara fånigt och egentligen helt meningslöst att jämföra grupper inom olika genrer på detta sätt men om Berg med sina låtar har lyckats med att ta en som lyssnare tillbaka till samtiden, lyckades Esbjörn Svensson i sina kompositioner fånga det tidlösa. Det ogreppbara som aldrig går att definiera men som vi ändå tror oss uppleva. Det som får en att inse livets storslagenhet. På gott och på ont. Därför kommer E.S.T:s musik alltid att leva vidare och spela en lika stor betydelse om hundra år som den gör idag. Jag är väl egentligen inte ämnad att geniförklara någon men om jag tvingas till det skulle jag tillskriva Esbjörn Svensson detta epitet. Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt när han tillsammans med sina medmusikanter Magnus Öström och Dan Berglund befann sig på sin kreativa topp. Jag är visserligen tacksam för att jag hann uppleva gruppens musik live vid ett tillfälle på Fasching i slutet på 1990-talet men jag är samtidigt besviken på att jag inte tog fler tillfällen. När jag med lite mer mognad var lite mer mottaglig för deras musik. Tänkte, när möjlighet gavs, att det säkert kommer fler tillfällen men till slut gjorde det inte det vilket i sig har blivit en livsvisdom.

Det kanske är en av anledningarna till att jag 20 år efter mitt senaste och hittills enda besök på en Kentkonsert tar tillfället i akt att se en spelning på deras sista turné. För när Kent hävdar att det är deras sista konsert så vill jag tro på dem.

För er som inte redan sett den vill jag i vilket fall rekommendera alla att se det fina porträtt som görs av denne begåvning till jazzmusikant i Filmen om Esbjörn Svensson som finns tillgängligt på SVT play i 22 dagar till.  Men det kommer kanske fler tillfällen.

tisdag 18 oktober 2016

Kjellvander på högsta möjliga volym

Det är lätt hänt att man lever ett till synes lyckligt liv men förleds av villfarelsen att nedtonad och lugn musik lämpar sig att lyssna på låg volym. Som bakgrundsmusik. Det är helt fel. För att nyanserna i produktionen ska ges rättvisa är det inte sällan just när du lyssnar på dessa plattor som du behöver skruva upp volymen ett snäpp och avnjuta musiken i sin helhet för att bli omringad och slutligen, förhoppningsvis, uppslukad av musiken. Annars finns det risk att musiken faller tämligen platt och upplevs som slätstruken. Detta är Christian Kjellvanders senaste platta, A Village: Natural Light, ytterligare ett bevis på.


Att jag har förväntningar på en ny platta med Kjellvander är nog knappast någon som förvånas över. Jag värderar hans produktioner högt och det är sällan jag har blivit besviken på något som kommit från hans håll under de senaste 15 åren. Men det är heller inte ofta förväntningarna överträffas. Inte som denna gång. För den nya plattan är nog egentligen det mest helgjutna jag har hört från honom. Åtminstone som album i sin helhet betraktat. Låtarna har funnits på tidigare album, inte minst på 2007 års mästerverk I Saw Her From Here...  men på denna skiva blir det tydligare att låtarna utgör pusselbitar i något större. Det är helheten som är det centrala. Ungefär som på ett album ur Mickey Newburys An American Trilogy eller Scott Walkers fjärde soloplatta. Richard Hawleys Truelove's Gutter är ett mer samtida exempel. Det går även att dra referenser till Gene Clarks främsta verk, Nick Caves senaste och Bill Callahan. I likhet med nämnda Hawleys utmärkta platta bygger låtarna upp en nervkittlande sinnesnärvaro för att i slutet av plattan nå ett klimax i form av ett sparsmakat men desto mer effektfullt crescendo. I Kjellvanders fall kan det höras i näst sista låten Good Child.

Föregångaren The Pitcher, från 2013, var en lovande inledning på något nytt i Kjellvanders musikaliska utveckling. Bitvis kändes det dock inte som att alla goda ambitioner blev lika effektfulla som de hade varit i teorin. Plattorna är tydligt besläktade med varandra, men A Village: Natural Light, känns mer genomarbetad och helgjuten i sin ljudbild. Som att Kjellvander har haft modet att fullfölja sin ambition fullt ut. Stämningen är ödesdigert vacker med en suggestiv inramning. Melodierna kommer och går men det är något större som består. Jag hör det dock först när jag lyssnar på plattan på högsta möjliga volym som tillåts i ett flerfamiljshus. Men det är väl knappast någon som kan klaga? För det här låter riktigt bra. I annat falla får jag väl flytta till ett hus. Ett hus på landet.


söndag 9 oktober 2016

Nick Cave: Skeleton Tree

Jag har alltid haft ett kluven inställning till Nick Caves musik. Ena stunden tycker jag han har varit briljant i sin ödesmättade estetik som förenar förenar personliga favoriter som Leonard Cohen och Tom Waits med Ian Curtis och David Eugene Edwards. Andra stunder har jag inte orkat med hans stundtals övertydliga, teatraliska, pretentiösa och gotiska anslag som får mig att känna en mättnad. Det krävs för mycket. Det finns dock en rad låtar och en och annan platta från hans karriär som jag värderar högt. Inte minst No More Shall We Part från 2001 som jag anser är ett smärre mästerverk.


Det är inte omöjligt att jag kommer värdera den senaste plattan, Skeleton Tree,  lika högt.  Jag kan inte annat än falla helhjärtat inför så hjärtskärande och intim musik där de små nyanserna skapar storslagna, episka ögonblick. Det är annorlunda gentemot det mesta jag har hört med Nick Cave tidigare även om sinnesstämningen inte känns helt obekant. Likt på No More Shall We Part finns här en välbehövlig dos av ödmjukhet vilket jag ibland saknat i hans artisteri. De uteblivna melodierna är trollbindande från första stund. Atmosfären är givetvis färgad av den sorg och tragik som ligger bakom albumets tillkomst. Jag har fortfarande inte sett filmen som följer albumet så jag utelämnar detaljer. Det lär den som är intresserad bli varse ändå. Men det här är trots allt mörker inte becksvart. Det finns en ljusspringa som tränger igenom och det räcker väldigt långt.

lördag 24 september 2016

Jim James

Jag gillade verkligen Jim James föregående soloplatta, Regions of Light and Sound of God. Men den nya singeln, Same Old Lie, inger inte några jättehöga förhoppningar på uppföljaren, Eternally Even, som kommer i början av november. Den känns som ett mellanspår från senaste, den något blekare, My Morning Jacket-plattan som utmynnar i ett Ravi Shankar-inspirerat ihopkok med drum'n' bass-rytmer. Men musik är till för att omvärdera. Jag hoppas jag ändrar mig. Lyssna själva för den delen.




David Åhlén - Morning Prayer

fredag 23 september 2016

Cohen fyller 82 och det är inte mörkt än

När Leonard Cohen fyllde 80 gav han ut den utsökta plattan Popular Problems. Häromdagen fyllde han 82 och det firas med en helt ny sång; You Want It Darker som föregår det album med samma namn som väntas i mitten av oktober. Producerat av hans son Adam Cohen.

Samtidigt som jag lyssnar läser jag texter om bland annat Cohen och Townes Van Zandt ur Magnus Erikssons nyutgivna bok Porträtt - Essäer om diktare och musiker. Litterärt initierade texter som får mig att inse att jag har mycket kvar att lära och mycket kvar att upptäcka. Det berikar. För livet är är visserligen ändligt men ändå långt nog för att inte göra avkall på sin egen nyfikenhet. Det får Leonard Cohen i all sin briljans vara ett kvitto på.



fredag 9 september 2016

Parker Millsap på Spotify

Nu finns Parker Millsaps senaste platta, The Very Last Day, som kom i våras även på Spotify. Ser egentligen ingen poäng med att locka folk till streamade musiktjänster men kan det på något sätt få folk att upptäcka denna oslipade diamant till låtskrivare så är det ju värt det. Det är ett fantastiskt fint album som alla bör ha i sin skivsamling. För visst har ni en sån?

tisdag 6 september 2016

De tio budorden (enligt SCAC)

Jag har följt gothcountry-apostlarna som rör sig runt gruppen Slim Cessna's Auto Club i snart ett decennium nu. Oavsett om det varit utgivet under eget namn eller om det rör sig om något sidoprojekt har jag haft ögon och öron öppna. Det gäller såväl Jay Munlys soloutflykter som deras musik utgiven under namnet Denver Broncos UK, som kom för ett par år sedan. Allt har inte varit bra men likväl intressant. De har ju en musikalisk utgångspunkt som förenar Hank Williams, Johnny Cash och The Louvin Brothers med senare aktörer som Pixies, Gun Club, Joy Division och Nick Cave. Musik som jag sällan kan låta bli att hålla mig borta ifrån.


Gruppen är aktuell med sitt första album i eget namn sedan 2011-års Untitled, som i mitt tycke inte levde upp till de förväntningar de skapade hos mig med den trio album som kom dessförinnan. Nu har de släppt ett album med de tio budorden i tolkning av Denvergruppen själva. Något annat var väl inte att förvänta. The Commandents According to SCAC heter albumet kort och gott och innehåller låtarna Commandments 1 till 10.

Efter några genomlyssningar känns detta som det mest homogena de hitintills har gett ut. Lite mer sammanhängande och något mer återhållsamt än tidigare album men inte utan att tappa styrfart. Jag behåller intresset nästan hela vägen. Musikaliskt upplevs det som mer genomarbetat och svackorna är försumbara. Jag saknar visserligen något av de mer direkta spåren som alltid har förekommit på deras tidigare plattor men albumet växer ju fler gånger jag lyssnar och det kan i slutändan utvecklas till ett av deras starkaste och mest helgjutna hitintills. Det får tiden utvisa. Fram tills dess kommer jag inte att kunna sluta lyssna.

Jag är dock besviken att intresset för gruppens musik inte är större i Sverige. Deras Europaturné når inte närmare än till Aalborg i Danmark. Jag såg dem på ett halvfullt Babel i Malmö för några år sedan och de bekräftade då, det glesa publikstödet till trots, att de är en grupp som ska upplevas live. Se dem om du får chansen.

söndag 28 augusti 2016

Höstkänning (med tillförsikt)

Det finns artister jag aldrig kommer sluta lyssna på. David Eugene Edwards (Wovenhand) och Christian Kjellvander är två av dem och båda dessa muntergökar kommer under hösten ut med nya album. Lägger jag därtill kommande konserter med den ovan nämnda Edwards, Katatonia, Loney Dear och Kents avskedsshow så ser det ut att bli en fin höst.

Den 14:e oktober kommer Kjellvander med sitt nya album. Via Soundcloud hittar du ett smakprov och den första singeln Midsummer (Red Dance) finns i sin helhet på Spotify.



lördag 27 augusti 2016

Robert Ellis

Det är svårt att inte tänka på Paul Simon när man lyssnar på Robert Ellis. Det är knappast något dåligt betyg. Kanske beror det på att han på sitt förra album gjorde en cover på Still Crazy After These Years. Men det finns något mer som förenar denna begåvade låtskrivare med en av musikhistoriens största legender. En talang utöver det vanliga.

Hans senaste, självbetitlade album, som kom tidigare i år låter i vilket fall utmärkt. Precis som föregångaren. Lyssna på de båda men glöm aldrig bort Paul Simon. Det kanske inte finns någon risk för det.


fredag 26 augusti 2016

Jag väljer Toni...

Jag ser recensioner med en massa plus, tärningar, getingar, smileys och inser att Håkan Hellström har kommit med något nytt. I första ögonblicket tänker jag att det måste jag kolla upp. Men innan jag hunnit skriva in den sympatiska göteborgarens namn, Sveriges alldeles egna Springsteen, i sökfältet på Spotify hinner jag ändra mig. Jag orkar inte försöka denna gång. Jag har försökt alldeles för länge nu.

I över ett och ett halvt decennium har jag försökt uppskatta hans produktioner. Visst har jag hittat ett och annat guldkorn till låt men aldrig kunnat instämma i de hyllningskörer som uppstår i hans efterföljd. Jag har till och med gått på en konsert och hoppats på någon slags frälsning men aldrig upplevt den eufori omgivningen beskriver. Det var okej men inte så mycket mer. Delvis beroende på att The Ark spelade innan den kvällen och då blir ju det mesta man hör därefter en förbättring. Från just den augustikvällen på Sofiero var det ändå Annika Norlin (Säkert) som berörde mest. Nä, jag orkar inte ge Håkan mer tid. Inte ikväll. Tiden är för värdefull för att ödsla på att försöka. Det är ett ålderstecken.

Så istället för Håkan Hellström skrev jag Toni Holgersson sökfältet. Det lät bra. Det är ett ålderstecken.


måndag 8 augusti 2016

New Adventures in Hi-Fi fyller snart 20 år. Det ska firas!

Om en dryg månad fyller R.E.M:s platta New Adventures in Hi-Fi 20 år. Knappast en händelse som kommer uppmärksammas i några vidare kretsar. Det tillhör ju inte något av de album som den nu insomnade Athens-kvartetten, senare trio, är mest ihågkomna för. Men på ett personligt plan fyller denna skiva en viktig funktion och att det snart gått två decennier sedan denna platta kom sätter om inte annat perspektiv på den musiknördiga delen av mitt liv som periodvis tagit en oproportionerligt stor plats.


Albumet släpptes den 10 september 1996. Vid denna tidsperiod var jag som mest hängivet fan av gruppens musik. Likt många andra dyrkade jag mästerverket Automatic for the People, vilket jag gör än idag, jag hade letade mig tillbaka till deras guldkorn på 80-talet och vägrat accepterat svagheterna i föregångaren, den så påklistrat rockiga, Monster från 1994. När New Adventures in Hi-Fi släpptes hade den mycket att leva upp till, både hos mig och för övriga musikvärlden. Kanske var det därför den gick ganska obemärkt förbi trots de relativt goda recensioner den möttes av. Den saknade några direkta hitsinglar och försäljningsmässigt blev det lite av en flopp. De hade med sina tidigare album skapat en måttstock som de skulle få svårt att leva upp till under de efterföljande 15 åren som de fortfarande var verksamma. Jag minns visserligen att jag gillade albumet men glömde ganska snabbt bort det och har senare gjort bedömningen att jag kanske önskade att jag gillade plattan mer än vad jag verkligen gjorde. Dessutom kom trummisen Bill Berrys avhopp ett år senare och det decennium som följde med tre relativt intetsägande album att lägga sin mörka skugga över skivan.

Under den senaste månaden har jag plockat upp mitt intresse för gruppens musik igen, främst på grund av att jag har återköpt deras 80-talsplattor på vinyl. Det har även gjort att börjat lyssna på deras senare produktion för att jämföra och placera musiken i perspektiv. Jag inser när jag lyssnar på New Adventures igen så är ovanstående bedömning av plattan felaktig. Den känns relevant än idag. För den innehåller en massa bra musik som står sig väl i konkurrensen med övriga plattor i gruppens gedigna katalog. Här finns låtar som den suggestiva och smygande balladen E-Bow the Letter med Patti Smith som en betydande del i bakgrunden samt den så effektfullt distat alarmerande men samtidigt bitterljuvt melankoliska Leave. Två av gruppens allra bästa låtar totalt sett över deras karriär som sträckte sig över nästan tre decennier.

Plattan inleds med How the West Was Won and Where It Got Us som nästan är lika effektfull och förförisk som DriveAutomatic For the People. Det finns även utsökta låtar i klassiskt R.E.M-format i New Test Leper, Be Mine och Electrolite. Utöver detta finns det mer nyanser att upptäcka i albumet som helhet. Till minussidan ska kanske läggas att albumet är i längsta laget spretar något mellan de rockiga inslag som präglade föregångaren Monster och de mer nedtonade låtarna som kom att bli gruppens signum under 90-talets inledning. Plattan spelades in under den turné som följde Monster och kanske är det därför det inte upplevdes som lika sammansvetsat och homogent som deras tidigare album. Men när jag skriver detta så inser jag att det är nog egentligen enbart mästerverk som tidigare nämnda Automatic och debuten Murmur som varit helgjutna från början till slut. Möjligtvis ska även den personliga favoriten och så ofta bortglömda Life's Rich Pageant från 1986 nämnas i detta sammanhang. Album som är nästintill omöjliga att leva upp till.

Det var nog därför många med mig såg New Adventures som ett lovande mellanalbum i väntan på ett nytt mästerverk och därför placerades skivan i hyllan utan att jag fullt ut insett dess skönhet vilket jag hade gjort om det hade handlat om vilken annan grupp som helst. Med R.E.M var det annorlunda. Nu föll sig inte den fortsatta historien lika väl ut som man hade hoppats. Trots enstaka ljusglimtar längs vägen var det först med deras avskedsplatta Collapse Into Now från 2011 som de återhämtade sig musikaliskt från Bill Berrys avhopp och lät som ett sammansvetsat och intressant rockband igen.

Av dessa skäl hoppas jag att ni som läser detta tar er tid och firar den 10 september detta år med att lyssna på New Adventures in Hi-Fi. En för övrigt något missvisande titel, men låt så vara.


måndag 1 augusti 2016

Wovenhand: Come Brave

Wovenhands förra platta Refractory Obdurate från 2014 var lite av en pånyttfödelse för den forne Sixteen Horsepower-predikanten David Eugene Edwards. Ett hårt och och alarmerande album som påminde om apokalypsen ständiga närvaro.

I september kommer en uppföljare, Star Treatment, på nytt skivbolag (Sargent House) men av det första släppet att döma påminner tack och lov ljudbilden mycket om föregångaren. Samma raka energi och med ett unikt sound som Edwards har utvecklat under de senaste tjugo åren.  Det lovar gott. Dessutom kommer han till Mejeriet i Lund den 1 oktober. Finns en del att se fram emot under hösten när sommar och semester är ett minne blott.



onsdag 20 juli 2016

David Åhlén

Jag var igår på en skivrunda i Malmö och när jag besökte den trevliga hipster-butiken Rundgång kunde jag inte låta bli att köpa ett exemplar av David Åhlens senaste platta Hidden Light. Jag hade inte mycket att gå på mer än att jag hade hört gott om honom och vid något tillfälle lyssnat på något av hans tidigare alster utan att egentligen minnas hur det lät eller vad jag då tänkte om musiken. Jag vet inte heller så mycket om honom mer än hans religiösa förankring som för honom samman med artister som David Eugen Edwards och Sufjan Stevens. Musikaliskt finns även släktskap med Loney Dear och Active Child. En del skulle säkerligen vilja referera till Anthony & The Johnsons.


När jag nu lyssnat på plattan ett par vändor ångrar jag knappast mitt spontana inköp. Finstämd sakral musik som kräver en fullständig sinnesnärvaro för att nyanserna ska synliggöras. Vackert och personligt på ett föredömligt kort album där bland annat Nicolai Dunger gästar.

Lou Reed - Berlin (1973)

Det händer att jag glömmer bort hur bra en skiva egentligen är. Därför är jag glad över att jag åter införskaffade Lou Reeds tematiska Berlin-platta från 1973.


Jag köpte den någon gång i slutet på 1990-talet när det var CD som gällde och lyssnade mig trött på den då i samband med att jag inne på Bowie, T Rex och en del annan exhibitionistisk och teatralisk 70-tals rock. Men det senaste decenniet har plattan stått tämligen orörd i skivhyllan. När jag igår kom över ett vinyl-exemplar av plattan fick jag tillfälle att åter uppleva skönheten i detta helgjutna album. I all sin pretentiösa och melankoliska vemod är den samtidigt bombastisk och medryckande. I min värld är detta album bättre än Transformer. Det kanske är för att jag till vardags undervisar i historia men den känns relevant än idag. Trots att muren är ett minne blott.

måndag 11 juli 2016

Sara Watkins

Sara Watkins har kommit med nytt och det låter intressant. Inte minst med ett medryckande titelspår. Hon har på den alldeles färska plattan hittat en skön balans mellan de breda vägarnas radiorefränger och mer genuin folk- och bluegrasstradition. Utöver titelspåret finns det en hel del godbitar att hämta.

lördag 4 juni 2016

Vila i frid, Freddie Wadling

För en månad sen försvann Olle Ljungström. Nu har ytterligare en unik röst lämnat detta jordeliv, Freddie Wadling. Två artister som på ett säreget sätt har gjort bestående avtryck på svensk musikliv under de senaste 35 åren och på mitt musikintresse under snart ett par decennier.

De hade en del gemensamt, i sitt uttryck och i sina livshistorier, men om jag främst gillade Ljungström för hans mångbottnade texter så föll jag för Wadling i första hand på grund av hans unika röst. Hans tolkningar av svenska visor och psalmer är nog det som berört mig mest oavsett om det har handlat om Bellman, Evert Taube, Astrid Lindgren eller Lina Sandell.



Wadling lämnade sällan en oberörd. Det kändes som om hela hans levnadsöde involverades i all den musik han tog sig an. Min första musikaliska kontakt med honom kom egentligen först med den förträffliga låten Som glas. En duett med Nina Persson, framförd tillsammans med Fläskkvartetten på deras album Jag ger vad som helst för lite solsken. Perssons och Wadlings röster visade sig även i låten Flyg min väg, från den bitvis utmärkta plattan Jag är monstret (2005), vara en framgångsrik kombination av finkänsla och sårbarhet som lyckades förmedla spänningen mellan det vackra och det fula. Mellan lycka och sorg.

För ett par år sedan läste jag biografin Freak - Boken om Freddie Wadling, skriven av journalisten Robert Lagerström, och fick då bevittna ett liv som knappast kan var likt någon annans. Det gjorde avtryck i musiken. Att han lyckades överleva så pass länge som han ändå gjorde känns nästan som ett under i sig. Dessutom kunde han ge ut fängslande musik in i det sista. Som inledningsspåret från den senaste plattan Efter regnet, som med facit i hand känns nästan lika starkt som Bowies avskedsbrev Lazarus.



Tack för musiken! Vila i frid, Freddie Wadling.

onsdag 1 juni 2016

10 i topp - album från 1980-talet

Jag satt i bilen häromkvällen och av en ren slump hamnade jag i slutskedet av en intervju med Per Gessle där han listade sina 10 bästa låtar från 1980-talet. Det var David Bowie, Tom Petty och XTC av det jag hörde. Säkerligen genomtänkta val och jag är beredd i att instämma med hans val av Bowies Modern Love som nummer. Lysande soulpop även om plattan Let's Dance inte håller samma höga nivå hela vägen.

Det fick mig i vilket fall att börja fundera på vilka som är mina favoritplattor från detta decennium som jag på många sätt fortfarande har ett ambivalent förhållande till. Utan någon direkt eftertanke kom jag fram till följande lista:


1. Tom Waits Rain Dogs (1985)
Första gången jag lyssnade på detta album kände jag mig förvirrad. Jag fattade inte. Waits lät ju bara som en konstig whiskeydränkt kabaré-trubadur i moll. Jag var tvungen att ta vägen över Waits mer lättillgängliga 70-tal för att sedan passera 1998 års fina Mule Variations innan jag var mottaglig för detta fantastiska och smått bisarra album. Men den största musiken kräver inte sällan en lång förberedelsetid. Precis som de flesta andra stora upplevelserna i livet.


2. R.E.M Lifes Rich Pageant (1986)
Under ett drygt decennium tillhörde kvartetten från Athens mina absoluta favoritgrupper. De har många fina stunder från 1980-talet och valet hade lika gärna kunna falla på Murmur eller Green. Men på Lifes Rich Pageant sammanfattar det bästa av vad gruppen åstadkom under 1980-talet. Tyvärr ofta ett något förbisett album i deras katalog.


3. Bruce Springsteen The River (1980)
Det är nästa omöjligt att inte falla för Springsteen förr eller senare. Jag har nästan alltid framhållit den nedtonade Nebraska från 1982 som hans bästa album men just i detta läge kändes föregångaren The River som ett naturligt val. Av den anledning att den på ett bättre sätt sammanfattar hans musikaliska livsverk och storhet. Nebraska är fantastisk i all sin enkelhet men detta dubbelalbum inrymmer allt som Springsteen är bra på. Och det är ju som bekant ganska mycket.


4. Prefab Sprout Steve McQueen (1985)
Det var inte alla artister som lyckades hantera teknikens möjligheter som uppstod på 1980-talet. Många spårade ur. Men Paddy McAloon och de övriga i Prefab Sprout lyckades tillsammans med producenten Thomas Dolby att plocka ut det bästa med det sound som uppstod vid denna tid. Det här är nog en av få plattor som jag är glad över att det spelades in med en tidstypisk produktion. Men i grunden handlar ju popmusik om bra låtar och det finns det gott om här.


5. Elvis Costello & The Attractions Punch the Clock (1983)
Ibland kan jag tycka att att Costello är roligare i teorin än i praktiken. Det är ju svårt att värja sig för hans brinnande intresse för musikhistorien i alla dess former men hans skivor tenderar till att bli för jämntjocka och emellanåt lite tråkiga. Men av någon anledning har jag alltid gillat denna platta. Kanske för att det var den första som kom i min ägo från hans katalog men främst för låtar som Let Them All TalkEveryday I Write The Book, Shipbuilding och Charm School. Det här i grunden en lysande poppärla med en svängig blåssektion i bakgrunden där även Chet Baker gästar med ett trumpetsolo.


6. Bob Dylan Oh Mercy (1989)
Dylans 80-tal var väl knappast helgjutet men emellanåt blixtrade han till och han avslutade decenniet i bästa stil. Oh Mercy tillhör ett mina topp 5-album ur Dylans produktion. Ett album som med den inledande Political World känns lika angeläget nu som då. Detta trots att murar har fallit och broar har byggts. Tyvärr byggs det nya murar och andra broar som rivs.


7. The Smiths Strangeways Here We Comes (1987)
Hade jag varit ett riktigt Morrissey-fan hade jag säkerligen gjort ett annat val. Men The Smiths var egentligen aldrig mitt band. Men den här plattan gillar jag. Från början till slut. Låtar med titlar som går att referera till i livet var och när du än befinner dig i livet.


8. Lyle Lovett
Lyle Lovett (1986)
Det finns, tro't eller ej, ganska många guldkorn att hämta ifrån countrymusiken från detta årtionde. Nya artister växte fram och etablerade sig som Steve Earle, Rodney Crowell, Rosanne Cash, Lucinda Williams, Dwight Yoakam med flera. Kanske blir detta ett tema för en separat lista i framtiden. Min favorit är nog ändå Lovetts debutplatta. Främst på grund av hans röst och hans vidsynthet då han hämtar influenser från jazzen och till skillnad från senare plattor jag hört med honom får han det att hänga ihop som en helhet. Guy Clark ger sitt lovord på konvolutet och bara det kan ju ses som en kvalitetsstämpel,



9. Metallica Master of Puppets (1986)
En platta som möjligtvis känns malplacé på denna lista men Metallica var en grupp som kom att betyda så mycket för mitt musikintresse i mina tidiga tonår och när jag går tillbaka i deras skivkatalog är det främst detta album jag fortfarande finner en behållning i. Det gör att den förtjänar en plats. Det finns en energi i kombination med en ljudbild som skapar nyanser vilket gör plattan mer än bara ett flaggskepp för thrash-metal.


10. Cowboy Junkies The Trinity Sessions (1988)
Under de kvällar jag suttit och funderat på denna lista har tidig högsommarvärme dragit in över Skåne. Kanske har det påverkat min val. Varma och kvalmiga sommarkvällar kräver sin musik och vad då passar bättre än Margo Timmins svala men samtidigt intima röst. Det här en altcountry-platta inspelad med minimalistiska resurser som beredde väg för grupper som The Walkabouts, Lambchop och Whiskeytown. Fina tolkningar av såväl Velvet Underground som Hank Williams men höjdpunkten är ändå den egenkomponerade och bitterljuva Misguided Angel.

Album som nästan kom med:
Guns n' Roses Appetite for destruction (1987)
Lloyd Cole & The Commotions Rattlesnakes (1984)
Paul Simon Hearts and Bones (1983)
The Stone Roses The Stone Roses (1989)
Joy Division Closer (1980)
The Clash Combat Rock (1982)
Rosanne Cash Kings Record Shop (1987)
Peter Case The Man With the Blue Postmodern Fragmented Neo-traditionalist Guitar (1989)
David Bowie Scary Monsters (1980)

Det finns givetvis fler och jag kommer skriva om denna lista om och om igen. Men det här är en lista som är här och nu även om det handlar om dåtid. Jag valde bort all svensk musik för enkelhetens skull.